Jag pratade med en kund på telefon häromveckan, vars häst har en lite mer knepig hovform som inte riktigt ”fyllde ut” skorna baktill. Det ledde till att hon fick en glipa mellan hoven och skon allra längst bak vid ballarna. Och då blev hon lite orolig att det skulle samlas grus där. Även om risken för det är väldigt liten så valde hon att förebygga med en egen hemmasnickrad lösning!
Såhär ser skorna ut i original:
Det finns en grön specialtejp som är extra stark och som används inom byggbranschen bland annat för att fästa fasadplast i hårt väder. Det här är tejp som är superbra även för oss hästfolk! en del använder den för att laga sina trasiga täcken, och den här hästägaren fick idén att använda den till bootsen.
Hon fäste tejpen över bakre remmen på sina Trailblazer och skickade mig den här bilden, så jag kan tipsa fler om samma lösning. Se bilden här:
Skicka gärna fler smarta DIY tips till mig på Equine Fusion och Evo Boots så kan jag vidarebefordra dem till fler! Sånt uppskattas! Hälsningar Anna på Viahov
När Equine Fusion lanserade Trailblazer var många nyfikna på konceptet. Jag skickade ut flera stycken boots till testpiloter som fick i uppdrag att inkomma med ärlig feedback om skorna. En av dem är Elin Allard.Sedan i vintras har hon utsatt Trailblazer för ungefär allt som den svenska västkusten kan bjuda på. Lera, regn, snö, vatten, skogsstigar, grusvägar och ridning i alla gångarter. Det här är hennes egna ord efter flera månaders användning:
”Jag älskar mina Trailblazers! De sitter som gjutna på min PRE.”
Precis som många andra såg Elin fram emot att få testa en Equine Fusion boots i en sportigare modell med samma bekväma tjockare sula med terränggrepp och ett helt nytt låssystem. Men precis som många andra funderade Elin på samma sak:
– Sitter de verkligen kvar när det blir tufft på riktigt?
Från skepticism till förtroende
Det kanske mest intressanta i hennes utvärdering är att hon själv inte trodde att bootsen skulle klara de förhållanden hon utsatte dem för.
Under testperioden har ekipaget ridit i:
Paddock
Skogsterräng
Blöt sand
Djupa vattenpölar
Lera
över trädrötter
Stockar och stenar
Snö
Dessutom i alla gångarter och under klassiskt västkustväder med regn, storm, lera och halka.
Vid flera tillfällen sögs bakhovarna fast i djup lera. Vid ett annat tillfälle blev det ett tvärstopp från full galopp framför en misstänkt läskig vattenpöl.
-Bootsen satt kvar!
När vattennivån sedan steg över gaiters fortsatte de att sitta kvar.
Inte en enda tappsko.
”Jag ska vara helt ärlig – jag trodde aldrig bootsen skulle sitta kvar under tuffare förhållanden, MEN de satt kvar genom allt. Helt orubbliga. Vi har bland annat provat tvärstopp från full galopp framför läskig vattenpöl.
Sedan har vi vadat i samma vattenpöl (som inte var fullt så läskig vid närmare eftertanke) med vatten upp över bootsens gaiters. Vid flera tillfällen sögs bakhovarna fast i lera och eftersom jag inte spände fast bootsen superhårt så trodde jag att de skulle åka av – men icke!
Och superbra fäste som alltid med EF – tjock greppig sula som är så mjuk att man ändå får barfotakänsla.”
Därför valde hon Trailblazer
Testpiloten har tidigare använt både Evo Boots och Scoot Boots och uppskattar fortfarande båda modellerna.
Men sedan Trailblazer kom in i bilden har den blivit förstahandsvalet.
En anledning är den kraftigare sulan.
”Vi har flyttat till skogar med lite större grus på vissa skogsvägar så den tjocka sulan är perfekt.”
Trailblazer har Equine Fusions välkända mjuka gummikänsla och greppiga terrängsula men med betydligt mer material mellan hov och underlag än många andra sportboots på marknaden, exempelvis Flex eller Scoot.
Resultatet blir en kombination av rejäl stötdämpning, grepp och flexibilitet som många hästar verkar uppskatta, speciellt på våta och lösa underlag.
Det hon gillade mest
Efter månader av användning lyfter hon särskilt fram:
✅ Sitter extremt stabilt
✅ Hästen rör sig naturligt och fritt
✅ Tar inte in sand och grus
✅ Mycket bra grepp på varierande underlag
✅ Tjock men mjuk sula som fortfarande ger barfotakänsla
✅ Lätta att hålla rena
✅ Reflexdetaljer
✅ Storleksremmarna behöver bara justeras en gång
Finns det några nackdelar?
Ja.
Och det är viktigt att prata om dem också.
Flera andra användare hade upplevt att Trailblazer var tröga att knäppa. Till en början märkte inte Elin någonting och tyckte inte bootsen var det minsta svåra att knäppa – hon förstod inte alls klagomålen på detta.
MEN när det blev minusgrader även inne i stallet så insåg hon att skorna blev väldigt svåra att knäppa. Det här är dock något som vi fått veta att Equine Fusion har korrigerat med framtida batchar – så förhoppningsvis ska det vara en ”barnsjukdom” som försvinner.
Hon påpekar dock att remmarna normalt inte behöver öppnas mellan varje ridtur eftersom passformen bara ställs in en gång från början. Detta förenklar det hela avsevärt och gör skorna snabba och enkla att ta på/av hoven!
En annan erfarenhet var att hennes känsliga häst fick lite skav på ballarna.
Gaiters kan också ta en stund att torka om de blivit genomblöta och sedan hängs in i ett kallt stall.
Ett litet lifehack
För ryttare som använder Trailblazer nära slutet av verkningsperioden delar hon också med sig av ett tips:
”Ett lifehack för att lättare få på bootsen mot slutet av verkningsperioden är att smörja ballarna och hoven med lite olja.”
Samtidigt passar hon på att återfukta kronranden under torra perioder. (Vår hovkräm HydroHoof funkar utmärkt till ändamålet att smörja hovarna med)
Sammanfattning
Trailblazer är fortfarande en relativt ny modell från Equine Fusion, men den här testperioden visar ganska tydligt vilken typ av användning den verkar trivas bäst med:
Trailblazer i hagen – mina erfarenheter efter vinterns test
I vintras gjorde jag något som jag egentligen tycker är betydligt mer intressant än att läsa produktblad och reklammaterial.
Jag satte på Equine Fusion Trailblazer på min egen häst Rosie och släppte ut henne i hagen.
Sedan fick verkligheten avgöra.
Rosie gick i vintras i en ganska kuperad och stenig hage. Det är inte den mest hovbootsvänliga miljön i världen, och jag har genom åren testat en hel del olika modeller under liknande förhållanden. (och tappat bort en hel del boots i den stora hagen tyvärr..🫣)
Det som förvånade mig var faktiskt hur bra Trailblazer fungerade. (inga har försvunnit heller! 😁🙏)
Tidigare har jag bland annat tappat Trekking-boots ioch All Terrain med rem samma terräng. Trailblazer däremot satt kvar betydligt bättre än jag hade väntat mig. Det betyder inte att de är omöjliga att tappa – alla hovboots kan tappas under fel förutsättningar, speciellt i en stor kuperad hage där hästarna rejsar över stock och sten – men de klarade Rosies vardag betydligt bättre än jag trodde när jag började testet.
Träna hästen först
En sak som jag tycker är viktig att nämna är gaitern.
Om själva skon lossnar sitter gaitern fortfarande kvar runt hästens ben. Alla boots har inte gaiters som omsluter kotan. Därför valde jag att träna Rosie på detta innan jag släppte ut henne i hagen med skorna. Jag visste inte hur hon skulle reagera med en sko som hänger och dinglar runt kotan och jag ville testa hur hon reagerade om en sko skulle lossna men gaitern fortfarande satt kvar. Efter lite klickerträning på gårdsplanen hade hon glömt bort skorna runt kotan, och hon var inte speciellt bekymrad över dem.
Det är något jag rekommenderar andra att göra också. Inte för att det händer ofta, utan för att det är betydligt bättre att hästen har fått uppleva situationen under kontrollerade former än att första gången sker ute i hagen. (eller under ryttare)
Knapparna i första batchen
I videon pratar jag också om en sak som jag vet att flera användare reagerat på.
Knapparna i den första batchen var ganska tröga.
Det märktes särskilt under vintern när plasten blev kall och stel. Jag valde själv att försiktigt borra upp hålen något för att göra dem lättare att knäppa och det funkade utmärkt för mig.
Efter samtal med Equine Fusion har jag fått besked om att detta är något de arbetar med och som ska förbättras i kommande batchar.
För den som redan har ett par från den första omgången vill jag också nämna att knäppena brukar bli betydligt smidigare efter en tids användning, särskilt när temperaturen stiger. Om du vill göra skon lättare att knäppa kan du doppa ner dem i varmt vatten innan du ska sätta på dem. Det hjälper också.
Mitt bästa tips
Jag ser många som öppnar sidoremmen varje gång de tar av och på skorna.
Det gör inte jag.
När passformen väl är inställd brukar jag istället vrida och rotera på skon över hoven. Då slipper man öppna remmarna i onödan och minskar slitaget på fästena.
I videon visar jag exakt hur jag gör. Det är viktigt att du får in tån hela vägen fram innan du sätter ner hoven. Remmarna är ju något elastiska och därför funkar det att göra såhär.
Fler storlekar på väg
När videon spelades in visste jag inte när fler storlekar skulle komma.
Sedan dess har jag fått besked från Equine Fusion att fler storlekar förväntas lanseras under juli–augusti, så förhoppningsvis behöver vi inte vänta särskilt länge till.
Jag spelade in en vlogg direkt från stallet där jag berättar mer om mina erfarenheter, visar skorna på Rosie och går igenom både det som fungerat bra och det som kan vara bra att känna till innan man köper ett par.
Skriv gärna en kommentar och berätta hur de har fungerat för dig. Jag är alltid nyfiken på att höra hur olika hästar och olika miljöer påverkar resultaten.
När Sanna Perneby Molin köpte sitt svenska halvblod för fem år sedan hade hon inga planer på att bli en del av debatten om hovboots och tävlingsregler.
Hon ville bara träna och ha roligt med sin häst.
– Förra hästen hade skor och då funderade jag aldrig över sådant här. Men den här hästen drog av sig skorna hela tiden i hagen när han gick på lösdrift med andra hästar. Till slut föreslog hovslagaren att vi skulle prova att låta honom gå barfota istället.
Till en början fungerade det bra.
Men under en terrängträning förändrades allt.
– De hade precis klippt gräset på banan och det låg blött gräsklipp ovanpå gräsmattan. Han halkade omkull i en sväng och fick en ganska allvarlig skada. Det tog nästan ett år innan han var helt tillbaka igen.
Det var då jakten på en alternativ lösning började.
Från olycka till lösning
Efter olyckan började Sanna leta efter hovboots som gick att använda tillsammans med brodd.
Valet föll till slut på Evo Boots:
Evo Boot Premium
Sedan dess har hon använt dem under fem säsonger av terrängträning.
– ”Det har fungerat otroligt bra. Jag tror att jag tappat en boot kanske tre till fem gånger totalt under alla dessa år, och då har det oftast varit när hästen varit nyverkad och jag inte justerat passformen ordentligt till hovformen och slarvat med att ställa in dem rätt.”
