Varför är det så provocerande att hästägare vill lära sig mer om hovvård – och varför uppfattas deras ökade kunskap ibland som ett hot mot hovslagaryrket?
Helt nyligen var jag i en diskussion med en hovslagare som menade att hästägare måste bli bättre utbildade och öka sin kompetens inom hästhantering, för att säkerställa att hästen blir tryggare att hantera när hovslagaren ska lyfta hovarna och arbeta med dem, utan risk för skador.
Det är självklart något jag är enig i. Inget snack om den saken.
…MEN jag vill ta det ännu längre än så!
Jag vill inte bara att hästägare ska bli bättre på att träna sina hästar att vara trygga med hovvård.
En hästägares jobb är nämligen inte bara att servera upp en välhanterad häst åt sin hovslagare att arbeta med.
En hästägares jobb är också att kunna utföra enklare moment av grundläggande egenvård på hoven, på egen hand.
Och jag utbildar gärna hästägare inom detta, eftersom det finns många saker man med fördel kan fixa själv mellan hovslagarbesöken.
Och det är här som det ofta börjar skava!
Jag har nämligen ofta hört kritik från hovslagarhåll om att de inte uppskattar alla dessa hovkurser där hästägare lär sig ta hand om mer av hovvården på egen hand.
Och jag tycker faktiskt att det är lite motsägelsefullt att önska högre kompetensnivå från hästägare på vissa områden, men samtidigt vilja hålla tillbaka kunskapen på andra områden.
Jag vill att hästägare ska bli ÄNNU bättre på hovvård!
En hästägare ska enligt mig kunna göra mer än att bara kratsa hoven, sätta fast en brodd eller fila lite försiktigt på kanten av hovväggen.
Mycket mer än så, faktiskt.
Men idag är allmänbildningen inom grundläggande hovvård så otroligt låg att det snarare känns som mer regel än undantag att varken hästägare, veterinärer eller hovslagare alltid lyckas identifiera begynnande hovpatologi.
När hoven är riktigt infekterad, felvinklad, förvuxen och sprucken – javisst – då kan de flesta identifiera att det finns ett problem.
Men långt ifrån alla klarar av att se de tidigare signalerna på samma sak.
Och det är ju just där och då som man har en rimlig chans att motverka att problemen uppstår eller förvärras!
Det här är anledningen till att jag är så intresserad av att sprida mer hovkunskap och öka allmänbildningen om hovar i hela hästbranschen.
Och där har hästägarna det allra största ansvaret!
Hästägarna har det här ansvaret eftersom det är DE som ser hästen varje dag. Det är de som äger, vårdar och tränar hästen.
Det är hästägaren som har störst möjlighet att påverka och förebygga problem, och därför är det också hästägaren som bör utbildas ännu mer i att få bättre ”hov-ögon” och fler verktyg för egenvård.
Varför är egenvård självklart för människor, men så kontroversiellt när det gäller hästar?
Jag har en hovkurs där jag bland annat lär ut grundläggande strålvård.
Du lär dig att skära bort lösa flikar, balansera strålen så att den hjälper hoven att belastas jämnare, förebygga bakterie- och svampangrepp och hantera en stråle som börjar få begynnande strålröta.
Alltså INNAN det börjar krypa likmaskar ur strålen och hästen är halt.
Det är ungefär samma sak som när du köper fotsvampsmedel på apoteket för att behandla en begynnande svampinfektion mellan dina egna tår – innan det utvecklats till en så kraftig infektion att du behöver söka läkarvård.
Det är sådan där typ av egenvård som vi människor tycker är självklar när det gäller vår egen kropp.
Eller går du till vårdcentralen varje gång det uppstår lite dålig lukt i skorna, du får en vårta på foten eller dina naglar har växt för långt?
…Nej, jag trodde inte det heller.
Men av någon anledning verkar det finnas en föreställning om att nästan allt som rör hästens hovar ska överlåtas åt en yrkesperson.
Och det är den föreställningen jag vill utmana.
Hästägare behöver förstå vad de tittar på – inte bara vänta på nästa hovslagarbesök
I min kurs lär jag också hästägare att förstå vilka vinklar hoven ska ha och varför.
Det ger hästägaren förståelse och kunskap att följa hovarna över tid och analysera hovvårdens utveckling.
Om hästens vinklar börjar försämras kan hästägaren upptäcka förändringen tidigt, i stället för att vänta tills problemet blivit så stort att hästen börjar visa tydliga symtom.
I vissa situationer kan man exempelvis använda olika typer av sulor i hästens boots för att ge tillfällig avlastning eller stöd.
Om den palmara vinkeln börjar bli för låg och trakterna riskerar att överbelastas kan en kilsula ibland vara ett alternativ att diskutera och prova ut. I andra situationer kan det räcka med en lite mjukare och tjockare sula som hjälper hästen att fördela belastningen annorlunda.
Det fungerar nästan lite som de iläggssulor eller hålfotsinlägg som vi människor kan lägga i våra egna skor.
Naturligtvis behöver man förstå vad man gör, varför man gör det och när det är dags att ta hjälp av en yrkesperson. Men det är ju precis därför jag tycker att hästägare ska utbildas!
En av fördelarna med boots är dessutom att de går att plocka av och på efter behov.
Man kan prova vilken typ av hovboot som hästen är mest bekväm med, vilken sula den uppskattar bäst och om den ser ut att stå och gå bättre med en viss typ av stöd eller inte.
Det går att observera hur hästen reagerar och jämföra olika alternativ. Och om något inte fungerar kan man plocka bort det igen.
Det här är inte raketforskning.
VI hästmänniskor gör ju detta dagligen med våra hästar när vi provar ut nya sorters bett, sadlar och annan utrustning.
Vi tittar på hur hästen rör sig, hur den reagerar, om den verkar bekväm och om utrustningen fungerar som vi tänkt oss.
Varför skulle helt plötsligt hästens hovar vara så annorlunda och svåra att avläsa passform och preferenser på?
Jo, jag tror att en del av förklaringen är att det finns många inom branschen som tagit för vana att försöka ”grindvakta” kunskapen om just hovar.
”Hästägare måste lära sig att respektera yrket”
Och det var därför jag inte blev särskilt förvånad över hovslagarens respons i vår diskussion.
Han skrev bland annat följande:
”Med det sagt är inte heller hästägare hovslagare. De måste lära sig att respektera yrket och fackmännen innan de börjar utföra moment som tillhör hovslageriet.
[…]
Dina kurser kan lätt få yrket att framstå som för enkelt, vilket urholkar värdet av den professionella hovslagaren.”
Och det är framför allt en formulering här som jag reagerar på.
Att hästägare måste lära sig att respektera yrket och fackmännen innan de börjar utföra moment som ”tillhör hovslageriet”.
Ursäkta, men sedan när tillhör kunskap om hästens hovar en viss yrkeskår?
Och vem är det egentligen som bestämmer vilka moment som en hästägare ska få lära sig?
Det blir dessutom ganska motsägelsefullt när man först hävdar att inga ”riktiga” hovslagare (vad är en ”riktig” hovslagare förresten?) är emot utbildning, för att sedan själv uttrycka oro över att just mina hovkurser skulle kunna urholka värdet av hovslagaryrket.
Är inte det ett ganska tydligt exempel på just den inställning jag beskriver?
Att göra kunskap begriplig är inte samma sak som att förenkla bort komplexiteten
Jag tror att man här blandar ihop två helt olika saker:
Att göra kunskap begriplig och att få något att framstå som enklare än det är.
En bra utbildning gör komplexa saker begripliga.
Det betyder inte att man förringar komplexiteten.
Jag lär ut betydligt mer än att raspa hovkanter, men ser heller inget egenvärde i att framställa all hovvård som så avancerad att hästägare inte skulle kunna lära sig delar av den.
Tvärtom!
Ju mer en hästägare förstår om hovens anatomi, funktion, belastning och de förändringar som sker över tid, desto bättre förutsättningar har den personen att både förebygga problem och förstå när professionell hjälp behövs.
Det är faktiskt en ganska viktig skillnad mellan att lära någon att utföra en åtgärd och att lära någon att förstå vad den gör.
Jag vill inte utbilda hästägare till att gå omkring och tro att de kan allt om hovar efter en kurs.
Jag vill utbilda hästägare så att de förstår hur mycket det faktiskt finns att lära sig om hovar!
Och så att de får tillräckligt med kunskap för att kunna ta ett större ansvar för den dagliga hovvården, inom ramen för sin egen kompetens.
För det är ju också så man bygger verklig respekt för ett kunskapsområde.
Genom att lära sig mer om det.
Inte genom att hålla sig borta från det.
Om yrkets värde bygger på hästägarnas okunskap har vi ett betydligt större problem
Men det som fascinerar mig allra mest i den här diskussionen är oron för att utbildade hästägare skulle kunna urholka värdet av den professionella hovslagaren.
Varför skulle det göra det?
En hovslagares yrkesskicklighet blir väl inte mindre värd för att en hästägare lär sig mer om hovvård och kan utföra vissa åtgärder själv?
En skicklig hovslagare har fortfarande sin utbildning, sin erfarenhet, sitt hantverk och sin förmåga att hantera komplicerade problem.
Det försvinner väl inte bara för att hästägaren lär sig att sköta en stråle, förstå hovens vinklar eller göra enklare underhåll mellan besöken?
Jag skulle snarare vilja påstå att en kunnig hästägare borde vara en tillgång för en skicklig hovslagare.
En hästägare som upptäcker förändringar tidigt, som förstår vad hovslagaren försöker åstadkomma och som kan hjälpa till att bibehålla resultatet mellan besöken.
Är inte det precis den typ av hästägare vi borde vilja ha fler av?
Och om man som hovslagare upplever att ens yrkesvärde hotas av att hästägare lär sig mer, då tycker jag faktiskt att man ska fundera över varför.
För yrkesskicklighet borde väl värderas utifrån vad man faktiskt kan och åstadkommer – inte utifrån hur lite kunden vet?
Jag har stor respekt för den kunskap och erfarenhet som skickliga hovslagare besitter.
Men respekt för ett yrke är inte samma sak som att acceptera att en yrkeskår ska ha ensamrätt på kunskapen.
Och jag tänker fortsätta utbilda hästägare i hovvård, även om det skaver hos vissa.
För mitt mål är inte att göra hovslagare överflödiga.
Mitt mål är att fler hästar ska få bättre hovvård.
Och om yrkets värde bygger på att hästägare förblir okunniga, då har vi ett betydligt större problem än mina hovkurser.
MVH Anna på Viahov
P.S Intresserad att lära dig mer om hovar? Kika in på kursportalen ViahovPlay.se
Vad händer när en hovslagare går från att tro sig behärska sitt hantverk till att inse hur oerhört mycket det faktiskt finns kvar att lära? Hovslagaren och hovslagarläraren Sören Stjärnås delar med sig av sina tankar om det han kallar hovslagarens femårskris.
En hovslagarlärares perspektiv på Dunning–Kruger-effekten
Jag skrev nyligen en artikel om Dunning–Kruger-effekten inom hovvården och hur vår uppfattning om den egna kompetensen kan förändras i takt med att vi skaffar oss mer kunskap och erfarenhet.
Nu har hovslagarläraren Sören Stjärnås bidragit med sina reflektioner kring ämnet.
Sören beskriver ett fenomen som han kallar femårskrisen för en hovslagare. Med en liknelse från musikens värld sätter han fingret på den där omvälvande insikten som kan komma när man börjar förstå hur komplext ens yrke faktiskt är.
Här kommer Sörens text, i sin helhet.
Sören Stjärnås, hovslagare och hovslagarlärare.
Femårskrisen för en hovslagare
Av hovslagare Sören Stjärnås
När en tonåring lärt sig några häftiga riff på guran så kan han spela. På musiklektionen i skolan träffar han några andra coola kompisar som bildar ett band. Dom är kungar och kan allt, det är dom som kan och vet hur musik skapas, världen skall erövras. Det går några år utan framgång och få vill lyssna på deras storverk.
Morfar börjar bli gammal men han vill gärna gå på en sista konsert i Albert Hall Hundratals musiker och hundratals körsångare är på scenen, framför dem står en gubbe och viftar med en allt för klen trumpinne. Med denna lilla pinne får han flera hundra att samspela och bildar så komplicerad musik att tonåringen blir aldeles yr. Han förstår inte hur detta går till men inser att de hans band åstadkommer kan liknas vid lite skräp i en garderob på Albert Hall som ingen vill veta av.
Krisen är ett faktum. Lägg ned bandet eller börja träna för att en dag kunna bemästra alla noter och instrument som krävs för en harmonisk symfoni.
Precis så känner hovslagaren som kommer till insikt och förstår att skoning av en häst inkluderar varje muskel i hela hästens kropp och inte en okunnigt påspikad järnbit under hästens hovar.
Man blir aldrig fullärd och ingen kan allt men alla kan något och alla kan bli bättre. Hela tiden måste man förbättra sig om man inte vill halka efter dem som lär sig mer och är på väg mot toppen.
Hovslagare Sören Stjärnås
När insikten blir början på något större
Det jag tycker är särskilt intressant med Sörens liknelse är att krisen inte nödvändigtvis är något negativt. Tvärtom kan den vara ett tecken på att man faktiskt har börjat förstå sitt hantverk på en djupare nivå.
Man skulle nästan kunna se det som ett slags lackmustest för personlig utveckling.
För jag tror inte nödvändigtvis att de människor som snabbast tar sig igenom den där jobbiga fasen är mer intelligenta än andra. Däremot tror jag att de har en bättre utvecklad känslomässig förmåga att hantera jobbiga känslor!
De klarar helt enkelt av att känna sig okunniga, osäkra och kanske till och med lite dumma, utan att deras självbild rasar samman eller de blir helt knäckta psykiskt. De har inte ett ego som automatiskt och omedelbart behöver gå i försvar, bortförklara sina brister eller övertyga sig själva och andra om att de redan kan allt.
De har den känslomässiga motståndskraft som krävs för att stå ut med att vara dåliga på något tillräckligt länge för att faktiskt kunna bli bra på det.
Och jag tror att just den förmågan är en enorm tillgång när det kommer till personlig utveckling.
Och kanske är det just där som skillnaden ligger mellan att bara samla på sig fler yrkesår och att faktiskt bli skickligare med åren?
Vad tänker du? Finns det en femårskris inom hovslagaryrket? Och är det kanske just när vi börjar ifrågasätta vår egen kompetens som vi har störst möjlighet att utvecklas?
Vad har en nyfrälst barfotaverkare med en helgkurs bakom sig gemensamt med en nyutexaminerad hovslagare? Och vad händer när någon har arbetat med hovar i 20 år – men kanske slutat utvecklas? Välkommen till Mount Stupid! ☕😂
Det finns ett fenomen som jag tycker är både fascinerande och ganska underhållande. Särskilt när man börjar känna igen det inom sin egen bransch.
”Dunning–Kruger-effekten” handlar, förenklat, om hur människor med begränsad kunskap inom ett område ibland också kan ha svårt att bedöma hur mycket de faktiskt inte kan.
Det populära diagrammet med Mount Stupid, Valley of Despair och Slope of Enlightenment är en humoristisk illustration av den här tanken, snarare än en vetenskapligt fastställd utvecklingskurva.
Men som karikatyr över vissa människors kunskapsresa?
HERREGUD, vad träffande det kan vara. 😂
Jag har därför gjort två bildserier om fenomenet, båda med hovvård som tema.
Den ena handlar om den självutnämnda barfotahovexperten. Den andra om hovslagaren.
Och innan någon blir upprörd kan jag avslöja att jag faktiskt har placerat mig själv på Mount Stupid också.
Del 1: Barfotahovexperten – en helgkurs och världens bästa självförtroende 👉 Scrolla ner för att se hela bildserien!
Det hela börjar lite oskyldigt. Ofta med en helgkurs i barfotaverkning.
Man lär sig en massa nya, spännande saker om hovens anatomi, funktion och hur man kan påverka den genom verkning.
Plötsligt ser man hovar på ett helt nytt sätt!
Man börjar ifrågasätta traditionella metoder. Man läser artiklar, tittar på filmer, går med i Facebookgrupper och lär sig nya begrepp.
Och ganska snart kan man känna sig rätt säker på sin sak.
Kanske till och med SÅ säker att man börjar tala om för betydligt mer erfarna människor hur de borde göra sitt jobb.
För nu har man ju förstått hur det fungerar!
Problemet är bara att man ännu inte har hunnit förstå hur mycket man INTE har förstått.
Det är här vi hittar vår nyfrälsta barfotahovexpert, högst uppe på Mount Stupid.
Och jag ska villigt erkänna att jag själv nog satt däruppe och fikade en stund efter min första hovkurs. ☕😂
Jag har betydligt mer utbildning än en helgkurs bakom mig idag, men även en bit in på min resa hade jag nog en period då mitt självförtroende översteg min faktiska kompetens.
Det är lätt hänt när man upptäcker någonting nytt och fascinerande.
