Många av er har haft kontakt med Malin i vår kundsupport. Men jag har faktiskt aldrig presenterat henne ordentligt. Malin är min högra hand!
Hon är navet mellan Viahovs lager, orderhantering, kundtjänst och logistik. Det är hon som ser till att paket som hamnat på vift spåras, att returer registreras korrekt och att flödet mellan webshop, lager och kund fungerar.
Jag kan inte stå i ett stall och hjälpa en häst – och samtidigt jaga fraktbolag.
Där kliver Malin in. Hon är strukturen bakom kulisserna. Den som håller ihop Viahov när tempot är högt.
Men Malin är inte “bara” administrativ.
Hon köpte sin första egna häst 2005. Några år senare utbildade hon sig till hästterapeut via Equicare – inte i första hand för att starta en business, utan för att förstå och kunna hjälpa sina egna hästar.
Kunskapen stannade länge i det egna stallet. Hon behandlade sina hästar, stallkompisars och vänners. Marknadsföringen var svår, så verksamheten lades på is.
Men passionen försvann aldrig.
Nu, efter flera år som egenföretagare och med mer erfarenhet och trygghet i ryggen, har hon valt att ta upp arbetet som hästterapeut igen.
Hon brinner särskilt för rehabhästar. För senskador. För återhämtning. Hon har också ett starkt engagemang för hästar med artros – ett område som är vanligare än vi kanske vill erkänna. Där vill hon bidra med smärtlindring och stöd, så långt det är möjligt.
Malin arbetar med:
• Hästmassage • LLLT / ledljusterapi (Pharmalight) • Vibration som komplement i rehab • Sadelproblematik och hästar med obehag vid sadling
Behandlingarna stimulerar blodcirkulation och ATP-produktion, vilket kan stödja kroppens egna läkningsprocesser – särskilt i rehabiliteringsfas efter exempelvis senskador.
Malin tar emot kunder i Kopparberg med omnejd och kommer lägga ut bokningsbara tider löpande.
Hästägande romantiseras ofta. Men allt fler av oss är trötta. Inte på hästarna – utan på att bära allt själva.
Idag har jag varit ute och inspekterat några kilometer stängsel i djup snö. Snö är vackert, och jag är jättetacksam för mina stora hästhagar – men det innebär också mycket extrajobb. Pulsandet genom snön gav mig några extra minuter att tänka, och fundera över något som jag tror många hästägare känner igen sig i.
Jag pratar om utbrändheten.
Utbrändheten i att äga häst.
Jag vet inte hur ni andra tänker, men ibland känns det nästan som någon form av bokstavskombination att vara hästägare frivilligt i dessa tider. Kanske har det alltid varit lite knasigt att hålla på med hästar, men just nu känns det extra knasigt. Det är inte bara väldigt dyrt med allt runtomkring. Det är extremt tidskrävande, arbetskrävande, och innebär ett väldigt stort ansvar.
Jag pratade med en vän häromdagen, också hästägare. Hennes häst insjuknade i fång för åtta månader sedan och är fortfarande under rehabilitering, utan någon garanti för att den någonsin blir helt bra igen, och den är fortfarande under utredning. Hon sa att hon inte riktigt orkade längre. Att hon kände sig utbränd – och att hon ville bort från hela hästvärlden.
Jag förstår henne.
Jag har också en annan vän som jag pratat mycket med om detta. Hon har två hästar, båda friska och krya, men inackorderade. Och trots att hästarna står på stall är det fortfarande dyrt, tidskrävande och arbetsamt – mockning, fodringar, logistik, tider att passa. Även med inackordering finns det ingen pausknapp.
Det här är något jag hört från flera håll. Hästarna behöver inte vara sjuka för att man ska bli trött. Ansvaret är konstant, och man kan aldrig ta ledigt på riktigt.
På sätt och vis känns det som att hästlivet ofta handlar om att välja mellan pest eller kolera:
Antingen har du medryttare – och riskerar att någon annan rider din häst på ett sätt som du inte kan kontrollera, medan ansvaret fortfarande är ditt om något händer.
Eller så sköter du allting själv men du kan aldrig vara ledig.
Antingen kan du ha hästen inackorderad – och betalar mycket pengar för att någon annan stängslat, byggt, och underhåller anläggningen – men du saknar kontroll över insläppstider, utfodring och grovfoder.
Eller så tar du hem hästen till egen gård/stall – och har full kontroll på allt, men du står helt ensam med allt från stängsling och trasiga vattenkoppar till reparationer och underhåll.
Du kan välja hur du lever hästlivet.
Men du kan inte välja bort problem, arbete eller ansvar. Speciellt jobbigt är det för oss hästägare som är ”hästvälfärds-idealister” och önskar oss miljöberikade paddock paradise tracksystem med växelbetande kossor som håller parasiterna borta – eget hö med fyrtioelva sorters örter och eluppvärmda vattenkoppar på alla beten – men som får vara nöjda om vi lyckas uppnå grusade hagar som mockas regelbundet och inte ger hästarna strålröta upp till öronen….
Ribban ligger högre än vad orken och resurserna oftast gör.
Och ansvaret vilar på dig året runt. I lera. I snö. I mörker. Och under hela jävla semestern.
Mina funderingar idag handlade egentligen inte om problemen i sig – dem känner vi redan alltför väl.
De handlade om vad vi kan göra åt det. Hur vi kan lösa det här, på riktigt. För det här känns inte hållbart.
Jag har pratat med några vänner om detta, och gång på gång landar vi i samma tanke: framtidens lösning för utbrända hästägare borde vara hästkollektiv. Ett sätt att leva där man delar bördan, ansvaret och glädjen – istället för att slita ensam.
Inackorderingsstall i all ära, men jag menar något mer genomgripande. En helhetslösning där man bor, lever och bygger på samma plats. Där hästarnas behov – på riktigt – står i centrum. Där man kan skapa hållbar hästhållning och god hästvälfärd – på riktigt -inte bara häst-förvaring…. samtidigt som den individuella belastningen på varje människa minskar.
Ett boende och stallplats i ett.
Autonomi och självbestämmande – men med andra hästägare nära. Någon att dela sysslor, ansvar och vardag med.
Jag föreställer mig en stor sammanhängande markareal med gott om naturbeten, hagar och ligghallar för olika behov. Ridbana, kanske ridhus. En gemensam facilitet för hö, utrustning och allt som krävs för att ta hand om en större hästgård.
Men istället för att alla hästar står i samma stall, finns små enheter utspridda över området: mindre uteboxar, rasthagar, kanske små stugor. På så sätt kan man välja att sköta sig själv på sin egen lilla tuva – men ändå ha tillgång till stora gemensamma ytor och hästflockar i lösdrift. Och om något händer, om en häst blir sjuk, finns alltid möjligheten att dra sig tillbaka och hantera situationen själv.
De gemensamma ytorna och resurserna sköts kollektivt, eftersom de finns till för alla.
Jag tänker på hur människor levde förr, på gårdar med djur. De var aldrig ensamma. Det fanns drängar, pigor, barn – alla hade en uppgift. Jag bor själv på gård med bara två hästar och man kan tro att det inte är mycket- men jag känner ändå ständigt att jag inte räcker till.
Och det är inte hållbart i längden.
Därför är idén om hästkollektiv och gemensamt ansvar något som verkligen tilltalar mig.
Skulle du kunna tänka dig att leva i ett hästkollektiv?
Tidigare i höstas hade jag ett lågt och väldigt givande samtal med två hovvårdare som precis deltagit i en internationell, två dagar lång onlinekonferens om fång (laminitis). Flera av världens ledande forskare föreläste – bland andra Robert Bowker, vars arbete haft enorm betydelse för hur vi idag förstår hovens belastning, funktion och varför barfota ofta är ett biologiskt sunt val.
De hovvårdare jag bjöd in var Gwendolijn Schropp och Signe Ström Flugsrud. Jag bad dem sammanfatta sina viktigaste takeaways från föreläsningarna, och vi pratade om fångens bakomliggande orsaker, insulinresistens och EMS – men också om det praktiska arbetet i vardagen.
För dig som redan är insatt i ämnet kommer mycket att kännas bekant. För dig som är ny i fång-djungeln är samtalet en stabil grund att stå på. Inga quick fixes. Bara fysiologi, samband och konsekvens.
Som tack för deras tid och generositet vill jag också lyfta fram dem här – som de fantastiska resurser de faktiskt är. Två hovvårdare som kombinerar nördig kunskap med värme, respekt för hästen och en tydlig vilja att hålla sig ajour med ny forskning.
Gwendolijn Schropp – On Bare Hooves
Uppsala & norra Stockholm
Gwen är en av mina mest uppskattade Viahov-VIP-utprovare och arbetar främst i Uppsalaområdet samt norra Stockholm. Hon är mycket skicklig på individanpassning av Evo Boots och har fördjupat sig praktiskt genom Viahovs utbildning i bootsutprovning.