Idag rider hon regelbundet terrängträning på tvåstjärnig nivå, med större hinder, kuperad terräng och varierande underlag.
– Vi tränar både när det är torrt, blött, lerigt och kuperat. Jag använder broddar precis som många gör i vanliga skor och jag känner mig trygg med det.
Evo Boots går att brodda med ”riktiga” broddar, upp till 6 stycken i varje sko. Sanna brukar använda större traktbrodd längst bak, och mindre broddar i tån och anpassar sig efter olika typer av underlag.
När man frågar henne om de reaktioner hon fått på träningarna när hon använt sina hovboots skrattar hon lite.
– ”De flesta märker inte ens av att jag har använt boots på min häst – eftersom de är så diskreta.”
Sanna använder bellboots över Evo Bootsen som extra skydd och skorna är svarta och syns knappt. Hon brukar också ofta sätta kinesiotejp (Mueller Hovtape som finns på Viahov) på hovarna och över alla spännen, för extra säkerhet under träningen.
Olycksriskerna då?
Jag undrar om hon håller med om ryktet och fördomen att skorna flyger av hela tiden och att de orsakar en massa olyckor där hästar trasslar in sig eller går omkull.
Sanna svarar att hon bara har tappat skon 3-5 gånger totalt under de 4 säsonger hon använt dem.
– ”Min erfarenhet är faktiskt att det varit ganska odramatiskt de få gånger det hänt. Jag har till och med varit med om att någon tränare ropat att jag tappat en boot utan att jag själv märkt det”
Tränar större hinder än hon tävlar på
Det kanske mest intressanta med Sannas historia är att hon upplever att träningen ofta är mer krävande än tävlingarna.
De klasser hon själv tävlat har legat på en relativt låg nivå, medan träningarna ofta innehållit större hinder och mer tekniska utmaningar.
– ”Min häst tycker ju nästan att tävlingshindren är lite för små när vi varit ute. Den lägsta, då är det de åttio centimeter ungefär. Men på träning hoppar vi betydligt större och bredare hinder än vad vi gjort på tävling.”
Trots det finns en avgörande skillnad.
På träning får hon använda hovboots.
På tävling måste hästen skos eftersom reglerna inom terräng inte tillåter hovboots över huvudtaget.
Tre månader i skor – för att få tävla en säsong
För att kunna tävla valde Sanna förra året att sko hästen en period om tre månader totalt.
Det blev ingen odelat positiv upplevelse.
– Vi behövde droga honom för att kunna sko honom och hela processen blev både dyr och krånglig. Till slut kände jag att det inte riktigt var värt det.
Tävlingsresultaten var det däremot inget fel på.
– Det gick jättebra. Vi blev placerade i de flesta starterna.
Ändå valde hon att lägga tävlingssatsningen åt sidan.
– Jag tycker om att träna terräng, men jag kände inte att tävlandet var tillräckligt roligt för att motivera allt arbete kring skoningen.
En fråga om framtiden
Sanna är noga med att poängtera att hon inte försöker övertyga alla att rida barfota eller använda hovboots.
Hon vill framför allt att frågan ska diskuteras.
– Jag tycker att moderna hovboots borde ses som ett alternativ till järnskor, inte som något helt annat. Min erfarenhet är att de fungerar väldigt bra när de är rätt utprovade och anpassade.
Om reglerna någon gång skulle förändras vet hon också vad det skulle innebära för henne personligen.
– Då skulle jag kanske överväga att börja tävla igen.
Kanske är det just där den här diskussionen blir som mest intressant.
För bakom alla paragrafer, remisser och regelverk finns det faktiska ryttare som varje vecka tränar, utvecklas och fattar praktiska beslut för sina hästar.
Och ibland är verkligheten betydligt mer nyanserad än vad som ryms i ett tävlingsreglemente.
Tusen tack Sanna för intervjun och att du ville dela med dig av dina erfarenheter! 🙏❣️
Har du också testat att tävla och träna i hovboots? Kommentera gärna om dina erfarenheter så kan vi fortsätta att lyfta den här debatten – och förhoppningsvis få Svenska Ridsportförbundet att anpassa framtida tävlingsreglemente efter ryttarnas och hästarnas faktiska behov och erarenheter
Hälsningar Anna på Viahov
Vill du lyssna på hela intervjun så finns den också inspelad i vår HÄSTSNACK MED VIAHOV- Podd! Lyssna på Spotify eller Youtube.
[Det här är en debattartikel jag skrivit som publicerats på tidningen HIPPSON nyligen.]
Svenska Ridsportförbundet: Hur ska ni ha det?
Det finns regler som är stränga.
Det finns regler som är generösa.
Och så finns det regler som lyckas med konststycket att vara båda samtidigt.
Jag ska erkänna att jag tillhör en av dem som länge varit ganska frustrerad över att många discipliner inom ridsporten inte tillåtit hovboots vid tävling. Det har känts märkligt när man samtidigt ser hur tusentals barfotahästar tränar i just hovboots varje vecka, oavsett om det handlar om dressyr, hoppning, distansritt eller sportkörning.
Därför blev många av oss glada när Svenska Ridsportförbundet för några år sedan äntligen började beröra frågan lite mer i Tävlingsreglementet. Barfotaskor nämndes nu i reglerna för hoppning!
Äntligen! tänkte jag.
Nu ska vi väl få lite klarhet i vad som gäller.
…eller?
Nej, så enkelt visade det sig inte vara.
För sedan regeln infördes har förvirringen varit närmast konstant. Frågorna har återkommit gång på gång:
Under åren som gått har jag fått samma frågor om och om igen från hästägare och ryttare:
Får man tävla med hovboots eller inte?
Vilka modeller är godkända?
Var går egentligen gränsen?
Och kanske den mest intressanta frågan av alla:
Vad menar Svenska Ridsportförbundet egentligen med sin egen formulering?
Det här är inte frågor som dyker upp någon gång ibland. De återkommer varje säsong. Jag arbetar dagligen med hovboots och har gjort det i många år, och det är svårt att räkna hur många gånger jag hamnat i diskussioner där ryttare försöker förstå vad som faktiskt gäller.
Det som brukar hända är att ryttaren kontaktar en överdomare eller mailar förbundet och frågar om just den modell som sitter på hästens hovar är tillåten. Problemet är bara att överdomaren eller den som svarr ofta hamnar i exakt samma situation som ryttaren: Han eller hon måste tolka regeln.
Resultatet blir att olika människor ibland kommer fram till olika slutsatser. Inte sällan lika luddiga formuleringar som den som redan står i reglementet.
Jag har pratat med kunder som ibland har fått klartecken, för att tävla med olika bootsmodeller. Jag har pratat med kunder som fått nej, med samma bootsmodeller. Jag har pratat med kunder som fått olika besked beroende på vem de frågat.
Det är egentligen inte så konstigt.
För ju mer man försöker läsa regeltexten bokstavligt, desto fler frågor uppstår.
Och det är här jag tycker att den verkliga diskussionen börjar.
Inte om hovboots ska vara tillåtna eller inte -för det är en helt annan diskussion egentligen.
Det här handlar om reglerna faktiskt går att tolka på ett konsekvent sätt!
För när ett regelverk inte går att tolka, då har regelverket ett problem.
I Tävlingsreglementet för hoppning står följande:
”Barfotaskor, vars syfte är att ersätta skor, räknas som hästskor. Som barfotaskor räknas utrustning som inte når högre upp än under kronranden och/eller högre än ballarna.”
Vid första anblick ser formuleringen ganska oskyldig ut. Men när man börjar försöka använda den i praktiken uppstår problemen ganska snabbt.
Vad betyder egentligen ”under kronranden och/eller högre än ballarna”?
Måste båda kriterierna vara uppfyllda?
Räcker det med ett?
Vad betyder ”och/eller” i just det här sammanhanget?
Räknas neoprengaitern in i formuleringen eller är det bara den bärande delen av skon som menas?
Var exakt slutar egentligen ballarna? Ska man räkna till hårlinjen eftersom de nämner kronranden?
Hur ska en överdomare mäta detta på tävlingsplatsen?
Och hur många överdomare, ryttare och funktionärer skulle rita ut exakt samma gräns på en anatomibild av en hov? Definieras det på samma sätt?
Ju mer man funderar på det, desto fler frågor dyker upp…
Och problemet är inte bara formuleringen i sig.
Problemet är att formuleringen verkar beskriva en verklighet som inte riktigt existerar.
Alla moderna hovboots på marknaden idag använder någon form av säkerhetslösning för att sitta kvar på hoven. Det kan handla om gaiters, pastern straps, säkerhetsremmar eller andra infästningar som går upp över delar av hoven – alltid ovanför hårlinjen – alltså kronranden.
Den typen av skor som bara sitter nere på själva hovkapseln nedanför kronranden är sådana man limmar fast – och går alltså inte att klassa som barfotasko och tillhör en helt annan kategori hästskor.
Anledningen till detta är rätt enkel: Barfotaskorna måste ju kunna ska sitta kvar. Utan remmar eller gaiters som omsluter ballarna, går upp över hårlinjen och gärna också löper runt kotbenet eller kronleden med diverse spännen/gaiters så är det svårt att få något att sitta kvar en längre stund, särskilt vid hoppning!
Och här blir det hela lite komiskt.
Om man väljer den striktaste tänkbara tolkningen av regeltexten blir det nämligen ungefär som att säga att ”cyklar är tillåtna – så länge de inte har hjul.”
Eller att ”skridskor är tillåtna – så länge de saknar skenor.”
Man plockar bort just den del som gör att konstruktionen fungerar.
Det finns faktiskt en ganska intressant historisk detalj här. En av världens äldsta hovbootsmodeller, Easyboot Traditional från amerikanska EasyCare, bestod i princip av ett skal runt hovkapseln och hölls på plats med små metalltaggar mot hovväggen. Om man verkligen vill hitta något som ligger nära den typ av konstruktion som regeltexten skulle kunna beskriva så får man nästan gå tillbaka dit. Den lanserades 1970.
Problemet var bara att den inte satt särskilt säkert på hoven – och därför utvecklades den vidare med extra gaiters som sitter runt kotan och den nya modellen fick namnet Easyboot Epic och används idag flitigt världen runt av många nöjda användare.
Detta visar tydligt hur viktigt det är med gaiters och säkerhetsremmar på boots – det är en av förutsättningarna för trygg användning.
Barfotaskor har utvecklats enormt de senaste tjugo åren. Dagens modeller används inom rehabilitering, träning, distansritt, fritidsridning och i allt större utsträckning även inom tävlingssporten. Speciellt internationellt, därför att FEI:s regler är betydligt mer tydliga och generösa och visar tydligt att hovboots (även de som har remmar ovanför kronranden) är godkända för internationell hoppning.
Om regelverket ska fungera även i framtiden behöver det bygga på kunskap om den utrustning som faktiskt finns på marknaden – inte på luddiga formuleringar som skapar fler frågor än svar och om kan tolkas olika beroende på vilken domare som läser dem.
För i slutändan handlar detta inte om hovboots – utan om rättvisa villkor för de tävlande.
Ett regelverk ska hjälpa funktionärer och domare att fatta lika beslut i lika situationer. Om två kunniga personer kan läsa samma mening och komma fram till olika slutsatser är problemet inte läsaren – utan formuleringen.
