Site icon Viahov Blogg

Ska en fånghäst verkligen boxvila – i nio månader??

Anna på Viahov

Mitt korta svar: Nej.

Men så enkelt är det ju inte.

Långa svaret kommer här:

Några reflektioner kring vila, rörelse och hovstöd efter fång

Jag läste precis en äldre artikel om fång från Aftonbladet med Ove Wattle*. Artikeln är väldigt bra, men gammal(2007) och innehåller mycket jag håller med om. Samtidigt väckte detta en hel del funderingar! Det var några formuleringar som behöver diskuteras och nyanseras, framför allt rådet att:

⁉️ ”Även vid lättare fånganfall ska den vila i två–tre månader. Vid tydlig lägesförändring av hovbenet ska den vila från arbete i nio månader.” ⁉️

Problemet är att både ”vila” och ”arbete” kan betyda väldigt olika saker!

För en tävlingshäst kan arbete innebära hoppträning, hårda ridpass, snabba vändningar och hög belastning. För mig, som har hobbyhästar för mestadels promenader och på sin höjd lättare ridning i skog och mark, kan aktivitet innebära att jag promenerar bredvid hästen, rider lugnt ute på en stig eller någon gång gör ett stillsamt pass på ridbanan för markträning. Det är inte självklart att allt detta ska räknas som samma ”arbete”.

Jag väljer därför utifrån eget sunt förnuft att INTE tolka Wattles råd som att varje fånghäst måste hållas fullständigt stilla i nio månader på boxvila, oavsett hur hästen mår, hur hoven ser ut och vad ordet arbete innebär. Jag tror snarare att han menar att hoven måste skyddas från en belastning som de skadade lamellerna ännu inte klarar. Åtminstone så hoppas jag att det är så han menar!

Akut skydd är inte samma sak som långvarig passivisering

I den akuta, smärtsamma fasen ska en fånghäst naturligtvis inte tvingas att röra sig. Alls! Då är det naturligtvis viktigt att den håller sig stilla på en mjuk bädd för att avlasta hovarna Ju mer den rör sig i det akuta skedet desto större risk för ytterligare lamellskador inuti hoven. Om lamellerna håller på att svikta kan promenader, snäva vändningar och okontrollerad rörelse orsaka ytterligare mekanisk belastning. En häst med tydlig och akut hovsmärta på grund av inflammation i kötthoven ska alltså få stå på ett mjukt, stödjande underlag och röra sig så lite som det akuta tillståndet kräver, i samråd med veterinär. Där är jag enig med de flesta inom hovbranschen.

Men det är ju inte samma sak som att långvarig boxvila eller en liten sjukhage automatiskt är läkande under hela rehabiliteringstiden!

När den ”akuta fasen” – alltså den fasen där hästen har en stark pågående inflammation i kötthoven – har lagt sig behöver man bedöma den enskilda hästen: hur den rör sig, om den har förstärkt digitalpuls eller värme, hur hovkapseln utvecklas, om hovbenet har ändrat läge, hur mycket sula som finns under hovbensspetsen och om hästen belastar bekvämt i sitt hovskydd. Därefter kan kontrollerad rörelse introduceras gradvis.

Det kan börja med några minuters promenad på ett lämpligt underlag och senare utvecklas till längre promenader, lugna uteritter och så småningom normal skritt-, trav- och galoppmotion. Enstaka lugna dressyrpass är inte biomekaniskt jämförbara med hoppträning, snabba tvära vändningar eller hård tävlingsbelastning. Men även lugn motion måste anpassas efter vilken skada hoven faktiskt har och hur långt läkningen har kommit. Det är högst individuellt såklart! Vilken typ av underlag påverkar såklart också. Samt hästens egen vikt och ryttarens vikt. Så det finns faktiskt inget färdigt ”recept” som gäller alla hästar här.

Min poäng är bara: Det går därför inte att översätta ”nio månaders vila från arbete” till att varje häst måste stå totalt passiv i nio månader i en trång sjukhage eller en box. Man måste skilja mellan akut skydd, kontrollerad rehabilitering och hårt arbete!

Hästens psykiska välbefinnande måste också vägas in

Total vila är dessutom inte neutral för resten av kroppen eller för hästens psyke. Hästar behöver flockkontakt, social trygghet och möjlighet till rörelse och social kontakt. En häst som isoleras i box eller står ensam i en liten sjukhage under lång tid ifrån sina kompisar kan bli psykiskt stressad, understimulerad och fysiskt försvagad.