När verkligheten börjar komma ikapp
Efter ett tag börjar man möta fler hästar, fler hovtyper och framför allt fler problem som inte riktigt passar in i de enkla förklaringar man först fick lära sig.
Varför fungerar samma verkning så bra på en häst men inte på en annan?
Varför förbättras inte hovarna trots att man tycker att man gör allting rätt?
Hur mycket påverkar hästens rörelsemönster, belastning, miljö, sjukdomshistoria och individuella förutsättningar?
Och varför verkar det finnas så många olika uppfattningar bland människor som faktiskt kan väldigt mycket om hovar?
Plötsligt blir det hela betydligt mer komplicerat.
Välkommen till Valley of Despair! 😬😭
Men det är också här den verkliga kunskapsutvecklingen kan börja.
För när man slutar vara så tvärsäker öppnar man dörren för att faktiskt lära sig mer.
Man börjar lyssna på andra, utvärdera sina resultat och inse att den egna favoritmetoden inte nödvändigtvis är lösningen på varje problem.
Och kanske viktigast av allt:
Man börjar förstå skillnaden mellan att kunna utföra en metod och att kunna avgöra när, varför och på vilken häst den bör användas.
Del 2: Hovslagaren – tre års utbildning och färdig världsmästare? 👉 Scrolla ner för att se hela bildserien!
Men nu tycker jag faktiskt att vi ska rikta strålkastaren åt andra hållet. För det finns nämligen en annan sorts hovexpert som också kan ha en tendens att slå sig för bröstet:
Den nyutexaminerade hovslagaren.
Tre års utbildning. Ett examensbevis. En verktygslåda full med kunskap.
Och ibland ett självförtroende som skulle kunna fylla hela Flyinges ridhus. 😂
Missförstå mig rätt. Hovslagarutbildningen ger en gedigen grund att stå på, med viktiga teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter.
Men det är just det.
EN GRUND. Inte ett kvitto på att man kan allt som finns att kunna om hästhovar.
För någonstans där ute finns det hovslagare som är fullständigt övertygade om att de redan kan barfotaverkning.
Det har de ju faktiskt fått lära sig på utbildningen!
Men att verka bort överflödigt horn och plana en hov inför skoning är inte nödvändigtvis samma sak som att optimera en hov för barfotagång.
Barfotaoptimering kan innebära andra målsättningar, bedömningar och anpassningar än när man förbereder en hov för att bära en sko.
Och när man börjar prata med människor som har specialiserat sig på just detta kan det hända att man upptäcker nya metoder och tankesätt.
Kunskaper som faktiskt kan komplettera ens egna.
Och så öppnar sig en helt ny värld av hovlösningar
Sedan kommer bootsdjungeln. 👀
En enorm mängd modeller, passformer, anpassningar och specialistkunskap som man kanske knappt visste existerade.
Och vänta nu …
KAN MAN SMIDA I PLAST OCKSÅ?!
Jajamän!
Plastsmide är ett hantverk i sig, med möjligheter att forma och anpassa hovskydd och tillverka individuella lösningar. Och sedan har vi limskor, wraps, kompositmaterial och alla möjliga moderna hovlösningar. Varje område har sina möjligheter, begränsningar, tekniker och kunskapskrav.
MEN HERREGUD. SKA MAN BEHÖVA LÄRA SIG MER SAKER?! JAG HAR JU REDAN GÅTT TRE ÅR I SKOLAN! 😭😂
Ja. Det ska man faktiskt. Och det är väl just det som gör hovvård till ett så fascinerande yrkesområde. Det finns hela tiden mer att lära.
Del 3: Men de gamla rävarna då?
Vi får förstås inte glömma dem heller! Ni vet, de där som gärna hänvisar till sina ”20 års erfarenhet” som om det vore ett slutgiltigt bevis på att de har rätt.
För det är faktiskt en ganska intressant sak med erfarenhet.
Att ha arbetat med någonting i 20 år betyder inte automatiskt att man har utvecklats i 20 år.
Om man har gjort samma sak, på samma sätt, med samma övertygelser i två decennier, utan att på allvar utmana sina metoder, sitt tänkande eller sina kunskaper .. Ja, då kanske man inte har 20 års erfarenhet av utveckling. Man kanske bara har ett års erfarenhet och 19 års upprepning. 😬
Och då har man kanske inte ens trillat ner från Mount Stupid ännu.
Man har bara suttit kvar däruppe och fikat.
I TJUGO ÅR. ☕😂
Och inom hovslagarbranschen tycker jag tyvärr att man stöter på pinsamt många som verkar ha gjort just det. Det betyder förstås inte att lång erfarenhet saknar värde. Tvärtom! Den kan vara ovärderlig.
Men erfarenhet blir som mest värdefull när den kombineras med nyfikenhet, reflektion, fortbildning och en vilja att ompröva det man tror sig veta.
Det gäller naturligtvis inte bara hovslagare, utan även barfotaverkare och alla andra som arbetar med hästar.
Del 4: Den verkliga yrkesskickligheten behöver inte hävda sig
Jag har träffat fantastiskt skickliga hovslagare och hovvårdare. Människor med enorm yrkesskicklighet, djup teoretisk förståelse och imponerande praktisk erfarenhet.
Och vet ni vad som ofta utmärker dem?
De behöver inte tala om för andra hur mycket de kan.
De är nyfikna. De ställer frågor och lyssnar på svaren. De testar nya metoder, utvärderar resultaten och anpassar sitt arbete efter hästens individuella behov. De samarbetar med veterinärer, hästfysioterapeuter, hovslagare, barfotaverkare och andra specialister när det behövs. Och de är inte rädda för att erkänna att någon annan faktiskt kan någonting som de själva inte kan.
Det betyder inte att alla metoder är lika bra eller att alla åsikter är lika välgrundade.
Det betyder att man har tillräckligt mycket kunskap och trygghet i sin egen kompetens för att kunna vara både kritisk och öppen för nya perspektiv. Det är en ganska stor skillnad.
Det handlar faktiskt inte om vem som har rätt
Någonstans tycker jag att vi behöver komma bort från den eviga tävlingen mellan järnskor och barfotagång. Mellan hovslagare och barfotaverkare. Mellan tradition och innovation. För det är inte metoderna som ska vinna.
Det är HÄSTEN som ska vinna.
Och för att hästen ska få bästa möjliga förutsättningar behöver vi människor fortsätta utveckla vår kunskap, lära av varandra och våga ifrågasätta våra egna övertygelser. Det gäller oavsett om vi har gått en helgkurs, tre års utbildning eller arbetat med hovar i 20 år.
Så var stolta över er utbildning och erfarenhet!
Men var för guds skull inte färdiga med att lära er bara för att ni är färdiga med skolan. ❤️
Och till er som redan har hunnit trilla ner från Mount Stupid och påbörjat den långa klättringen uppåt igen:
Välkomna i klubben!
Jag tror faktiskt att vi är ganska många här. 😂
Båda bildserierna är humoristiska karikatyrer, inspirerade av den populära illustrationen av Dunning–Kruger-effekten. De är inte vetenskapliga modeller över hur varje yrkesperson utvecklas, och naturligtvis känner inte alla hovslagare eller barfotaverkare igen sig i beskrivningarna.
Men kanske kan de få oss att skratta lite åt oss själva… och fundera över var vi befinner oss på vår egen kunskapsresa.
Kunskap utvecklas. Gör du? 🐴
Hälsningar Anna på Viahov
P.S Om du inte har hängt med i svängarna på sistone – så erbjuder vi bootskurser inom Hovboots! – detta spännande utvecklingsområde! Vi önskar se fler utbildade bootsutprovare som behärskar individanpassning av hovboots, och även pastsmide med Evo Boots. Vill du lära dig? Kontakta oss gärna för att anmäla intresse för kurs på din ort!
Eller KIKA HÄR och se om vi har någon kurs planerad i ditt område
Här på kursportalen hittar du också alla våra digitala bootskurser och hovkurs
Visste du att remmarna som håller dina hovboots på plats faktiskt kan påverka hästens rörelsefrihet? Det är en konstruktionsdetalj som sällan diskuteras, trots att den kan vara särskilt intressant för dig som ställer höga krav på hästens prestation och rörelsemönster.
I den här artikeln tittar vi närmare på hur olika hovboots är konstruerade, vilken funktion remmar som Gaiters och Safety Straps fyller och varför veterinären bakom Evo Boots har lagt så stor vikt vid att skapa en sko som fungerar även utan dessa extra remmar.
Vi jämför också olika lösningar från Evo Boots, Scoot Boots och Equine Fusion – och reder ut varför en rem inte automatiskt är något negativt, utan varför det framför allt handlar om att välja rätt konstruktion för rätt häst.
Författare
Anna Hane
Lästid
6-9 min.
Det här är något som många inte känner till med hovboots! 🐴
Det är en utmaning att konstruera hovboots som sitter stabilt på hoven, i alla gångarter och på många olika underlag. Därför är många boots konstruerade med någon form av kvarhållningsremmar som löper runt framsidan av hästens kronben eller kota.
Men visste du att dessa remmar faktiskt kan riskera att hämma hästens naturliga rörelsemönster?
Varför har många hovboots extra remmar?
Remmarna har lite olika namn beroende på tillverkare. Några exempel är Gaiters, Pastern Strap, Safety Strap och Mud Strap.
Syftet är helt enkelt att förhindra att skon lossnar från hoven, särskilt under hårdare ridning i tuff terräng. Exempelvis i sugande lervälling, där underlaget riskerar att dra loss skon från hoven. Remmen fungerar alltså som en extra säkerhet för att bootsen ska sitta kvar under dessa förhållanden.
Här är några exempel:
Evo Boots med extra Safety Straps monteradeEquine Fusion TrailblazerScoot Boot Adjust
En sak som jag verkligen uppskattar med just Evo Boots är att en av personerna bakom utvecklingen, veterinären Albert Villasevil, är en riktig biomekaniknörd! 😄
Han har varit väldigt noggrann med att bootsen ska ge hästen så STOR rörelsefrihet som möjligt.
Även i överrullningsfasen!
Och det är faktiskt en av anledningarna till att Evo Boots är konstruerade för att fungera UTAN någon Pastern Strap eller Safety Strap framför kronbenet!
Det här tycker jag är en väldigt viktig detalj.
Evo Boots tillhör nämligen de relativt få hovboots på marknaden som redan från början är konstruerade för att sitta säkert på hoven utan den här typen av extra kvarhållningsremmar.
Det betyder inte att det saknas en Safety Strap till Evo Boots. Tvärtom! Det finns en sådan som tillval, för den som VILL ha lite extra säkerhet vid exempelvis ridning i riktigt djup, sugande lera eller om man har en hovform där bootsen inte sitter riktigt så stabilt som man önskar.
Men poängen är att du inte MÅSTE använda den för att bootsen ska fungera som de är tänkta!
Evo Boots – konstruerade för att fungera utan Safety Strap
En välanpassad Evo Boot ska kunna sitta säkert på hoven även utan denna extra rem. Och just det här är en av de konstruktionsdetaljer som Albert har lagt stor vikt vid, eftersom han anser att bootsen ska störa hästens naturliga biomekanik så lite som möjligt.
För ju mer remmar och material som sitter på framsidan av kronbenet och kotan, desto större är risken att de begränsar hästens rörelser när hoven rullar över och lämnar marken.
Och jag måste säga att det är just sådana här detaljer som gör mig så förtjust i Evo Boots!
Evo Boots med extra safety strap monterad – en rem som inte ingår som standard när man köper skon. Det är ett extra tillval man kan göra.Såhär ser Evo Boots ut i sitt original utförande!
Försök hitta någon som har nördat ner sig mer i hovbootsens alla små konstruktionsdetaljer än veterinären Albert och teamet bakom Evo Boots. Det lär ni få leta efter! 😄
Utvecklade med distansryttarnas höga krav i åtanke
Evo Boots utvecklades med distansryttarnas höga krav på prestationsförmåga i åtanke. Det handlar trots allt om tävlingsryttare som ställer extrema krav på sin utrustning!
Dels ska skorna inte orsaka onödigt skav under många mils travande. Dels krävs hög slitstyrka för att tåla många mils nötning på hårda underlag som stenig terräng, asfalt och grus.
Och dessutom ska skorna kunna sitta säkert kvar på hoven i full galopp, utan en enda rem som löper framför kronbenet!
Alltså: så lite som möjligt som stör hästen, så att den kan fokusera på full fart framåt och en så energieffektiv rörelse som möjligt i varje steg.
Foto: Sara Strand
Tänk dig själv att springa med ett par skor som tar emot på framsidan av ditt skenben varje gång du ska ta ett kliv framåt.
Det kanske skulle få dig att omedvetet välja lite kortare steg?
Foto: Sara Strand
Betyder det att Gaiters och Pastern Straps är dåliga?
Nu vill jag samtidigt vara tydlig med att det här inte är något stort eller väldokumenterat problem inom hovbootsvärlden. Trots allt är det många som rider runt med boots som har diverse remmar runt kronled och kota, och det har fungerat alldeles utmärkt för de flesta under många års tid. Jag hör faktiskt sällan någon klaga på just detta.
Men i takt med att fler och fler tävlings- och prestationsryttare väljer att träna aktivt med boots på sina hästar tycker jag ändå att det är värt att fundera lite extra över hur hovbootsens konstruktion kan påverka hästens biomekanik.
Vilka hovboots är bäst för just din häst?
Mitt råd till dig som är riktigt kräsen och vill få ut det allra mesta av dina hovboots är därför att välja ett par individanpassade Evo Boots, som är formgjutna för att passa just DIN hästs hovar så bra som möjligt.
Men betyder det att alla andra hovboots är sämre? Eller att Gaiters och Pastern Straps är skadliga för hästen?
Nej, absolut inte! Och det vill jag verkligen understryka.
Det finns många riktigt bra hovboots på marknaden, och en rem som löper runt kronbenet eller kotan innebär inte automatiskt att hästens rörelser begränsas på ett sätt som är problematiskt för hästen. Hur skon är konstruerad, hur remmen sitter, vilket material den är tillverkad av, vilken gångart man rider och framför allt hur väl bootsen passar den individuella hoven spelar naturligtvis stor roll.
Det är också viktigt att komma ihåg att en extra rem faktiskt fyller en funktion! På vissa hästar och under vissa förhållanden kan den vara precis det som behövs för att bootsen ska sitta säkert. Och en sko som sitter stabilt och bekvämt är förstås betydligt bättre än en sko som glappar, vrider sig eller riskerar att lossna.
För mig är Evo Boots det självklara förstahandsvalet när kraven på prestation, passform och rörelsefrihet är som allra högst. Det finns sporter och dicipliner inom hästvärlden där varje millimeter och detalj räknas otroligt högt – sporter där marginalerna är små och konkurransen hög. Evo Boots är särskilt bra när man vill kunna individanpassa skorna efter hovens form och minimera behovet av extra remmar.
Men för väldigt många hästar och ryttare finns det andra alternativ som är minst lika ändamålsenliga!
Ta exempelvis Scoot Boots, som är en populär och uppskattad modell med en konstruktion som också ger stor rörelsefrihet. Eller vår nya favorit: Equine Fusions Trailblazer, som ni faktiskt kan se på några av mina bilder här i inlägget. Trailblazer har bubblat upp som en potentiell populär storsäljare eftersom den kombinerar flexibilitet i skorna, med robust stlittålig sula och dessutom erbjuder god rörelsefrihet för hästen, tack vare att skorna är så följsamma och mjuka!
Trailblazer är en modell som jag själv har blivit väldigt positivt överraskad av, inte minst när det gäller hur stabilt de kan sitta även på hovar som inte alltid är så enkla att hitta boots till.
Och det är just det som är så intressant med hovboots! Det finns inte en enda modell som är bäst för ALLA hästar.
En häst som används till lugna skogspromenader har kanske helt andra behov än en distanshäst som ska prestera under många mil i högt tempo. En häst med väldigt rund hovform kan behöva en annan konstruktion än en häst med smala, avlånga hovar. Och den som rider mycket i djup lera kan behöva prioritera andra egenskaper än den som mest rider på grusvägar.
Den bästa hovbootsen är den som passar DIN häst bäst
Det viktigaste är alltså inte att välja den mest avancerade bootsen, utan att välja den boots som fungerar bäst för just DIN häst och det du ska använda den till!
Så ta inte det här inlägget som en varning för alla Gaiters, Pastern Straps eller andra kvarhållningsremmar. De är definitivt inte automatiskt skadliga, och för många hästar fungerar de alldeles utmärkt!
Jag vill snarare uppmärksamma en konstruktionsdetalj som sällan diskuteras, men som kan vara värd att fundera över när man jämför olika modeller och vill förstå hur de påverkar hästens rörelsefrihet.
För mig handlar bra hovboots inte bara om att de ska sitta kvar på hoven. De ska också låta hästen röra sig så fritt, bekvämt och obehindrat som möjligt! 🐎
Och du behöver såklart inte själv vara expert på alla dessa skillnader för att hitta rätt!