Det handlar om regelverk som inte kan tolkas konsekvent riskerar att bli godtyckligt.
Och godtycke hör inte hemma i tävlingssport. Det ska vara på lika villkor, och sport ska kunna utövas på jämlika villkor
Överdomare ska inte behöva agera språkvetare för att avgöra om ordet ”och/eller” betyder det ena eller det andra.
Därför tycker jag att Svenska Ridsportförbundet behöver göra ett val.
Antingen är moderna sportboots tillåtna.
Eller så är de inte tillåtna.
Båda alternativen är fullt möjliga.
Men skriv det då
SÅHÄR SER MODERNA HOVBOOTS UT IDAG:
Equine Fusion TrailblazerEvo Boot PremiumScoot Boots med Multipurpose GaitersScoot Boot Classic med Multipurpose Gaiters
Ser ni…?
– INGEN av dessa boots går helt nedanför kronranden och ballarna. Alla boots har någon del som går upp ovanför hårlinjen antingen i ballarna eller fronten. Det kan vara en mjuk neoprengaiter, eller en rem, eller någon del av skalet. Men det finns INGA boots idag som säljs på marknaden, som inte går upp ovanför hårlinjen.
Det finns däremot en äldre variant av boots, som föddes på 70-talet, gjord av Easycare Inc. Den skon hette Easyboot Traditional. Den satt fast endast med ett ”skal” på hovkapseln, och höll sig fast tack vare metalltaggar som högg tag i hovväggen. Det var säkert en hel del hästar som kunde använda bootsen till vissa ändamål. Men eftersom många användare ändå hade problem, med att den inte satt så himla bra så utvecklade Easycare skon vidare, och kompletterade den med en gaiter runt kotan, som extra säkerhet. Den nya modellen heter Easyboot Epic, och är uppskattad världen runt (finns att specialbeställa hos Viahov för den som vill prova)
Detta bevisar också min poäng – att hovboots behöver vara konstruerade så att de omsluter någon del av benet ovanför kronranden för att sitta säkert på hoven i alla gångarter. Antingen med en mjuk neoprengaiter eller någon form av remmar.
Såhär såg Easyboot Traditional ut: (där ser man också metalltaggarna på insidan)
Det “kroniska” i uttrycket kronisk fång är ett missförstått begrepp. Kronisk betyder inte att hoven inte går att återställa. Svårt – ja. Men omöjligt? Inte alltid. Vår förståelse av vad som händer i en fånghov är tyvärr inte så väl utvecklad, och därför används begreppet “kroniskt” alldeles för ofta på hästar som faktiskt kan bli helt återställda och fina i sina hovar igen – med rätt åtgärder.
Så som hovarna ser ut när en häst drabbas av hovbensrotation, liknande de vi ser på dessa bilder, är det tyvärr svårt att få rätt hjälp av kompetent yrkesfolk här i Sverige. Det verkar inte vara jättevanligt att hovslagare är vana vid att arbeta med den här typen av hovar, och jag märker att veterinärer ofta är väldigt snabba på att döma ut den här typen av hästar och avlivar dem istället för att ge dem en chans. För att vara helt rättvis – det är inte heller lätt för hästägare att ta hand om fånghästar på rätt sätt, så ibland är det faktiskt bättre att avsluta deras lidande. Men jag märker tyvärr att även när intentionen är god och hästägaren vill “göra allt” för sin häst, så är det ofta svårt att få rätt hjälp och ta sig hela vägen fram – trots att man har lagt alla resurser som finns på att hjälpa sin häst.
Jag upplever inte heller att alla metoder som används fungerar fullt ut här, särskilt inte när intervallen mellan verkningarna blir för långa, vilket tyvärr är det vanligaste felet. Då hinner hoven falla tillbaka i sitt gamla mönster igen, och då spelar det nästan ingen roll vad man gjorde sist.
Den här typen av hovar vill “dra iväg” i trakterna och får då ett väldigt högt tryck på tån, vilket riskerar att leda till stora problem och smärta.
Har du en häst som ser ut så här och har svårt att få rätt hjälp? Om man ska förenkla det så mycket som möjligt, så är mitt råd detta:
– Sänk trakterna mer, och gör det ofta – Verka varannan vecka, absolut inte längre intervall än så – Jobba kontinuerligt med att hålla efter trakterna. De måste successivt sänkas för att förbättra hovbensvinkeln och minska trycket på sulan
När det gäller tån finns det inget “rätt” svar som passar alla hästar. Vissa hästar blir direkt mer bekväma med en kortare tå och rör sig bättre så, medan andra faktiskt behöver få ha kvar lite mer längd under en period för att överhuvudtaget kunna stå och gå bekvämt medan hoven läker. Det här varierar mer än man tror. Det viktiga är att lyssna på hästen – inte på åsikter eller teorier.
Men – nu kommer det viktigaste av allt. Det här är bara första steget.
Det absolut viktigaste i hela processen är att ta bort inflammationen i kroppen. Annars spelar det mindre roll hur bra man verkar – kroppen kommer ändå fortsätta driva problemet. Och det är här missförståndet kring uttrycket “kroniskt” kommer fram.
Fråga alltid: Vad är orsaken till fången? Finns det en hormonell obalans? Behöver hästen medicineras? Finns det underliggande problem som PSSM eller andra metabola störningar?
Nästan alla fånghästar har någon form av insulindysreglering, och det här är centralt. Det som hjälper här är inte en enskild insats, utan en kombination av åtgärder. Och den första åtgärden jag kommer nämna är:
Rörelse. Rörelse. Och ännu mer rörelse.
Dagligen.
Helst uppdelat i flera tillfällen – till exempel en timme morgon och en timme kväll. Jag vet att det här är svårt att få till i praktiken, men det är otroligt viktigt. Samtidigt måste man vara tydlig: är hästen i en akut fas med inflammation i hovarna så ska den inte röra sig mer än nödvändigt. Då ska den avlastas. Punkt. Men i läkning och rehabfas ska den absolut röra på sig – lite och ofta. Promenader är ofta det bästa för lymfan. Intervallträning är det bästa för insulinkänsligheten. Kombinationen av båda är optimal om hästen klarar av det.
Utöver detta behöver man i många fall stötta kroppen i att ta hand om det som händer inuti, och därför brukar jag alltid nämna fodertillskott och kurer för detta.
Efter långvariga episoder av fång ser man ofta att lever och njurar är belastade, och då kan det vara värdefullt att ge stöd där så att kroppen kan transportera ut gifter och slagg. Vi har till exempel ett örtprogram som heter “Let’s Get Started” som kan ge en skjuts i det här arbetet.
Mineraler är också en viktig del. Fytomin innehåller inte bara mineraler utan även zeolit, som ytterligare kan hjälpa kroppen att rensa ut slagg och gifter.
Mage och tarm spelar också en större roll än många tror. Här kan stöd i form av fibrer, höpellets eller tillfälliga probiotiska kurer hjälpa till att stabilisera systemet.
Omega 3 är också relevant eftersom det kan bidra till att dämpa inflammatoriska processer, och C-vitamin kan vara ett bra tillfälligt stöd efter sjukdom eller stress.
Så ja – det finns mycket man kan göra från insidan också.
Men det som är allra viktigast att förstå i de här fallen är följande:
Hästar som utvecklar den här typen av “kronisk” fånghov beter sig i praktiken som artrithästar.
KC La Pierre har studerat detta och beskriver i sin senaste bok hur det sker förändringar i hovens broskstrukturer, vilket gör att trakterna tenderar att fortsätta växa uppåt över tid och utvecklar den här deformerade trakten som bara blir högre och högre. Det är alltså inte bara en formfråga – det är en vävnadsförändring. Han menar att detta påminner om liknande problem i leder vid artrit, där brosket påverkas av långvarig inflammation.
Det här är fortfarande att betrakta som nya rön som behöver utforskas vidare för att se tydliga samband, men det ger en viktig förståelse för varför de här hovarna beter sig som de gör och varför vi ofta kallar det “kroniskt”.
Slutsatsen jag drar av detta är att de här hästarna behöver hanteras som individer med en kronisk inflammatorisk problematik i sina brosk – och att man resten av deras liv behöver ha ett högt fokus på låginflammatorisk kost och livsstil (vilket man egentligen borde tänka på för alla hästar, men i synnerhet för fånghästar).
Det innebär att man behöver arbeta med samma principer som man rekommenderar människor med artrit: ta bort socker och stärkelse ur fodret, stötta mage och tarm, använda tillskott som är inflammationsdämpande, säkerställa rörelse och allmän friskvård, och ge kroppen stöd att hantera inflammation.
När man ser det så blir också strategin tydligare.
Hovform, rörelse, foder och metabolism hänger ihop. Det är samma system. Och det behöver behandlas som ett.
Så “kronisk fång” är alltså en sanning med modifikation. Det “kroniska” handlar snarare om att alltid behandla hästen som en individ med ökad risk för låginflammatoriska processer i sina hovar som påverkar broskstrukturerna.
Hovens stötdämpning sitter inte i hornet. Den sitter i blodet. I mjukdelarna. Och det är just därför en järnsko (eller en väldigt hög “bärande” hovvägg som avlastar sula och stråle) kan leda till att hovens mjukdelar blir underutvecklade och att stötdämpningsförmågan minskar i hela hoven.
Det finns en väldigt intressant studie av Robert Bowker som jag brukar kalla “frottéhandduken”. Där visar han något ganska fascinerande: att en enkel frottéhandduk under hästens hov ger tillräckligt med taktil stimulans till hovens nerver för att fler mikrokärl ska öppna sig och blodcirkulationen i hoven öka.
Bowker beskriver hovens mjukdelar som ett vaskulärt, hydrauliskt system där blodvolymen är en aktiv del av stötdämpningen. Det går att likna vid en hydraulisk stötdämpare i en bil, där vätska pressas och fördelas för att ta upp kraft och jämna ut belastning, eller som ett gel- eller luftsystem i en löparsko som komprimeras och återfjädrar vid varje steg. Skillnaden är att hoven gör detta med hjälp av blod och mikrokärl, framför allt i bakre delen av hoven. När fler kärl är öppna och blod passerar genom dem ökar den tillgängliga vätskevolymen i systemet, vilket förbättrar hovens förmåga att absorbera och distribuera belastning. När färre mikrokärl används minskar denna volym, vilket försämrar stötdämpningen och leder till en mer stum belastning av strukturerna.
I studien med “frottéhandduken” såg man att en oskodd häst som står på ett plant, hårt underlag punktbelastar hoven, ofta i fyra distinkta områden: tåpelare och traktpelare, tillsammans med strålen om den når ner till marken. Denna punktbelastning var kopplad till en hårdare, mer bultande digital puls och färre öppna blodkärl, jämfört med när man placerade en enkel frottéhandduk under hoven.
Det intressanta är hur liten förändringen var – och hur stor effekt den gav. En tunn frottéhandduk räckte för att påverka det vaskulära systemet i hoven så pass att pulsen blev mjukare och fler mikrokärl öppnade sig. “Hydraulpumpen” fick mer vätska att arbeta med, vilket innebar både ökat blodflöde och förbättrad stötdämpningsförmåga, utan att man ändrade något i hovens form.