Brist på rörelse ger också brist på cirkulation inuti hovkapseln. Och cirkulationsbrist är en av de faktorer man faktiskt vill undvika vid läkning av fång! Ett av de största problemen vid rotation av hovbenet är risken för vävnadsdöd under hovbensspetsen, då en rotation kan riskera att strypa den viktiga cirkulationen via circumflex artären som löper längs med hovbenet runt tån. Det är alltså av högsta vikt att hoven får tillräcklig med blodgenomströmning för att läkning av hovkapseln ska vara möjlig. Att tvinga hästen stå helt stilla i nio månader är ett recept på att ge hela hästen brist på cirkulation.

Stress, smärta och sjukdom påverkar kroppens stresshormoner och kan också påverka glukos- och insulinvärden. Det betyder inte att man kan säga att boxvila i sig orsakar eller upprätthåller fång, men hos en häst med insulin­problematik finns det goda skäl att ta även stress och psykiskt välbefinnande på allvar.

Jag jämför det med rehabiliteringen av en människa efter en operation. Patienten ska inte belasta den skadade vävnaden på ett sätt som riskerar att slita upp den igen. Men man låter inte heller patienten ligga totalt orörlig i en sjukhussäng i nio månader. Försiktig, individuellt anpassad rörelse och sjukgymnastik blir en del av rehabiliteringen när vävnaden är redo för det.

Samma princip bör kunna tillämpas på hästen: inte framtvingad rörelse i det akuta skedet, men inte heller schablonmässig och långvarig passivisering utan återkommande bedömning. Här tycker jag att veterinärvården behöver bli lite mer flexibel i sitt synsätt på rehabiliteringen av fånghästar. Jag har tyvärr hört många berätta om alltför långa perioder av boxvistelse för just fånghästar under rehab.

Belastningen beror också på vad vi sätter på hoven

Det gör stor skillnad om hästen belastar hoven i ett styvt järnbeslag eller i ett mjukt, stötdämpande och tryckfördelande hovskydd.

En järnsko belastar huvudsakligen utefter hovväggen och lamellerna. Den fästs dessutom med söm i hovväggen, och den består av metall som vidarebefordrar vibrationer som stressar den redan skadade vävnaden (lamellagret). På en frisk och väl sammanhållen hov med starka lameller kan det fungera utmärkt, men efter fång kan lamellförbindelsen mellan hovvägg och hovben vara kraftigt försvagad och hovkapseln deformerad. Då är det inte självklart att hovväggen och lamellerna fortfarande är den struktur som ska bära merparten av lasten eller bära ett fastspikat beslag. Många hovslagare och veterinärer rekommenderar lyckligtvis avskoning av fånghästar av den här anledningen.

Det finns hästar vars lamellförbindelse förblir kraftigt uttänjd och instabil under resten av dess liv.

Det som händer med deras hovväggar är att de mycket snabbt börjar flyta ut, spricka eller bilda djupa diken och en bred, försvagad lamellrand om hoven inte underhålls mycket ofta.

Jag har sett flera av denna typ av hästar som fungerar utmärkt när hovväggen hålls kort och tajt, hovarna verkas med täta intervall och hästen får ett mjukt, tryckfördelande stöd under hela hoven inklusive sula och stråle. (eller står på ett mjukt underlag som gräs eller sand). Samma hovar försämras när väggen tillåts bli lång och belastningen åter koncentreras till den redan försvagade lamellförbindelsen. Det kan räcka med 2 veckor för långt verkningsintervall – så börjar de spricka och flyta ut och får ”anknäbb” i tån igen och ”kjolar ut” på sidorna.

I sådana fall är det inte säkert att det någonsin blir lämpligt att återgå till ett traditionellt järnbeslag som sömmas fast i hovväggen. Det måste bedömas individuellt, men man bör inte utgå från att järnskoning automatiskt alltid är det optimala slutmålet för varje rehabiliterad fånghäst.

Hovbenet ska få möjlighet att växa ned tillsammans med en friskare hovvägg

Här håller jag helt med Wattle när han säger:

”Hästen ska verkas så att hovbenet får en chans att växa med väggen så långt som möjligt.”