Hennes styrka ligger i helheten: hovens funktion, belastning över tid och hur rätt skydd kan användas utan att störa hovens biomekanik.
📍 Arbetsområde: Uppsala (öst & syd), norra Stockholm 💚 Hovvård & bootsutprovning (Evo Boots) även kurser inom hovvård för dig som vill lära mer! 🌱 Fokus: funktion, individanpassning och långsiktig hovhälsa
KONTAKT: E-post: info@onbarehooves.com Tel: ENDAST SMS 0760211287
Signe Ström Flugsrud – Vänliga Verkningar
Alingsås & Västra Götaland
Signe Ström Flugsrud arbetar med hovvård utifrån ett starkt intresse för rörelse, motivation, samarbete och vetenskap – och en tydlig ambition att fortsätta lära, utvecklas och hjälpa hästar på bästa möjliga sätt.
I sitt arbete strävar hon efter att ge hästen så mycket autonomi som möjligt under hovvården, och bygger tillit genom vänlig nyfikenhet, lågaffektivt bemötande och respekt för hästens mentala gränser. För Signe är hovvård inte något som “görs på” hästen, utan något som sker tillsammans med den.
Hon arbetar belöningsbaserat och hämtar inspiration från Akademisk Ridkonst och Intrinzen, med fokus på motivation, rörelseglädje, stolthet samt både mental och fysisk robusthet. Signe stöttar gärna sina kunder även utanför själva verkningen – till exempel genom lektioner i hovlyft, hantering och rörelse – för att skapa hållbara rutiner som fungerar över tid.
När något ligger utanför hennes eget kompetensområde samarbetar hon med kollegor och konsulterar vid behov veterinärer, tränare och body workers. Hennes arbetssätt är tydligt helhetsorienterat: från hov och kropp till hästens vardag, behov av rörelse, sällskap och födosök.
Utöver hovvården frilansar Signe även som hållbarhetskonsult, fotograf och språkgranskare, och har en kandidatexamen i miljövetenskap med inslag av psykologi – en bakgrund som tydligt präglar hennes systemtänkande och respekt för komplexa samband.
📍 Arbetsområde: Alingsås med omnejd 👣 Hovvård, bootsutprovning, varmbootsning, kursverksamhet 🧠 Fokus: trygghet, hållbara rutiner och funktionella, oömma hovar
Om du har en häst med fångproblematik, EMS, insulinresistens – eller bara vill arbeta mer förebyggande och kunskapsbaserat – och bor i deras respektive områden, då är det här två proffs jag med gott samvete kan peka vidare till.
Hovnördar. Med hjärta. Och fötterna stadigt i både praktik och vetenskap.
Letar du hovvårdare i ett annat område?
Du hittar fullständiga kontaktuppgifter till Signe, Gwen och alla våra andra Viahovprovare och återförsäljare inne på DENNA SIDA
Idén till Viahov föddes redan 2014, mitt i mitt arbete som hovvårdare. Jag såg ett tydligt och återkommande mönster hos både mina egna kunder och andra hovvårdares kunder: hästar som skulle gå barfota, men som inte klarade alla underlag – och hästägare som saknade både kunskap och praktisk hjälp för att hitta fungerande lösningar.
Att hålla hästar barfota skulle inte behöva ske på bekostnad av deras välmående. Tvärtom. Målet var – och är – att hästar ska ha så starka, sunda och bekväma hovar som möjligt, oavsett om de är skodda eller oskodda. I praktiken innebar det att många behövde ett alternativ till järnskon: ett hovskydd som kunde användas situationsanpassat, utan att kompromissa med hovens funktion.
Jag märkte snabbt att behovet inte bara handlade om produkter. Det handlade om förståelse. Om passform. Om timing. Om att veta när boots är rätt lösning – och hur de ska användas.
Efterhand började jag hjälpa kunder ute i stallarna med bootsutprovning, och snart hörde människor av sig från hela landet. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna räcka till själv. Lösningen blev att bygga Viahov som ett nätverk – ett system – där fler hovvårdare och hovslagare kunde erbjuda samma typ av hjälp, på plats och med kunskap i ryggen.
Samtidigt såg jag hur marknaden för barfotaboots exploderade. Utbudet växte snabbt, men vägledningen hängde inte med. Boots såldes som produkter, ofta utan sammanhang, och när något inte fungerade fick antingen hästen eller utrustningen skulden.
Det var där mitt perspektiv började skilja sig från många andras.
Jag såg ett växande glapp mellan intention och utförande. Många pratade om hovhälsa, biomekanik och hästvälfärd – men i praktiken förblev systemen rigida medan hästarna förväntades anpassa sig. När något inte fungerade blev hästen ”svår”, bootsen fick skulden eller hästägaren ansågs ha valt fel.
Det jag såg var något annat. Kunskap saknades. Boots behandlades som produkter, inte som en del av ett större system. Utbildning var fragmenterad, ofta teoretisk och sällan kopplad till verkliga beslut i vardagen. Människor förväntades fatta komplexa val utan att få verktygen att förstå hoven som den levande, anpassningsbara struktur den är.
Det glappet gick inte längre att ignorera.
Kärnan i mitt arbete bygger på en övertygelse som inte alla delar: det går inte att sälja boots ansvarsfullt utan utbildning. En storlekstabell räcker inte. En modelljämförelse räcker inte. Utan förståelse för rörelse, belastning, miljö och anpassning kommer även den bästa booten att misslyckas.
Jag tror också att utbildning inte ska vara en frikopplad intäktsström. Den ska vara grunden som gör produkten fungerande. När människor förstår varför något fungerar – och när det inte gör det – ökar tilliten, returerna minskar och långsiktiga relationer byggs.
En annan sanning jag står för är att människor inte behöver fler val. De behöver tydligare vägledning. Färre alternativ. Mer sammanhang. Mindre brus.
Den övertygelsen styr hur jag arbetar – varje dag.
Jag bygger kurser utifrån verkliga fall, verkliga misstag och verkliga hästar. Jag undervisar inte teori i isolering – jag lär ut beslutsfattande. Fungerar det inte i praktiken, hör det inte hemma i systemet.
Jag väljer att ge bort bootskunskap i stället för att låsa in den bakom betalväggar. Inte för att den saknar värde, utan för att informerade användare fattar bättre beslut – och bättre beslut skyddar både hästen och varumärket.
Jag säger nej när boots inte är rätt lösning. Jag säger nej till återförsäljare som inte är villiga att lära sig. Jag uppdaterar, justerar och bygger om – kontinuerligt – eftersom varken hästar eller kunskap är statiska.
Och jag visar processen, inte bara resultaten. Viahov byggs inte av löften eller positionering, utan av konsekvens över tid.
Det jag bygger är inte bara kurser, och inte bara bootsförsäljning. Det är ett integrerat system där kunskap, produkter och ansvar är oskiljaktiga.
Det är arbetet. Det här är grunden i allt jag gör.
Och det är därför jag menar att Viahov byggdes baklänges. Från hoven i stallet – inte från hyllan i en butik.
Hälsningar Anna på Viahov
P.S. För den som undrar vad Viahov betyder: namnet är sammansatt av latinets via (väg) och svenska hov – alltså hovens väg. Idén till namnet kom från min kära bonuspappa Janne, som efter att ha hört åratal av mitt tjat om hovar och hästhälsa plötsligt sa: “Men allt sker ju via hoven.” Och där föll allt på plats.
En av mina hovkunder berättade för mig häromdagen att det var tack vare mig som hon hade börjat erbjuda sin häst consent – alltså samtycke – i hanteringen. Kort sagt: hon hade börjat ge hästen möjligheten att säga ”nej”, att få en egen röst och faktiskt kunna välja.
Egentligen var det ju inte tack vare mig – jag bara pekade henne i rätt riktning. Mot Susanna Davidsson, på ”Hästvis”! Något inlägg jag hade gjort tidigare rekommenderade hennes sida, och det var så min kund hittade till en träningsform där hästen får vara med och bestämma. Hon gick med där och lärde sig mer om hur man kan hjälpa hästar att få en egen röst och börja bestämma över sin kropp – även när det svaret man får kanske inte är det man själv hade önskat.
Hon berättade att när hästen väl förstod att den fick säga nej, så började den också använda sitt ”nej” – ganska ofta! (Och det är helt normalt i början.) När en individ – människa eller häst – inser att den har möjligheten att sätta gränser, kommer ofta ett överslag åt andra hållet innan balansen infinner sig. Får man tid och utrymme att hitta sin egen motivation, kommer fler ”ja” att börja komma. Det här gäller även människor som vuxit upp med mycket gaslighting eller undertryckta känslor – när de väl börjar säga ifrån, kan de bli väldigt rigida i sina gränser till en början, för de litar fortfarande inte på att det är okej att säga nej och förväntar sig straff. Att hitta balansen däremellan är en konst i sig.