Bowker resonerar kring att detta sannolikt styrs via hovens nervsystem, som reagerar på taktila stimuli, och att den här typen av belastning därför också bör upplevas som mer bekväm för hästen.
Tänk dig själv skillnaden mellan att trampa ner i ett par nya Nike Air-skor med mjuk sula jämfört med att stå på ett betonggolv – punktbelastning kontra jämn viktfördelning under foten. Vi har dessutom liknande typer av känselnerver i våra fingertoppar som hästen har i sin stråle. Det säger något om hur känslig hoven faktiskt är, och att den i hög grad “känner sig fram” i varje steg.
Detta sätter fingret på en central men ofta förbisedd aspekt av hovvård. Vi lägger stor vikt vid millimeterprecision i verkning & skoning, samtidigt som många hästar under majoriteten av dygnet står och punktbelastar sin hovvägg – s.k ”perifer belastning” – (vilket kan uppstå oavsett om hästen är skodd eller barfota) – och därmed får brist på cirkulation i sina hovar.
Perifer belastning är resultatet när hästen står på hårt underlag – och det förvärras naturligtvis av höga hovväggar eller tjocka höga järnskor som inte ger stimulans under sula/stråle.
Det innebär inte att hårda underlag eller skor som primärt belastar hovväggen per definition alltid är fel, men det innebär att deras effekt på hovens fysiologi behöver vägas in i helheten!
Frågan blir därmed inte enbart hur hoven ser ut, utan i vilken utsträckning den ges förutsättningar att fungera som det dynamiska, cirkulatoriska system den faktiskt är.
Källa: Robert Bowker, baserat på hans studier och föreläsningar.
Vill du fördjupa dig mer i hovens funktion? Kika in på Viahov Play och gå med i hovkursen – där nördar vi ner oss i sådana här samband på riktigt.
Detta är nog en av de bästa limskor vi vet, och den är speciellt lämpad för dig som är nybörjare inom limskor och behöver något stabilt att börja med
🛠 Detaljer
Material: Uretan
Limtyp: Superlim
Prisklass: 2 (1-3 dvs låg, medel, hög)
Återanvändningsgrad: 3 (1-3 dvs låg, medel, hög)
🟢 Fördelar
Slitstark till tusen
Integrerade tabs/flärpar
Mkt lätt vikt
🔴 Nackdelar:
Tabsen, önskar bättre grepp och hållbarhet
Rekommenderat lim, finns bättre alternativ
Inte anpassningsbar storleksmässigt
🧐 Reflektioner från Madde, limsko-coach på Viahov: Versas underdel är exakt likadan på Grip Octo, Grip Glue och Light och den är riktigt bra, förmodligen den bästa jag använt. Den ger stabilitet samtidigt som den är flexibel, och otroligt slitstark. Denna sko är gjord för tufft, stenigt underlag och passar därför perfekt på våra svenska grusvägar.
Jag personligen tycker att den blir bättre till re-sätt 2 och 3, lite som när man gått in nya skor 😆 Det är dock väldigt viktigt med rätt storlek, de ska vara så tighta att man nästan måste värma flärparna för att få skon på plats. Jag rekommenderar ofta bakskor även till framhovarna, speciellt till våra varmblod. Flärparna för superlim från EasyCare är dock inte speciellt imponerande 🫣
Men det funkar superbra att värmesvetsa på Wolf Busch tabs när de integrerade gett upp 👌
Naturligtvis hittar du alla tillbehör och skor på viahovs webbutik. Du kan även få hjälp av vårt team för att hitta rätt modell, storlek och monteringsanvisningar till din häst. Nu kan du även boka monteringshjälpen på distans.
”Jag är en nybliven sextonåring som anslöt mig till Viahovs team för drygt ett år sedan som Evo-boots-ambassadör. ✨
När jag fick hem min samarbetsponny Bibbi, som ni kanske har skymtat på Viahovs kanaler tidigare, började vi se över vilka barfotaalternativ som faktiskt fanns på marknaden. Vi hade tidigare testat olika lösningar på vår förra barfotaponny som haft problem med att vara ömfotad, men inget blev riktigt bra.
Ändå ville vi ge Bibbis barfotahovar en ärlig chans.
Vi vet hur värdefullt det kan vara när det fungerar.
Resultatet blev Evo-boots, och vi har verkligen varit nöjda! Det känns så skönt och tryggt att slippa oroa sig för att Bibbi är ömfotad och samtidigt ha en modern barfotasko som kombinerar funktion, individanpassning och skydd i en sportig modell. 😍
Jag och Bibbi tränar främst dressyr och startade vår tävlingskarriär förra året. Vi kvalificerade oss och deltog bland annat i ungponnychampionatet för femåringar.
Utöver Bibbi tar jag just nu hand om ytterligare två ponnyer, varav en är min treåring Harry som ska ridas in till sommaren. Vi har en spännande resa framför oss och jag hoppas på fler samarbeten med Viahov framöver.
Det är så roligt att få vara en del av ett företag som arbetar med produkter som engagerar och skapar viktiga diskussioner inom hästvård, och dessutom ha ett så fint och engagerat team bakom sig ☺️
Vi hörs! Bästa hälsningar, Léni”
Ovanstående är en hälsning och presentation från vår uppskattade ambassadör och UGC-kreatör Léni, som nu har varit en del av Viahovs kreativa team i ett helt år 💛
Vi firar ett års samarbete med Léni och hennes hästar. De är verkligen ett fint exempel på hur bra Evo Boots fungerar för sport, träning och tävling när passform och individanpassning är rätt från början. Vi vill också passa på att tacka vår duktiga bootsutprovare Nicklas Berneklint i Stockholmsområdet som hjälpe Léni och Bibbi att individanpassa bootsen till bästa perfektion👌
Det är precis så vi vill se boots användas: funktionellt, genomtänkt och i vardagen, inte bara i teorin. Tack för att ni är med!❣️
/Anna på Viahov
P.S Här är en video från Léni och Bibbi från 2025
P.S Vill du också jobba som Viahov Ambassadör? Du kan läsa mer och ansöka här->
När jag började leta efter rätt person att bygga Viahovs satsning på limskor tillsammans med, letade jag inte efter “någon som kan tekniken”. Jag letade efter någon som har gått vägen själv. Någon som har tvivlat, nördat ner sig, ifrågasatt, testat – och kommit ut på andra sidan med en djupare förståelse.
Det är precis det Madeleine har gjort.
Madeleines roll i Viahov är att erbjuda generös och kunnig support & coaching inom limskor. Intresset växer snabbt. Många yrkesverksamma är nyfikna men tvekar – kring lim, material, teknik och utrustning. Många hästägare vill prova, men vet inte var de ska börja eller vem de ska fråga.
Det är därför Madde finns!
Hon coachar dig oavsett om du är nyfiken hästägare eller yrkesverksam som vill lära dig behärska detta från start. Du slipper göra alla nybörjarmisstag själv.
Limskor är fortfarande nytt för stora delar av branschen. Och när något är nytt är det klokt att lyssna på dem som redan har gått före.
Det jag uppskattar mest med Madde är inte bara hennes kunskap – utan hennes drivkraft. Hon har inte valt limskor för att det är trendigt. Hon har valt dem för att hon sett skillnaden i verkligheten.
Och det är precis den typen av människor jag vill bygga Viahov tillsammans med.
Jag heter Madeleine, är bosatt i Värmland och född hästnörd. 🤓 Min första egna ponny fick jag redan vid sex års ålder, och hästar har varit en självklar del av mitt liv sedan dess. Jag är uppvuxen och präglad bland tävlingshästar – trav, hoppning, dressyr och fälttävlan.
Jag är utbildad hästskötare sedan slutet av 1900-talet, men det är utan tvekan mina egna hästar som har varit mina viktigaste läromästare i alla ämnen. Eftersom jag själv aldrig varit tävlingsinriktad har hästens hållbarhet och välmående alltid varit mitt största fokus. ❤️🔥
Jag har alltid lärt mig genom att lyssna på hästarna och försöka förstå varför saker fungerar – och kanske ännu viktigare, varför de inte fungerar. Jag anser att inget är gott nog åt dessa underbara varelser.
2022, när mitt sto Donna började få problem som framför allt visade sig i hovarna, ledde det mig i ren desperation in i ett nörderi kring hovfunktion och limskor. Det blev en tydlig vändpunkt där jag började se hovhälsa ur ett helt nytt, mer biomekaniskt och förebyggande perspektiv.
Det som började med henne visade sig snart vara en lösning på problem jag sett hos många andra hästar genom åren. När jag nu gång på gång sett vilken faktisk skillnad moderna, flexibla skor gör jämfört med traditionella järnskor har mitt synsätt förändrats totalt.
Idag vill jag hjälpa fler hästägare att våga tänka nytt, våga ifrågasätta gamla sanningar, våga testa moderna lösningar och ge sina hästar bättre komfort, rörelse och långsiktig hållbarhet.
Att få arbeta tillsammans med Viahov känns därför helt självklart. 🔥🐴
Många av er har haft kontakt med Malin i vår kundsupport. Men jag har faktiskt aldrig presenterat henne ordentligt. Malin är min högra hand!
Hon är navet mellan Viahovs lager, orderhantering, kundtjänst och logistik. Det är hon som ser till att paket som hamnat på vift spåras, att returer registreras korrekt och att flödet mellan webshop, lager och kund fungerar.
Jag kan inte stå i ett stall och hjälpa en häst – och samtidigt jaga fraktbolag.
Där kliver Malin in. Hon är strukturen bakom kulisserna. Den som håller ihop Viahov när tempot är högt.
Men Malin är inte “bara” administrativ.
Hon köpte sin första egna häst 2005. Några år senare utbildade hon sig till hästterapeut via Equicare – inte i första hand för att starta en business, utan för att förstå och kunna hjälpa sina egna hästar.
Kunskapen stannade länge i det egna stallet. Hon behandlade sina hästar, stallkompisars och vänners. Marknadsföringen var svår, så verksamheten lades på is.
Men passionen försvann aldrig.
Nu, efter flera år som egenföretagare och med mer erfarenhet och trygghet i ryggen, har hon valt att ta upp arbetet som hästterapeut igen.
Hon brinner särskilt för rehabhästar. För senskador. För återhämtning. Hon har också ett starkt engagemang för hästar med artros – ett område som är vanligare än vi kanske vill erkänna. Där vill hon bidra med smärtlindring och stöd, så långt det är möjligt.
Malin arbetar med:
• Hästmassage • LLLT / ledljusterapi (Pharmalight) • Vibration som komplement i rehab • Sadelproblematik och hästar med obehag vid sadling
Behandlingarna stimulerar blodcirkulation och ATP-produktion, vilket kan stödja kroppens egna läkningsprocesser – särskilt i rehabiliteringsfas efter exempelvis senskador.
Malin tar emot kunder i Kopparberg med omnejd och kommer lägga ut bokningsbara tider löpande.
[Till vänster: Nästintill markparalellt hovben – till höger – hovbenet har 6,7 graders positiv lutning efter korrigerande skoning.]
De senaste dagarna har jag fastnat djupt i frågan om kronrandens lutning och hovbenets vinkel. (ni som följer Viahov på Facebook har säkert sett det)
För mig börjar sambanden kännas så glasklara att jag ibland tänker: ”Det här borde väl alla ha koll på vid det här laget?”