Hos oss på Viahov hjälper vi dig gärna att hitta rätt modell och storlek utifrån just din hästs hovar, dina önskemål och hur bootsen ska användas. Vi arbetar med flera olika modeller och vet att det som är perfekt för en häst inte nödvändigtvis är rätt för en annan.
Så är du osäker på vad du ska välja? Hör av dig till oss, så hjälper vi dig att reda ut alternativen och hitta en lösning som passar just er! ❤️
P.S Vill du gå på djupet och lära dig mer om hovboots? Kika in mina kostnadsfria kurser och resurser på kursportalen Viahov Play!
Full fart, rodeo och bootsen sitter kvar! 🤩🐎💨 Så roligt att få ta del av Sannas och Aviccis upplevelse av nya Equine Fusion Trailblazer bootsen! ❤️ Att hitta hovboots som sitter kvar även när det går undan är inte alltid lätt – men här verkar Trailblazer ha fått bekänna färg ordentligt! 😅
Sanna Perneby Molin är en kund som vi tidigare har skrivit en artikel om här på bloggen eftersom hon använder Evo Boots framgångsrikt att träna terrängritt med sin häst Avicci – och hon har varit väldigt nöjd med dessa boots! Därför var vi extra spända på att få höra vad hon skulle tycka om de här nya Trailblazer bootsen! Skulle de sitta lika bra som Evo Boots och hur skulle hennes häst Avicci reagera?
Här kan ni läsa Sannas reaktioner på filmklippet nedan.
Tack Sanna för att vi får dela din fina recension och film! 🙌
….Nån mer som testat nya Equine Fusion Trailblazer i fartig galopp? Vad tycker ni om skorna?
Tack Sanna för att vi får dela din fina recension och film! 🙌
När vi postade Sannas film på Instagram dök det upp ännu mer feedback från nöjda kunder! Bland annat denna fina kommentar 🔥🤩
….Nån mer som testat nya Equine Fusion Trailblazer i fartig galopp? Vad tycker ni om skorna?
Jag har nyligen lyssnat på veterinär, docent, och hovforskare Ove Wattles föreläsning ”Barfota eller sko” (del 1) om hästens hovar som nyligen publicerades av SLU/Hippocampus – och känner att jag behöver dela med mig av några reflektioner. För det finns mycket här som jag tycker är riktigt bra. Men också en hel del som jag ifrågasätter…
Jag vill börja med att säga att jag uppskattar mycket av det Wattle berättar. Han tar upp flera viktiga aspekter av hovens anatomi, fysiologi och funktion. Särskilt intressant tycker jag att det är när han beskriver hovkapselns rörlighet och hur hoven anpassar sig efter den miljö hästen lever i.
Det här är sådant jag själv har arbetat med och undervisat om under många år.
Faktum är att jag vid flera tillfällen sitter och tänker: Ja! Precis så! Äntligen någon som förklarar det här!
Men sedan händer något.
För trots att Wattle presenterar forskning som visar hur fantastisk hovens naturliga funktion och anpassningsförmåga är, landar han i slutsatser som jag tycker är både begränsade och ibland väl långtgående.
Och framför allt saknar jag några väldigt viktiga perspektiv.
Men vi börjar med det som är bra.
Hoven är ingen stel kloss!
En av de saker jag verkligen uppskattar är hur ingående Wattle beskriver hovkapselns rörlighet.
Han förklarar hur hovbenet och hornkapseln kan röra sig i förhållande till varandra, och hur lamellagret fungerar som en förbindelse mellan dessa strukturer.
Han uttrycker det till och med som att hovbenet kan ”åka runt” inne i hovkapseln.
Det är förstås inte fråga om att hovbenet ligger löst därinne. Men uttrycket illustrerar hur mycket rörelse som faktiskt kan ske mellan hovens olika strukturer.
Hovkapseln är nämligen långt ifrån stel.
Den deformeras under belastning. Hovväggarna kan röra sig utåt, sulan kan förändra form och hovens bakre delar kan röra sig i förhållande till varandra.
Wattle visar bland annat hur trakthalvorna kan röra sig vertikalt, alltså uppåt och nedåt oberoende av varandra.
Det här är en viktig del av hovmekanismen som jag själv har pratat om i många år!
Och det är också en av anledningarna till att jag är kritisk till användningen av styva järnbeslag.
Om hovens naturliga funktion bygger på att olika delar av hovkapseln kan röra sig i förhållande till varandra, tycker jag att det är högst relevant att diskutera hur ett styvt beslag som förbinder trakterna påverkar dessa rörelser.
Det betyder inte att all rörelse upphör bara för att hästen får järnskor. Men ett beslag kan förändra hovens mekaniska förutsättningar, och det tycker jag är en viktig aspekt när vi diskuterar barfota kontra skoning.
Jag gillar också att Wattle beskriver hur hovkapseln kan förändra form över tid.
Han skiljer mellan den tillfälliga deformation som sker vid varje belastning och mer bestående förändringar av hovväggens form.
Det här är särskilt intressant för mig som arbetar mycket med mediolaterala och dorsopalmara obalanser – alltså båda skeva hovar och hovar med lång tå/understucken trakt.
Jag ser ofta hur hovkapseln förändrat form efter långvarig asymmetrisk belastning. Hovväggar kan bli mer upprätta eller mer utflutna, och hela kapseln kan utveckla en skevhet och börja ”tippa” åt sidan om man inte korrigerar dem i tid med kort intervall.
Att förstå skillnaden mellan hovens normala rörelse och de formförändringar som utvecklas över tid är viktigt när vi försöker bedöma och korrigera sådana hovar. Vissa saker måste accepteras som en naturlig skevhet hos den specifika individen, och vissa saker kan justeras och korrigeras för att faktiskt hjälpa hästen återfå en starkare hovstruktur.
Så långt är jag alltså väldigt positiv till föreläsningen.
Äntligen pratar vi om naturlig hovform!
En annan sak som gör mig riktigt glad är när Wattle visar hur hovarna hos förvildade hästar kan slitas naturligt.
Han beskriver bland annat hur hovväggen på vissa underlag nöts mer mellan fyra tydligare punkter, vilket ger en välvd form längs delar av bärranden.
Bildexempel på en hov med ”fotvalv”. Bildexempel på hovens ”fotvalv”
Halleluja!
Det här är särskilt intressant för oss som arbetar med barfotahovar.
För det påminner om tankarna bakom det som brukar kallas 4-point trim, eller fyrpunktsverkning.
En viktig princip inom detta tänk är att man inte slentrianmässigt ska raspa hela bärranden plan, utan ta hänsyn till hovens naturliga form och hur den belastas.
En barfotahov behöver inte nödvändigtvis ha en helt plan bärrand för att fungera normalt.
Tvärtom kan en naturligt sliten hov ha en tydlig välvning mellan vissa belastningspunkter.
Nu ska jag vara noga med att inte lägga ord i Wattles mun.
Han säger inte att alla hästar ska fyrpunktsverkas. Han säger heller inte att ett visst slitagemönster automatiskt är optimalt för alla hästar.
Tvärtom betonar han att hovformen påverkas av underlaget och att man inte kan kopiera en vildhästs hovform rakt av på en svensk häst.
Och det håller jag med om!
Men jag tycker ändå att det är väldigt värdefullt att han visar att en naturligt fungerande hov inte alltid ser ut som en hov som verkats helt plan.
För det är en viktig skillnad mellan att förstå hovens naturliga form och att försöka tvinga in alla hovar i samma geometriska mall.
Hoven anpassar sig efter miljön
En av föreläsningens mest intressanta delar handlar om forskning på förvildade hästar i Australien, bland annat Brian Hampsons studier, som jag är ganska välbekant med och också ofta hänvisar till på min egen kursplattform när jag lär ut hovfunktion till mina egna elever.
Här visar Wattle hur hästar som lever på olika underlag utvecklar olika hovformer och egenskaper.
Hästar som lever på hårda, torra och slitande underlag får andra hovar än hästar som lever på mjukare underlag.
Han berättar också om hur en hästs hovform förändrades efter att den flyttats från ett sandigt område till ett stenigare.
Alltså: Hoven anpassar sig efter miljön.
Det här är ju fantastiskt intressant! ..och heller ingenting nytt för många av oss som jobbat med barfotahovar under längre tid. Det är just hovens anpassningsförmåga vi ofta använder som ett av våra viktigaste verktyg för att ”optimera” hovarna 😊
Wattle beskriver dessutom hur mekanisk kontakt med underlaget kan stimulera sulhornets tillväxt.
I de studier han hänvisar till hade barfotahästar på hårda underlag en genomsnittlig sultjocklek på omkring 12,5 mm, medan hästar på mjukare underlag hade omkring 9,6 mm.
Han jämför även med en grupp skodda hästar som hade ännu tunnare sulor, omkring 8 mm.
Det tyder på att järnskor orsakar tunna sulor, och Wattle antyder att det har att göra med att den barfotahoven har mer kontakt med underlaget, medan en skodd hov är längre ifrån underlaget med sin sula. Han säger detta inte rent ut, men så tolkar jag honom.
Dessa skillnader är intressanta, särskilt i kombination med forskningen om hur sulhornets tillväxt påverkas av mekanisk stimulans. Och här finns något som jag tycker är särskilt viktigt:
Hovens egenskaper är inte förutbestämda. De påverkas av hur hästen lever.
Det innebär att vi inte bara behöver diskutera hur vi ska verka eller sko en hov.
Vi behöver också diskutera vilka förutsättningar vi ger hoven att utvecklas.
Och det är här jag börjar sakna något i Wattles resonemang…
Varför blir den automatiska slutsatsen att vi inte kan använda vildhästar som förebilder?
Efter att ha presenterat all denna intressanta forskning lägger Wattle stor vikt vid att vi inte kan använda vildhästarnas hovform som mall för våra svenska hästar.
För de lever ju under helt andra förhållanden.
Ja, precis!
Det var ju det forskningen visade!
Hovarna anpassar sig efter miljön!
Självklart kan vi inte ta en hov från en mustang som levt hela sitt liv i Nevada och försöka verka en svensk häst så att den ser exakt likadan ut.
Det vore att missförstå hela poängen.
Men varför stannar resonemanget där?
Varför fokuserar vi så mycket på att vi inte kan kopiera vildhästarnas hovform, i stället för att diskutera hur vi kan använda kunskapen om deras anpassningsförmåga?
För det är ju det som är så intressant med forskningen!
Om vi vet att miljön påverkar hovens utveckling, varför skulle vi då inte försöka skapa miljöer som ger hovarna bättre förutsättningar?
Vi människor bestämmer ju faktiskt till stor del hur våra hästar lever.
Vi bestämmer var hagarna ligger, vilka underlag hästarna vistas på och vilka möjligheter de har att röra sig.
Om en häst tillbringar större delen av dygnet i en blöt, lerig gräshage och sedan förväntas fungera barfota på hårda grusvägar, är det då så konstigt om hovarna inte är optimalt anpassade för uppgiften?
En lämplig norm för svenska hästar?En lämplig norm för svenska hästar?
Och är den enda rimliga lösningen att sätta skor på hästen?
Jag tycker att vi borde våga vända på frågan.
Varför inte försöka förbättra de förutsättningar som hoven utvecklas under?
Det här är inget nytt resonemang inom barfotavärlden.
Paddock Paradise, tracksystem, dränerade hagar med sand och ärtsingel och varierade underlag där hästarna stimuleras till ökad rörelse i terräng, är exempel på hur man försöker skapa en hästhållning som bättre tar hänsyn till hovens naturliga funktion – och utvecklar hovarna till det bättre.
Paddock Paradise Trackssystem som främjar rörelse på väldränerade torra underlag – mer ökenliknande och stäppliknande förhållanden som motsvarar den livsstil som hästen är mest biologiskt anpassad för att leva
Och nej, jag menar inte att man ska släppa ut en ömfotad häst på vasst grus och låta den ha ont tills den ”härdats”.
Det handlar inte om att utsätta hästen för smärta.
Det handlar om att skapa lämpligaförutsättningarförgradvisanpassning, med hänsyn till individens behov och begränsningar.
Vi kan bygga ridbanor, ridhus, parkeringsplatser och garage för våra fordon. Vi kan dränera mark och anlägga vägar för tung trafik.
Men att förändra underlaget i hästhagen för att förbättra hovarnas förutsättningar verkar ibland vara en betydligt mer främmande tanke.
…Varför?
Ska vi dra slutsatsen att hovväggen är den enda viktbärande strukturen i hoven? 🤔
En annan del av föreläsningen som jag reagerar på är hur Wattle beskriver hovväggens och lamellernas betydelse för belastningen.
Han betonar att hovväggen och lamellapparaten är viktiga bärande strukturer och varnar för att verka bort hovväggen så att hästen tvingas bära för mycket vikt på sulan.
Och här vill jag börja med att säga att jag håller med om grundprincipen.
Man ska självklart inte verka bort fungerande hovvägg bara för att tvinga hästen att belasta sulan.
Det kan orsaka smärta och skador.
Men jag tycker att resonemanget blir väl förenklat när hovväggens bärande funktion framställs så starkt.
För belastningen i en hov är mer komplicerad än så.
Hovväggen är en viktig del av hovens belastningssystem. Men även sulan, strålen och hovens övriga strukturer ska bidra till att ta upp och fördela belastning.
Hur mycket de olika delarna belastas beror bland annat på hovens form, underlaget och hur hoven sätts ned.
På ett hårt och plant underlag är det naturligt att en hov (som är mer eller mindre naturligt skålformad) får en stor del av den direkta markkontakten längs sin yttre kant. Precis som en skål!
På ett mjukare eller mer eftergivligt underlag kan materialet däremot komma upp mot sulan och strålen och ge stöd åt en större del av hovens undersida och ge indirekt stimulans och överföra viss del belastning.
Det är därför jag tycker att vi behöver vara försiktiga med alltför kategoriska påståenden om vilka delar av hoven som ”bär hästen”.
Wattle hänvisar till tryckmätningar som visar att en stor del av belastningen registreras längs hovens kant, även på olika typer av underlag.
Det är intressanta resultat.
Men en tryckmätning under hoven visar var trycket mot underlaget registreras. Den berättar inte automatiskt hela historien om hur krafterna fördelas mellan hovens olika anatomiska strukturer.
Och här finns en detalj i föreläsningen som jag tycker är särskilt intressant.
Titta på den naturligt slitna ökenhoven
Men alla forskare håller inte med om hur hoven bör belastas
Här tycker jag att det är relevant att lyfta fram en annan hovforskare: Dr Robert Bowker, som under många år forskat på hovens anatomi, fysiologi och belastningsförhållanden vid Michigan State University.
Bowker har nämligen presenterat ett ganska annorlunda perspektiv på hovväggens roll som viktbärande struktur.
Han beskriver hur en hov som belastas huvudsakligen längs hovväggens ytterkant får en helt annan belastningsfördelning än en hov där underlaget ger stöd åt större delar av sulan och strålen.
Enligt Bowker kan hovväggen hos många förvildade hästar stå för så lite som 5–20 procent av belastningen, medan resten fördelas över hovens övriga stödjande strukturer.
Han anser dessutom att detta är en mer eftersträvansvärd belastningsfördelning än att låta hovväggen bära nästan hela hästens vikt.
Och här blir det riktigt intressant!
Bowker har även undersökt hovbenens struktur och bentäthet. Han har observerat stora variationer mellan olika hästar och fört fram hypotesen att belastningsfördelningen kan vara en viktig förklaring.
Hans resonemang bygger bland annat på att benvävnad anpassar sig efter den mekaniska belastning den utsätts för.
Han menar att när belastningen koncentreras till större delen på hovväggens ytterkant kan det ge andra mekaniska påfrestningar på hovbenet än när en större del av hovens undersida får stöd.
Enligt hans hypotes skulle en mer utbredd belastning via sulans strukturer kunna bidra till att bevara eller utveckla en starkare benstruktur, medan långvarig kantbelastning (”Perifer belastning”) skulle kunna bidra till benförlust (osteoporos i hovbenet)
Barfotaverkning med fasning på yttterkantenbarfotaverkning där ytterkanten klipps bortExempel på barfotaverkning med kraftig avfasning, sk ”mustangroll”Såhär kan en barfotaverkad hov se ut när en del av hovväggs-kanterna är försiktigt avfasade. Hästen har fortfarande hovvägg att belasta primärt, men inte en planverkad fullbredd i marknivå.Exempel på hovar med avfasade ytterkanter
Dr Bowkers egna slutsatser har därför blivit att hästar generellt ska har ”primärt viktbärande” på insidan av hovväggen (den opigmenterade delen av väggen) ihop med en sekundärt viktbärande av sula och stråle – medan den pigmenterade delen, utsidan av väggen, fasas av i en s.k mustangroll och är bara sekundärt viktbärande och aktiveras vid överrullningen – på samma sätt som en mustanghäst som lever på sandigt slitande underlag.
Nu är det viktigt att poängtera att Bowkers observationer inte innebär att det är vetenskapligt bevisat att järnskoning orsakar osteoporos i hovbenet. Men ändå värt att nämna att han upptäckt detta efter sina studier på hovben från en mängd olika hästar.