Jag tycker att det borde vara självklart att man redan från fölstadiet tränar sin häst med just det här perspektivet – att den ska få uttrycka sig, få ha en röst och bli lyssnad på även när den säger nej till våra förslag. Har fölet med sig det från början, behöver det inte stänga av sina egna känslor, tappa nyfikenheten eller viljan att samarbeta. Då uppstår heller inte samma överslag – det finns inget uppdämt behov om individen redan känner sig hörd.
Följden blir ofta en häst som är mer positiv, mer ”ja-sägande”, just tack vare att den vet att den får säga nej. Paradoxalt nog skapar tryggheten i att få säga nej större förutsättningar för samarbete. Hästen vet att du lyssnar, och det skapar tillit.
Det här handlar inte om klickerträning, R+, eller någon särskild metod. Hästar som tränas med tryck och eftergift kan också få den här typen av inflytande. Att ge hästen veto handlar alltså inte om vilken typ av förstärkare du använder (”morot eller piska” är båda två olika typer av ”förstärkare”), utan om vilken relation du bygger. Det betyder inte att hästen alltid ska få bestämma – men det betyder att du tränar med fokus på att hästen ska känna sig hörd, och därigenom bli mer trygg i relationen. Och det är där det ibland börjar skava hos vissa, eftersom detta är svårt. Vi saknar bra förebilder inom hästvärlden.
Nu kommer vi in på något som kanske inte är så populärt att jag säger, men jag är rätt van vid att stå mitt i den grå zonen – så det får vara okej.
Jag har märkt en tendens att vi människor också går in i överslag. Från att träna i dominanskultur inom traditionell ridskolemiljö – där hästen inte får ha några åsikter alls – till att plötsligt bli helt självutplånande i relationen, och ängsligt undra om vi gör tillräckligt. Det är lite som i kvinnorättsrörelsen. Efter hundratals år av kvinnoförtryck har pendeln börjat slå över – och nu uppfattas maskulinitet ofta som något giftigt, och feminina kvinnor som svaga eller som offer. Det är nästan som om världen vill radera skillnader och göra androgynitet till det enda accepterade tillståndet. Men det är ett helt annat myrbo av åsikter, som jag inte vill trampa i nu..
Så tillbaka till hästar igen…
När människor inser att de varit ”förtryckande ryttare” är det inte ovanligt att de svänger över helt. Från att kalla hästen ”fjantig” när den är rädd för vattenslangen, till att inte ens våga sätta gränser när hästen börjar bitas eller kliver rakt in i ens personliga zon. Det är ett ganska extremt skifte. Och jag tror att det ofta bottnar i en vilja att gottgöra – att läka relationen.
Jag säger inte att det är fel. Kanske måste pendeln svänga för långt först, innan vi hittar balansen och blir bekväma i att navigera de olika sidorna? Detta är som sagt en konstform, något som kräver övning.
Men jag är mest intresserad av det som kommer efter: balanspunkten. Jag vill till platsen där både hästen och jag får ha en röst – och där jag har sista ordet. Inte för att dominera, utan för att jag är den vuxna i relationen. Jag är inte ”kompis” med min häst, och jag är inte dess partner. Jag är dess ledare, dess handler, dess förälder – om man vill kalla det så.
Och det betyder inte att jag sätter mig själv över hästen och förtrycker den. En god ledare dominerar inte. En god ledare lyssnar, vägleder och tar ansvar. En god förälder fungerar på samma sätt. Men ordet ledarskap har blivit så laddat att många knappt vågar använda det längre – det förknippas med tvång, makt och kontroll.
Jag tror att det är dags att vi laddar om ordet ledarskap – och fyller det med bättre innehåll.
Att vara en god ledare för sin häst innebär inte att säga ja till allt eller att låta hästen bestämma allt. Det innebär inte att varje invändning hästen har ska bli lag. Det vore lika orimligt som om en förälder lät sitt 3-åriga barns känslor och önskemål styra hela vardagen. Ledarskap handlar om att kunna säga nej, men också om att lyssna och ge utrymme. Det handlar om att sätta gränser och skapa trygga ramar. Att vara steget före och skapa goda förutsättningar för goda resultat.
Och det börjar – som allt annat – med att ta ledarskap över sig själv. Sina egna känslor. Sitt eget uttryck. Först då kan man guida någon annan, vare sig det är en människa eller en häst. Om inte självutveckling är en prioritet hos dig så kommer du aldrig nå slutmålet.
Och så finns det en annan anledning till att ordet ledarskap idag ger så många negativa associationer. Det blev kidnappat.
När Natural Horsemanship-rörelsen växte sig stor, började man prata mycket om ledarskap – men man gjorde det samtidigt som man använde tekniker som i praktiken handlade om dominans, manipulation och kontroll. Istället för rent våld använde man omvänd psykologi och tryck – men syftet var ofta detsamma: att tvinga fram lydnad. Hästen fick inte nödvändigtvis mer tillit eller trygghet – det är möjligt att knäcka en häst på det viset, bara på ett mer ”sofistikerat” sätt. (Det finns goda former av NH också! Jag drar INTE alla över samma kam. Leslie Desmond Mike Beck är ett par av de goda exemplen jag kan nämna)
Och det är därför så många idag drar öronen åt sig så fort någon nämner ledarskap. För de minns vad det där ”ledarskapet” egentligen var: ett sätt att visa vem som bestämmer, utan att ta hänsyn till hästens känsloläge, behov eller autonomi.
Men för mig är ledarskap ingenting utan empati. Utan omsorg, trygghet och känslomässig lyhördhet har ordet inget värde. Det är just den där obalanserade formen av auktoritet – den som fokuserar enbart på kontroll och inte på kontakt – som gång på gång har ställt till det. I hästvärlden. I historien. I människorelationer.
Att vara en god ledare är att söka win-win-lösningar. Att vara en god ledare handlar om att hjälpa andra att blomstra. Att våga ta ansvar, men också att känna in. Att bygga en relation som bär – inte bara en struktur som styr.
Så kanske är det dags att vi tar tillbaka ordet. Och laddar det med något bättre.
Hälsningar Anna
P.S Bilden föreställer min häst Rosie, en väldigt klok häst som lärt mig otroligt mycket om tillit, samtycke, och ledarskap och som fortsätter att lära mig nya saker hela tiden.
Helgen som gick har gått i hovnörderiets tecken då vi varit på plats från fredag till söndag på nordens största kunskapeevenemang om hovar Nordic Hoof Summit at Flyinge. Här kommer lite samlade bilder från helgens spännande händelser! Det fanns föreläsare med specialistkunskaper från hela världen på plats, många kollegor från hovvårdar- och hovslagarbranschen, och mässutställare med tema hov- och häst.
Viahov och Hovslagare samt Viahovprovare Elise Hultqvist var inbjudna för att hålla en mycket uppskattad föreläsning om hovboots – med efterföljande boots-demonstration där vi gick igenom hur en bootsutprovning av Evo Boots går till på en av Flyinges egna hästar. Närmare bestämt så gjordes det en ”varmskoning” (Eller ska vi börja kalla det för varm-bootsning kanske?) där vi värme-modifierade en individuellt utprovad Evoboots på en av Flyinges hästar. Det var mestadels Elise som höll i boots-demon och det gjorde hon som ett riktigt proffs!
Hovarna på hästen vi provade ut bootsen på var en aningens lite utflytna i tån längre ner på hovväggen (så lite så det syns knappt för ögat), så hovväggen var alltså inte helt spikrak och därmed så blev det lite luftfickor i skorna på Evobootsen när vi hade satt på dem på hoven. Detta är fullt normalt då alla hovar har sina olika former och vinklar på hovarna, och alla kan ju inte passa 100% exakt efter formen på skorna. Det är därför det är så otroligt bra att det numera finns specialla typer av sportboots som Evo som faktiskt är tillverkade med tanken att de ska tåla en ordentlig värme-modifiering! (detta är ganska unikt då inte många bootsmodeller tillverkas med detta i åtanke som Evo har)
Eftersom hovväggen var aningen ”svängd” på hästen så gjorde vi en motsvarande svängning på formen på boots-skalet. Efter den modifikationen så blev den bakre remmen lite lösare (hoven kom ju lite längre fram i skon efter värmningen) och därför så kapade vi ett hål på den bakre remmen (bulb-shielden) så den skulle gå att tighta upp lite mer. Bootsen satt verkligen PERFEKT när vi var klara, och deltagarna på demon fick känna på skillnaden, hur det känns när skon ligger an mot hovväggen utan några luftfickor vs. hur det känns när det ligger luft i skorna. För hästens del så är det här viktigt om man vill att skorna ska sitta stilla och fast på hoven i alla gångarter och under högre prestationer med hög fart och belastning.
