Hästägande romantiseras ofta. Men allt fler av oss är trötta. Inte på hästarna – utan på att bära allt själva.
Idag har jag varit ute och inspekterat några kilometer stängsel i djup snö. Snö är vackert, och jag är jättetacksam för mina stora hästhagar – men det innebär också mycket extrajobb. Pulsandet genom snön gav mig några extra minuter att tänka, och fundera över något som jag tror många hästägare känner igen sig i.
Jag pratar om utbrändheten.
Utbrändheten i att äga häst.
Jag vet inte hur ni andra tänker, men ibland känns det nästan som någon form av bokstavskombination att vara hästägare frivilligt i dessa tider. Kanske har det alltid varit lite knasigt att hålla på med hästar, men just nu känns det extra knasigt. Det är inte bara väldigt dyrt med allt runtomkring. Det är extremt tidskrävande, arbetskrävande, och innebär ett väldigt stort ansvar.
Jag pratade med en vän häromdagen, också hästägare. Hennes häst insjuknade i fång för åtta månader sedan och är fortfarande under rehabilitering, utan någon garanti för att den någonsin blir helt bra igen, och den är fortfarande under utredning. Hon sa att hon inte riktigt orkade längre. Att hon kände sig utbränd – och att hon ville bort från hela hästvärlden.
Jag förstår henne.
Jag har också en annan vän som jag pratat mycket med om detta. Hon har två hästar, båda friska och krya, men inackorderade. Och trots att hästarna står på stall är det fortfarande dyrt, tidskrävande och arbetsamt – mockning, fodringar, logistik, tider att passa. Även med inackordering finns det ingen pausknapp.
Det här är något jag hört från flera håll. Hästarna behöver inte vara sjuka för att man ska bli trött. Ansvaret är konstant, och man kan aldrig ta ledigt på riktigt.
På sätt och vis känns det som att hästlivet ofta handlar om att välja mellan pest eller kolera:
Antingen har du medryttare – och riskerar att någon annan rider din häst på ett sätt som du inte kan kontrollera, medan ansvaret fortfarande är ditt om något händer.
Eller så sköter du allting själv men du kan aldrig vara ledig.
Antingen kan du ha hästen inackorderad – och betalar mycket pengar för att någon annan stängslat, byggt, och underhåller anläggningen – men du saknar kontroll över insläppstider, utfodring och grovfoder.
Eller så tar du hem hästen till egen gård/stall – och har full kontroll på allt, men du står helt ensam med allt från stängsling och trasiga vattenkoppar till reparationer och underhåll.
Du kan välja hur du lever hästlivet.
Men du kan inte välja bort problem, arbete eller ansvar. Speciellt jobbigt är det för oss hästägare som är ”hästvälfärds-idealister” och önskar oss miljöberikade paddock paradise tracksystem med växelbetande kossor som håller parasiterna borta – eget hö med fyrtioelva sorters örter och eluppvärmda vattenkoppar på alla beten – men som får vara nöjda om vi lyckas uppnå grusade hagar som mockas regelbundet och inte ger hästarna strålröta upp till öronen….
Ribban ligger högre än vad orken och resurserna oftast gör.
Och ansvaret vilar på dig året runt. I lera. I snö. I mörker. Och under hela jävla semestern.
Mina funderingar idag handlade egentligen inte om problemen i sig – dem känner vi redan alltför väl.
De handlade om vad vi kan göra åt det. Hur vi kan lösa det här, på riktigt. För det här känns inte hållbart.
Jag har pratat med några vänner om detta, och gång på gång landar vi i samma tanke: framtidens lösning för utbrända hästägare borde vara hästkollektiv. Ett sätt att leva där man delar bördan, ansvaret och glädjen – istället för att slita ensam.
Inackorderingsstall i all ära, men jag menar något mer genomgripande. En helhetslösning där man bor, lever och bygger på samma plats. Där hästarnas behov – på riktigt – står i centrum. Där man kan skapa hållbar hästhållning och god hästvälfärd – på riktigt -inte bara häst-förvaring…. samtidigt som den individuella belastningen på varje människa minskar.
Ett boende och stallplats i ett.
Autonomi och självbestämmande – men med andra hästägare nära. Någon att dela sysslor, ansvar och vardag med.
Jag föreställer mig en stor sammanhängande markareal med gott om naturbeten, hagar och ligghallar för olika behov. Ridbana, kanske ridhus. En gemensam facilitet för hö, utrustning och allt som krävs för att ta hand om en större hästgård.
Men istället för att alla hästar står i samma stall, finns små enheter utspridda över området: mindre uteboxar, rasthagar, kanske små stugor. På så sätt kan man välja att sköta sig själv på sin egen lilla tuva – men ändå ha tillgång till stora gemensamma ytor och hästflockar i lösdrift. Och om något händer, om en häst blir sjuk, finns alltid möjligheten att dra sig tillbaka och hantera situationen själv.
De gemensamma ytorna och resurserna sköts kollektivt, eftersom de finns till för alla.
Jag tänker på hur människor levde förr, på gårdar med djur. De var aldrig ensamma. Det fanns drängar, pigor, barn – alla hade en uppgift. Jag bor själv på gård med bara två hästar och man kan tro att det inte är mycket- men jag känner ändå ständigt att jag inte räcker till.
Och det är inte hållbart i längden.
Därför är idén om hästkollektiv och gemensamt ansvar något som verkligen tilltalar mig.
Skulle du kunna tänka dig att leva i ett hästkollektiv?