Men hans forskning och resonemang väcker en viktig fråga:
Är det verkligen självklart att hovväggen ska bära huvuddelen av hästens vikt?
Och är det ens eftersträvansvärt?
Hovavtryck från funktionella barfotahovar i snö visar att hela hästens undersida är i kontakt med marken vid nertramp och hästen belastar både hovväggen, strålen och ytterkanterna av sulan. Mittendelen av sulan är sekundärt belastad tack vare skålformen. Ju mer platt sula hästen har desto mer belastning får sulan ta upp i mittendelen.
För om vi vet att belastningen kan fördelas på helt olika sätt beroende på hovens form och vilket underlag hästen står på, då tycker jag att det blir problematiskt att beskriva hovväggen som den självklara huvudsakliga bärande strukturen.
Det betyder naturligtvis inte att vi ska verka bort hovväggen eller tvinga en häst med tunna, känsliga sulor att bära sin vikt på dem.
Det betyder att vi behöver förstå skillnaden mellan att överbelasta en otillräckligt utvecklad sula och att låta en frisk, välutvecklad hov få stöd över en större del av sin undersida.
Det är två helt olika saker.
Och det är precis den typen av nyanser jag saknar i Wattles resonemang.
När Wattle diskuterar hovväggens bärande funktion visar han samtidigt exempel på naturligt slitna hovar från förvildade hästar.
Och vad ser vi där på dessa bilder?
bilden på ”ökenhoven” från föreläsningen
Jo, hovar där den yttre delen av hovväggen är kraftigt avrundad och nedsliten!
Det som inom barfotavärlden brukar kallas en ”mustang roll”.
Hovväggen har alltså inte en bred, plan bärrand där hela väggens tjocklek ligger an mot underlaget.
Det är precis sådana här observationer som gör att jag tycker att frågan om belastningsfördelning är betydligt mer nyanserad än att bara konstatera att hovväggen ”bär hästen.”
Det betyder inte att hovväggen saknar betydelse.
Det betyder heller inte att det är lämpligt att verka bort hela hovväggen på våra tamhästar.
Men det visar att vi behöver skilja mellan hovväggens anatomiska funktion och hur den faktiskt kommer i kontakt med underlaget.
Även den yttre delen av sulan kan vara en viktig del av hovens stödjande strukturer, särskilt hos hästar med välutvecklat och motståndskraftigt sulhorn.
Jag har själv sett många hästar där kraftiga sulvalkar bidrar till att stödja hoven. (ofta sker detta när hovväggen av olika orsaker blivit försvagad – så jag antar att sulan reagerar genom att producera extra horn för att ge hästen mer stödyta mot underlaget. Om sulan var en känslig vävnad som var designad för att alltid ”hänga i luften” och inte vidröra marken så hade inte hästens hov haft en så stark tendens att utveckla sulvalkar längst ute i kanten på sulan)
I klassisk hovslagarlitteratur, t.ex Lars-Erik Magnussons bok ”Hovvård” står det också att läsa att yttre delen av sulan är en aktivt bärande struktur då detta är en del av den s.k ”bärranden”. Det går emot alla eventuella resonemang att sulan inte får vara viktbärande alls.
Det innebär inte att vi ska eftersträva att hästar går enbart på sulan. Och när man sätter pernamenta beslag på en häst som är känslig i sulan så måste man såklart vara noga med att inte sko hästen med sultryck. Men sultryck är inte samma sak som sulstöd. Det är naturligt att hästen har stöd under sulan – inte punkttryck. En stor skillnad uppstår också när man spikar fast ett permanent beslag – där får inte hoven någon chans att avlastas när hästen lyfter upp sin hov – beslaget sitter just fast. Och det kan vissa hästar vara känsliga för, varför man ibland faktiskt måste vara noga med att avlasta även sulkanten från tryck mot skon.
Kort sagt: Vi ska INTE utgå från att varje form av sulbelastning per automatik är skadlig! Det är alltför förenklat.
Det avgörande är hur belastningen fördelas och om hovens vävnader klarar den.
Här hade jag gärna hört Wattle utveckla resonemanget betydligt mer.
För när han säger att hästar blir ömma och halta om man tar bort hovväggens bärande funktion och lägger belastningen på sulan, tycker jag att han uttrycker sig alltför kategoriskt.
Att det kan hända är självklart.
Men om det händer beror bland annat på individens hovstatus, sulans egenskaper, underlagets beskaffenhet och hur stor förändringen är. På mjuka eftergivliga underlag samt hovar med sunda starka strukturer behöver det inte alls vara något som automatiskt leder till hälta.
Det är alltså inte samma sak som att sulan generellt saknar förmåga att ta upp belastning.
Ska vi ens behöva ha den här konversationen nu… år 2026? Jag trodde vi kunde vara överens om det rimliga och logiska i att allting som befinner sig på undersidan av hästens fot, befinner sig där för att kunna tåla viss del av belastning..?
För det känns ärligt talat lite som att det nästan har blivit tabubelagt att prata om detta område. Och anledningen är väl detta som jag nu ska komma till:
–Alla dessa skräckexempel på barfotaverkning
En sak som verkligen sticker ut i föreläsningen är hur Wattle återkommer till exempel på hästar som fått allvarliga problem efter övergång till barfotaverkning.
Han visar bilder på hovar som verkats eller slitits alldeles för hårt, där sulan är högsta punkt, långt ovanför både hovvägg och där till och med strålen är begravd långt under sulans nivå. Det är platta och ”svullna” dubbelsulor med inflammationer, ömhet och i vissa fall allvarliga skador.
Ett annat exempel är när Wattle berättar om en häst med tunna sulor, som reds barfota tills det uppstod en blödning från hoven, som inte ens ryttaren hade märkt av.
Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.
Ingen häst ska behöva utsättas för den typen av överbelastning.
Men jag måste ändå fråga:
Vad är det egentligen vi ska lära oss av de här exemplen?
Att hästar inte ska tvingas arbeta på underlag som deras hovar inte klarar av?
Självklart.
Att man inte ska verka bort mer hovmaterial än hästen har råd att förlora?
Absolut.
Att en häst med otillräckligt hovskydd kan skadas?
Ja, naturligtvis.
Men varför blir detta ett så framträdande inslag i en föreläsning om barfota kontra skoning?
Jag har arbetat med barfotahovar och hovboots i närmare 20 år och känner inte igen de här extrema skadefallen som något representativt för ansvarsfull barfotahållning.
Wattle beskriver att han har sett sådana fall. Jag ifrågasätter inte att de har förekommit.
Men jag skulle verkligen vilja veta hur vanliga de är! Särskilt idag.
Hur många hästar drabbas? Vilka har utfört verkningarna? Vad vet vi om hästarnas tidigare hovstatus och sjukdomshistoria?
Och hur ser riskerna ut i jämförelse med traditionell skoning?
För hästar kan ju bli halta efter skoning också.
Sömtryck, sömstick, felaktig belastning och andra skorelaterade komplikationer är knappast okända företeelser.
Ändå får vi inte se motsvarande bildspel med misslyckade skoningar.
Varför inte?
Jag har inget intresse av att försvara dålig barfotaverkning. Jag har använt min blogg till att också kritisera ”barfotagurus” för skadliga metoder och varnat mina läsare för sådant jag anser oetiskt.
Men jag tycker heller inte att det är särskilt sakligt att lyfta fram extrema misslyckanden från den ena metoden utan att ge publiken någon uppfattning om hur representativa fallen är eller hur riskerna förhåller sig till alternativen. Det blir lite ”skräckhistorier” över det hela och jag undrar va syftet med detta är?
Det är skillnad på att visa att något kan gå fel och att visa hur stor risken faktiskt är.
Och när en person med Wattles auktoritet använder den här typen av exempel tycker jag att det är rimligt att fundera över vilken bild publiken lämnas med.
För mig blir framställningen onödigt ensidig.
Behöver aktivt brukade hästar verkligen oftast skor?
Mot slutet av föreläsningen säger Wattle:
”Om den aktivt brukas av människor så behövs det oftast skor, men inte alltid.”
Här skulle jag verkligen vilja veta vilket vetenskapligt underlag han grundar det på.
Vilka studier visar att de flesta aktivt brukade hästar behöver skor?
Vad menar vi med aktivt bruk? Vilka underlag handlar det om? Hur ser hästarnas hovkvalitet och levnadsmiljö ut? För en person som mig själv som är uppvuxen med arbetande ridlägerhästar som alltid gått barfota utan problem så ställer jag mig väldigt frågande till dessa slutsatser.
Och framför allt:
Varför likställs behovet av hovskydd så lätt med behovet av permanent skoning?
För det är faktiskt två helt olika saker.
En häst kan behöva skydd mot slitage under en ridtur på grusvägar.
Men betyder det att den behöver ha järnskor fastspikade på hovarna dygnet runt, sju dagar i veckan?
Naturligtvis inte.
Hallå, har vi glömt bort hovboots?
En sak jag faktiskt uppskattar i Wattles föreläsning är när han berättar om historiska hovskydd.
Han visar att människor har försökt skydda hästars hovar under väldigt lång tid, bland annat med olika former av hästsandaler.
Det är intressant!
Men det gör också frånvaron av moderna hovboots ännu mer påtaglig.
För vi behöver faktiskt inte välja mellan att låta hästen gå helt oskyddad och att spika fast järnskor på hovarna. Det är ju inte svart eller vitt längre!
Jag har ägnat mig åt hovboots i mer än 20 års tid nu.
Jag har aldrig ens ägt en skodd häst.
För mig är det fullständigt naturligt att en häst kan gå barfota större delen av dygnet och använda hovboots när den behöver extra skydd.
Det är ju faktiskt möjligt att kombinera det bästa av två världar!
Hästen kan gå barfota i hagen, med direkt kontakt mellan hov och underlag och möjlighet till naturlig mekanisk stimulans.
När vi sedan ska rida på grusvägar eller andra underlag där hovarna behöver skydd sätter vi på boots.
När ridturen är över tar vi av dem.
Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.
En häst som vistas i hagen 23 timmar om dygnet och rids en timme behöver inte nödvändigtvis ha permanent hovskydd under alla dygnets 24 timmar bara för att den behöver skydd under ridningen.
Och det här är väl ändå ganska relevant när vi diskuterar barfota kontra skor?
Som sagt – vi lever trots allt i 2026! Moderna hovboots har funnits ett bra tag nu.
Dessa olika boots finns i mängder av modeller och utföranden. Det finns boots för ridning, träning och rehabilitering. Det finns modeller som kan individanpassas och lösningar för många olika hovformer.
Självklart passar inte alla boots alla hästar. Och självklart finns det situationer där andra hovskydd kan vara lämpligare.
Men hovboots är knappast någon obskyr speciallösning längre.
Därför tycker jag att det är märkligt att en föreläsning om barfota och skoning inte ägnar mer uppmärksamhet åt det alternativet.
Nu är detta visserligen del 1 av föreläsningen, så det är möjligt att Wattle återkommer till moderna hovboots senare. Vi kan hoppas det!
Men i den här delen saknar jag verkligen perspektivet.
Och skulle Ove vilja fördjupa sig i hur moderna hovboots fungerar i praktiken delar jag gärna med mig av mina snart 20 års erfarenhet. 😉
Vad är det egentligen vi försöker uppnå?
Det här är kanske min största invändning mot föreläsningen.
Wattle presenterar forskning som visar hur fantastisk hovens naturliga funktion och anpassningsförmåga är.
Han beskriver hur hovkapseln deformeras under belastning, hur hovens olika strukturer samverkar och hur sulhornet kan reagera på mekanisk stimulans.
Han visar att hästar som lever på olika underlag utvecklar olika hovformer och olika sultjocklek.
Han lyfter fram naturliga slitagemönster som ligger nära tankarna bakom fyrpunktsverkning.
Allt detta är oerhört intressant!
Men när han sedan diskuterar våra tamhästar hamnar fokus framför allt på begränsningarna.
Att vi inte kan kopiera vildhästhovar.
Att felaktig barfotaverkning kan orsaka skador.
Att hästar som används av människor ofta behöver skor.
Och jag saknar det andra perspektivet.
Hur kan vi använda allt det här vi faktiskt vet för att skapa bättre hovhälsa?
Varför är vi så snabba med att diskutera hur vi ska skydda hovarna från den miljö och det arbete vi utsätter dem för, men betydligt mindre intresserade av hur vi kan förändra förutsättningarna?
Jag menar inte att alla hästar kan eller ska gå barfota under alla förhållanden.
Jag menar inte heller att skoning alltid är fel.
Men jag tycker att vi borde vara betydligt mer intresserade av att förstå varför en häst behöver hovskydd och vad vi kan göra för att förbättra dess förutsättningar.
För hur mycket av behovet av skoning beror egentligen på hästens egna begränsningar?
Och hur mycket beror på de levnadsförhållanden vi människor har skapat?
Det tycker jag är en mycket mer intressant fråga än att bara diskutera om hästen ska vara barfota eller skodd.
Min slutsats
Det finns mycket i Ove Wattles föreläsning som jag uppskattar.
Jag är glad att han lyfter fram hovens naturliga flexibilitet, dess förmåga att anpassa sig till underlaget och hur mekanisk stimulans påverkar sulhornet.
Jag är särskilt glad att han visar naturliga slitagemönster där hovväggen inte är helt plan, och beskriver hur hovkapseln faktiskt är konstruerad för att kunna röra sig under belastning.
Det är värdefull kunskap.
Men jag tycker att han lämnar flera av de mest intressanta följdfrågorna obesvarade.
Hans resonemang om hovväggens och sulans belastningsfördelning blir enligt min mening alltför förenklat.
Extrema exempel på misslyckad barfotaverkning får stort utrymme, utan att vi får veta hur representativa de är.
Forskning om hovens anpassningsförmåga används framför allt för att förklara varför vi inte ska kopiera vildhästhovar, snarare än för att diskutera hur vi kan förbättra våra egna hästars miljö.
Och behovet av hovskydd diskuteras utan att moderna, avtagbara hovboots får den uppmärksamhet jag tycker att de förtjänar.
Det här är inte oviktiga detaljer.
För vilka exempel vi väljer att visa och vilka slutsatser vi väljer att dra påverkar hur människor uppfattar ett ämne.
Särskilt när informationen kommer från en person med stor auktoritet.
För mig är den viktigaste lärdomen från forskningen inte att svenska hästar har andra förutsättningar än vildhästar.
Det är att hovens egenskaper påverkas av miljön.
Och eftersom vi människor till stor del styr våra hästars miljö har vi också möjlighet att påverka deras förutsättningar.
Det är där jag tycker att diskussionen borde börja.
I nästa artikel tänkte jag prata mer om att: Sluta kompensera – börja optimera hästens hovar!
Om vi nu vet att hovens form, funktion och egenskaper påverkas av miljön – vad kan vi faktiskt göra med den kunskapen?
I nästa artikel går jag igenom hur vi kan skapa bättre förutsättningar för våra hästars hovar genom att förändra deras livsmiljö.
Vi ska prata om Paddock Paradise, tracksystem, dränerade hagar, sand, naturgrus och varför vissa typer av grus är särskilt intressanta.
Vi ska också prata om hur man kan hjälpa hoven att anpassa sig gradvis, utan att hästen behöver ha ont, och hur hovboots kan användas som ett komplement när extra skydd behövs.
För det handlar inte om att tvinga hästar att klara sig barfota.
Det handlar om att ge dem bästa möjliga förutsättningar att göra det.
Att förstå hur hoven fungerar är en sak. Att kunna omsätta kunskapen i praktiken är något helt annat!
På Viahov Play delar jag med mig av mina snart 20 års erfarenhet av hovvård, hovhälsa och barfotahovar. Här får du lära dig att förstå hovens anatomi, känna igen obalanser och upptäcka vad du själv kan göra för att ge din häst bättre förutsättningar.
För målet är inte att hästen ska vara barfota till varje pris.
Målet är friska, starka och välfungerande hovar – oavsett vilket hovskydd hästen behöver.
Några reflektioner kring vila, rörelse och hovstöd efter fång
Jag läste precis en äldre artikel om fång från Aftonbladet med Ove Wattle*. Artikeln är väldigt bra, men gammal(2007) och innehåller mycket jag håller med om. Samtidigt väckte detta en hel del funderingar! Det var några formuleringar som behöver diskuteras och nyanseras, framför allt rådet att:
⁉️ ”Även vid lättare fånganfall ska den vila i två–tre månader. Vid tydlig lägesförändring av hovbenet ska den vila från arbete i nio månader.” ⁉️
Problemet är att både ”vila” och ”arbete” kan betyda väldigt olika saker!
För en tävlingshäst kan arbete innebära hoppträning, hårda ridpass, snabba vändningar och hög belastning. För mig, som har hobbyhästar för mestadels promenader och på sin höjd lättare ridning i skog och mark, kan aktivitet innebära att jag promenerar bredvid hästen, rider lugnt ute på en stig eller någon gång gör ett stillsamt pass på ridbanan för markträning. Det är inte självklart att allt detta ska räknas som samma ”arbete”.