Hovslagaren Tommy Svensson (som jobbar på Flyinge och skor hästarna där. Han syns på bilderna) var mycket intresserad och han nämnde även att en av hans kunder redan använder Evoboots och hade testat många sorter, men var verkligen super nöjd med dessa. Det blev också lite diskussioner kring hur man kan anpassa Evbobootsen ytterligare, och få dem att fungera till andra individuella behov. Jätteroligt med sådant engagemang!
Det var väldigt roligt att få presentera det senaste inom hovboots och det som marknaden har att erbjuda. Utvecklingen på det här området har ju kommit så otroligt långt nu att man faktiskt kan tillverka ortopediska sjukbeslag i form av hovboots eftersom de är såpass anpassningsbara. Evo Boots är verkligen en klass för sig!
Om Evo boots är min favoritsko i sportboots segmentet så är dock Equine Fusion min stora favoritsko i ”fritidssko segmentet” (Heltäckande skor som jag också kallar dem) Vi tog med dessa och flera andra boots från Viahovs sortiment, och visade upp dessa också. Equine Fsuion är ett utmärkt alternativ vid fritidsridning, som övergångsboots, och även som ett väldigt användbart rehab-alternativ.
Många av föreläsningarna på summiten hade lite ”barfota-tema” tack vare de nya barfotastudierna från Agria som också presenterades. Vi var också på en intressant föreläsning med Yogi Sharp. Han pratade om väldigt mycket liknande saker som jag tidigare har hört från många andra duktiga hovslagare och hovvårdare inom branschen, och speciellt från barfotavärlden. Han nämnde också studierna om hemodynamics av dr Bowker. Ämnet är bl.a hovfunktion och hur viktig den bakre delen av foten är, och hur man kommer tillrätta med lång tå låg trakt. Så det var mycket som kändes väldigt välbekant och hemma från min gamla ”barfotavärld” och jag är glad att viktig information om detta lyfts upp och diskuteras inom hovbranschen och att vi får vara en del av den här utvecklingen på ett litet hörn!
Jag vill rikta ett stort tack till mina fantastiska medhjälpare på denna mässa! Hovslagare Elise Hultqvist ❤️ och hovvårdare Sara Strand ❤️ Vilka stjärnor! ⭐⭐⭐⭐⭐
Tusen Tack. Vi ser fram emot nästa Hoof Summit!
Hälsningar Anna Hane
Viahov AB
Här kommer bildspelet:
Hovslagarlärare Sören Stjärnås kom förbi och hälsade på. Jag passade på att ta en idol-bid!
Vi lottar ut ett väldigt attraktivt hovvårdspaket innehållande populära Red Horse produkter som är jättebra för att vårda hästens hovar nu inför höstens fuktiga väderlek! Jag har valt ut mina bästa favorit-produkter(se innehållet nedan!)
Detta hovvårdspaket kan hjälpa dig att förebygga hovröta och stärka upp hornet! Detta passar speciellt bra för spröda hovar men fungerar självklart på alla hovar. Det som du behöver göra för att delta i denna utlottningen är att lämna en recension på någon produkt som du köpt hos Viahov. Eftersom vi har märkt att kunder vill veta hur ANDRA kunder upplevt produkten så är det viktigt med feedback och vi skulle behöva mera recensioner på produkterna. Därför kör vi nu alltså en utlottning för alla som bidrar med en produkt-recension under de närmsta veckorna! Ni har en hel månad på er att testa produkter och lämna recensioner!
Vi är intresserade av att få recensioner på alla produkter i shopen, både boots och andra hovprodukter så lämna gärna flera stycken om du vill (det ökar chansen att vinna).
Hovvårdspaketet innehåller: (läs mer om produkterna genom att klicka på dem)
EnStrong Horn Spray(hjälper hornet att bygga styrka. Passar perfekt för spröda hovar)
En stor burk med Hydrohoof (balanserar fukten i hoven och hjälper den att skydda från både alltför mycket fukt, och även från uttorkning. Bättre variant av hovfett som vårdar hornet)
Sole Cleance Spray (antibakteriell zink-lösning som motverkar svampbakterier i hoven)
Artimudstor burk (hovlera med antibakteriella egenskaper och zink som motverkar hovröta, strålröta och svamp i strålfårorna)
En Save Edge hovrasp (bra för att hålla efter och sköta hästens hovar mellan hovvårdarens besök. Raspa litegrann varje vecka så får hovarna lite ersättning för ”naturligt” slitage)
En snygg orangeViahov förvaringspåse ingår (passar perfekt för stallgrejor eller hovboots)
Den 31 september kommer vi att lotta fram en vinnare!
Vi kommer även att lotta ut lite tröstpriser för de som inte blir vinnare. Tröstpriserna kommer att bli annat smått och gott från shopen, som skickas som överraskning 🙂
GÖR SÅHÄR
Betygsätt din produkt med 1-5 stjärnor och skriv ner vad du tycker om produkt(erna). Du är välkommen att skicka en bild på ditt köp tillsammans med din recension 🙂
Recensionerna kan skickas till oss via mail till info@viahov.se eller via kontaktformuläret Vi kommer att gå igenom alla recensioner som kommer in via mail och kontaktformulär fram till den sista september 🙂 Vi kommer att publicera recensionerna på både hemsida och facebooksida tillsammans med ditt namn (säg till om du inte vill ha med ditt efternamn)
Jättefint hantverk! Specialdesignad stallskylt med valfri text utkarvat i trä. Kan fås i björk, furu eller gran med olika typsnitt Fler exempelbilder kommer snart.
Dessa fina skyltar tillverkas egenhändigt av min pappa Urban Hahne på Carvers Corner i min hemstad Kristinehamn, Värmland. Skyltarna tillverkas efter önskemål och förslag från dig som beställer. Passar jättebra som namnskylt till ytterdörren, sadelkammaren, eller namnskylt till hästboxen eller stalldörren. Bara fantasin sätter gränserna! /Läs mer här!
Nu har jag äntligen hunnit gå igenom alla tävlingsbidragen med foton på All Terrain med rem, som har skickats in till mig under sommaren och höstkanten, och jag har haft mycket svårt att välja det finaste fotot eftersom jag fått SÅ många fina bilder! Jag vill börja med att säga TUSEN MILJONER TACK till alla er duktiga fotografer som skickat in era jättefina tävlingsbidrag med era hästar i joggingskor! Jag är jätteglad för att ha fått så många fina bilder och tacksam för att jag nu har fyllt på med bra produktbilder för att kunna visa upp All Terrain med rem in action 🙂 Toppen!
Den lyckliga vinnaren, som får ett par HELT NYA All Terrain med rem kostnadsfritt från butiken är Linnéa Eliasson med sin häst Skaffer Bläsa, (en kallblodstravare på 16 år).
Jag måste säga att jag blev HELT FÖRÄLSKAD i denna fina bilden.❤️❤️❤️ Man får en så varm känsla av den! Så fina färger, så fin bakgrund, skärpa och så fint ekipage, samt att skorna verkligen också gjordes rättvisa, och syns tydligt. Detta gjorde att jag ville välja ut detta foto som den vinnande bilden i tävlingen!
Här nedan är några av Linnéas övriga bilder som hon skickade in till tävlingen. Även hennes resterande bilder blev också VÄLDIGT fina!
Här är Linnéas presentation av sig själv och sin häst:
Jag heter Linnéa Eliasson (27 år) och hästen heter Skaffer Bläsa (kallblodstravare, 16 år). Vi använder boots dagligen främst på framhovarna då hon är lite känslig för grus och vi på gott och ont har många långa grusvägar att tillgå. Vi rider i regel alltid ut i skog och mark så en sko som sitter fast på hoven och inte ökar risken för dåligt fäste om det blir blött eller ojämn terräng är ett måste – så vi är överlyckliga över att vi hittat just Equine Fusions All Terrain med rem! Jag är en typiskt hobbyryttare som gärna provar på allt – hoppar hinder, travar på ojämna skogsstigar, klättrar i sand, skrittar ut i flera timmar, tricktränar, kör hinderbana eller tränar frihetsdressyr på ridbanan. Alltid bettlöst, barfota och ofta barbacka!
TACK Linnéa för de fina bilderna!
Ni andra som skickat in fina foton till tävlingen ska få tröstpriser i form av rabattkuponger och gåvor. Det kommer skickas ut mer info via mail till er om detta. Återigen, tusen tack till er allihop för alla fina bidrag till tävlingen! ❤️
Här är några fler andra fantastiskt fina bilder som jag också fått skickat till mig!
Vill passa på att tipsa om den här sjukt smarta uppbindningsanordningen som jag numer ALLTID har med mig var jag än ska binda upp min häst! Det är så mycket tryggare och säkrare än vanliga säkerhetsknutar, panikhakar och snören som lätt ska gå sönder. Jag har den här smarta mojängen även som uppbindning inne i hästtransporten, liksom utanför transporten när jag binder min häst där. Den är väldigt enkel att flytta med sig överallt.