Samtidigt ser jag hur verkligheten ser ut – och den ser inte alls ut så. Vi lever i ett kunskapslandskap som är totalt övermättat. Sociala medier är dränkta av forskning, förenklingar, påståenden, metoder, reels, forumtrådar, halvsanningar och rena felaktigheter – allt i samma flöde. Det är inte konstigt att både hästägare och yrkesverksamma blir vilsna, trötta och mentalt utmattade. Jag blir det själv. Ändå fortsätter jag. Av ren envishet – och för att det här faktiskt spelar roll. Under arbetet med detta har jag haft värdefulla samtal och fått input från bland andra veterinär Tone Wien och hovslagare Kirsten Aasvang, kring bakgrunden till varför 30 graders kronrandslutning blev en norm inom vissa barfotaskolor. Det är viktigt, för här finns en historik som ofta tappats bort.
Mycket av detta kan spåras tillbaka till Hiltrud Strasser.
Problemet är att flera av de teorier hon myntade – som i grunden var felaktiga – senare adopterades, ompaketerades och spreds vidare av andra läror, utan att ursprunget längre var synligt. Då slutade de ifrågasättas. De blev ”sanningar”.
Och plötsligt hör man samma idéer florera i helt andra sammanhang – även där man minst anar det. Jag fick till exempel berättat för mig att teorin om ett markparallellt hovben lyftes fram som något positivt av en föreläsare under Nordic Hoof Summit, där den amerikanske hovslagaren Michael Savoldi föreläste (osäkert om det var 2024 eller 2025).
För tydlighetens skull: jag hörde inte föreläsningen själv, utan har pratat med flera som var där – bland annat Sören Stjärnås, som jag samarbetat mycket med. När jag i efterhand tittade igenom Savoldis material insåg jag något viktigt: Han har rätt i mycket. Precis som många inom barfotarörelsen och “natural trim” tänkandet (där jag själv har min bakgrund!). Kritiken mot ”höga klackar”, statisk uppbyggnad, för hårt tryck på fel strukturer och en önskan om att följa den ”funktionella sulan” när man verkar en hov – är i grunden rimlig och sund.
MEN – precis som hos Strasser – dras fel slutsatser när det gäller hovbenets vinkel. Att hästen inte ska gå på ”klackar” betyder inte automatiskt att hovbenet mår bäst av att vara markparallellt, och att det är eftersträvansvärt att alltid verka ner trakten till strålens bredaste punkt. Det är är EN av viktiga punkter som har gjort att barfotarörelsen har fått bakslag. För många hästar leder denna halvblinda approach till felaktig palmar vinkel som orsakar smärta i hela kroppen!
Hästen ska inte gå på ”klackar” – höga trakter är inte bra – men den ska heller inte alltid verkas ner i trakterna – och ett markparalellt hovben är problematiskt. Alla dessa sanningarna kan existera samtidigt. Det här är inte svart/vitt och det finns nyanser här. Jag har debatterat det här i flera år inom hovbranschen, bland annat med Ove Lind, som argumenterar för att bakåtbrutna hovbensvinklar och NPA inte är problematiskt – med resonemanget att ”hästar måste ju kunna gå i uppförsbacke”.
Jag håller inte med.
Forskningen kring negativ plantarvinkel (NPLA/NPA) och dess påverkan på hela hästens biomekanik och belastningsmönster talar ett helt annat språk. Just därför har jag nu uppdaterat och öppnat ett nytt avsnitt i Hovkursen, som ligger helt gratis tillgängligt för alla. Ett första steg till att hjälpa till att skapa klarhet och förståelse i denna snårskog.
Syftet är enkelt:
att ge hästägare (och yrkesverksamma) ett konkret, visuellt och snabbt sätt att läsa hoven och avgöra om vinklarna är rimliga – utan att behöva plöja vetenskapliga avhandlingar om myofasciella linjer, diafragmans nervförsörjning och proprioception för att komma igång.
Och till sist: tack till alla er som bidrar med frågor, motstånd, perspektiv och kunskap. Det är exakt så här viktiga ämnen måste få växa – öppet, nyanserat och med både historik och modern forskning i ryggen. Jag är fortsatt kritisk till gapiga högljudda självutnämnda experter som konsekvens skjuter ner på ”den andra sidan” och kommer med påståenden utan tyngd – den typen av mindset gör att jag totalt tappar förtroendet, medan tänkande människor som resonerar sig fram till sina slutsatser med logiska resonemang och forskning i ryggen – och ödmjuk hållning på vägen – det kan jag respektera.
Allt gott! Anna på Viahov
👉 Vill du bidra till bättre allmänbildning kring hovar och hovvinklar – dela gärna vidare artikeln till andra som kan ha nytta av den
Hästägande romantiseras ofta. Men allt fler av oss är trötta. Inte på hästarna – utan på att bära allt själva.
Idag har jag varit ute och inspekterat några kilometer stängsel i djup snö. Snö är vackert, och jag är jättetacksam för mina stora hästhagar – men det innebär också mycket extrajobb. Pulsandet genom snön gav mig några extra minuter att tänka, och fundera över något som jag tror många hästägare känner igen sig i.
Jag pratar om utbrändheten.
Utbrändheten i att äga häst.
Jag vet inte hur ni andra tänker, men ibland känns det nästan som någon form av bokstavskombination att vara hästägare frivilligt i dessa tider. Kanske har det alltid varit lite knasigt att hålla på med hästar, men just nu känns det extra knasigt. Det är inte bara väldigt dyrt med allt runtomkring. Det är extremt tidskrävande, arbetskrävande, och innebär ett väldigt stort ansvar.
Jag pratade med en vän häromdagen, också hästägare. Hennes häst insjuknade i fång för åtta månader sedan och är fortfarande under rehabilitering, utan någon garanti för att den någonsin blir helt bra igen, och den är fortfarande under utredning. Hon sa att hon inte riktigt orkade längre. Att hon kände sig utbränd – och att hon ville bort från hela hästvärlden.
Jag förstår henne.
Jag har också en annan vän som jag pratat mycket med om detta. Hon har två hästar, båda friska och krya, men inackorderade. Och trots att hästarna står på stall är det fortfarande dyrt, tidskrävande och arbetsamt – mockning, fodringar, logistik, tider att passa. Även med inackordering finns det ingen pausknapp.
Det här är något jag hört från flera håll. Hästarna behöver inte vara sjuka för att man ska bli trött. Ansvaret är konstant, och man kan aldrig ta ledigt på riktigt.
På sätt och vis känns det som att hästlivet ofta handlar om att välja mellan pest eller kolera:
Antingen har du medryttare – och riskerar att någon annan rider din häst på ett sätt som du inte kan kontrollera, medan ansvaret fortfarande är ditt om något händer.
Eller så sköter du allting själv men du kan aldrig vara ledig.
Antingen kan du ha hästen inackorderad – och betalar mycket pengar för att någon annan stängslat, byggt, och underhåller anläggningen – men du saknar kontroll över insläppstider, utfodring och grovfoder.
Eller så tar du hem hästen till egen gård/stall – och har full kontroll på allt, men du står helt ensam med allt från stängsling och trasiga vattenkoppar till reparationer och underhåll.
Du kan välja hur du lever hästlivet.
Men du kan inte välja bort problem, arbete eller ansvar. Speciellt jobbigt är det för oss hästägare som är ”hästvälfärds-idealister” och önskar oss miljöberikade paddock paradise tracksystem med växelbetande kossor som håller parasiterna borta – eget hö med fyrtioelva sorters örter och eluppvärmda vattenkoppar på alla beten – men som får vara nöjda om vi lyckas uppnå grusade hagar som mockas regelbundet och inte ger hästarna strålröta upp till öronen….
Ribban ligger högre än vad orken och resurserna oftast gör.
Och ansvaret vilar på dig året runt. I lera. I snö. I mörker. Och under hela jävla semestern.
Mina funderingar idag handlade egentligen inte om problemen i sig – dem känner vi redan alltför väl.
De handlade om vad vi kan göra åt det. Hur vi kan lösa det här, på riktigt. För det här känns inte hållbart.
Jag har pratat med några vänner om detta, och gång på gång landar vi i samma tanke: framtidens lösning för utbrända hästägare borde vara hästkollektiv. Ett sätt att leva där man delar bördan, ansvaret och glädjen – istället för att slita ensam.
Inackorderingsstall i all ära, men jag menar något mer genomgripande. En helhetslösning där man bor, lever och bygger på samma plats. Där hästarnas behov – på riktigt – står i centrum. Där man kan skapa hållbar hästhållning och god hästvälfärd – på riktigt -inte bara häst-förvaring…. samtidigt som den individuella belastningen på varje människa minskar.
Ett boende och stallplats i ett.
Autonomi och självbestämmande – men med andra hästägare nära. Någon att dela sysslor, ansvar och vardag med.
Jag föreställer mig en stor sammanhängande markareal med gott om naturbeten, hagar och ligghallar för olika behov. Ridbana, kanske ridhus. En gemensam facilitet för hö, utrustning och allt som krävs för att ta hand om en större hästgård.
Men istället för att alla hästar står i samma stall, finns små enheter utspridda över området: mindre uteboxar, rasthagar, kanske små stugor. På så sätt kan man välja att sköta sig själv på sin egen lilla tuva – men ändå ha tillgång till stora gemensamma ytor och hästflockar i lösdrift. Och om något händer, om en häst blir sjuk, finns alltid möjligheten att dra sig tillbaka och hantera situationen själv.
De gemensamma ytorna och resurserna sköts kollektivt, eftersom de finns till för alla.
Jag tänker på hur människor levde förr, på gårdar med djur. De var aldrig ensamma. Det fanns drängar, pigor, barn – alla hade en uppgift. Jag bor själv på gård med bara två hästar och man kan tro att det inte är mycket- men jag känner ändå ständigt att jag inte räcker till.
Och det är inte hållbart i längden.
Därför är idén om hästkollektiv och gemensamt ansvar något som verkligen tilltalar mig.
Skulle du kunna tänka dig att leva i ett hästkollektiv?
Jag får ofta frågor från hästägare om hur hovarna kan optimeras. Och även om det låter flummigt, så börjar det faktiskt oftare än man tror med hästens nervsystem. Jag ska förklara med ett exempel från min egen vardag…
Jag gick igenom mitt bildarkiv på mina hästar och hittade detta filmklipp från ett par år tillbaka. Filmen visar Rosies tomma, ängsliga blick – bara några timmar efter att hennes bästa kompis, min andra häst Heidi, hade blivit akut avlivad hemma på gården. Hennes blick var inte densamma som vanligt här.
Rosie var medveten om vad som hade hänt. Hon fick chans att ta farväl, se kroppen och förstå – för att kunna processa att Heidi nu var borta och att hon var ensam. Det var laddat och jobbigt för oss alla. Det här var inte planerat, och plötsligt stod vi där utan någon trygg punkt i tillvaron.
Heidi hade varit den stabila flockledaren: lugn, fokuserad, tydlig. Hon satte ramarna utan drama. Hon var gammal, klok och hade pondus. Hon var någon Rosie kunde landa tryggt hos efter importen från England och alla hennes tidigare trauman som hon redan bar med sig i bagaget.
Men Heidi var gammal, med värk i knäna pga artros och plötsligt blev hon betydligt sämre – så dålig att hon knappt kunde ställa sig upp längre, och kroppen ville inte samarbeta alls. Och det var då jag tog det svåra beslutet att låta henne vandra vidare.