Jag väljer därför utifrån eget sunt förnuft att INTE tolka Wattles råd som att varje fånghäst måste hållas fullständigt stilla i nio månader på boxvila, oavsett hur hästen mår, hur hoven ser ut och vad ordet arbete innebär. Jag tror snarare att han menar att hoven måste skyddas från en belastning som de skadade lamellerna ännu inte klarar. Åtminstone så hoppas jag att det är så han menar!
Akut skydd är inte samma sak som långvarig passivisering
I den akuta, smärtsamma fasen ska en fånghäst naturligtvis inte tvingas att röra sig. Alls! Då är det naturligtvis viktigt att den håller sig stilla på en mjuk bädd för att avlasta hovarna Ju mer den rör sig i det akuta skedet desto större risk för ytterligare lamellskador inuti hoven. Om lamellerna håller på att svikta kan promenader, snäva vändningar och okontrollerad rörelse orsaka ytterligare mekanisk belastning. En häst med tydlig och akut hovsmärta på grund av inflammation i kötthoven ska alltså få stå på ett mjukt, stödjande underlag och röra sig så lite som det akuta tillståndet kräver, i samråd med veterinär. Där är jag enig med de flesta inom hovbranschen.
Men det är ju inte samma sak som att långvarig boxvila eller en liten sjukhage automatiskt är läkande under hela rehabiliteringstiden!
När den ”akuta fasen” – alltså den fasen där hästen har en stark pågående inflammation i kötthoven – har lagt sig behöver man bedöma den enskilda hästen: hur den rör sig, om den har förstärkt digitalpuls eller värme, hur hovkapseln utvecklas, om hovbenet har ändrat läge, hur mycket sula som finns under hovbensspetsen och om hästen belastar bekvämt i sitt hovskydd. Därefter kan kontrollerad rörelse introduceras gradvis.
Det kan börja med några minuters promenad på ett lämpligt underlag och senare utvecklas till längre promenader, lugna uteritter och så småningom normal skritt-, trav- och galoppmotion. Enstaka lugna dressyrpass är inte biomekaniskt jämförbara med hoppträning, snabba tvära vändningar eller hård tävlingsbelastning. Men även lugn motion måste anpassas efter vilken skada hoven faktiskt har och hur långt läkningen har kommit. Det är högst individuellt såklart! Vilken typ av underlag påverkar såklart också. Samt hästens egen vikt och ryttarens vikt. Så det finns faktiskt inget färdigt ”recept” som gäller alla hästar här.
Min poäng är bara: Det går därför inte att översätta ”nio månaders vila från arbete” till att varje häst måste stå totalt passiv i nio månader i en trång sjukhage eller en box. Man måste skilja mellan akut skydd, kontrollerad rehabilitering och hårt arbete!
Hästens psykiska välbefinnande måste också vägas in
Total vila är dessutom inte neutral för resten av kroppen eller för hästens psyke. Hästar behöver flockkontakt, social trygghet och möjlighet till rörelse och social kontakt. En häst som isoleras i box eller står ensam i en liten sjukhage under lång tid ifrån sina kompisar kan bli psykiskt stressad, understimulerad och fysiskt försvagad.
Brist på rörelse ger också brist på cirkulation inuti hovkapseln. Och cirkulationsbrist är en av de faktorer man faktiskt vill undvika vid läkning av fång! Ett av de största problemen vid rotation av hovbenet är risken för vävnadsdöd under hovbensspetsen, då en rotation kan riskera att strypa den viktiga cirkulationen via circumflex artären som löper längs med hovbenet runt tån. Det är alltså av högsta vikt att hoven får tillräcklig med blodgenomströmning för att läkning av hovkapseln ska vara möjlig. Att tvinga hästen stå helt stilla i nio månader är ett recept på att ge hela hästen brist på cirkulation.
Stress, smärta och sjukdom påverkar kroppens stresshormoner och kan också påverka glukos- och insulinvärden. Det betyder inte att man kan säga att boxvila i sig orsakar eller upprätthåller fång, men hos en häst med insulinproblematik finns det goda skäl att ta även stress och psykiskt välbefinnande på allvar.
Jag jämför det med rehabiliteringen av en människa efter en operation. Patienten ska inte belasta den skadade vävnaden på ett sätt som riskerar att slita upp den igen. Men man låter inte heller patienten ligga totalt orörlig i en sjukhussäng i nio månader. Försiktig, individuellt anpassad rörelse och sjukgymnastik blir en del av rehabiliteringen när vävnaden är redo för det.
Samma princip bör kunna tillämpas på hästen: inte framtvingad rörelse i det akuta skedet, men inte heller schablonmässig och långvarig passivisering utan återkommande bedömning. Här tycker jag att veterinärvården behöver bli lite mer flexibel i sitt synsätt på rehabiliteringen av fånghästar. Jag har tyvärr hört många berätta om alltför långa perioder av boxvistelse för just fånghästar under rehab.
Belastningen beror också på vad vi sätter på hoven
Det gör stor skillnad om hästen belastar hoven i ett styvt järnbeslag eller i ett mjukt, stötdämpande och tryckfördelande hovskydd.
En järnsko belastar huvudsakligen utefter hovväggen och lamellerna. Den fästs dessutom med söm i hovväggen, och den består av metall som vidarebefordrar vibrationer som stressar den redan skadade vävnaden (lamellagret). På en frisk och väl sammanhållen hov med starka lameller kan det fungera utmärkt, men efter fång kan lamellförbindelsen mellan hovvägg och hovben vara kraftigt försvagad och hovkapseln deformerad. Då är det inte självklart att hovväggen och lamellerna fortfarande är den struktur som ska bära merparten av lasten eller bära ett fastspikat beslag. Många hovslagare och veterinärer rekommenderar lyckligtvis avskoning av fånghästar av den här anledningen.
Det finns hästar vars lamellförbindelse förblir kraftigt uttänjd och instabil under resten av dess liv.
Det som händer med deras hovväggar är att de mycket snabbt börjar flyta ut, spricka eller bilda djupa diken och en bred, försvagad lamellrand om hoven inte underhålls mycket ofta.
Jag har sett flera av denna typ av hästar som fungerar utmärkt när hovväggen hålls kort och tajt, hovarna verkas med täta intervall och hästen får ett mjukt, tryckfördelande stöd under hela hoven inklusive sula och stråle. (eller står på ett mjukt underlag som gräs eller sand). Samma hovar försämras när väggen tillåts bli lång och belastningen åter koncentreras till den redan försvagade lamellförbindelsen. Det kan räcka med 2 veckor för långt verkningsintervall – så börjar de spricka och flyta ut och får ”anknäbb” i tån igen och ”kjolar ut” på sidorna.
I sådana fall är det inte säkert att det någonsin blir lämpligt att återgå till ett traditionellt järnbeslag som sömmas fast i hovväggen. Det måste bedömas individuellt, men man bör inte utgå från att järnskoning automatiskt alltid är det optimala slutmålet för varje rehabiliterad fånghäst.
Hovbenet ska få möjlighet att växa ned tillsammans med en friskare hovvägg
Här håller jag helt med Wattle när han säger:
”Hästen ska verkas så att hovbenet får en chans att växa med väggen så långt som möjligt.”
Det är också kärnan i mitt resonemang. Om lamellerna är kroniskt skadade måste hovväggen hållas i ett sådant mekaniskt läge att den inte får fortsätta dra, tänja och deformera den nya tillväxten! Ju längre och mer utflyten väggen är – desto mer skapar den en hävstång. Därför behöver väggen hållas kort, både i längd och bredd, och fri från ett övertryck som fortsätter att dra isär förbindelsen. Och sulan, strålen och strålfårorna måste också bidra till viktfördelningen. Att låta all vikt koncentreras till endast hovväggen är potentiellt skadligt i längden för dessa hästars hovar.
Att hålla hovväggen kort med smalare belastningsyta betyder inte att hästen ska stå oskyddad på en smärtsam sula. Det betyder inte att ALL hovvägg ska verkas bort och hästen ska gå enbart på sulan. MEN det innebär att man inte kan spara en maximal bred planverkad hovvägg att bli den enda bärande strukturen, på samma sätt som ofta blir resultatet vid traditionell skoning med vanliga järnskor.
Dessutom kan hovboots, mjuka sulor, wraps eller alternativa sko-lösningar göra det möjligt att avlasta den skadade hovväggen ännu mer och i stället fördela belastningen över en större del av hovens undersida, så att också stråle och sula bidrar med mer av viktfördelningen. Idag finns det väldigt många olika alternativ på marknaden!
Allt från Perfect Hoof Wear med ortoopediska fot-inlägg, till mjuka tryckavlastande hovboots, samt mjuka uretanskor som kan både sömmas eller limmas fast mot hoven och har ”DIM” som stöd för sula och stråle. Man kan också sko hästen med stålskor eller metallskor och komplettera med både flytsulor, DIM, wraps och ortopediska inlägg som stöttar insidan av hoven.
Hovväggen är inte hovens enda viktbärande struktur
Det finns en seglivad myt om att en häst aldrig får belasta sulan. Det stämmer inte som ett generellt påstående. Det finns också myter om att hästens stråle är ”känslig” och en del ridskolor lär barnen att man inte får kratsa där. Detta är rent nonsens. Allting på hovens undersida är designade för att bidra till viktfördelning och visst mått av belastning.
Hovens bärrand består inte enbart av hovväggen. Även sulans yttre kant ska delta i viktbärandet. Strålen, trakterna, sulan, strålfåror och den bakre delen av hoven behöver också kunna hjälpa till att bära och fördela belastningen.
Det innebär inte att man ska lägga hårt punkttryck mot en tunn, platt eller inflammerad sula. En platt och öm sula bör egentligen klassas som sjuklig, och kan behöva avlastas selektivt, framför allt under hovbensspetsen. Men en välvd, fulltjock och frisk sula kan få ett sekundärt, följsamt stöd från ett material som formar sig efter hovens undersida.
I en naturlig miljö packas jord och annat material upp i strålfårorna och mot delar av sulan. (Ni vet det där som vi kratsar ut ur hoven!) Professor Robert Bowker som forskat på hovar i många år har beskrivit detta packade material som en ”dirt plug” = ”Jordkaka”.
En annan av mina mentorer: duktiga hovslagare Sören Stjärnås använder den pedagogiska beskrivningen ”naturlig flytsula” för att beskriva denna funktion när underlaget packar sig inuti hoven! Han förklarar att det hjälper till med tryckfördelningen i hoven och han har helt rätt! Materialet följer hovens form, fyller ut hålrummen och ökar den understödda ytan när den kommer i kontakt med den hårda markytan. Att alltid ha välkratsade ”tomma” hovar är alltså inte direkt en fördel för hovmekanismen!
Det är alltså såhär jag tycker att vi behöver tänka, inte minst vid fång: hoven ska NER mot marken och ett följsamt underlag ska kunna komma upp och stödja hoven – inte ge den punkt-tryck och överbelastning. Vid rotation är det viktigt att ge hoven ordentligt med mjukt stöd i den BAKRE delen av hoven – så att hästen får hjälp att lägga mer av vikten längre bak i hoven, och avlasta (den ofta smärtande) tå-delen av hoven.
Eftersom jag strävar efter att man bör tryckavlasta så är jag därför kritisk till konstruktioner som enbart belastar hovens yttersta kanter och lyfter upp stråle, sula och övriga delar så långt från underlaget att de inte längre får samma understöd från marken som de behöver ha för att uppnå normal funktion.
En häst som får fång med efterföljande lamell-förändringar i hoven riskerar att få mer och värre rotation när allt utom hovvägg och lameller ”hänger i luften”. I det här tillståndet är ju hävstångseffekterna på lamellagret väldigt stort. Det här är också varför jag är kritisk till att använda vanliga hälöppna järnskor på alla hästar som ligger i riskzonen att drabbas av fång. (vilket egentligen är alla hästar, tyvärr)
Jag är också kritisk till att låta hovväggen bli för hög och lång på dessa hästar och jag rekommenderar att man verkar dem med extra täta verkningsintervaller, så att de alltid har sin sula och stråle som medverkande till viktdistributionen, tillsammans med vägg och lameller.
Utmaningen, speciellt för en häst med fång är att stödet måste vara tillräckligt mjukt och tryckfördelande. Ett material kan tekniskt sett fylla ut hoven men ändå vara så fast och hårt att hästen inte vågar belasta det. Det vi söker är ett stöd som ökar den belastade ytan utan att skapa skadligt punkttryck.
Exempel på mjuka och individuellt anpassade lösningar
Equine Fusion-boots kan exempelvis kombineras med en extra mjuk, 12 millimeter tjock Comfort Pad skumsula. Det är en lösning som den tidigare klinikhovslagaren Björn Berg på Ale Djurklinik rekommenderade för vissa fånghästar. Han är tyvärr avliden, men hans råd, kunskap och erfarenhet har påverkat hur jag arbetar med den här typen av rehabilitering.
Ett annat alternativ är Shudim, en mjuk dental impression-massa som kan användas i ett skoningspaket när man vill skapa följsamt stöd under delar av hoven. Den finns i flera olika densiteter och man bör välja den mjukaste.
Duplo-skor med öppen tå är ytterligare en lösning som blivit populär för vissa fånghästar med hovbensrotation eftersom materialet är mjukt. Den öppna tån kan bidra till att minska hävarmen i överrullningen samtidigt som man kan arbeta med stöd under andra delar av hoven.
För en häst som ska hållas barfota mellan behandlingarna kan Equine Fusion-boots fungera som ett tillfälligt eller långvarigt rehabiliteringsstöd. Boots gör det möjligt att byta, justera och modifiera inläggen i takt med att hästens behov förändras.
Vid exempelvis sulläderinflammation och/eller hovbensrotation och behov av selektiv avlastning kan man använda en12 millimeter tjock Comfort Pad och skära ut ett område direkt under hovbensspetsen. Då får den bakre delen av hoven ett mjukt stöd samtidigt som man skapar ett tryckfritt område under hovbensspetsen där hästen är som känsligast.
Det går alltså att skapa avancerade och individuella fånglösningar även med boots. Boots ska inte bara betraktas som något man använder för ridning på en i övrigt frisk barfotahäst. Faktum är att Equine Fusion bootsen som jag jobbat allra längst med – har visat sig vara absolut starkast just inom rehabilitering av den här typen av hästar!
Fång behöver inte ge en dramatisk rörelsestörning
Jag reagerar också på Wattles formulering:
”Fång är en rörelsestörning orsakad av en försämrad hållfasthet i lamellagret som ger smärta i hovarna.”
Fång kan absolut ge en mycket tydlig rörelsestörning. Men alla fånganfall ser inte ut som den klassiska bilden med en kraftigt halt häst som står bakåtlutad och försöker avlasta framhovarna. Det här är en myt som jag försökt motarbeta i mer än 20 års tid nu. Många hästar kan ha ”osynlig” fång som inte visas som en tydlig rörelsestörning. Vissa kallar detta tillstånd för ”subklinisk fång”.
Jag hade nämligen själv för dryga 20 år sedan en egen häst, ett tinkersto, som fick mycket milda fångkänningar när vårgräset började växa i mars-april. Förändringarna var så subtila att de knappt märktes. Jag upptäckte att hon blev mer ömfotad på grus och hårt underlag, men inte så mycket att hon blev stapplig. Hon gick obehindrat på gräs och mjukare underlag och när vi gick på grusvägen blev det lite kortare och mer försiktiga steg. Ofta valde hon hellre att söka sig till gräskanten. Hon hade en lätt förstärkt digitalpuls, men ingen tydlig fångställning, ingen feber, inga varma hovar, och ingen dramatisk förändring av kroppshållningen.
Två veterinärer gjorde helt olika bedömningar inom loppet av två dagar!
Den första veterinären sade att jag skulle sätta på skor eller spara hovväggarna längre och odla en ”bredare bärrand”. Resonemanget var att hon ”bara var ömfotad” och att hon, om hon verkligen hade haft fång, även skulle ha varit öm på gräset och inte bara på gruset. Jag köpte inte resonemanget alls, eftersom jag kände min häst bättre än så – och visste han hon inte alls egentligen brukade vara ömfotad på grus (hon gick totalt obehindrat på alla underlag under vintermånaderna) och jag förstod att det var något fel.
Veterinären som undersökte henne nästa dag bedömde däremot att hon hade fång. Den bedömningen byggde inte på ett enskilt symtom, utan på digitalpulsen, värmen, reaktionen vid undersökning med visitertång, hur hästen rörde sig på olika underlag och min beskrivning av det återkommande årstidsmönstret!
Det viktiga i min berättelse var att samma häst kunde ridas utan boots på tjälade grusvägar under januari, februari och mars med extra vikt på ryggen. När gräset började växa i april och maj behövde hon plötsligt boots på samma vägar, även utan ryttare på sig. Jag kände henne och såg en tydlig förändring i hennes hovkomfort även om hon inte visade de mest välkända fångsymtomen. Jag misstänkte att hon hade väldigt låggradig fång. Så låggradig att den var knappt märkbar. De ömma sulorna var den enda, eller åtminstone den tydligaste signalen, jag kunde hitta. På den tiden kände jag inte till uttrycket ”sublinisk fång”. Men idag tror jag att det var detta som skulle passat bäst som benämning!