Min häst Heidi på bilden ovanför är jättesnäll och duktig att binda fast, och är mycket van vid detta, men det känns som en extra säkerhet om något skulle hända som skulle kunna skrämma hästen och hon skyggar. Det som är så bra med den är att hästen inte kan skada sin nacke om den skulle bli rädd och rycka, eller fastna i något och skygga baklänges. En häst som rycker och sitter helt fast kan få ett skadligt knyck i nacken och det kan göra hästen MER rädd när den känner sig fastlåst, i värsta fall kan den få mer panik av känslan att få ont/sitta fast och folk runtomkring kan bli skadade på kuppen. Även en häst som är VAN vid att stå uppbunden kan skada sig såhär.
En del hästar lär sig dessutom att de är starka och kan rycka SÖNDER repen och komma loss – en väldigt farlig ovana!Just därför undviker jag att använda mig av balsnören, buntband panikhakar, och annat som snabbt lossar hästen. Får då kan hästen lära sig att den snabbt kan komma loss. Jag har nämligen varit med om lättlärda och smarta hästar som lärt sig att komma lös genom att helt enkelt ta i med full kraft och rycka loss grimskaftet, och det är tyvärr en farlig ovana som kan skapas om man har grimskaft som lätt går sönder vid belastning, och hästen har uppfunnit denna ovana.Det bästa med denna Tie Ring är i mitt tycke, att repet ger med sig, men utan att för den skull helt ”släppa taget” om hästen.
Med den här ringen så sitter hästen såpass hårt fast att den vet att den sitter fast men repet kommer ändå att ge med sig och bli längre OM det blir ett tillräckligt högt motstånd. Och detta motståndet går att justera. Om hästen får panik och kastar sig när man har satt fast den löst i ringen, så kommer den direkt att få mera rep och kan lugna sig istället för att känna sig ”fast” och hänga i repet. (Sedan är det bara att ”hala in” hästen igen och den lär sig INTE ovanan att den kommer loss när den kastat sig)Man kan även sätta fast hästen hårt – och även om man har knutit fast hästen stenhårt i ringen och hamnar i en situation där man snabbt måste få loss hästen, t.ex om hästen fastnat eller fått panik i en trängd situation – så kan man supersnabbt lösgöra repet och lossa hästen – till skillnad från vanliga knutna knopar och knutar som riskerar att bara sätta sig fast hårdare och hårdare ju mer hästen drar i det.
Med hjälp av den här uppbindningsanordningen krävs ingen kniv för att få loss hästen i en paniksituation.Beroende på hur man sätter fast repet (och vilken tjocklek på rep man använder) så kan man anpassa hur hårt det ska sitta fast – från stenhårt fast till jättelöst. Det gör att man kan anpassa till olika typer av hästar och användning.
Detta är perfekt att ha som säkerhet vid cross-tie i stallgången för alla hästar och det är lätt att justera längden på repet för både små & stora hästar som ska stå i gången.
Passar också superbra för att träna säker uppbindning för ungästar och föl som ännu inte fattat grejen med tryck & eftergift – med den här mojängen får de öva upp sin självkänsla vid uppbindning på ett tryggt & säkert sätt.
Perfekt för hästtransporten och bra att ha med sig vid tävling och träning.Om man har en häst som blivit rädd för uppbindning eller som inte är rädd, men som lärt sig att sätta i system att rycka loss sig själv – så rekommendererar jag att man tränar på detta systematiskt med hjälp av en Tie Ring och andra hjälpmedel.
Använd helst en bred halsrem på hästen också för att den ska slippa att få allt tryck i sin grimma, när du övar på detta. Tryck över nacken kan trigga hästen, och den är känsligare där. Elastiskt grimskaft kan underlätta. Sätt fast grimskaftet i halsremmen och trä repet genom ringen i grimman så att den bara löper igenom där.
Kontakta mig om du vill ha mer träningstips på just detta. Belöningsbaserad träning ger bästa och mest långsiktiga resultatet på sådana här ”problembeteenden” tycker jag. Det kan vara svårt och farligt när hästen väl har lärt sig och satt i system att göra på ett visst sätt. Det är mycket lättare om man tränar fölen och unghästarna rätt från början!
(Vill du köpa många så har vi rabatt på 10-pack i butiken)
Vill du få förklarat mer hur det fungerar? Kolla på de videos som finns där blocker tie ring förklaras lite mer i detalj! Kolla på denna sida: https://blockerranch.com/tie-ring-videos/
Ha det fint i sommarsolen!
Hälsningar Anna på Viahov
Min nya häst Rosie, som kom hit från England förra året, står här uppbunden med Blocker Tie Ring. Hon var lite rädd för olika saker i början, och ovan vid det mesta, och när jag hade henne uppbunden så var det en enorm trygghet att använda den här uppbindningen. Jag hade ju ingen aning om hennes bakgrund och vad som skulle kunna trigga henne, men hon var ganska nervös att bli hanterad först. Det hände ett par gånger att hon blev rädd (för andra saker runtomkring) och hoppade baklänges, och då följde repet med henne, istället för att rycka till i hennes nacke och göra henne illa helt i onödan. Så jag är väldigt tacksam för denna uppfinning!
Nu ska jag prata om något som är lite smått kontroversiellt i barfotavärlden, och det är skillnaden mellan olika barfotaverkningsmetoder och det som jag tycker fungerar bäst för hästarna
Det här är baserat på mina egna erfarenheter av att arbeta med hovar professionellt i snart 10 år och varit en dedikerad hovnörd i över 16 år. Jag har gått flera olika kurser och utbildningar inom området och börjar se lite tydligare skillnader mellan de olika metoderna, och hittat en väg som jag tycker passar mig bra, även om det nu känns som att jag har blivit nybörjare på nytt igen och fortfarande känner mig som en elev.
När jag först börjad att nosa på det här med barfotaverkning år 2005 så var det kunskaper hämtade direkt från AANHCP i USA som togs hit av eldsjälar och hovnördar som mig själv. Jaime Jackson skapade detta koncept i USA för att efterlikna de vilda mustangernas ökenhovar som var så starka och fina.
Därav tekniken ”mustang roll” som säkert många har hört talas om. Det är en av teknikerna som används i verkningsmetoden. På utbildningen till Hovformsspecialist som jag senare gick år 2012 så påminde verkningsmetoden ganska mycket om detta, eftersom utbildningen grundade sig på AANHCP’s teorier. Hovforskaren Robert Bowkers teorier stödjer även detta sätt att verka hoven på och hans material används i utbildningen som jag gick.
Det här sättet att verka hoven på fungerar jättebra för väldigt många olika typer av hästar och hjälper många att läka ut problem i hovarna, allt från sprickor till understucken hovform och utflytningar. Det resulterar ofta i starka fina och välformade hästhovar som tål att gå barfota efter en övergångsperiod, ofta ihop med användningen av barfotaboots vid behov.(vi har som bekant mycket vägar med bergskrossmaterial här i Sverige och på dessa underlag klarar nästan inga hästar att arbeta barfota, att skydda hoven är oftast nödvändigt då)
Jag vill inte slå ner på metoden eller sprida några missförstånd här, för det finns så många positiva sidor med detta sätt att sköta hovarna på, att det är värt att lyftas. I synnerhet då man jämför denna metod med andra betydligt mer invasiva och rigida verkningsmetoder som förekommit. (Ni känner säkert till Strasser). Den senare metoden spred sig fort men fick snabbt ett dåligt rykte på grund av att verkningen som gjordes ute i stallarna var ofta av samma typ som Veterinären Dr Strasser gjorde på sin klinik (där alla hästar gick på rehab på lösdrift med mjuka gummimattor 24/7) Med andra ord, eleverna till Strasser skapade klinikverkningar ute i stallarna och lämnade sedan hästarna helt utan hovskydd efteråt, vilket fick följden många ömfotade och halta hästar som inte klarade den extrema verkningen. Klart att det blev ett ramaskri. Och ett extremt dåligt rykte för hela verkningsmetoden. Jag är inte på något sätt speciellt insatt i hur verkningen utförs men ryktet säger att man hade en idé om att hovarna skulle stöpas om till en viss förutbestämd form och storlek, och man skapade skålform på hoven och skar i levande sula för att skapa denna skålform i hoven, vilket ibland kunde resultera i att man verkade fram blod i hoven då sulan var för tunn för detta. Återigen, så vet jag inte om detta stämmer, men det är vad jag har hört ryktas om metoden. (Till Strasserverkningens försvar kan jag också tillägga att elevernas tolkning och utförande av metoden inte alltid är representativt för själva metoden i sig. Det kan ju vara så att man totalt har misstolkat Strassers syfte och metod, och därigenom har det skapat onödigt lidande för hästar som eleverna har utfört dessa misstag på, och det kanske inte alls var meningen från början att det var så det skulle utföras)
Men över till vildhästverkningen igen.