Eftersom vår flock bara bestod av två hästar, så blev Rosie nu helt ensam. Jag fick snabbt tag på en ny kompis till henne. Jag är väldigt tacksam för att jag fick låna hem en liten Irish Cob-åring tillfälligt, så Rosie skulle få sällskap medan jag funderade på hur jag skulle ersätta Heidi med en ny flockmedlem.
Utåt såg Rosie lugn ut. Hon gnäggade inte, vandrade inte runt, letade inte efter Heidi, och hon åt och drack som vanligt. Men… hennes blick och hennes närvaro var inte som vanligt. Hon såg chockad ut – lite spak – som om hon inte riktigt fattade vad som hänt. Och jag tror att hon stängde in sin stress. Kanske tog det fram gamla minnen från hennes tidigare liv – då jag fått till mig att hon varit mycket ensam innan hon kom till mig.
Direkt efter avlivningen ställde hon sig på toppen av kullen och stirrade långt ut i horisonten. Som i freeze mode.
Trots att hon fick en kompis i form av en åring ganska kort därefter, så mådde Rosie inte alls bra under de kommande månaderna. Hon lade på sig jättemycket fett över hela kroppen. Hon fick klåda och mjäll i manen. Hon drabbades av låggradiga inflammationer som påminde om väldigt, väldigt milda fångkänningar – hon blev tassig i hovarna.
Ni som förstår hur kronisk stress funkar vet att den kan sätta sig så djupt i nervsystemet att man fastnar där – och då kan det leda till förhöjda kortisolnivåer, och i sin tur ökad fettinlagring. Jag tror att Rosie bar på intern stress efter att ha förlorat sin kamrat. Jag tror inte det var en slump att hennes immunförsvar sänktes, att huden började krångla och att kroppen fick låggradig inflammation.
Jag tror också att hästar vet mer än vi tror. Och Rosie visste nog att den där nya ettåringen inte var här för att stanna. Hon kanske kände att det bara var tillfälligt.
Jag försökte pyssla om Rosie lite extra, men det dröjde till hösten innan hon började må bättre igen – och innan hon fick lära känna sin nya flockmedlem, Hilma, en 6 månader fölis jag köpte från en Irish Cob uppfödare som heter Auroraängens. Den nya lilla knubbiga fölungen blev direkt accepterad av Rosie och sedan dess har jag följt Rosies hälsa noga, och hon har bara blivit bättre och bättre. Mjället och klådan kom aldrig tillbaka – det försvann. Övervikten försvann också. Idag är Rosie och Hilma en väldigt trygg flock tillsammans.
Det jag vill säga med allt det här är: ibland visar hästar inte stress så tydligt. Och internaliserad stress är mycket vanligare än vi tror. Vissa hästar är mer känsliga för det än andra, och min häst Rosie är en sådan häst.
Tänk på hur ofta hästar byter stall, byter kompisar, byter miljö – och hur ofta hästar flyttas ifrån varandra. Små förändringar i deras miljö kan betyda mycket, och hästar visar inte stress på samma sätt som oss
En del stänger in den och “biter ihop”. Rosie kom redan från början hit med ett stressat nervsystem. Det tog minst 6–8 månader innan jag tyckte mig se henne slappna av i närheten av människor. Hon hade svårt att släppa ner garden. Hon hade ingen tillit till folk i början. Det här kan naturligtvis göra hästar mer sjuka.
Så om du har en häst med återkommande problem med hovar/päls/klåda/immunförsvar: börja med att fråga dig själv – är min häst stressad, psykiskt eller fysiskt?
Ta hand om hästens nervssystem först – genom att ta hänsyn till hästens biologiska behov. Det innebär allt från flockgemenskap, rörelse och vatten, till bra hagar, bra stall, bra ventilation och framförallt: trygghet.
Så var medveten. Analysera hästens situation tills du hittar triggerpunkterna. Och ta bort dem en efter en, så att din häst kan slappna av.
Har du några exempel? Berätta gärna i kommentarerna
Tidigare i höstas hade jag ett lågt och väldigt givande samtal med två hovvårdare som precis deltagit i en internationell, två dagar lång onlinekonferens om fång (laminitis). Flera av världens ledande forskare föreläste – bland andra Robert Bowker, vars arbete haft enorm betydelse för hur vi idag förstår hovens belastning, funktion och varför barfota ofta är ett biologiskt sunt val.
De hovvårdare jag bjöd in var Gwendolijn Schropp och Signe Ström Flugsrud. Jag bad dem sammanfatta sina viktigaste takeaways från föreläsningarna, och vi pratade om fångens bakomliggande orsaker, insulinresistens och EMS – men också om det praktiska arbetet i vardagen.
För dig som redan är insatt i ämnet kommer mycket att kännas bekant. För dig som är ny i fång-djungeln är samtalet en stabil grund att stå på. Inga quick fixes. Bara fysiologi, samband och konsekvens.
Som tack för deras tid och generositet vill jag också lyfta fram dem här – som de fantastiska resurser de faktiskt är. Två hovvårdare som kombinerar nördig kunskap med värme, respekt för hästen och en tydlig vilja att hålla sig ajour med ny forskning.
Gwendolijn Schropp – On Bare Hooves
Uppsala & norra Stockholm
Gwen är en av mina mest uppskattade Viahov-VIP-utprovare och arbetar främst i Uppsalaområdet samt norra Stockholm. Hon är mycket skicklig på individanpassning av Evo Boots och har fördjupat sig praktiskt genom Viahovs utbildning i bootsutprovning.
Hennes styrka ligger i helheten: hovens funktion, belastning över tid och hur rätt skydd kan användas utan att störa hovens biomekanik.
📍 Arbetsområde: Uppsala (öst & syd), norra Stockholm 💚 Hovvård & bootsutprovning (Evo Boots) även kurser inom hovvård för dig som vill lära mer! 🌱 Fokus: funktion, individanpassning och långsiktig hovhälsa
KONTAKT: E-post: info@onbarehooves.com Tel: ENDAST SMS 0760211287
Signe Ström Flugsrud – Vänliga Verkningar
Alingsås & Västra Götaland
Signe Ström Flugsrud arbetar med hovvård utifrån ett starkt intresse för rörelse, motivation, samarbete och vetenskap – och en tydlig ambition att fortsätta lära, utvecklas och hjälpa hästar på bästa möjliga sätt.
I sitt arbete strävar hon efter att ge hästen så mycket autonomi som möjligt under hovvården, och bygger tillit genom vänlig nyfikenhet, lågaffektivt bemötande och respekt för hästens mentala gränser. För Signe är hovvård inte något som “görs på” hästen, utan något som sker tillsammans med den.
Hon arbetar belöningsbaserat och hämtar inspiration från Akademisk Ridkonst och Intrinzen, med fokus på motivation, rörelseglädje, stolthet samt både mental och fysisk robusthet. Signe stöttar gärna sina kunder även utanför själva verkningen – till exempel genom lektioner i hovlyft, hantering och rörelse – för att skapa hållbara rutiner som fungerar över tid.
När något ligger utanför hennes eget kompetensområde samarbetar hon med kollegor och konsulterar vid behov veterinärer, tränare och body workers. Hennes arbetssätt är tydligt helhetsorienterat: från hov och kropp till hästens vardag, behov av rörelse, sällskap och födosök.
Utöver hovvården frilansar Signe även som hållbarhetskonsult, fotograf och språkgranskare, och har en kandidatexamen i miljövetenskap med inslag av psykologi – en bakgrund som tydligt präglar hennes systemtänkande och respekt för komplexa samband.
📍 Arbetsområde: Alingsås med omnejd 👣 Hovvård, bootsutprovning, varmbootsning, kursverksamhet 🧠 Fokus: trygghet, hållbara rutiner och funktionella, oömma hovar
Om du har en häst med fångproblematik, EMS, insulinresistens – eller bara vill arbeta mer förebyggande och kunskapsbaserat – och bor i deras respektive områden, då är det här två proffs jag med gott samvete kan peka vidare till.
Hovnördar. Med hjärta. Och fötterna stadigt i både praktik och vetenskap.
Letar du hovvårdare i ett annat område?
Du hittar fullständiga kontaktuppgifter till Signe, Gwen och alla våra andra Viahovprovare och återförsäljare inne på DENNA SIDA
Idén till Viahov föddes redan 2014, mitt i mitt arbete som hovvårdare. Jag såg ett tydligt och återkommande mönster hos både mina egna kunder och andra hovvårdares kunder: hästar som skulle gå barfota, men som inte klarade alla underlag – och hästägare som saknade både kunskap och praktisk hjälp för att hitta fungerande lösningar.
Att hålla hästar barfota skulle inte behöva ske på bekostnad av deras välmående. Tvärtom. Målet var – och är – att hästar ska ha så starka, sunda och bekväma hovar som möjligt, oavsett om de är skodda eller oskodda. I praktiken innebar det att många behövde ett alternativ till järnskon: ett hovskydd som kunde användas situationsanpassat, utan att kompromissa med hovens funktion.
Jag märkte snabbt att behovet inte bara handlade om produkter. Det handlade om förståelse. Om passform. Om timing. Om att veta när boots är rätt lösning – och hur de ska användas.
Efterhand började jag hjälpa kunder ute i stallarna med bootsutprovning, och snart hörde människor av sig från hela landet. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna räcka till själv. Lösningen blev att bygga Viahov som ett nätverk – ett system – där fler hovvårdare och hovslagare kunde erbjuda samma typ av hjälp, på plats och med kunskap i ryggen.
Samtidigt såg jag hur marknaden för barfotaboots exploderade. Utbudet växte snabbt, men vägledningen hängde inte med. Boots såldes som produkter, ofta utan sammanhang, och när något inte fungerade fick antingen hästen eller utrustningen skulden.
Det var där mitt perspektiv började skilja sig från många andras.
Jag såg ett växande glapp mellan intention och utförande. Många pratade om hovhälsa, biomekanik och hästvälfärd – men i praktiken förblev systemen rigida medan hästarna förväntades anpassa sig. När något inte fungerade blev hästen ”svår”, bootsen fick skulden eller hästägaren ansågs ha valt fel.
Det jag såg var något annat. Kunskap saknades. Boots behandlades som produkter, inte som en del av ett större system. Utbildning var fragmenterad, ofta teoretisk och sällan kopplad till verkliga beslut i vardagen. Människor förväntades fatta komplexa val utan att få verktygen att förstå hoven som den levande, anpassningsbara struktur den är.
Det glappet gick inte längre att ignorera.
Kärnan i mitt arbete bygger på en övertygelse som inte alla delar: det går inte att sälja boots ansvarsfullt utan utbildning. En storlekstabell räcker inte. En modelljämförelse räcker inte. Utan förståelse för rörelse, belastning, miljö och anpassning kommer även den bästa booten att misslyckas.
Jag tror också att utbildning inte ska vara en frikopplad intäktsström. Den ska vara grunden som gör produkten fungerande. När människor förstår varför något fungerar – och när det inte gör det – ökar tilliten, returerna minskar och långsiktiga relationer byggs.
En annan sanning jag står för är att människor inte behöver fler val. De behöver tydligare vägledning. Färre alternativ. Mer sammanhang. Mindre brus.