Det är också kärnan i mitt resonemang. Om lamellerna är kroniskt skadade måste hovväggen hållas i ett sådant mekaniskt läge att den inte får fortsätta dra, tänja och deformera den nya tillväxten! Ju längre och mer utflyten väggen är – desto mer skapar den en hävstång. Därför behöver väggen hållas kort, både i längd och bredd, och fri från ett övertryck som fortsätter att dra isär förbindelsen. Och sulan, strålen och strålfårorna måste också bidra till viktfördelningen. Att låta all vikt koncentreras till endast hovväggen är potentiellt skadligt i längden för dessa hästars hovar.

Att hålla hovväggen kort med smalare belastningsyta betyder inte att hästen ska stå oskyddad på en smärtsam sula. Det betyder inte att ALL hovvägg ska verkas bort och hästen ska gå enbart på sulan. MEN det innebär att man inte kan spara en maximal bred planverkad hovvägg att bli den enda bärande strukturen, på samma sätt som ofta blir resultatet vid traditionell skoning med vanliga järnskor.

Dessutom kan hovboots, mjuka sulor, wraps eller alternativa sko-lösningar göra det möjligt att avlasta den skadade hovväggen ännu mer och i stället fördela belastningen över en större del av hovens undersida, så att också stråle och sula bidrar med mer av viktfördelningen. Idag finns det väldigt många olika alternativ på marknaden!

Allt från Perfect Hoof Wear med ortoopediska fot-inlägg, till mjuka tryckavlastande hovboots, samt mjuka uretanskor som kan både sömmas eller limmas fast mot hoven och har ”DIM” som stöd för sula och stråle. Man kan också sko hästen med stålskor eller metallskor och komplettera med både flytsulor, DIM, wraps och ortopediska inlägg som stöttar insidan av hoven.

Hovväggen är inte hovens enda viktbärande struktur

Det finns en seglivad myt om att en häst aldrig får belasta sulan. Det stämmer inte som ett generellt påstående. Det finns också myter om att hästens stråle är ”känslig” och en del ridskolor lär barnen att man inte får kratsa där. Detta är rent nonsens. Allting på hovens undersida är designade för att bidra till viktfördelning och visst mått av belastning.

Hovens bärrand består inte enbart av hovväggen. Även sulans yttre kant ska delta i viktbärandet. Strålen, trakterna, sulan, strålfåror och den bakre delen av hoven behöver också kunna hjälpa till att bära och fördela belastningen.

Det innebär inte att man ska lägga hårt punkttryck mot en tunn, platt eller inflammerad sula. En platt och öm sula bör egentligen klassas som sjuklig, och kan behöva avlastas selektivt, framför allt under hovbensspetsen. Men en välvd, fulltjock och frisk sula kan få ett sekundärt, följsamt stöd från ett material som formar sig efter hovens undersida.

I en naturlig miljö packas jord och annat material upp i strålfårorna och mot delar av sulan. (Ni vet det där som vi kratsar ut ur hoven!) Professor Robert Bowker som forskat på hovar i många år har beskrivit detta packade material som en ”dirt plug” = ”Jordkaka”.

En annan av mina mentorer: duktiga hovslagare Sören Stjärnås använder den pedagogiska beskrivningen ”naturlig flytsula” för att beskriva denna funktion när underlaget packar sig inuti hoven! Han förklarar att det hjälper till med tryckfördelningen i hoven och han har helt rätt! Materialet följer hovens form, fyller ut hålrummen och ökar den understödda ytan när den kommer i kontakt med den hårda markytan. Att alltid ha välkratsade ”tomma” hovar är alltså inte direkt en fördel för hovmekanismen!

Det är alltså såhär jag tycker att vi behöver tänka, inte minst vid fång: hoven ska NER mot marken och ett följsamt underlag ska kunna komma upp och stödja hoven – inte ge den punkt-tryck och överbelastning. Vid rotation är det viktigt att ge hoven ordentligt med mjukt stöd i den BAKRE delen av hoven – så att hästen får hjälp att lägga mer av vikten längre bak i hoven, och avlasta (den ofta smärtande) tå-delen av hoven.

Eftersom jag strävar efter att man bör tryckavlasta så är jag därför kritisk till konstruktioner som enbart belastar hovens yttersta kanter och lyfter upp stråle, sula och övriga delar så långt från underlaget att de inte längre får samma understöd från marken som de behöver ha för att uppnå normal funktion.