Med bakgrund till det här dåliga ryktet från Strasser som spred sig till alla barfotaverkare så var det såklart väldigt väldigt viktigt att de verkningsmetoder som ville skapa sig en egen legitimitet visade att de tog starkt avstånd ifrån detta invasiva sätt att verka hoven på. Vildhästmodellen marknadsfördes för 15 år sedan som en skonsam metod som absolut INTE skulle få resultera i en häst som var mer ömfotad efter verkningen, och en metod där man absolut inte går in och skär i hovens levande sula. Man tar endast bort den hovvägg som är ”förvuxen”, död sula, och material som hade slitits bort på naturlig väg, om hästen hade levt ett naturligt liv i det vilda med mycket rörelse över varierat underlag. Och det var just denna approach till verkning som gjorde att jag intresserade mig för metoden och senare även valde att gå utbildningen till Hovformspecialist (en utbildning som alltså bygger på teorierna från vildhästmodellen men som inte längre kallas för vildhästmodell, eftersom detta skapade en hel del missförstånd. Meningen är ju inte att skapa ökenhovar på alla hästar, tvärtom så ville man ju ta hänsyn till hur den individuella hoven såg ut, och inte framtvinga något speciellt mått eller form på hoven på ”konstgjord” väg)
Tack vare denna utbildningen och mitt arbete så har jag kunnat hjälpa otroligt många hästar att få finare och starkare hovar än de någonsin haft förut på ett skonsamt sätt. Med barfotaboots som hjälp så kunde jag hjälpa många hästar med övergången från skodd till barfota på ett skonsamt sätt. Fördelarna att gå barfota och att få täta verkningar kan trolla bort de mest svåra hovproblem som man i hovslagarvärlden har väldigt svårt att hantera utan metall, spik och diverse material. Även många hovslagare av den äldre läran är ju medvetna om barfotagångens fördelar och kallar fortfarande skon för ”ett nödvändigt ont”. Med hjälp av barfotaboots så behövs inte detta ”ont” som någon nödvändighet längre. Man kan ju få ut det bästa av två världar!
En av de saker som jag lärt mig är att hjälpa hästen läka ut sina hovsprickor. Det går utmärkt bra att läka ut dessa endast med hjälp av regelbunden hovvård och barfotagång (med boots som skydd vid behov som sagt) Men även strålröta, trånga/klämda trakter, deformerade fånghovar (obs, ej akut stadie), hålväggar, och olika typer av utflytningar. Det handlar i stort sett om att låta hoven själv få ställa om sig i sin egen takt efter sina förutsättningar. Hoven är suverän på självläkning om man bara stöttar den på ett naturligt sätt och om den har en sund hovtillväxt. För att kunna hjälpa hästen med detta fick jag lära mig att tänka holistiskt kring hovvården. Det var inte bara själva verkningen, utan allting runtomkring hästens skötsel som skulle bidra till bättre hovkvalitet, allt ifrån foder till motion. Detta eftersom hoven är beroende av näring och korrekt stimuli för att kunna läka sig själv. Det gör stor skillnad på hovkvalitet och läkning om man ser till HELA hästen och tänker holistiskt. Hovvård för barfotagång i kombination med korrigering av foderstat, motion och massage kan göra underverk med en häst och det är den här holistiska approachen som är så revolutionerande och som jag tror är anledningen till att barfotaverkning har blivit så otroligt populärt och har hjälpt så många hästar.
Jag vet att det är lätt att få lite hybris när man precis har lärt sig något nytt som verkar vara så mycket bättre än förut och som ett nästan revolutionerande sätt gör ”omöjliga” saker möjliga igen, och när man får så många bevis på sin framgång. Och jag kan lugnt säga att jag har haft släng av denna hybris, när jag insåg att jag endast med hjälp av dessa relativt enkla medel kunde hjälpa allt ifrån ”kroniska” fånghovar, läka ut ”kroniska” sprickor, och återställa hovar som från början sett ut som katastrof, till att bli riktigt fina, välformade och välfungerande! ( se gärna inlärningsdiagrammet längst ner så förstår du att jag var i stadiet ”Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know”)
Hovformsspecialistutbildningen har växt fram som den (i min vetskap iallafall) största i Sverige för att utbilda barfotaverkare i vårt land. Och generellt sett så tycker jag att hovformsspecialister verkar erhålla ett ganska gott rykte runtom i landet. Det är visserligen fortfarande många som associerar det med plågsamma strassermetoden och drar hovformsspecialisterna över samma kam. Det kan alltid bli bättre. Men jag tycker ändå att det är en väldigt stor skillnad idag, jämfört med ryktet som barfotaverkare hade för 10-15 år sedan då detta fortfarande var mer nytt. Det är ändå ett bra betyg för själva utbildningen tycker jag.
En bidragande orsak till detta kan också vara att vi faktiskt också har startat en branschförening (Svenska hovvårdares riksförbund) som bland annat jobbar med att städa vårt rykte i branschen och försöka hjälpa till att höja de seriösa och utbildade barfotaverkarnas yrkesstatus i landet. (Är du yrkesarbetande hovvårdare? Gå med i föreningen!)
Så tillbaka till vildhästmodellen.. Även om den här metoden är väldigt bra och har hjälpt MÅNGA hästar, så finns det stora förbättringspotential, och en hel del kvar att önska av den. Som en sann hovnörd och vetgirig, så insåg jag att det fanns mer kvar att lära även efter att jag avslutade utbildningen och min jakt efter kunskap har fortsatt att driva mig vidare. Trots hybris och naivt självförtroende så insåg jag att det är mycket som jag fortfarande inte vet och jag har en ganska ödmjuk grundinställning till kunskap och tänker att man aldrig blir fullärd.
De svagheter som jag och några av mina kollegor upptäckte och pratade mycket om med den här metoden handlade om de hästar som inte fungerade bra i sina hovar, trots flera års barfotagång och minutiös verkning och holistisk behandling med rätt motion, näring och andra behandlingar, samt användande av hovskydd(boots) vid behov, och allting sköttes enligt konstens alla regler. Det kunde oftast ta sig i uttryck som hovar som måste verkas ofta (max var femte vecka, eller ännu oftare) för att inte flyta ut i tårna. Platta sulor. Trånga trakter som gärna ville bli åt det understuckna hållet, och som det var svårt att få att bredda sig helt trots att man gjort allt ”enligt boken”. Hästar som ”tassade” och tog lite kortare steg än de gjorde när de gick skodda, på hårt underlag. Hovar som lätt började flyta ut och bli obalanserade om man drog ut på intervallet. Först trodde jag att det var normalt, att alla hästar inte kunde få perfekta ”stenkrossarhovar” och bli runda, skålformade, och i bra balans med stora flytande steg och accepterade detta som en naturlig begränsning och hästarnas individuella olikheter. Men efter diskussioner med kollegor, hovnörderi-träffar, och djupdykningar i andra olika hov-läror och metoder, – så blev det till slut mer och mer öppenbart för mig vad problemet var!
Nu har det utkristalliserat sig ganska klart och tydligt att det som jag saknade i denna metoden är exakt det som vildhästmodellen har fått kritik för ända sedan den ”lanserades” i Sverige. Den korta beskrivningen är: Det saknas metod för att avgöra och korrigera den korrekta trakthöjden, eller tå-axel balansen. Redan när vildhästmodellen lanserades i Sverige och började användas så fick metoden kritik för att den väldigt lätt skapade ”bakåtbruten tåaxel” hos hästarna eftersom man ofta tog ner trakterna, genom att man verkade ner hovväggen till sulans nivå. Det enda försvaret mot kritiken var att hoven ”naturligt” skulle ställa om sig till korrekta vinklar efter en omställningsperiod. Många hästar gör nog det också, men inte alla.
Hovarna blev visserligen oftast fina och kunde läka ut sina sprickor, bredda sina trakter till stor del och få starka strålar tack vare barfotagången och de täta verkningarna men metoden med kraftig mustangroll och den felaktiga vinkeln kan alltså också riskera att skapa en avlång hovform som lätt flyter ut i tårna, blir lätt platt i sulan i tån och måste hållas tillbaka konstant med täta verkningar för att inte flyta ut och bli i obalans. (ibland med sprickor och hålväggar som följd)
Under en lång period så trodde jag alltså att detta var helt normalt. Och jag hade inte någon kunskap eller verktyg hur jag skulle läsa den typen av hov eller hjälpa den på annat sätt än att verka hoven ofta och korta in tån – vilket ju löste problemet på kort sikt och höll sprickorna borta och hästägaren nöjd.