Nu i efterhand misstänker jag att hon hade insulindysreglering, möjligen påbörjad EMS eller PPID, men hon provtogs aldrig för detta. Detta var omkring 2009 och kunskapen om endokrin fång och insulindysreglering hos hästar var betydligt mindre spridd än den är i dag.
Jag förstod ändå att någonting inte stämde eftersom jag såg alla dessa små subtila förändringarna. Hade min häst varit skodd permanent året runt med traditionella skor är jag helt säker på att jag nog hade missat dessa små symptomen eller kanske viftat bort det med ”hon är lite lat vissa dagar, inte lika framåt som normalt”. (Något jag hört andra hästägare till fånghästar med milda symptom säga efteråt när de sett tillbaka på tidigare episoder då de missat hästens fångkänningar)
Poängen är att lindrig eller tidig fång/subklinisk fång kan visa sig som en ganska diskret förändring: mer känslighet på hårt eller stenigt underlag, svagt förstärkt digitalpuls, förändrad värme eller en tydlig men liten avvikelse från hur just den hästen brukar röra sig.
Därför måste man väga ihop flera faktorer och även ta hästägarens observationer på allvar. Den som känner hästen kan ibland upptäcka en liten men återkommande förändring långt innan hästen visar en klassisk fångställning.
Frågan är också väldigt ofta: ”Var går gränsen mellan ”fångkänning”, utblommad fång, och påbörjan till fång?”. Hästar som inte visar en tydlig ”början” och ett tydligt ”slut” på sin fångepisod gör det svårt för både hästägare och veterinärer och hovslagare att lägga upp en behandlingsplan till med en början, en mitt, och ett slut. För dessa hästar har inget tydligt ”start eller stopp” för sin fång-episod. Inget tydligt ”svart/vitt-scenario” utan istället är det mer som en gråskala med en häst som antingen flyttas uppåt eller neråt på den där glidande skalan – där vissa hästar fastnar i ett nästan konstant läge av ”kronisk” låggradig fång – alltid lite ömfotade, lite svullna i kroppen och svarar kanske inte riktigt på medicin. Det är ofta så med endokrin fång – det kan vara svårbehandlat eftersom traditionell behandlingsmetod inte biter på dem.
Tyvärr är det många gånger dessa hästar som hamnar i ”box-arrest” i flera års tid där varken boxvilan eller NSAID-preparaten gör hästen friskare. Det blir en ond cirkel av ännu sämre mående hos hästen och ofta avlivas de i slutändan när både hästägare och veterinär ger upp. Det är just här som jag tycker man ska börja tänka annorlunda och lägga idén om långvarig boxvila och medicinering åt sidan. Det funkar nämligen inte alltid på den här typen av hästar med hormonella och metaboliska orsaker till fång.
Vad betyder egentligen laminitis? INFLAMMATION ELLER INTE INFLAMMATION?
Jag har tidigare beskrivit fång som om all fång i grunden är en inflammatorisk process. Men det var en alltför förenklad beskrivning, och jag har fått anledning att ompröva min uppfattning!
Att definiera all fång som inflammation är nämligen inte helt korrekt utifrån dagens forskningsläge. Det bygger på en förenkling som jag misstänker att många andra också har gjort.
Det engelska ordet laminitis består av lamina, som syftar på en tunn skiva eller lamell, och ändelsen -itis, som inom medicinen betyder inflammation. Den bokstavliga betydelsen blir alltså ungefär ”inflammation i lamellerna”.
Men här blir det intressant. För trots namnet är det inte nödvändigtvis inflammation som driver sjukdomsprocessen vid alla former av fång!
Inom modern veterinärmedicin skiljer man mellan flera olika former av fång, framför allt sepsisrelaterad fång, belastningsutlöst fång och endokrinopatisk fång. De kan alla leda till skador i hovens lamellapparat, men de bakomliggande mekanismerna skiljer sig åt.
Vid sepsisrelaterad fång, exempelvis i samband med allvarlig infektion eller endotoxemi, spelar systemisk inflammation en central roll. Vid endokrinopatisk fång, som bland annat förekommer hos hästar med EMS och PPID, är det däremot framför allt insulindysreglering och förhöjda insulinnivåer (hyperinsulinemi) som driver sjukdomsutvecklingen.
Forskning har visat att hyperinsulinemi kan framkalla förändringar i lamellernas epitelceller, bland annat förändrad cellform, ökad cellomsättning och störningar i vävnadens normala struktur. Dessa förändringar kan försämra lamellapparatens funktion och hållfasthet, utan att en kraftig systemisk inflammationsreaktion behöver ligga bakom.
Det betyder inte att inflammation saknas helt vid endokrinopatisk fång. Studier har även påvisat lokala inflammatoriska förändringar i lamellvävnaden. Men inflammation betraktas inte som den huvudsakliga utlösande mekanismen på samma sätt som vid sepsisrelaterad fång.
Det här kan också bidra till att förklara varför antiinflammatoriska läkemedel, så kallade NSAID-preparat, inte alltid ger den effekt man hoppas på hos hästar med endokrinopatisk fång. Läkemedlen kan lindra smärta och inflammation, men de åtgärdar inte den bakomliggande insulindysregleringen eller blockerar direkt de cellulära förändringar som förhöjda insulinnivåer kan orsaka.
Jag skulle därför inte längre definiera all fång enbart som inflammation. Men jag skulle heller inte definiera sjukdomen enbart som en tydligt synlig rörelsestörning.
Rörelsestörningen och smärtan är kliniska uttryck för sjukdomen, och symtomen kan variera från mycket subtila till dramatiska.
En mer heltäckande beskrivning är att fång är en sjukdom i hovens lamellapparat som kan orsaka smärta, försämrad hållfasthet och i allvarligare fall lägesförändringar av hovbenet i förhållande till hovkapseln.
Hästen kan uppvisa kraftiga och mycket tydliga symtom, men den kan också ha lindrigare tecken, exempelvis ökad hovömhet, förstärkt digitalpuls eller subtila förändringar i rörelsemönstret.
Som jag skrev tidigare finns dessutom något som kallas subklinisk fång, där förändringar i lamellvävnaden kan förekomma utan att hästen ännu uppvisar tydliga kliniska symtom. Det innebär att sjukliga förändringar i hoven kan föregå den fånghälta som vi vanligtvis förknippar med sjukdomen.
Tänk att fång är så svårt att sammanfatta i en enda definition! Kanske är det inte så konstigt att det finns så många missuppfattningar kring sjukdomen.
Ju mer jag fördjupar mig i forskningen, desto tydligare blir det att vi behöver skilja mellan vad som utlöser fång, vad som händer i lamellapparaten och vilka symtom hästen uppvisar. Det är tre olika saker som alltför ofta blandas ihop.
Slutsatsen måste bli en individuell rehabilitering
Det går inte att göra en säker rehabiliteringsplan genom att enbart räkna månader. Man måste bedöma:
om hästen fortfarande har ont
digitalpuls och värme
hovens form och nytillväxt
lamellrandens bredd och kvalitet
hovväggens stabilitet
sulans tjocklek och form
eventuell lägesförändring av hovbenet
vilket underlag hästen rör sig på
vilket hovskydd och vilket sulstöd den har
hur hästen reagerar under och efter rörelse
bakomliggande insulindysreglering, EMS eller PPID
hästens psykiska välbefinnande och möjlighet till trygg flockkontakt.
Men framför allt måste vi våga skilja mellan olika typer av fånghästar!
Jag anser inte att en häst med subklinisk fång automatiskt ska ordineras boxvila. Tvärtom tycker jag att långvarig boxvila är en mycket tveksam behandlingsstrategi för den här kategorin av hästar!
Tänk på mitt eget sto som jag berättade om tidigare. Skulle jag ha ställt henne på boxvila varje vår och sommar när hon blev lite ömfotad? Väntat tills hon återigen kunde gå obehindrat på grus utan hovboots? Och sedan upprepat samma procedur nästa år?
Hur skulle det ha hjälpt henne att komma till rätta med den misstänkta insulindysregleringen?
Motion är ju en av de viktigaste åtgärderna för att förbättra insulinkänsligheten hos hästar med EMS! Att då rutinmässigt ta bort möjligheten till rörelse, utan att skilja mellan akut lamellskada och låggradig metabol hovproblematik, riskerar att motverka en viktig del av behandlingen.
Jag visste inte allt jag vet i dag om EMS, PPID, utfodring, insulinreglering och vilka behandlingsmöjligheter som finns. Men jag förstod att min häst behövde röra sig, att hon behövde undvika gräset och att hennes hovar behövde skyddas på hårda underlag.
Och tack och lov ställde jag henne inte i boxarrest varje sommar!
I dag finns dessutom betydligt bättre möjligheter att utreda och behandla den bakomliggande metabola problematiken. Vi kan analysera insulinregleringen, anpassa foderstaten, kontrollera sockerintaget och vid behov använda veterinärmedicinsk behandling. Vi behöver inte nöja oss med att ge antiinflammatoriska läkemedel, ställa hästen på boxvila och hoppas att problemet försvinner.
För om det är insulindysregleringen som driver sjukdomen, varför skulle då enbart boxvila och NSAID lösa problemet?
Det betyder förstås inte att en häst med pågående, smärtsam fång och instabila lameller ska motioneras. Där kan rörelse orsaka ytterligare skador, och då måste hoven skyddas.
Men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: En fångskadad hov kan behöva skyddas från belastning, medan en metabolt sjuk häst kan behöva rörelse för att bli friskare.
Det är just den avvägningen som gör rehabiliteringen så viktig – och så individuell!
Jag tycker att vi behöver börja ifrågasätta de generella rekommendationerna om flera månaders vila och i stället ställa frågan: Vad är det egentligen vi försöker behandla hos just den här hästen?
Är det en akut och instabil lamellskada? En kroniskt förändrad hovkapsel? En pågående insulindysreglering? Eller en kombination?
Olika problem kräver olika åtgärder.
Det avgörande är inte om det har gått två, tre eller nio månader. Det avgörande är vad som faktiskt händer i hästens hovar och kropp – och om behandlingen hjälper hästen att bli friskare.
För mig är målet inte att hålla en fånghäst stilla så länge som möjligt.
Målet är att få den frisk, bekväm och fungerande igen. Och ibland kan vägen dit kräva betydligt mer rörelse – inte mindre!
…Vill du lära dig mer om endokrin fång och hur man kan behandla och förebygga det? Då rekommenderar jag att lyssna på duktiga specialistveterinären Tone Wien som studerat fång och hovar extra mycket genom åren! Här delar hon med sig av sin långa erfarenhet kring fång – en av de mest missförstådda hovsjukdomarna. Hon förklarar olika typer av fång; vad som händer inne i hoven; hur man diagnostiserar; hur man behandlar & förebygger, samt vad man helst bör undvika. Fokus ligger särskilt på endokrin fång som PPID och EMS. Hela föreläsningen finns att se på Viahov Play Kursportal (klicka här)
Allt gott!
Hälsningar Anna på Viahov
P.S Och när jag trodde att jag hade lärt mig det mesta om fång… så upptäckte jag i vintras ÄNNU EN FORM AV FÅNG! 😅
Köldutlöst fång! 🥶 Ja, tydligen räckte det inte med alla de andra varianterna av fång som jag ägnat över 20 år åt att försöka förstå! Det här var något helt nytt för mig och väckte förstås en massa nya frågor. Men det är en helt egen historia, som jag redan har skrivit om inne i min kursportal Viahov Play.
Jag har nog gjort mig litegrann känd för att gå på lina mellan två ganska tydliga läger inom hovvärlden: Barfotaverkare vs Hovslagare.
Jag är ju en barfotaförespråkare och ganska kritisk till mycket inom traditionell hovvård. Jag tycker att vi måste våga ifrågasätta både gamla sanningar, normer, järnskor, verkningsmetoder och sådant som gjorts på samma sätt väldigt länge. Samtidigt vägrar jag delta i det ständiga ”hovslagare mot barfotaverkare”-kriget. Jag ogillar polarisering.
Det är en lite märklig position att befinna sig i, eftersom jag med jämna mellanrum lyckas reta upp folk från båda håll. Från barfotahållet kan jag få kritik för att jag försvarar hovslagare eller inte går tillräckligt hårt åt traditionella metoder, vissa ”hovgurus” inom barfotavärlden har retat sig på mina ställningstaganden, och från hovslagarhåll får jag ibland kritik för att jag ifrågasätter sådant som de ser som självklart.
Samtidigt har jag genom åren fått väldigt mycket respekt och medhåll från båda sidor. Jag har fått höra från människor inom barfotavärlden att de tycker att jag representerar barfotahovvården på ett seriöst sätt utåt, samtidigt som hovslagare har sagt till mig att jag är en av få från ”barfotasidan” som de faktiskt kan tänka sig att diskutera med.
Jag skriver inte det för att slå mig för bröstet, utan för att jag faktiskt tycker att det är lite av en konst att försöka hålla den här positionen. Det finns väldigt många ömma tår inom hovvärlden. Det finns prestige, yrkesidentitet, historia, dåliga erfarenheter och starka övertygelser, och ibland krävs det väldigt lite för att kritik mot en metod ska uppfattas som ett angrepp på en människa eller en hel yrkesgrupp.
Jag försöker därför vara noga med att skilja på människan och metoden. Jag kan tycka att en verkning eller metod är dålig utan att tycka att hovslagare är dåliga. Jag kan vara väldigt kritisk till järnskor utan att tro att den som skor sin häst struntar i hästens välfärd. Och jag kan förespråka barfota utan att för den skull hålla med om allt som sägs och görs inom barfotavärlden.
Något annat jag tycker är viktigt är att skilja mellan vad vi faktiskt vet, vad vi själva har observerat och vilka slutsatser vi drar av det. Egna erfarenheter är värdefulla, men de är inte automatiskt ett hårt bevis för att vår förklaring till det vi ser är rätt. Det gäller traditionellt hovslageri, men det måste självklart gälla oss på barfotasidan också!
Jag tror att det är väldigt lätt att vara kritisk och kräva bevis och självrannsakan från ”andra sidan”. Det betydligt svårare är att utsätta sina egna övertygelser för samma granskning och faktiskt vara beredd att ändra uppfattning när man får ny information. Men alla mentorer som jag respekterar håller den linjen: De är beredd att ändra åsikt, om de får ny information som motbevisar den gamla.
Och om vi faktiskt vill förändra hovvården tror jag att det här är viktigt. Om jag vill att en hovslagare ska lyssna på mig när jag säger att jag ser ett problem med en viss metod kommer jag knappast särskilt långt genom att samtidigt tala om för personen att hens yrkeskår är förlegad, okunnig eller inte sätter hästen först. Jag tror mer på att visa vad jag ser, förklara varför jag tror att det händer, visa vilka alternativ jag ser och sedan låta argumenten diskuteras, testas, stötas och blötas.
Det betyder inte att vi ska tassa runt problemen eller vara rädda för att kritisera sådant vi tycker är fel. Saklighet behöver inte betyda försiktighet. Man kan vara väldigt kritisk, obekväm och vilja förändra ganska mycket utan att för den skull behöva göra människor på andra sidan till sina fiender eller snacka ner varandra.
Jag lyckas definitivt inte alltid med den balansgången själv heller. Men det är en linje jag medvetet försöker hålla och som också ligger bakom mycket av Viahovs värderingar.
Jag tror helt enkelt att vi kommer längre genom att försöka förändra hovvården tillsammans än genom att försöka vinna över det andra lägret. Hästen har trots allt ingen aning om vilket läger vi människor har bestämt oss för att tillhöra.
Jag har faktiskt uppdaterat vår sida ”Våra värderingar” idag, just för att bli tydligare med vad Viahov vill stå för och vilka värderingar vi förväntar oss att våra samarbetspartners och återförsäljare ställer sig bakom.
För mig är det viktigt att de som arbetar tillsammans med Viahov inte måste tycka exakt som jag i alla sakfrågor – tvärtom. Men vi behöver dela vissa grundläggande principer kring hästvälfärd, professionalism, respekt, kunskap och hur vi bemöter andra människor i branschen.
Jag pratade med en kund på telefon häromveckan, vars häst har en lite mer knepig hovform som inte riktigt ”fyllde ut” skorna baktill. Det ledde till att hon fick en glipa mellan hoven och skon allra längst bak vid ballarna. Och då blev hon lite orolig att det skulle samlas grus där. Även om risken för det är väldigt liten så valde hon att förebygga med en egen hemmasnickrad lösning!
Såhär ser skorna ut i original:
Det finns en grön specialtejp som är extra stark och som används inom byggbranschen bland annat för att fästa fasadplast i hårt väder. Det här är tejp som är superbra även för oss hästfolk! en del använder den för att laga sina trasiga täcken, och den här hästägaren fick idén att använda den till bootsen.