En häst som får fång med efterföljande lamell-förändringar i hoven riskerar att få mer och värre rotation när allt utom hovvägg och lameller ”hänger i luften”. I det här tillståndet är ju hävstångseffekterna på lamellagret väldigt stort. Det här är också varför jag är kritisk till att använda vanliga hälöppna järnskor på alla hästar som ligger i riskzonen att drabbas av fång. (vilket egentligen är alla hästar, tyvärr)

Jag är också kritisk till att låta hovväggen bli för hög och lång på dessa hästar och jag rekommenderar att man verkar dem med extra täta verkningsintervaller, så att de alltid har sin sula och stråle som medverkande till viktdistributionen, tillsammans med vägg och lameller.

Utmaningen, speciellt för en häst med fång är att stödet måste vara tillräckligt mjukt och tryckfördelande. Ett material kan tekniskt sett fylla ut hoven men ändå vara så fast och hårt att hästen inte vågar belasta det. Det vi söker är ett stöd som ökar den belastade ytan utan att skapa skadligt punkttryck.

Exempel på mjuka och individuellt anpassade lösningar

Equine Fusion-boots kan exempelvis kombineras med en extra mjuk, 12 millimeter tjock Comfort Pad skumsula. Det är en lösning som den tidigare klinikhovslagaren Björn Berg på Ale Djurklinik rekommenderade för vissa fånghästar. Han är tyvärr avliden, men hans råd, kunskap och erfarenhet har påverkat hur jag arbetar med den här typen av rehabilitering.

Ett annat alternativ är Shudim, en mjuk dental impression-massa som kan användas i ett skoningspaket när man vill skapa följsamt stöd under delar av hoven. Den finns i flera olika densiteter och man bör välja den mjukaste.

Duplo-skor med öppen tå är ytterligare en lösning som blivit populär för vissa fånghästar med hovbensrotation eftersom materialet är mjukt. Den öppna tån kan bidra till att minska hävarmen i överrullningen samtidigt som man kan arbeta med stöd under andra delar av hoven.

För en häst som ska hållas barfota mellan behandlingarna kan Equine Fusion-boots fungera som ett tillfälligt eller långvarigt rehabiliteringsstöd. Boots gör det möjligt att byta, justera och modifiera inläggen i takt med att hästens behov förändras.

Vid exempelvis sulläderinflammation och/eller hovbensrotation och behov av selektiv avlastning kan man använda en 12 millimeter tjock Comfort Pad och skära ut ett område direkt under hovbensspetsen. Då får den bakre delen av hoven ett mjukt stöd samtidigt som man skapar ett tryckfritt område under hovbensspetsen där hästen är som känsligast.

Det går alltså att skapa avancerade och individuella fånglösningar även med boots. Boots ska inte bara betraktas som något man använder för ridning på en i övrigt frisk barfotahäst. Faktum är att Equine Fusion bootsen som jag jobbat allra längst med – har visat sig vara absolut starkast just inom rehabilitering av den här typen av hästar!

Fång behöver inte ge en dramatisk rörelsestörning

Jag reagerar också på Wattles formulering:

”Fång är en rörelsestörning orsakad av en försämrad hållfasthet i lamellagret som ger smärta i hovarna.”

Fång kan absolut ge en mycket tydlig rörelsestörning. Men alla fånganfall ser inte ut som den klassiska bilden med en kraftigt halt häst som står bakåtlutad och försöker avlasta framhovarna. Det här är en myt som jag försökt motarbeta i mer än 20 års tid nu. Många hästar kan ha ”osynlig” fång som inte visas som en tydlig rörelsestörning. Vissa kallar detta tillstånd för ”subklinisk fång”.

Jag hade nämligen själv för dryga 20 år sedan en egen häst, ett tinkersto, som fick mycket milda fångkänningar när vårgräset började växa i mars-april. Förändringarna var så subtila att de knappt märktes. Jag upptäckte att hon blev mer ömfotad på grus och hårt underlag, men inte så mycket att hon blev stapplig. Hon gick obehindrat på gräs och mjukare underlag och när vi gick på grusvägen blev det lite kortare och mer försiktiga steg. Ofta valde hon hellre att söka sig till gräskanten. Hon hade en lätt förstärkt digitalpuls, men ingen tydlig fångställning, ingen feber, inga varma hovar, och ingen dramatisk förändring av kroppshållningen.