I metoden vildhästverkning så får man bland annat lära sig att ta ner hovväggen till sulans nivå. Och det här fungerar oftast bra, men det kan som sagt skapa problem om hoven får en negativ vinkel. Trakthöjden måste vara i balans med höjden på tån och väldigt ofta så kan man därför inte sänka trakten helt till sulnivå, och i synnerhet inte på hästar som bygger mycket material i tån, som man lämnar kvar, för då måste man först ta bort det överflödiga materialet i sulan i tån. Jag fick lära mig den gyllene regeln att aldrig skära i hästens friska sula. Detta resulterade i att vissa hästar som faktiskt bygger en hel del frisk sula i tån riskerar att få en negativ vinkel när man tar ner traktväggen till sulnivå och trakten blir för låg i förhållande till tån. Detta resulterar i att sulmaterialet i tån pressar fram hoven som en pizza-deg och den blir mer avlång, istället för mera rund, vilket minskar skålformen som man är ute efter. Hovväggen är rörlig och kan flexa tillbaka, men den gör inte det om det finns för mycket sula i tån som håller emot.
Även konceptet med mustangroll är något som inte alltid är så bra för hoven. I synnerhet inte på sidorna där hoven behöver ha sin tjocka hovvägg för att hålla ihop. Ofta resulterar detta i att man tunnar hovväggen på tok för mycket, hela vägen runt. Detta kanske skapar en utseendemässigt ”snygg” hov, men det blir speciellt problematiskt på hästar som redan har dålig hovkvalitet med tunna väggar. Det blir ännu lättare för hoven att bli avlång. Fördelen är att man kan få bukt med utflytningar relativt snabbt och enkelt, samt även sprickor. Men samtidigt så har man tagit bort viktigt stödmaterial i hovväggen som hästen behöver, och kanske t.om format hoven så att sulan är den högsta punkten i hoven, vilket kan göra hästen ömfotad på hårt material och den behöver ha boots på sig.
Dr. Bowker har tidigare rekommenderat att verka bort allt material i hovväggen som är utanför den vita linjen! Det här kanske måhända är bra för hästar i rehab, som en slags ”klinikverkning” där man korrigerar något. Men en frisk hov ska man inte ta bort så mycket material från hovväggen på, det är min åsikt. (jag följde aldrig det här extrema rådet från Bowker vill jag nämna, utan försökte spara mer av hoven)
Jag vill inte misskreditera Dr Bowker. För hans forskningsmaterial och kunskaper om hovens anatomi är mycket läsvärt och han har lagt ner otroligt mycket tid på forskning och studier om hoven som är väldigt intressant! Detta kan ingen ta ifrån honom och han har betytt otroligt mycket för kunskapen om hovens anatomi!
När den nya trenden ”HGM-trim” dök upp på Youtube som ett fenomen var det nog lite av en reaktion på att många hästar hade blivit öververkade i trakten. Därför svingade pendeln över till en ny metod som uppmuntrar till att i princip inte verka trakten alls, och låta allt vara kvar utom tån, som skulle kortas. Det var en hel del som provade tekniken och en hel del av de som hade haft negativa erfarenheter av ”vildhästverkning” tyckte att hästarna funkade bättre, nu när de sparade ut en hel del trakt. Vissa som testade fick dock katastrofala resultat, med väldigt ömfotade hästar och hovmaterial som blev i stor obalans. Jag tror det var anledningen att detta endast blev en ”fluga” som fort försvann från blickfånget.
Det finns självklart fler andra metoder inom barfotavärlden men jag tänker inte gå igenom dem alla nu. Jag har inte heller personlig erfarenhet av dem alla.
Efter många diskussioner och erfarenhetsutbyte med kollegor, speciellt Linda Karlsson i Björektorp, så kom vi fram till att det här problemet kräver att vi ändrar på sättet som vi verkar dessa hovar. Linda Karlsson, också en hovnörd av rang, har utvecklat sin egen metod av verkning efter att ha influerats av allt ifrån hovslagare, 4-point trim, hovterapi, och massa hovkurser (även hovformsspecialist) hon har gått samt sin egen erfarenhet och är en av de hovvårdare som jag ser upp till som en av de främsta i landet. (under utbildning till Godkänd Hovslagare nu också!) Jag förstod att hon var någonting på spåren när hon inte bara hjälpte sina kunders hästar, utan också hjälpte bland annat en hovformsspecialist med sin egen häst och hjälpte hästen att länga steget, och sluta ”tassa fram” och ömma bland annat genom att skära bort material i hästens sula och några få enkla rasptag på rätt ställen. Linda har för övrigt hjälpt mig med mina hästar också och visat gång på gång hur rätt balans i hoven utgör massiv skillnad.
Det här sättet att verka hoven på som Linda sysslar med innebär att om man balanserar hoven på RÄTT sätt, så behöver man oftast inte komma ut och verka den lika ofta. Om hoven är bra balanserad och hästen rör sig mycket så kan man t.om finna att man kanske bara behöver underhållsverka den några gånger per år! Jag kunde inte riktigt tro på att en verkningsmetod kan göra så stor skillnad. Jag var ju van vid att behöva boka mina kunder med MAX 5 veckors mellanrum för att inte tån ska flyta ut och hoven bli helt obalanserad!
Efter ny kurs med en känd hovslagare fick jag en ny ”ögonöppnare”. På denna kursen så uppmuntrades vi att läsa av balansen mellan tå-trakt och även sänka tån om möjligt, för att skapa en bättre vinkel. Jag hade svårt, väldigt svårt, att acceptera detta eftersom jag lärt mig att gå in i levande sula i tån är ”big No No”, och en del av mig ville avfärda alltihop och jag hade svårt att ta till mig hur jag skulle kunna implementera detta i mitt arbete. Jag hade fått lära mig att det kan riskera göra hästen mycket ömfotad. Det kändes som jag var ute på väldigt hal is och jag ville inte riskera att göra någon häst sul-öm och göra någon plågsam strasser verkning av det hela. Men det blev uppenbart för mig hur viktigt detta är, speciellt på min egen häst som bygger mycket sula i tån, vilket plattar ut och drar iväg tåväggen väldigt mycket, och gör hoven mer avlång och spetsig.
När jag också gick en kurs hos min kollega Linda så testade jag bland annat att verka döhovar med klubba och klinga för att verka bort tå-material i sulan och forma hoven och se hovarna få bättre skålform, vilket var lite chock-artat för mig. När jag sedan började använda den här metoden på min egen häst så föll liksom bitarna på plats.
Nu kanske det låter som att man verkar MER material i hoven, men sanningen är att det är precis tvärtom! Tidigare så verkade jag väldigt mycket mer på själva hovväggen, och det tog mig en bra stund att verka klart en hov. Jag tunnade hovväggen runtom med en ”mustangroll” och tog bort extra mycket från tån. (för att den inte skulle flyta ut). jag sänkte alltid hovväggen till sulnivå, även i trakterna. Men jag tog ingenting alls på sulan, om det inte var död sula som var på väg att lossna självmant.
Skillnaden nu är att jag verkar inte alls lika mycket på hovväggen. Jag tar bort överflödigt horn naturligtvis. Men jag tunnar inte hovväggen som förut (förutom ev tån, för överrullningens skull) och den stora skillnaden är att JAG SKÄR BORT SULA I TÅN på hoven om den behöver detta (och den inte är för tunn naturligtvis). Detta gör även hovslagare, och det är något som jag och många andra barfotaverkare har sett ner på. Visserligen så tycker jag fortfarande att det är HELT FEL att ta bort för mycket sula, och att tunna den så mycket att den börjar svikta tycker jag inte är bra alls – den ska ju kunna skydda hovbenet därunder och klara av att gå barfota. Då funkar det inte att tunna den så mycket. Men nu har jag börjat förstå att man alltså ibland behöver ta bort en del material för att hoven ska kunna ”flexa tillbaka” och bli mer rund i formen, och detta ökar också skålformen i hoven på ett naturligt sätt. Skålformen ”skapar sig själv” på det här sättet, kan man säga. Lite som trolleri!
Men här är det också mycket mer viktigt att ha ett vältränat ”hov-öga” där man lite som en konstnär har ett öga för vad det är man vill skapa. Om man inte har känsla för det, så finns det alltid en risk att man gör fel, skär bort för mycket och hästen blir ömfotad. Det här är inte en ”tre-stegs-metod” som man kan lära sig behärska över en helg och sedan bli färdig nog att börja verka hästar helt på egen hand utan överinseende av mentor. Det är ett hantverk som kräver känsla och utvecklande av ett tränat öga. Vissa har talang och lär sig snabbare, vissa behöver mer tid att träna på det, som med allt annat.