Den övertygelsen styr hur jag arbetar – varje dag.
Jag bygger kurser utifrån verkliga fall, verkliga misstag och verkliga hästar. Jag undervisar inte teori i isolering – jag lär ut beslutsfattande. Fungerar det inte i praktiken, hör det inte hemma i systemet.
Jag väljer att ge bort bootskunskap i stället för att låsa in den bakom betalväggar. Inte för att den saknar värde, utan för att informerade användare fattar bättre beslut – och bättre beslut skyddar både hästen och varumärket.
Jag säger nej när boots inte är rätt lösning. Jag säger nej till återförsäljare som inte är villiga att lära sig. Jag uppdaterar, justerar och bygger om – kontinuerligt – eftersom varken hästar eller kunskap är statiska.
Och jag visar processen, inte bara resultaten. Viahov byggs inte av löften eller positionering, utan av konsekvens över tid.
Det jag bygger är inte bara kurser, och inte bara bootsförsäljning. Det är ett integrerat system där kunskap, produkter och ansvar är oskiljaktiga.
Det är arbetet. Det här är grunden i allt jag gör.
Och det är därför jag menar att Viahov byggdes baklänges. Från hoven i stallet – inte från hyllan i en butik.
Hälsningar Anna på Viahov
P.S. För den som undrar vad Viahov betyder: namnet är sammansatt av latinets via (väg) och svenska hov – alltså hovens väg. Idén till namnet kom från min kära bonuspappa Janne, som efter att ha hört åratal av mitt tjat om hovar och hästhälsa plötsligt sa: “Men allt sker ju via hoven.” Och där föll allt på plats.
Jag vill prata om proteinkvot i hö, men utan att förenkla det till ännu en siffra man stirrar sig blind på, för en låg kvot är inte automatiskt ett problem – så länge hästen i övrigt mår bra och tarmen inte störs.
Jag kan personligen tolerera ett hö med lägre kvot(inom rimliga gränser såklart) om det är torrt, inte ensilerat (inte ens ”hösilerat”), har bra hygien och ett växtinnehåll som faktiskt passar häst. Det vill säga gräs som timotej, ängssvingel och andra mer traditionella ängsgräs. Inte rajgräs! Inte mycket klöver. Hästar är ofta känsliga för detta, och ju mer man matar desto större är risken för tarmstörningar, mikrobiell obalans och i förlängningen metabola och hormonella rubbningar.
Hygienen är minst lika viktig. Mögelsporer i hö och hösilage är betydligt vanligare än många vill tro, eftersom lagring är känsligt. Dålig hygienisk kvalitet är en stor risk för hästhälsan också, framförallt när det gäller luftvägarna.
TIPS! Till bönder som producerar hö till häst: torka höt till minst 90 % TS, plasta med minst tio lager plast – gärna fler! – pressa balarna så hårt att all luft försvinner och hantera dem varsamt därefter, så inte plasten får hål. Det är syret som förstör. För lite plast, för lös pressning, grova strån som håller kvar luft eller hål i plasten är exakt där det faller. Torrhö kan lagras lufttätt utan ensilering om det görs rätt. Jag har testat detta själv, liksom flera andra bönder, med mycket goda resultat!
En annan sak jag vill slå ett slag för är höpellets från riktiga ängsvallar. Eqvitals höpellets har minst fyrtio olika arter. Det finns inget modernt balhö som ens kommer i närheten av den bredden idag. Hästens hälsosamma mikrobiota hungrar efter variation, efter olika örter och gräs, och dagens vallodling innehåller ofta inte mer än två till fyra arter. Det är normen. Korna älskar rajgräs och växer och mjölkar bra på den typen av gräs. De har flera magar och idisslar detta så det kommer till nytta. Men… hästar gör det inte. Ta reda på vad som faktiskt finns i balen – det är minst lika viktigt som labbsiffror på papper.
Och sockret. Det eviga gisslet. Allt över tio procent är en risk för hästar i fångzon, men ärligt talat förtjänar alla hästar att slippa höga sockervärden eftersom de gynnar fel mikrober i magen, jäst och svamp i tarmen och slår undan benen för en stabil matsmältning. Vissa år är man chanslös och alla skördar blir sockerhöga. Då får man jobba med det man har. Att blötlägga höt i runt en timme sänker sockret effektivt – krångligt, ja, men ibland helt nödvändigt för vissa hästar.
Ett annat sätt, som jag själv använder just nu, är att ge extremt näringsrikt hö i små mängder. Min fångkänsliga ponny Rosie går på ett hö med väldigt högt proteinvärde, kvot runt 11 – vilket jag själv ifrågasatte om det ens var möjligt – men resultatet är att jag kan ge minimala mängder hö, ändå täcka hennes behov, och låta henne få sitt tuggbehov tillgodosett via halm och naturligt näringsfattigt foder ute i hagen. Ljung, löv, grenar, gran, visset gräs, halm, och lite grönt här och där. Hästmat som inte driver insulin. Och ändå får hon inte proteinbrist, eftersom jag har både bra hö, och tillgång till aminosyror på burk.
Ja, på tal om aminosyror! När jag började ge mina hästar extra aminosyror – såg jag något väldigt tydligt. Hovarna började växa så det nästan blev absurt. Inte långsamt bättre, utan markant mer tillväxt och bättre kvalitet. Och det här sammanföll alltså med både högt protein i grovfodret och tillskott av aminosyror, vilket säger ganska mycket om hur den begränsande faktorn för hovarnas tillväxt och kvalitet ofta inte är energi, utan just byggstenarna – aminosyrorna. (och såklart mineraler!)
Alla har inte tillgång till hö med högt proteinvärde. I de lägena är extra aminosyror ett väldigt bra verktyg för att stötta hovarnas uppbyggnad utan att behöva öka mängden grovfoder. Det är också därför jag själv säljer både bra mineraler OCH aminosyror i Viahovs webshop – för att jag använder dem, ser effekten, och vet hur stor skillnad det kan göra när hovarna äntligen får rätt material att jobba med.
Mineralerna FYTOMIN har dessutom också extra tillsatt aminosyror. Men vill du ha ännu fler aminosyror i fodret rekommenderar jag att du kompletterar med Horse Amino som extra tillskott utöver mineralburken Fytomin.
Som alltid: helheten avgör. Men vill du bygga starka hovar måste det finnas något att bygga med.
ERBJUDANDE:
Horse Amino och Fytomin finns att köpa på Viahov.se – är det första gången du provar så finns det en Prova-på rabatt på 10% för Fytomin. Ange koden ”TESTAFYTOMIN” i kassan så får du ta del av den rabatten. Och i vanlig ordning har du som är en betalande medlem på vår kursplattform ViahovPlay.se ytterligare 5% medlemsrabatt.
Allt gott! Hälsningar Anna på Viahov
Bilden ovanför föreställer Presewalskihästar i mongoliskt stäpplandskap – som är det habitat som våra moderna hästar är evolverade och anpassade till. Många mil i daglig rörelse varje dag och ständigt tuggande på en MÄNGD olika variationer av stäppgräs och örter.
(och varför det är ett tecken på professionalism att avråda)
Alla hovboots passar inte alla hästar – och alla situationer. En professionell utprovning handlar inte om att alltid välja den mest avancerade modellen, utan om att förstå när ett verktyg är rätt och när det inte är det. Att ibland avråda från en viss boot är inte ett tecken på osäkerhet eller bristande kunskap – tvärtom är det ofta ett tecken på erfarenhet, ansvar och långsiktigt tänk för hästens bästa.
Evo Boots är ett tekniskt avancerat och mycket exakt verktyg. Just därför är de inte rätt val i alla situationer. Professionell rådgivning handlar inte om att alltid sälja samma lösning – utan om att förstå när något passar, och när det inte gör det.
Här går jag igenom vanliga situationer där Evo ofta inte är förstahandsval för häst eller hästägare, och varför det faktiskt är helt rätt att välja något annat.
1. Hästen är nyligen avskodd
När en häst nyligen kommit ur järnskor pågår nästan alltid en omställningsperiod i hovarna:
sömhål ska växa bort
hovväggen kan vara sprucken, ojämn eller instabil
hovformen förändras ofta tydligt de första 3–4 månaderna
Många hästar börjar växa nytt horn i en brantare vinkel och breddar sig i trakterna. Jag brukar kalla detta avskoningseffekten – den är mycket vanlig.
I den här fasen behöver man ofta:
byta storlek
byta modell
eller justera passformen flera gånger
Eftersom Evo är en formad och tajt boot kan detta bli både opraktiskt och onödigt kostsamt tidigt i processen.
👉 I dessa fall är mer förlåtande boots ofta ett bättre förstahandsval tills hoven stabiliserats, till exempel basmodeller från Equine Fusion.
Viktigt undantag: Om ryttaren har höga krav på funktion och uttryckligen vill använda Evo, är det fullt möjligt – men som hästägare behöver man vara införstådd med att hoven kan ändra sig snabbt i början. Det kan innebära mer arbete, omformning och ibland byte av delar under perioden.
2. Långa verkningsintervall
Evo kräver att hoven hålls relativt konsekvent i form.
Rekommenderat maxintervall är oftast 4–5 veckor
Vid 6–7 veckors intervall blir Evo ofta svår att ta på i slutet av cykeln
Hoven växer ungefär 1 cm per månad, och Evo ska sitta så pass tajt att den inte tillåter mycket tillväxt.
Det är dessutom inte gynnsamt för hovhälsan att låta hoven bli för lång. I dessa fall är det ofta klokare att justera verkningsintervallet, eller välja en annan boot.
👉 Vid långa intervall bör Evo i regel avrådas.
3. Hästen är mycket öm och behöver boots i hagen
Efter avskoning kan vissa hästar vara så känsliga att de behöver boots även i hage eller större delen av dygnet. Det gäller också vid vinterförhållanden med frusen mark och isknöggel som trycker mot sulan.
Evo är främst en sport- och aktivitetsboot, inte mitt förstahandsval för hagvistelse.
👉 I dessa situationer föredrar jag mer flexibla boots för hage, i första hand basmodeller (t.ex. Active Jogging eller Ultra), och att Evo introduceras senare när behovet främst gäller ridning.
Många hästar har därför mer än en modell – precis som vi människor har olika skor:
joggingskor
kängor
inneskor
Hästar är inte annorlunda. Skor behöver anpassas efter användning.
4. Extremt små eller extremt stora hovar
Evo passar inte alla storlekar.
Jag avråder Evo vid:
mycket små hovar (t.ex. minishettis)
mycket stora hovar (t.ex. shire, ardenner)
Det finns helt enkelt fysiska begränsningar. Även om plastmaterialet kan värmeanpassas en hel del, går gränsen någonstans. Mycket små eller mycket stora hovar kräver ofta andra lösningar.
5. Begränsad handstyrka eller teknisk förmåga
Evo kräver viss:
fingerstyrka
rörlighet
teknisk hantering
Jag avråder Evo om hästägaren:
har svårt att knäppa med fingrarna (t.ex. artros)
upplever tekniken som krånglig
inte själv är den som ska hantera bootsen (barn, stallpersonal, medryttare)
I dessa fall fungerar enklare modeller ofta bättre – sådana som snabbt kan läras ut till nästan vem som helst.