Två veterinärer gjorde helt olika bedömningar inom loppet av två dagar!

Den första veterinären sade att jag skulle sätta på skor eller spara hovväggarna längre och odla en ”bredare bärrand”. Resonemanget var att hon ”bara var ömfotad” och att hon, om hon verkligen hade haft fång, även skulle ha varit öm på gräset och inte bara på gruset. Jag köpte inte resonemanget alls, eftersom jag kände min häst bättre än så – och visste han hon inte alls egentligen brukade vara ömfotad på grus (hon gick totalt obehindrat på alla underlag under vintermånaderna) och jag förstod att det var något fel.

Veterinären som undersökte henne nästa dag bedömde däremot att hon hade fång. Den bedömningen byggde inte på ett enskilt symtom, utan på digitalpulsen, värmen, reaktionen vid undersökning med visitertång, hur hästen rörde sig på olika underlag och min beskrivning av det återkommande årstidsmönstret!

Det viktiga i min berättelse var att samma häst kunde ridas utan boots på tjälade grusvägar under januari, februari och mars med extra vikt på ryggen. När gräset började växa i april och maj behövde hon plötsligt boots på samma vägar, även utan ryttare på sig. Jag kände henne och såg en tydlig förändring i hennes hovkomfort även om hon inte visade de mest välkända fångsymtomen. Jag misstänkte att hon hade väldigt låggradig fång. Så låggradig att den var knappt märkbar. De ömma sulorna var den enda, eller åtminstone den tydligaste signalen, jag kunde hitta. På den tiden kände jag inte till uttrycket ”sublinisk fång”. Men idag tror jag att det var detta som skulle passat bäst som benämning!

Nu i efterhand misstänker jag att hon hade insulin­dysreglering, möjligen påbörjad EMS eller PPID, men hon provtogs aldrig för detta. Detta var omkring 2009 och kunskapen om endokrin fång och insulindysreglering hos hästar var betydligt mindre spridd än den är i dag.

Jag förstod ändå att någonting inte stämde eftersom jag såg alla dessa små subtila förändringarna. Hade min häst varit skodd permanent året runt med traditionella skor är jag helt säker på att jag nog hade missat dessa små symptomen eller kanske viftat bort det med ”hon är lite lat vissa dagar, inte lika framåt som normalt”. (Något jag hört andra hästägare till fånghästar med milda symptom säga efteråt när de sett tillbaka på tidigare episoder då de missat hästens fångkänningar)

Poängen är att lindrig eller tidig fång/subklinisk fång kan visa sig som en ganska diskret förändring: mer känslighet på hårt eller stenigt underlag, svagt förstärkt digitalpuls, förändrad värme eller en tydlig men liten avvikelse från hur just den hästen brukar röra sig.

Därför måste man väga ihop flera faktorer och även ta hästägarens observationer på allvar. Den som känner hästen kan ibland upptäcka en liten men återkommande förändring långt innan hästen visar en klassisk fångställning.

Frågan är också väldigt ofta: ”Var går gränsen mellan ”fångkänning”, utblommad fång, och påbörjan till fång?”. Hästar som inte visar en tydlig ”början” och ett tydligt ”slut” på sin fångepisod gör det svårt för både hästägare och veterinärer och hovslagare att lägga upp en behandlingsplan till med en början, en mitt, och ett slut. För dessa hästar har inget tydligt ”start eller stopp” för sin fång-episod. Inget tydligt ”svart/vitt-scenario” utan istället är det mer som en gråskala med en häst som antingen flyttas uppåt eller neråt på den där glidande skalan – där vissa hästar fastnar i ett nästan konstant läge av ”kronisk” låggradig fång – alltid lite ömfotade, lite svullna i kroppen och svarar kanske inte riktigt på medicin. Det är ofta så med endokrin fång – det kan vara svårbehandlat eftersom traditionell behandlingsmetod inte biter på dem.

Tyvärr är det många gånger dessa hästar som hamnar i ”box-arrest” i flera års tid där varken boxvilan eller NSAID-preparaten gör hästen friskare. Det blir en ond cirkel av ännu sämre mående hos hästen och ofta avlivas de i slutändan när både hästägare och veterinär ger upp. Det är just här som jag tycker man ska börja tänka annorlunda och lägga idén om långvarig boxvila och medicinering åt sidan. Det funkar nämligen inte alltid på den här typen av hästar med hormonella och metaboliska orsaker till fång.