Jag känner mig fortfarande som total nybörjare på det här sättet att verka hoven, har förlorat lite av mitt gamla självförtroende och mina gamla hov-ögon behöver fortfarande träna om sig till det här nya sättet att se på hoven. Mina händer och mitt muskelminne vill hemskt gärna börja raspa mustangroll och tunna hovväggen och göra hoven ”fin”, på det samma sättet som jag gjort i så många år förut. Men nu stoppar jag mig själv och tänker ”Less is more” och gör mindre, och låter istället hoven göra jobbet med att balansera sig själv. Jag bara hjälper den lite på traven genom att ta bort det material som skapar obalans.
Bekräftelsen att detta är mer rätt för min egen häst fick jag också då jag efter första verkningen på det här sättet inte behövde verka henne igen på kanske 2-3 månader, eftersom hovarna höll sig så balanserade och fina helt av sig själva, utan utflytningar eller sprickor. Jag var förbluffad!
Linda kommer till mig nu ibland och hjälper mig och coachar mig för att det här ska sätta sig på pränt och jag inte ska halka tillbaka till det gamla sättet att verka. Ibland är det faktiskt lättare att lära sig någonting nytt när man inte kan något alls tidigare, och svårare att lära sig när man redan har kunskaper sedan innan som står lite ivägen. Jag behöver ”lära om” just nu känns det som. Och så inser jag att jag förmodligen har passerat inlärningsstadiet av ”Discouragingly realistic – you know what you don’t know” och är sakta påväg uppför igen.
Detta har också fått mig att börja fundera på hur många hovvårdare och andra barfotaverkare och INTE MINST hovslagare som också befinner sig på inlärningskurvan: ”Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know” …med tanke på hur mycket gruff och dispyter som det förekommit mellan de olika lägren dr alla tror att just de ”vet bäst”.
Kanske är det fler därute som skulle behöva en liten tankeställare och lite mer ödmjukhet? Ingen kunskap är av ondo och vi kan alla lära oss något av varandra om vi förblir öppensinnade. Ett tips oavsett disciplin och vad du vill lära dig – ta hjälp av duktiga mentorer, och våga tänka utanför boxen.
Hade en härlig tur med Heidi i skogen idag! Vi gick på kort vandringstur i Vättlefjäll som har en terräng som är ganska otillgänglig för hästar, men vi ville utmana oss själva lite och se hur långt vi kunde komma. Det är myrmark och berg med klippblock och halkiga rötter omvartannat och dessutom kraftigt kuperat.. Det är rentav farligt för en häst skodd med järnskor att ta sig fram på de smala skogstigarna, om den inte är broddad. För det blir hiskeligt halkigt mot stenblock och halkiga rötter när de ska gå både uppåt och neråt. En järnsko är helt oflexibel och risken för vrickningar i sådan här oländig terräng mycket högre, än med oskodda hovar utan järn.
En häst med broddade skor belastar och sliter underlaget hårt dessutom. Men med barfotahästar, eller skodd med mjuka flexibla joggingskor av gummi så går det galant! Man lämnar knappt några spår efter sig och hästen kan ta sig fram med utmärkt grepp och balans. Equine Fusion är den enda modell jag vet som jag skulle våga sko min häst med i dessa skogar. Det är bra styrketräning och motion för både häst och människa att gå i kuperad terräng. Jättekul!
Bilden tagen på ridleden när vi kommit ut från skogen och det blev äntligen plant under hovarna på Heidi. Nästa gång lovar jag att ta bilder på terrängen också 👍😊
Jag vet det är många hästägare uppe i norr som har längtat efter en joggingsko med möjlighet att montera in ”riktiga” broddar för ridning på svårare snö+is underlag. Därför har jag tagit in en en annan boots-modell i sortimentet på Viahov för att fylla detta tomrum! Denna sko tillverkas av boots-företaget Easycare Inc som är ett av de äldsta i branschen och har utvecklat massor av olika boots-modeller!
Ta-Daa! Easyboot Backcountry (2016 års modell)
Tillåt mig därför att få presentera: Easyboot Backcountry! En populär boot med hård sula för de som vill ha ett alternativ att brodda med ”riktiga” broddar inför vintern och inte nöjer sig med bara dubbar i skorna. Den här modellen är egentligen TRE olika modeller i EN! Det funkar såhär:
Den här sommaren har varit en av de varmaste och torraste på mannaminne i Sverige. Och värmeböljan förde med sig en hel del ökad risk för foderrelaterade problem för hästarna, däribland en ökad risk för fång.
Jag skrev ett långt inlägg på facebook om detta i värsta sommarhettan, som blev s.k ”viral” – med andra ord – den blev väldigt populär! Den blev delad 1339 gånger och läst av a 165 000 personer under bara ett par veckor. Det märktes att fång är något som många oroar sig och tänker mycket på. Även om vi nu är inne i hösten och torkan är ett minne blott (varmt välkommen tillbaks till den Västsvenska VÄTAN!) så tänkte jag återigen dela denna texten. Kanske det kan komma till nytta för någon inför nästa torka. Håll till godo med att detta är mina personliga reflektioner erfarenheter och kunskaper. Detta är vad jag lärt mig hittills. Om du har kunskaper och information som inte stämmer överens med mitt, så upplys mig gärna! Lägg grna till det du tycker är relevant i en kommentar nedanför. Det är kunskapsutbyte och erfarenheter som för utvecklingen framåt.
Och glöm inte! – när den första frostnatten kommer så blir det återigen läge att vara försiktig för fångkänningar. Vid frost buffrar nämligen gräset extra mycket socker, som ett slags frostskydd.
Här kommer sommaren text igen:
VARNING FÖR FÅNG!
Nu när regnet äntligen kommit (iallafall här i gbg) efter en längre period av strålande sol så är gräset stressat = stor risk för att hästar på bete drabbas av FÅNG!
Detta beror kort förklarat på att gräs som utsätts för kraftigt solsken och torka inte klarar av att växa normalt. Sålänge som det finns gott om solljus så kommer gräset att producera massor av socker och energi från solljuset – och sålänge som det inte regnar så kommer gräset att lagra och buffra detta socker närmast rötterna, vilket betyder att gräset stannar i växten och sparar sitt socker. Detta betyder också att hästarna oftast inte kommer åt all denna energi (sålänge som gräset inte hårdbetas ändå ner till marken). Men! Vad händer sedan när regnet kommer?
PANG! All denna lagrade energi av snabba sockerarter kommer att explodera upp för att sprida sig i HELA växten! Detta för att gräset ska kunna växa och omsätta denna energi till sin nytta (växa sig större blad, bilda blommor producera pollen m.m)
Under den här fasen när regnet kommer så är gräset som mest sött och gött för hästarna. Och att låta hästarna få fri tillgång på gräset under de första mest kritiska 2-3 dagarna efter regnet är som att bara be om ett fånganfall.
VARNINGSSIGNALER:
Många av de hästarna som får fång visar det inte så tydligt, utan får bara mildare ”känningar”, men det är ändock fång det handlar om. Var mycket observant på din häst under de här dagarna. Om du märker att din häst känns lite mer slö, lat, seg, stel, vinglig, trött, ovillig, eller svullen över olika delar av kroppen – ta då genast bort den från gräset ! Du kan även ofta känna starkare puls vid kotan på benet. (Pulsen ”bultar” hårdare än normalt)
Vid mer utvecklad fång så börjar den se mycket mer stapplig ut, vill ligga ner oftare/avlastar hovarna mera och visar kraftigare tecken på inflammation. Kanske t.om är halt eller vägrar röra sig. Du bör ringa ut veterinären och kyla ner hästens ben genast.
En del hästar kan man förebygga fånganfallet på om man ser de tidigaste varningssignalerna. T.ex om hästen verka lite svullen men i övrigt är normal. Känn också på hästens nacke och mankam! Om den blir stenhård så är även detta ett varningstecken ! Mankammen skall vara mjuk.
Det går i vissa fall att undvika fång genom att motionerar hästen rejält. (Om man gör det innan fånganfallet är ett faktum) Motion är faktiskt överhuvudtaget en jättebra förebyggande åtgärd att ta till om du är orolig för fång – om hästen får svettas ut all den här överskottsenergin från systemet så minskar risken för en fångattack effektivt! Det räcker med minst 15-20 min med hög puls-träning för att få uppnådd effekt.
Det var lite av mina tips såhär i fånghäst-tider!
Behöver du fler råd gällande fång och rehab och funderar över lämpligt sjukbeslag? Tveka inte att höra av dig till oss för hjälp. Vi säljer joggingskor som hjälper till att avlasta hovarna och de funkar lika bra till rehab som ridning (även tappskor, hovbölder, träning och tävling när du behöver ett alternativt till järnskor). Några av Sveriges främsta hovslagare använder sig av detta till sina kunder redan. Exempelvis Micke Westberg som arbetar på Strömsholms veterinärklinik. Han arbetar uteslutande med fånghästar och han anser All Terrain vara en väldigt bra lösning för fånghästar under rehab. Här har jag skrivit ett facebook inlägg om detta!