Hon fäste tejpen över bakre remmen på sina Trailblazer och skickade mig den här bilden, så jag kan tipsa fler om samma lösning. Se bilden här:
Skicka gärna fler smarta DIY tips till mig på Equine Fusion och Evo Boots så kan jag vidarebefordra dem till fler! Sånt uppskattas! Hälsningar Anna på Viahov
När Equine Fusion lanserade Trailblazer var många nyfikna på konceptet. Jag skickade ut flera stycken boots till testpiloter som fick i uppdrag att inkomma med ärlig feedback om skorna. En av dem är Elin Allard.Sedan i vintras har hon utsatt Trailblazer för ungefär allt som den svenska västkusten kan bjuda på. Lera, regn, snö, vatten, skogsstigar, grusvägar och ridning i alla gångarter. Det här är hennes egna ord efter flera månaders användning:
”Jag älskar mina Trailblazers! De sitter som gjutna på min PRE.”
Precis som många andra såg Elin fram emot att få testa en Equine Fusion boots i en sportigare modell med samma bekväma tjockare sula med terränggrepp och ett helt nytt låssystem. Men precis som många andra funderade Elin på samma sak:
– Sitter de verkligen kvar när det blir tufft på riktigt?
Från skepticism till förtroende
Det kanske mest intressanta i hennes utvärdering är att hon själv inte trodde att bootsen skulle klara de förhållanden hon utsatte dem för.
Under testperioden har ekipaget ridit i:
Paddock
Skogsterräng
Blöt sand
Djupa vattenpölar
Lera
över trädrötter
Stockar och stenar
Snö
Dessutom i alla gångarter och under klassiskt västkustväder med regn, storm, lera och halka.
Vid flera tillfällen sögs bakhovarna fast i djup lera. Vid ett annat tillfälle blev det ett tvärstopp från full galopp framför en misstänkt läskig vattenpöl.
-Bootsen satt kvar!
När vattennivån sedan steg över gaiters fortsatte de att sitta kvar.
Inte en enda tappsko.
”Jag ska vara helt ärlig – jag trodde aldrig bootsen skulle sitta kvar under tuffare förhållanden, MEN de satt kvar genom allt. Helt orubbliga. Vi har bland annat provat tvärstopp från full galopp framför läskig vattenpöl.
Sedan har vi vadat i samma vattenpöl (som inte var fullt så läskig vid närmare eftertanke) med vatten upp över bootsens gaiters. Vid flera tillfällen sögs bakhovarna fast i lera och eftersom jag inte spände fast bootsen superhårt så trodde jag att de skulle åka av – men icke!
Och superbra fäste som alltid med EF – tjock greppig sula som är så mjuk att man ändå får barfotakänsla.”
Därför valde hon Trailblazer
Testpiloten har tidigare använt både Evo Boots och Scoot Boots och uppskattar fortfarande båda modellerna.
Men sedan Trailblazer kom in i bilden har den blivit förstahandsvalet.
En anledning är den kraftigare sulan.
”Vi har flyttat till skogar med lite större grus på vissa skogsvägar så den tjocka sulan är perfekt.”
Trailblazer har Equine Fusions välkända mjuka gummikänsla och greppiga terrängsula men med betydligt mer material mellan hov och underlag än många andra sportboots på marknaden, exempelvis Flex eller Scoot.
Resultatet blir en kombination av rejäl stötdämpning, grepp och flexibilitet som många hästar verkar uppskatta, speciellt på våta och lösa underlag.
Det hon gillade mest
Efter månader av användning lyfter hon särskilt fram:
✅ Sitter extremt stabilt
✅ Hästen rör sig naturligt och fritt
✅ Tar inte in sand och grus
✅ Mycket bra grepp på varierande underlag
✅ Tjock men mjuk sula som fortfarande ger barfotakänsla
✅ Lätta att hålla rena
✅ Reflexdetaljer
✅ Storleksremmarna behöver bara justeras en gång
Finns det några nackdelar?
Ja.
Och det är viktigt att prata om dem också.
Flera andra användare hade upplevt att Trailblazer var tröga att knäppa. Till en början märkte inte Elin någonting och tyckte inte bootsen var det minsta svåra att knäppa – hon förstod inte alls klagomålen på detta.
MEN när det blev minusgrader även inne i stallet så insåg hon att skorna blev väldigt svåra att knäppa. Det här är dock något som vi fått veta att Equine Fusion har korrigerat med framtida batchar – så förhoppningsvis ska det vara en ”barnsjukdom” som försvinner.
Hon påpekar dock att remmarna normalt inte behöver öppnas mellan varje ridtur eftersom passformen bara ställs in en gång från början. Detta förenklar det hela avsevärt och gör skorna snabba och enkla att ta på/av hoven!
En annan erfarenhet var att hennes känsliga häst fick lite skav på ballarna.
Gaiters kan också ta en stund att torka om de blivit genomblöta och sedan hängs in i ett kallt stall.
Ett litet lifehack
För ryttare som använder Trailblazer nära slutet av verkningsperioden delar hon också med sig av ett tips:
”Ett lifehack för att lättare få på bootsen mot slutet av verkningsperioden är att smörja ballarna och hoven med lite olja.”
Samtidigt passar hon på att återfukta kronranden under torra perioder. (Vår hovkräm HydroHoof funkar utmärkt till ändamålet att smörja hovarna med)
Sammanfattning
Trailblazer är fortfarande en relativt ny modell från Equine Fusion, men den här testperioden visar ganska tydligt vilken typ av användning den verkar trivas bäst med:
Trailblazer i hagen – mina erfarenheter efter vinterns test
I vintras gjorde jag något som jag egentligen tycker är betydligt mer intressant än att läsa produktblad och reklammaterial.
Jag satte på Equine Fusion Trailblazer på min egen häst Rosie och släppte ut henne i hagen.
Sedan fick verkligheten avgöra.
Rosie gick i vintras i en ganska kuperad och stenig hage. Det är inte den mest hovbootsvänliga miljön i världen, och jag har genom åren testat en hel del olika modeller under liknande förhållanden. (och tappat bort en hel del boots i den stora hagen tyvärr..🫣)
Det som förvånade mig var faktiskt hur bra Trailblazer fungerade. (inga har försvunnit heller! 😁🙏)
Tidigare har jag bland annat tappat Trekking-boots ioch All Terrain med rem samma terräng. Trailblazer däremot satt kvar betydligt bättre än jag hade väntat mig. Det betyder inte att de är omöjliga att tappa – alla hovboots kan tappas under fel förutsättningar, speciellt i en stor kuperad hage där hästarna rejsar över stock och sten – men de klarade Rosies vardag betydligt bättre än jag trodde när jag började testet.
Träna hästen först
En sak som jag tycker är viktig att nämna är gaitern.
Om själva skon lossnar sitter gaitern fortfarande kvar runt hästens ben. Alla boots har inte gaiters som omsluter kotan. Därför valde jag att träna Rosie på detta innan jag släppte ut henne i hagen med skorna. Jag visste inte hur hon skulle reagera med en sko som hänger och dinglar runt kotan och jag ville testa hur hon reagerade om en sko skulle lossna men gaitern fortfarande satt kvar. Efter lite klickerträning på gårdsplanen hade hon glömt bort skorna runt kotan, och hon var inte speciellt bekymrad över dem.
Det är något jag rekommenderar andra att göra också. Inte för att det händer ofta, utan för att det är betydligt bättre att hästen har fått uppleva situationen under kontrollerade former än att första gången sker ute i hagen. (eller under ryttare)
Knapparna i första batchen
I videon pratar jag också om en sak som jag vet att flera användare reagerat på.
Knapparna i den första batchen var ganska tröga.
Det märktes särskilt under vintern när plasten blev kall och stel. Jag valde själv att försiktigt borra upp hålen något för att göra dem lättare att knäppa och det funkade utmärkt för mig.
Efter samtal med Equine Fusion har jag fått besked om att detta är något de arbetar med och som ska förbättras i kommande batchar.
För den som redan har ett par från den första omgången vill jag också nämna att knäppena brukar bli betydligt smidigare efter en tids användning, särskilt när temperaturen stiger. Om du vill göra skon lättare att knäppa kan du doppa ner dem i varmt vatten innan du ska sätta på dem. Det hjälper också.
Mitt bästa tips
Jag ser många som öppnar sidoremmen varje gång de tar av och på skorna.
Det gör inte jag.
När passformen väl är inställd brukar jag istället vrida och rotera på skon över hoven. Då slipper man öppna remmarna i onödan och minskar slitaget på fästena.
I videon visar jag exakt hur jag gör. Det är viktigt att du får in tån hela vägen fram innan du sätter ner hoven. Remmarna är ju något elastiska och därför funkar det att göra såhär.
Fler storlekar på väg
När videon spelades in visste jag inte när fler storlekar skulle komma.
Sedan dess har jag fått besked från Equine Fusion att fler storlekar förväntas lanseras under juli–augusti, så förhoppningsvis behöver vi inte vänta särskilt länge till.
Jag spelade in en vlogg direkt från stallet där jag berättar mer om mina erfarenheter, visar skorna på Rosie och går igenom både det som fungerat bra och det som kan vara bra att känna till innan man köper ett par.
Skriv gärna en kommentar och berätta hur de har fungerat för dig. Jag är alltid nyfiken på att höra hur olika hästar och olika miljöer påverkar resultaten.
När Sanna Perneby Molin köpte sitt svenska halvblod för fem år sedan hade hon inga planer på att bli en del av debatten om hovboots och tävlingsregler.
Hon ville bara träna och ha roligt med sin häst.
– Förra hästen hade skor och då funderade jag aldrig över sådant här. Men den här hästen drog av sig skorna hela tiden i hagen när han gick på lösdrift med andra hästar. Till slut föreslog hovslagaren att vi skulle prova att låta honom gå barfota istället.
Till en början fungerade det bra.
Men under en terrängträning förändrades allt.
– De hade precis klippt gräset på banan och det låg blött gräsklipp ovanpå gräsmattan. Han halkade omkull i en sväng och fick en ganska allvarlig skada. Det tog nästan ett år innan han var helt tillbaka igen.
Det var då jakten på en alternativ lösning började.
Från olycka till lösning
Efter olyckan började Sanna leta efter hovboots som gick att använda tillsammans med brodd.
Valet föll till slut på Evo Boots:
Evo Boot Premium
Sedan dess har hon använt dem under fem säsonger av terrängträning.
– ”Det har fungerat otroligt bra. Jag tror att jag tappat en boot kanske tre till fem gånger totalt under alla dessa år, och då har det oftast varit när hästen varit nyverkad och jag inte justerat passformen ordentligt till hovformen och slarvat med att ställa in dem rätt.”
Idag rider hon regelbundet terrängträning på tvåstjärnig nivå, med större hinder, kuperad terräng och varierande underlag.
– Vi tränar både när det är torrt, blött, lerigt och kuperat. Jag använder broddar precis som många gör i vanliga skor och jag känner mig trygg med det.
Evo Boots går att brodda med ”riktiga” broddar, upp till 6 stycken i varje sko. Sanna brukar använda större traktbrodd längst bak, och mindre broddar i tån och anpassar sig efter olika typer av underlag.
När man frågar henne om de reaktioner hon fått på träningarna när hon använt sina hovboots skrattar hon lite.
– ”De flesta märker inte ens av att jag har använt boots på min häst – eftersom de är så diskreta.”
Sanna använder bellboots över Evo Bootsen som extra skydd och skorna är svarta och syns knappt. Hon brukar också ofta sätta kinesiotejp (Mueller Hovtape som finns på Viahov) på hovarna och över alla spännen, för extra säkerhet under träningen.
Olycksriskerna då?
Jag undrar om hon håller med om ryktet och fördomen att skorna flyger av hela tiden och att de orsakar en massa olyckor där hästar trasslar in sig eller går omkull.
Sanna svarar att hon bara har tappat skon 3-5 gånger totalt under de 4 säsonger hon använt dem.
– ”Min erfarenhet är faktiskt att det varit ganska odramatiskt de få gånger det hänt. Jag har till och med varit med om att någon tränare ropat att jag tappat en boot utan att jag själv märkt det”
Tränar större hinder än hon tävlar på
Det kanske mest intressanta med Sannas historia är att hon upplever att träningen ofta är mer krävande än tävlingarna.
De klasser hon själv tävlat har legat på en relativt låg nivå, medan träningarna ofta innehållit större hinder och mer tekniska utmaningar.
– ”Min häst tycker ju nästan att tävlingshindren är lite för små när vi varit ute. Den lägsta, då är det de åttio centimeter ungefär. Men på träning hoppar vi betydligt större och bredare hinder än vad vi gjort på tävling.”
Trots det finns en avgörande skillnad.
På träning får hon använda hovboots.
På tävling måste hästen skos eftersom reglerna inom terräng inte tillåter hovboots över huvudtaget.
Tre månader i skor – för att få tävla en säsong
För att kunna tävla valde Sanna förra året att sko hästen en period om tre månader totalt.
Det blev ingen odelat positiv upplevelse.
– Vi behövde droga honom för att kunna sko honom och hela processen blev både dyr och krånglig. Till slut kände jag att det inte riktigt var värt det.
Tävlingsresultaten var det däremot inget fel på.
– Det gick jättebra. Vi blev placerade i de flesta starterna.
Ändå valde hon att lägga tävlingssatsningen åt sidan.
– Jag tycker om att träna terräng, men jag kände inte att tävlandet var tillräckligt roligt för att motivera allt arbete kring skoningen.
En fråga om framtiden
Sanna är noga med att poängtera att hon inte försöker övertyga alla att rida barfota eller använda hovboots.
Hon vill framför allt att frågan ska diskuteras.
– Jag tycker att moderna hovboots borde ses som ett alternativ till järnskor, inte som något helt annat. Min erfarenhet är att de fungerar väldigt bra när de är rätt utprovade och anpassade.
Om reglerna någon gång skulle förändras vet hon också vad det skulle innebära för henne personligen.
– Då skulle jag kanske överväga att börja tävla igen.
Kanske är det just där den här diskussionen blir som mest intressant.
För bakom alla paragrafer, remisser och regelverk finns det faktiska ryttare som varje vecka tränar, utvecklas och fattar praktiska beslut för sina hästar.
Och ibland är verkligheten betydligt mer nyanserad än vad som ryms i ett tävlingsreglemente.
Tusen tack Sanna för intervjun och att du ville dela med dig av dina erfarenheter! 🙏❣️
Har du också testat att tävla och träna i hovboots? Kommentera gärna om dina erfarenheter så kan vi fortsätta att lyfta den här debatten – och förhoppningsvis få Svenska Ridsportförbundet att anpassa framtida tävlingsreglemente efter ryttarnas och hästarnas faktiska behov och erarenheter
Hälsningar Anna på Viahov
Vill du lyssna på hela intervjun så finns den också inspelad i vår HÄSTSNACK MED VIAHOV- Podd! Lyssna på Spotify eller Youtube.
[Det här är en debattartikel jag skrivit som publicerats på tidningen HIPPSON nyligen.]
Svenska Ridsportförbundet: Hur ska ni ha det?
Det finns regler som är stränga.
Det finns regler som är generösa.
Och så finns det regler som lyckas med konststycket att vara båda samtidigt.
Jag ska erkänna att jag tillhör en av dem som länge varit ganska frustrerad över att många discipliner inom ridsporten inte tillåtit hovboots vid tävling. Det har känts märkligt när man samtidigt ser hur tusentals barfotahästar tränar i just hovboots varje vecka, oavsett om det handlar om dressyr, hoppning, distansritt eller sportkörning.
Därför blev många av oss glada när Svenska Ridsportförbundet för några år sedan äntligen började beröra frågan lite mer i Tävlingsreglementet. Barfotaskor nämndes nu i reglerna för hoppning!
Äntligen! tänkte jag.
Nu ska vi väl få lite klarhet i vad som gäller.
…eller?
Nej, så enkelt visade det sig inte vara.
För sedan regeln infördes har förvirringen varit närmast konstant. Frågorna har återkommit gång på gång:
Under åren som gått har jag fått samma frågor om och om igen från hästägare och ryttare:
Får man tävla med hovboots eller inte?
Vilka modeller är godkända?
Var går egentligen gränsen?
Och kanske den mest intressanta frågan av alla:
Vad menar Svenska Ridsportförbundet egentligen med sin egen formulering?
Det här är inte frågor som dyker upp någon gång ibland. De återkommer varje säsong. Jag arbetar dagligen med hovboots och har gjort det i många år, och det är svårt att räkna hur många gånger jag hamnat i diskussioner där ryttare försöker förstå vad som faktiskt gäller.
Det som brukar hända är att ryttaren kontaktar en överdomare eller mailar förbundet och frågar om just den modell som sitter på hästens hovar är tillåten. Problemet är bara att överdomaren eller den som svarr ofta hamnar i exakt samma situation som ryttaren: Han eller hon måste tolka regeln.
Resultatet blir att olika människor ibland kommer fram till olika slutsatser. Inte sällan lika luddiga formuleringar som den som redan står i reglementet.
Jag har pratat med kunder som ibland har fått klartecken, för att tävla med olika bootsmodeller. Jag har pratat med kunder som fått nej, med samma bootsmodeller. Jag har pratat med kunder som fått olika besked beroende på vem de frågat.