Vad betyder egentligen laminitis? INFLAMMATION ELLER INTE INFLAMMATION?

Jag har tidigare beskrivit fång som om all fång i grunden är en inflammatorisk process. Men det var en alltför förenklad beskrivning, och jag har fått anledning att ompröva min uppfattning!

Att definiera all fång som inflammation är nämligen inte helt korrekt utifrån dagens forskningsläge. Det bygger på en förenkling som jag misstänker att många andra också har gjort.

Det engelska ordet laminitis består av lamina, som syftar på en tunn skiva eller lamell, och ändelsen -itis, som inom medicinen betyder inflammation. Den bokstavliga betydelsen blir alltså ungefär ”inflammation i lamellerna”.

Men här blir det intressant. För trots namnet är det inte nödvändigtvis inflammation som driver sjukdomsprocessen vid alla former av fång!

Inom modern veterinärmedicin skiljer man mellan flera olika former av fång, framför allt sepsisrelaterad fång, belastningsutlöst fång och endokrinopatisk fång. De kan alla leda till skador i hovens lamellapparat, men de bakomliggande mekanismerna skiljer sig åt.

Vid sepsisrelaterad fång, exempelvis i samband med allvarlig infektion eller endotoxemi, spelar systemisk inflammation en central roll. Vid endokrinopatisk fång, som bland annat förekommer hos hästar med EMS och PPID, är det däremot framför allt insulindysreglering och förhöjda insulinnivåer (hyperinsulinemi) som driver sjukdomsutvecklingen.

Forskning har visat att hyperinsulinemi kan framkalla förändringar i lamellernas epitelceller, bland annat förändrad cellform, ökad cellomsättning och störningar i vävnadens normala struktur. Dessa förändringar kan försämra lamellapparatens funktion och hållfasthet, utan att en kraftig systemisk inflammationsreaktion behöver ligga bakom.

Det betyder inte att inflammation saknas helt vid endokrinopatisk fång. Studier har även påvisat lokala inflammatoriska förändringar i lamellvävnaden. Men inflammation betraktas inte som den huvudsakliga utlösande mekanismen på samma sätt som vid sepsisrelaterad fång.

Det här kan också bidra till att förklara varför antiinflammatoriska läkemedel, så kallade NSAID-preparat, inte alltid ger den effekt man hoppas på hos hästar med endokrinopatisk fång. Läkemedlen kan lindra smärta och inflammation, men de åtgärdar inte den bakomliggande insulindysregleringen eller blockerar direkt de cellulära förändringar som förhöjda insulinnivåer kan orsaka.

Jag skulle därför inte längre definiera all fång enbart som inflammation. Men jag skulle heller inte definiera sjukdomen enbart som en tydligt synlig rörelsestörning.

Rörelsestörningen och smärtan är kliniska uttryck för sjukdomen, och symtomen kan variera från mycket subtila till dramatiska.

En mer heltäckande beskrivning är att fång är en sjukdom i hovens lamellapparat som kan orsaka smärta, försämrad hållfasthet och i allvarligare fall lägesförändringar av hovbenet i förhållande till hovkapseln.

Hästen kan uppvisa kraftiga och mycket tydliga symtom, men den kan också ha lindrigare tecken, exempelvis ökad hovömhet, förstärkt digitalpuls eller subtila förändringar i rörelsemönstret.

Som jag skrev tidigare finns dessutom något som kallas subklinisk fång, där förändringar i lamellvävnaden kan förekomma utan att hästen ännu uppvisar tydliga kliniska symtom. Det innebär att sjukliga förändringar i hoven kan föregå den fånghälta som vi vanligtvis förknippar med sjukdomen.

Tänk att fång är så svårt att sammanfatta i en enda definition! Kanske är det inte så konstigt att det finns så många missuppfattningar kring sjukdomen.

Ju mer jag fördjupar mig i forskningen, desto tydligare blir det att vi behöver skilja mellan vad som utlöser fång, vad som händer i lamellapparaten och vilka symtom hästen uppvisar. Det är tre olika saker som alltför ofta blandas ihop.

