Jag får ofta frågor från hästägare om hur hovarna kan optimeras. Och även om det låter flummigt, så börjar det faktiskt oftare än man tror med hästens nervsystem. Jag ska förklara med ett exempel från min egen vardag…
Jag gick igenom mitt bildarkiv på mina hästar och hittade detta filmklipp från ett par år tillbaka. Filmen visar Rosies tomma, ängsliga blick – bara några timmar efter att hennes bästa kompis, min andra häst Heidi, hade blivit akut avlivad hemma på gården. Hennes blick var inte densamma som vanligt här.
Rosie var medveten om vad som hade hänt. Hon fick chans att ta farväl, se kroppen och förstå – för att kunna processa att Heidi nu var borta och att hon var ensam. Det var laddat och jobbigt för oss alla. Det här var inte planerat, och plötsligt stod vi där utan någon trygg punkt i tillvaron.
Heidi hade varit den stabila flockledaren: lugn, fokuserad, tydlig. Hon satte ramarna utan drama. Hon var gammal, klok och hade pondus. Hon var någon Rosie kunde landa tryggt hos efter importen från England och alla hennes tidigare trauman som hon redan bar med sig i bagaget.
Men Heidi var gammal, med värk i knäna pga artros och plötsligt blev hon betydligt sämre – så dålig att hon knappt kunde ställa sig upp längre, och kroppen ville inte samarbeta alls. Och det var då jag tog det svåra beslutet att låta henne vandra vidare.
Eftersom vår flock bara bestod av två hästar, så blev Rosie nu helt ensam. Jag fick snabbt tag på en ny kompis till henne. Jag är väldigt tacksam för att jag fick låna hem en liten Irish Cob-åring tillfälligt, så Rosie skulle få sällskap medan jag funderade på hur jag skulle ersätta Heidi med en ny flockmedlem.
Utåt såg Rosie lugn ut. Hon gnäggade inte, vandrade inte runt, letade inte efter Heidi, och hon åt och drack som vanligt. Men… hennes blick och hennes närvaro var inte som vanligt. Hon såg chockad ut – lite spak – som om hon inte riktigt fattade vad som hänt. Och jag tror att hon stängde in sin stress. Kanske tog det fram gamla minnen från hennes tidigare liv – då jag fått till mig att hon varit mycket ensam innan hon kom till mig.
Direkt efter avlivningen ställde hon sig på toppen av kullen och stirrade långt ut i horisonten. Som i freeze mode.
Trots att hon fick en kompis i form av en åring ganska kort därefter, så mådde Rosie inte alls bra under de kommande månaderna. Hon lade på sig jättemycket fett över hela kroppen. Hon fick klåda och mjäll i manen. Hon drabbades av låggradiga inflammationer som påminde om väldigt, väldigt milda fångkänningar – hon blev tassig i hovarna.
Ni som förstår hur kronisk stress funkar vet att den kan sätta sig så djupt i nervsystemet att man fastnar där – och då kan det leda till förhöjda kortisolnivåer, och i sin tur ökad fettinlagring. Jag tror att Rosie bar på intern stress efter att ha förlorat sin kamrat. Jag tror inte det var en slump att hennes immunförsvar sänktes, att huden började krångla och att kroppen fick låggradig inflammation.
Jag tror också att hästar vet mer än vi tror. Och Rosie visste nog att den där nya ettåringen inte var här för att stanna. Hon kanske kände att det bara var tillfälligt.
Jag försökte pyssla om Rosie lite extra, men det dröjde till hösten innan hon började må bättre igen – och innan hon fick lära känna sin nya flockmedlem, Hilma, en 6 månader fölis jag köpte från en Irish Cob uppfödare som heter Auroraängens. Den nya lilla knubbiga fölungen blev direkt accepterad av Rosie och sedan dess har jag följt Rosies hälsa noga, och hon har bara blivit bättre och bättre. Mjället och klådan kom aldrig tillbaka – det försvann. Övervikten försvann också. Idag är Rosie och Hilma en väldigt trygg flock tillsammans.
Det jag vill säga med allt det här är: ibland visar hästar inte stress så tydligt. Och internaliserad stress är mycket vanligare än vi tror. Vissa hästar är mer känsliga för det än andra, och min häst Rosie är en sådan häst.
Tänk på hur ofta hästar byter stall, byter kompisar, byter miljö – och hur ofta hästar flyttas ifrån varandra. Små förändringar i deras miljö kan betyda mycket, och hästar visar inte stress på samma sätt som oss
En del stänger in den och “biter ihop”. Rosie kom redan från början hit med ett stressat nervsystem. Det tog minst 6–8 månader innan jag tyckte mig se henne slappna av i närheten av människor. Hon hade svårt att släppa ner garden. Hon hade ingen tillit till folk i början. Det här kan naturligtvis göra hästar mer sjuka.
Så om du har en häst med återkommande problem med hovar/päls/klåda/immunförsvar: börja med att fråga dig själv – är min häst stressad, psykiskt eller fysiskt?
Ta hand om hästens nervssystem först – genom att ta hänsyn till hästens biologiska behov. Det innebär allt från flockgemenskap, rörelse och vatten, till bra hagar, bra stall, bra ventilation och framförallt: trygghet.
Så var medveten. Analysera hästens situation tills du hittar triggerpunkterna. Och ta bort dem en efter en, så att din häst kan slappna av.
Har du några exempel? Berätta gärna i kommentarerna