6. När kravet är “så enkelt som möjligt”
Evo är ett system med:
utbytbara reservdelar
skruv och brickor
behov av skruvmejsel
Jag avråder Evo om kunden:
inte vill hantera verktyg
inte vill eller vågar justera och underhålla sina boots
Evo kräver en viss teknisk acceptans – och det är helt okej att välja något annat om det inte passar.
Sammanfattning – professionell rådgivning i praktiken
Att avråda Evo i rätt situation är inte ett misslyckande. Det är ett tecken på erfarenhet och yrkesmässig hållning.
Evo är rätt när:
hoven är stabil
verkningsintervallen är korta
användaren klarar hanteringen
kraven på passform och funktion är höga
Och mindre lämplig när:
hoven är i snabb förändring
bootsen behöver användas mycket i hage
handhavandet riskerar att bli en stressfaktor
En bra utprovare – och en trygg hästägare – väljer rätt verktyg vid rätt tillfälle, inte samma lösning till alla.
Vill du ha hjälp att välja rätt boots?
Om du är osäker på vilken modell som passar just din häst, eller vill ha en professionell bedömning av hovform, användning och timing, rekommenderar vi att du kontaktar en utbildad Viahovprovare.
På vår hemsida hittar du en lista över bootsutprovare som har genomgått utbildning och arbetar enligt våra riktlinjer för korrekt rådgivning och anpassning.
Jag vill bjuda in till samtal i branschen. Det senaste året har ett rättsfall inom hovvård väckt mycket känslor. Oro. Ilska. Polarisering.
Många av er har hört talas om hovrättsdomen som nyligen uppmärksammades, bland annat via en notis i Tidningen Ridsport. En del har följt fallet nära. Andra har mest känt av efterdyningarna – ett hårdare tonläge i kommentarsfält, stallgångar och samtal mellan kollegor.
Jag vill därför vara tydlig från början, eftersom det här är viktigt för mig:
Jag försvarar inte djurplågeri. Hästens välfärd är inte förhandlingsbar för mig – och har aldrig varit det.
Det jag däremot vill lyfta är hur ansvar och bevisning har hanterats i det här fallet, och vad den fällande domen kan komma att betyda för oss som arbetar professionellt med hästar framåt.
Det är två olika saker. Och jag menar att vi måste kunna hålla båda tankarna samtidigt.
Varför jag tar detta initiativ
Jag vet att min röst har hörts i samband med domen. Jag vet också att det kan ha uppfattats fel av vissa – som om jag skulle försvara “fel person” eller “fel handling”.
Det gör jag inte.
Det jag gör är att ställa mig kritisk till hur lätt det i praktiken verkar vara att dömas i ett brottmål, även när det finns stora luckor i bevisningen. Och om det är så rättssystemet fungerar just nu, då är det inte längre ett enskilt fall.
Då angår det hela yrkeskåren.
Vad samtalet handlar om – och vad det inte är
Det här handlar inte om:
– barfota vs skoning – metodkrig – vem som “har rätt” – att peka ut syndabockar
Det här handlar om:
– ansvar i praktiken – rättssäkerhet – vad som händer när något går fel – och hur ribban för fällande dom faktiskt ser ut just nu
Två yrkesträffar – två olika syften
För att kunna göra detta på ett seriöst och tryggt sätt har jag valt att dela upp samtalet i två separata tillfällen för yrkesverksamma.
Tillfälle 1: Vad hände – och var finns tveksamheterna?
Det första mötet kommer att fokusera på själva rättsfallet.
I lugn och saklig form går jag igenom: – vad som hände, i korthet – vad domen bygger på – var bevisningen är stark – och var den är svag
Syftet är inte att “tycka”, utan att förstå domen. Att titta på beviskedjor, antaganden och vad som faktiskt går – och inte går – att slå fast.
Utan drev. Utan polarisering.
Tillfälle 2: Hur gör vi framåt?
Det andra mötet handlar inte om domen i sig, utan om oss som yrkesverksamma.
Hur jobbar vi klokt och professionellt i ljuset av detta? – dokumentation – journalföring – kommunikation med hästägare – förebyggande arbete – gränssättning – hästens bästa i fokus – ansvar i praktiken
Här handlar det om att stärka yrkesrollen, inte att skapa rädsla.
En sak jag vill säga tydligt
Om det är så att vi i praktiken kan bli dömda:
– utan röntgen – utan tidsnära dokumentation – och till stor del på lekmannavittnesmål
… då förändras vårt ansvar, vare sig vi vill det eller inte.
Jag har länge varit tydlig med att jag tycker att vi i branschen behöver ta mer ansvar, inte mindre: Detta gäller i synnerhet oss som jobbar med barfotahovar, eftersom hovar som går utan permanent skydd kräver mycket mer omsorg för att vara funktionella. Vi behöver:
– vara proaktiva med skydd och avlastning – vara tydliga kring underlag, miljö och uppföljning – våga säga nej till hästägare som inte tar sitt ansvar
Och ja – det innebär i praktiken att vi oftare behöver erbjuda, rekommendera eller kräva skydd eller justering av underlag, i form av boots, skor eller annan avlastning. Särskilt vid barfotagång, väderomslag och hårda underlag.
Det är inte “extra service”. Det är en del av yrkesansvaret.
Det här samtalet är inte ett avsteg från den linjen. Det är en fortsättning på den.
Praktiskt: stängda yrkessamtal
Jag kommer att hålla två stängda Zoom-träffar riktade till yrkesverksamma inom hästhälsa, återförsäljare och samarbetspartners till Viahov.
För att delta i dessa samtal krävs ett medlemskap på Viahov Play inom vårt yrkesspår ProPlan
ProPlanen är ett medlemskap endast för yrkesverksamma, där vi samlar våra interna forum, yrkessamtal och gemensamma diskussioner. Det finns både gratis och premium-nivå, beroende på hur mycket tillgång man önskar – men yrkesforumet och dessa Zoom-träffar ingår även i gratisnivån.
Eftersom detta är ett stängt och tryggt sammanhang krävs en ansökan, så att vi säkerställer att deltagarna är yrkesverksamma.
📅 Tillfälle 1
Söndag 4 januari kl. 19.00–21.00 Tema:Vad hände – och varför finns det tveksamheter i domen?
📅 Tillfälle 2
Söndag 11 januari kl. 19.00–21.00 Tema:Hur jobbar vi professionellt framåt – ansvar, dokumentation, skydd och kommunikation
Den som vill ta del av domen i förväg kommer att hitta den delad i yrkesforumet på Viahov Play, tillsammans med relevant bildmaterial och sammanhang. Tillgång till forumet ges endast efter godkänd ansökan nedan.
När du blivit godkänd som medlem i PROPLAN får du tillgång till forumet och kan läsa igenom materialet i lugn och ro inför träffen. Klicka nedan för att ansöka:
Jag vet att även många hästägare följer den här frågan och undrar vad som händer i branschen.
Efter att de interna yrkessamtalen har hållits kommer jag därför att spela in ett avsnitt av min podd ”Hästsnack med Viahov” ( Podden finnspåViahovPlay) där jag sammanfattar: – vad samtalen handlade om – vilka frågor som är viktiga framåt – och hur detta påverkar samspelet mellan hästägare och yrkesutövare
Så att alla kan hänga med i vad som händer – även om man inte deltar i de interna mötena.
Jag gör detta för att: – lugna, inte spä på rädsla – samla, inte splittra – visa att det går att stå för stark hästvälfärd och värna rättssäkerhet för yrkesutövare
Följ bloggen så missar du inte kommande inlägg. Ange din e-post nedan:
Nya Trailblazer har samma typ av mjuka stötdämpande sula som de andra Equine Fusion modellerna – lika bra grepp och mönstring, lika mjuk komfort för hoven – MEN med en jättestor skillnad i FORMEN! Låt mig förklara…
Tidigare modeller av Equine Fusion (Active jogging/Trekking/Ultra och Recovery) har en form på sulan som kallas 1. Regular och 2. Slim
Det som har varit anmärkningsvärt med deras versioner av ”SLIM” är att den är skapad för lite mer avlånga, smala hovar, men ändå inte är så väl anpassad för bakhovar trots att bakhovar ofta är avlånga. Det här beror på att ”SLIM” är tillverkad för hovar som är lite TRAKT-TRÅNGA – och skon är smalare över trakterna, inte över tån.
En normalt formad bakhov är ofta BREDAST i trakterna, och smalnar av framåt, mot tån! Det här har orsakat att de gamla modellerna av Equine Fusions boots som har SLIM-sula har suttit allra bäst på lite trakttrånga framhovar, inte för normalt breda bakhovar.
Så här ser Slim-sulan ut på Active Jogging (de ser likadana ut på Ultra, Trekking och Recovery också, samt äldre modeller som All Terrain m.m)
Deras äldre Regular-versioner av sulan har suttit bra på runda eller lätt ovala hovar och har därför suttit bra på både framhovar och bakhovar. Däremot har vi saknat en sula som är lite mer åt det spetsiga hållet – en avlång sula, som sitter bättre på bakhovarna.
SKILLNADEN MED NYA TRAILBLAZER ”SLIM”-SULA
Detta är vad som nu äntligen är ”åtgärdat” med den nya skon Trailblazer! Trailblazer ”slim”-storlekar är anpassade för en hov som är lite mer avlång (cirka 1 cm längre på längden än på bredden) – men som fortfarande är BRED över trakterna så att den passar perfekt för bakhovar! Även de bakhovar som är breda i trakten! Tack Equine Fusion för detta!🙏
Såhär ser Trailblazer ut underifrån. Tån (nederst i bild) är smalare än de gamla ”slim”varianterna
Trailblazermodellen kommer också ha storlekar som ska tillverkas i ”regular”form också framöver, men då kommer Regular formade för runda/breda hovar. (Tänk ”wide” som andra bootsmodeller brukar kalla sina mer breda skor som är lika långa som de är breda)
Det kan nog ta ett tag att vänja sig vid att Regular/Slim i den nya Trailblazermodellen inte är exakt samma sak som ”Regular/Slim” i de gamla Equine Fusion modellerna.
Men om du är förvirrad, så kan du tänka att Trailblazer SLIM-storlekar är mer anpassad för friska/sunda hovar, och de äldre modellerna av Equine Fusion SLIM-storlekar är mer anpassad för trakttrånga och understuckna hovformer. Det betyder att de flesta hästar som börjar använda Equine Fusion Slim-storlekar av de äldre modellerna, brukar inte stanna kvar med den storleken när hoven har ändrat form och blivit hälsosam igen. De flesta hästar brukar ändra storlek till en regular-storlek när hoven är färdig rehabiliterad.
Är du osäker på vilken storlek du ska välja och vilken form på sulan du behöver? Ta gärna hjälp av oss så guidar vi dig! Antingen kan du posta bilder och frågor i vårt nya kostnadsfria forum BOOTSHJÄLPEN på ViahovPlay – eller kontakta någon av våra duktiga Equine Fusion återförsäljare, som du hittar på BOOTSUTPROVAR-sidan
Allt gott! Hälsningar Anna
P.S Just nu är våra testryttare på gång att ska börja prova på nya Trailblazer och jag dokumenterar och samlar in information om projeketet under tiden. Jag håller på att tillverka tutorials och instruktionsvideos om skorna. Och fram tills dess att det är klart, så kan du läsa lite mer om Trailblazer på DENNA SIDA.