Slutsatsen måste bli en individuell rehabilitering

Det går inte att göra en säker rehabiliteringsplan genom att enbart räkna månader. Man måste bedöma:

Men framför allt måste vi våga skilja mellan olika typer av fånghästar!

Jag anser inte att en häst med subklinisk fång automatiskt ska ordineras boxvila. Tvärtom tycker jag att långvarig boxvila är en mycket tveksam behandlingsstrategi för den här kategorin av hästar!

Tänk på mitt eget sto som jag berättade om tidigare. Skulle jag ha ställt henne på boxvila varje vår och sommar när hon blev lite ömfotad? Väntat tills hon återigen kunde gå obehindrat på grus utan hovboots? Och sedan upprepat samma procedur nästa år?

Hur skulle det ha hjälpt henne att komma till rätta med den misstänkta insulindysregleringen?

Motion är ju en av de viktigaste åtgärderna för att förbättra insulinkänsligheten hos hästar med EMS! Att då rutinmässigt ta bort möjligheten till rörelse, utan att skilja mellan akut lamellskada och låggradig metabol hovproblematik, riskerar att motverka en viktig del av behandlingen.

Jag visste inte allt jag vet i dag om EMS, PPID, utfodring, insulinreglering och vilka behandlingsmöjligheter som finns. Men jag förstod att min häst behövde röra sig, att hon behövde undvika gräset och att hennes hovar behövde skyddas på hårda underlag.

Och tack och lov ställde jag henne inte i boxarrest varje sommar!

I dag finns dessutom betydligt bättre möjligheter att utreda och behandla den bakomliggande metabola problematiken. Vi kan analysera insulinregleringen, anpassa foderstaten, kontrollera sockerintaget och vid behov använda veterinärmedicinsk behandling. Vi behöver inte nöja oss med att ge antiinflammatoriska läkemedel, ställa hästen på boxvila och hoppas att problemet försvinner.

För om det är insulindysregleringen som driver sjukdomen, varför skulle då enbart boxvila och NSAID lösa problemet?

Det betyder förstås inte att en häst med pågående, smärtsam fång och instabila lameller ska motioneras. Där kan rörelse orsaka ytterligare skador, och då måste hoven skyddas.

Men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: En fångskadad hov kan behöva skyddas från belastning, medan en metabolt sjuk häst kan behöva rörelse för att bli friskare.

Det är just den avvägningen som gör rehabiliteringen så viktig – och så individuell!

Jag tycker att vi behöver börja ifrågasätta de generella rekommendationerna om flera månaders vila och i stället ställa frågan: Vad är det egentligen vi försöker behandla hos just den här hästen?

Är det en akut och instabil lamellskada? En kroniskt förändrad hovkapsel? En pågående insulindysreglering? Eller en kombination?

Olika problem kräver olika åtgärder.

Det avgörande är inte om det har gått två, tre eller nio månader. Det avgörande är vad som faktiskt händer i hästens hovar och kropp – och om behandlingen hjälper hästen att bli friskare.

För mig är målet inte att hålla en fånghäst stilla så länge som möjligt.

Målet är att få den frisk, bekväm och fungerande igen. Och ibland kan vägen dit kräva betydligt mer rörelse – inte mindre!

…Vill du lära dig mer om endokrin fång och hur man kan behandla och förebygga det? Då rekommenderar jag att lyssna på duktiga specialistveterinären Tone Wien! Jag har en inspelad föreläsning med henne, textad på svenska, som finns att se på Viahov Play Kursportal (klicka här)

Hälsningar Anna på Viahov

P.S Och när jag trodde att jag hade lärt mig det mesta om fång… så upptäckte jag i vintras ÄNNU EN FORM AV FÅNG! 😅

Köldutlöst fång! 🥶 Ja, tydligen räckte det inte med alla de andra varianterna av fång som jag ägnat över 20 år åt att försöka förstå! Det här var något helt nytt för mig och väckte förstås en massa nya frågor. Men det är en helt egen historia, som jag redan har skrivit om inne i min kursportal Viahov Play.

👉 Läs mer om köldutlöst fång

Man blir visst aldrig fullärd när det gäller hästhovar! 😉

—

Källor:
Källa artikel i aftonbladet där Ove Wattle berättar om fång: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2Je9d/fang-ar-ett-allvarligt-allmantillstand

Endocrinopathic Laminitis – Grenager (2021) https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/34674908

Exit mobile version