Det är egentligen inte så konstigt.
För ju mer man försöker läsa regeltexten bokstavligt, desto fler frågor uppstår.
Och det är här jag tycker att den verkliga diskussionen börjar.
Inte om hovboots ska vara tillåtna eller inte -för det är en helt annan diskussion egentligen.
Det här handlar om reglerna faktiskt går att tolka på ett konsekvent sätt!
För när ett regelverk inte går att tolka, då har regelverket ett problem.
I Tävlingsreglementet för hoppning står följande:
”Barfotaskor, vars syfte är att ersätta skor, räknas som hästskor. Som barfotaskor räknas utrustning som inte når högre upp än under kronranden och/eller högre än ballarna.”
Vid första anblick ser formuleringen ganska oskyldig ut. Men när man börjar försöka använda den i praktiken uppstår problemen ganska snabbt.
Vad betyder egentligen ”under kronranden och/eller högre än ballarna”?
Måste båda kriterierna vara uppfyllda?
Räcker det med ett?
Vad betyder ”och/eller” i just det här sammanhanget?
Räknas neoprengaitern in i formuleringen eller är det bara den bärande delen av skon som menas?
Var exakt slutar egentligen ballarna? Ska man räkna till hårlinjen eftersom de nämner kronranden?
Hur ska en överdomare mäta detta på tävlingsplatsen?
Och hur många överdomare, ryttare och funktionärer skulle rita ut exakt samma gräns på en anatomibild av en hov? Definieras det på samma sätt?
Ju mer man funderar på det, desto fler frågor dyker upp…
Och problemet är inte bara formuleringen i sig.
Problemet är att formuleringen verkar beskriva en verklighet som inte riktigt existerar.
Alla moderna hovboots på marknaden idag använder någon form av säkerhetslösning för att sitta kvar på hoven. Det kan handla om gaiters, pastern straps, säkerhetsremmar eller andra infästningar som går upp över delar av hoven – alltid ovanför hårlinjen – alltså kronranden.
Den typen av skor som bara sitter nere på själva hovkapseln nedanför kronranden är sådana man limmar fast – och går alltså inte att klassa som barfotasko och tillhör en helt annan kategori hästskor.
Anledningen till detta är rätt enkel: Barfotaskorna måste ju kunna ska sitta kvar. Utan remmar eller gaiters som omsluter ballarna, går upp över hårlinjen och gärna också löper runt kotbenet eller kronleden med diverse spännen/gaiters så är det svårt att få något att sitta kvar en längre stund, särskilt vid hoppning!
Och här blir det hela lite komiskt.
Om man väljer den striktaste tänkbara tolkningen av regeltexten blir det nämligen ungefär som att säga att ”cyklar är tillåtna – så länge de inte har hjul.”
Eller att ”skridskor är tillåtna – så länge de saknar skenor.”
Man plockar bort just den del som gör att konstruktionen fungerar.
Det finns faktiskt en ganska intressant historisk detalj här. En av världens äldsta hovbootsmodeller, Easyboot Traditional från amerikanska EasyCare, bestod i princip av ett skal runt hovkapseln och hölls på plats med små metalltaggar mot hovväggen. Om man verkligen vill hitta något som ligger nära den typ av konstruktion som regeltexten skulle kunna beskriva så får man nästan gå tillbaka dit. Den lanserades 1970.
Problemet var bara att den inte satt särskilt säkert på hoven – och därför utvecklades den vidare med extra gaiters som sitter runt kotan och den nya modellen fick namnet Easyboot Epic och används idag flitigt världen runt av många nöjda användare.
Detta visar tydligt hur viktigt det är med gaiters och säkerhetsremmar på boots – det är en av förutsättningarna för trygg användning.
Barfotaskor har utvecklats enormt de senaste tjugo åren. Dagens modeller används inom rehabilitering, träning, distansritt, fritidsridning och i allt större utsträckning även inom tävlingssporten. Speciellt internationellt, därför att FEI:s regler är betydligt mer tydliga och generösa och visar tydligt att hovboots (även de som har remmar ovanför kronranden) är godkända för internationell hoppning.
Om regelverket ska fungera även i framtiden behöver det bygga på kunskap om den utrustning som faktiskt finns på marknaden – inte på luddiga formuleringar som skapar fler frågor än svar och om kan tolkas olika beroende på vilken domare som läser dem.
För i slutändan handlar detta inte om hovboots – utan om rättvisa villkor för de tävlande.
Ett regelverk ska hjälpa funktionärer och domare att fatta lika beslut i lika situationer. Om två kunniga personer kan läsa samma mening och komma fram till olika slutsatser är problemet inte läsaren – utan formuleringen.
Det handlar om regelverk som inte kan tolkas konsekvent riskerar att bli godtyckligt.
Och godtycke hör inte hemma i tävlingssport. Det ska vara på lika villkor, och sport ska kunna utövas på jämlika villkor
Överdomare ska inte behöva agera språkvetare för att avgöra om ordet ”och/eller” betyder det ena eller det andra.
Därför tycker jag att Svenska Ridsportförbundet behöver göra ett val.
Antingen är moderna sportboots tillåtna.
Eller så är de inte tillåtna.
Båda alternativen är fullt möjliga.
Men skriv det då
SÅHÄR SER MODERNA HOVBOOTS UT IDAG:
Equine Fusion TrailblazerEvo Boot PremiumScoot Boots med Multipurpose GaitersScoot Boot Classic med Multipurpose Gaiters
Ser ni…?
– INGEN av dessa boots går helt nedanför kronranden och ballarna. Alla boots har någon del som går upp ovanför hårlinjen antingen i ballarna eller fronten. Det kan vara en mjuk neoprengaiter, eller en rem, eller någon del av skalet. Men det finns INGA boots idag som säljs på marknaden, som inte går upp ovanför hårlinjen.
Det finns däremot en äldre variant av boots, som föddes på 70-talet, gjord av Easycare Inc. Den skon hette Easyboot Traditional. Den satt fast endast med ett ”skal” på hovkapseln, och höll sig fast tack vare metalltaggar som högg tag i hovväggen. Det var säkert en hel del hästar som kunde använda bootsen till vissa ändamål. Men eftersom många användare ändå hade problem, med att den inte satt så himla bra så utvecklade Easycare skon vidare, och kompletterade den med en gaiter runt kotan, som extra säkerhet. Den nya modellen heter Easyboot Epic, och är uppskattad världen runt (finns att specialbeställa hos Viahov för den som vill prova)
Detta bevisar också min poäng – att hovboots behöver vara konstruerade så att de omsluter någon del av benet ovanför kronranden för att sitta säkert på hoven i alla gångarter. Antingen med en mjuk neoprengaiter eller någon form av remmar.
Såhär såg Easyboot Traditional ut: (där ser man också metalltaggarna på insidan)
Det “kroniska” i uttrycket kronisk fång är ett missförstått begrepp. Kronisk betyder inte att hoven inte går att återställa. Svårt – ja. Men omöjligt? Inte alltid. Vår förståelse av vad som händer i en fånghov är tyvärr inte så väl utvecklad, och därför används begreppet “kroniskt” alldeles för ofta på hästar som faktiskt kan bli helt återställda och fina i sina hovar igen – med rätt åtgärder.
Så som hovarna ser ut när en häst drabbas av hovbensrotation, liknande de vi ser på dessa bilder, är det tyvärr svårt att få rätt hjälp av kompetent yrkesfolk här i Sverige. Det verkar inte vara jättevanligt att hovslagare är vana vid att arbeta med den här typen av hovar, och jag märker att veterinärer ofta är väldigt snabba på att döma ut den här typen av hästar och avlivar dem istället för att ge dem en chans. För att vara helt rättvis – det är inte heller lätt för hästägare att ta hand om fånghästar på rätt sätt, så ibland är det faktiskt bättre att avsluta deras lidande. Men jag märker tyvärr att även när intentionen är god och hästägaren vill “göra allt” för sin häst, så är det ofta svårt att få rätt hjälp och ta sig hela vägen fram – trots att man har lagt alla resurser som finns på att hjälpa sin häst.
Jag upplever inte heller att alla metoder som används fungerar fullt ut här, särskilt inte när intervallen mellan verkningarna blir för långa, vilket tyvärr är det vanligaste felet. Då hinner hoven falla tillbaka i sitt gamla mönster igen, och då spelar det nästan ingen roll vad man gjorde sist.
Den här typen av hovar vill “dra iväg” i trakterna och får då ett väldigt högt tryck på tån, vilket riskerar att leda till stora problem och smärta.
Har du en häst som ser ut så här och har svårt att få rätt hjälp? Om man ska förenkla det så mycket som möjligt, så är mitt råd detta:
– Sänk trakterna mer, och gör det ofta – Verka varannan vecka, absolut inte längre intervall än så – Jobba kontinuerligt med att hålla efter trakterna. De måste successivt sänkas för att förbättra hovbensvinkeln och minska trycket på sulan
När det gäller tån finns det inget “rätt” svar som passar alla hästar. Vissa hästar blir direkt mer bekväma med en kortare tå och rör sig bättre så, medan andra faktiskt behöver få ha kvar lite mer längd under en period för att överhuvudtaget kunna stå och gå bekvämt medan hoven läker. Det här varierar mer än man tror. Det viktiga är att lyssna på hästen – inte på åsikter eller teorier.
Men – nu kommer det viktigaste av allt. Det här är bara första steget.
Det absolut viktigaste i hela processen är att ta bort inflammationen i kroppen. Annars spelar det mindre roll hur bra man verkar – kroppen kommer ändå fortsätta driva problemet. Och det är här missförståndet kring uttrycket “kroniskt” kommer fram.
Fråga alltid: Vad är orsaken till fången? Finns det en hormonell obalans? Behöver hästen medicineras? Finns det underliggande problem som PSSM eller andra metabola störningar?
Nästan alla fånghästar har någon form av insulindysreglering, och det här är centralt. Det som hjälper här är inte en enskild insats, utan en kombination av åtgärder. Och den första åtgärden jag kommer nämna är:
Rörelse. Rörelse. Och ännu mer rörelse.
Dagligen.
Helst uppdelat i flera tillfällen – till exempel en timme morgon och en timme kväll. Jag vet att det här är svårt att få till i praktiken, men det är otroligt viktigt. Samtidigt måste man vara tydlig: är hästen i en akut fas med inflammation i hovarna så ska den inte röra sig mer än nödvändigt. Då ska den avlastas. Punkt. Men i läkning och rehabfas ska den absolut röra på sig – lite och ofta. Promenader är ofta det bästa för lymfan. Intervallträning är det bästa för insulinkänsligheten. Kombinationen av båda är optimal om hästen klarar av det.
Utöver detta behöver man i många fall stötta kroppen i att ta hand om det som händer inuti, och därför brukar jag alltid nämna fodertillskott och kurer för detta.
Efter långvariga episoder av fång ser man ofta att lever och njurar är belastade, och då kan det vara värdefullt att ge stöd där så att kroppen kan transportera ut gifter och slagg. Vi har till exempel ett örtprogram som heter “Let’s Get Started” som kan ge en skjuts i det här arbetet.
Mineraler är också en viktig del. Fytomin innehåller inte bara mineraler utan även zeolit, som ytterligare kan hjälpa kroppen att rensa ut slagg och gifter.
Mage och tarm spelar också en större roll än många tror. Här kan stöd i form av fibrer, höpellets eller tillfälliga probiotiska kurer hjälpa till att stabilisera systemet.
Omega 3 är också relevant eftersom det kan bidra till att dämpa inflammatoriska processer, och C-vitamin kan vara ett bra tillfälligt stöd efter sjukdom eller stress.
Så ja – det finns mycket man kan göra från insidan också.
Men det som är allra viktigast att förstå i de här fallen är följande:
Hästar som utvecklar den här typen av “kronisk” fånghov beter sig i praktiken som artrithästar.
KC La Pierre har studerat detta och beskriver i sin senaste bok hur det sker förändringar i hovens broskstrukturer, vilket gör att trakterna tenderar att fortsätta växa uppåt över tid och utvecklar den här deformerade trakten som bara blir högre och högre. Det är alltså inte bara en formfråga – det är en vävnadsförändring. Han menar att detta påminner om liknande problem i leder vid artrit, där brosket påverkas av långvarig inflammation.
Det här är fortfarande att betrakta som nya rön som behöver utforskas vidare för att se tydliga samband, men det ger en viktig förståelse för varför de här hovarna beter sig som de gör och varför vi ofta kallar det “kroniskt”.
Slutsatsen jag drar av detta är att de här hästarna behöver hanteras som individer med en kronisk inflammatorisk problematik i sina brosk – och att man resten av deras liv behöver ha ett högt fokus på låginflammatorisk kost och livsstil (vilket man egentligen borde tänka på för alla hästar, men i synnerhet för fånghästar).
Det innebär att man behöver arbeta med samma principer som man rekommenderar människor med artrit: ta bort socker och stärkelse ur fodret, stötta mage och tarm, använda tillskott som är inflammationsdämpande, säkerställa rörelse och allmän friskvård, och ge kroppen stöd att hantera inflammation.
När man ser det så blir också strategin tydligare.
Hovform, rörelse, foder och metabolism hänger ihop. Det är samma system. Och det behöver behandlas som ett.
Så “kronisk fång” är alltså en sanning med modifikation. Det “kroniska” handlar snarare om att alltid behandla hästen som en individ med ökad risk för låginflammatoriska processer i sina hovar som påverkar broskstrukturerna.
Hovens stötdämpning sitter inte i hornet. Den sitter i blodet. I mjukdelarna. Och det är just därför en järnsko (eller en väldigt hög “bärande” hovvägg som avlastar sula och stråle) kan leda till att hovens mjukdelar blir underutvecklade och att stötdämpningsförmågan minskar i hela hoven.
Det finns en väldigt intressant studie av Robert Bowker som jag brukar kalla “frottéhandduken”. Där visar han något ganska fascinerande: att en enkel frottéhandduk under hästens hov ger tillräckligt med taktil stimulans till hovens nerver för att fler mikrokärl ska öppna sig och blodcirkulationen i hoven öka.
Bowker beskriver hovens mjukdelar som ett vaskulärt, hydrauliskt system där blodvolymen är en aktiv del av stötdämpningen. Det går att likna vid en hydraulisk stötdämpare i en bil, där vätska pressas och fördelas för att ta upp kraft och jämna ut belastning, eller som ett gel- eller luftsystem i en löparsko som komprimeras och återfjädrar vid varje steg. Skillnaden är att hoven gör detta med hjälp av blod och mikrokärl, framför allt i bakre delen av hoven. När fler kärl är öppna och blod passerar genom dem ökar den tillgängliga vätskevolymen i systemet, vilket förbättrar hovens förmåga att absorbera och distribuera belastning. När färre mikrokärl används minskar denna volym, vilket försämrar stötdämpningen och leder till en mer stum belastning av strukturerna.
I studien med “frottéhandduken” såg man att en oskodd häst som står på ett plant, hårt underlag punktbelastar hoven, ofta i fyra distinkta områden: tåpelare och traktpelare, tillsammans med strålen om den når ner till marken. Denna punktbelastning var kopplad till en hårdare, mer bultande digital puls och färre öppna blodkärl, jämfört med när man placerade en enkel frottéhandduk under hoven.
Det intressanta är hur liten förändringen var – och hur stor effekt den gav. En tunn frottéhandduk räckte för att påverka det vaskulära systemet i hoven så pass att pulsen blev mjukare och fler mikrokärl öppnade sig. “Hydraulpumpen” fick mer vätska att arbeta med, vilket innebar både ökat blodflöde och förbättrad stötdämpningsförmåga, utan att man ändrade något i hovens form.
Bowker resonerar kring att detta sannolikt styrs via hovens nervsystem, som reagerar på taktila stimuli, och att den här typen av belastning därför också bör upplevas som mer bekväm för hästen.
Tänk dig själv skillnaden mellan att trampa ner i ett par nya Nike Air-skor med mjuk sula jämfört med att stå på ett betonggolv – punktbelastning kontra jämn viktfördelning under foten. Vi har dessutom liknande typer av känselnerver i våra fingertoppar som hästen har i sin stråle. Det säger något om hur känslig hoven faktiskt är, och att den i hög grad “känner sig fram” i varje steg.
Detta sätter fingret på en central men ofta förbisedd aspekt av hovvård. Vi lägger stor vikt vid millimeterprecision i verkning & skoning, samtidigt som många hästar under majoriteten av dygnet står och punktbelastar sin hovvägg – s.k ”perifer belastning” – (vilket kan uppstå oavsett om hästen är skodd eller barfota) – och därmed får brist på cirkulation i sina hovar.
Perifer belastning är resultatet när hästen står på hårt underlag – och det förvärras naturligtvis av höga hovväggar eller tjocka höga järnskor som inte ger stimulans under sula/stråle.
Det innebär inte att hårda underlag eller skor som primärt belastar hovväggen per definition alltid är fel, men det innebär att deras effekt på hovens fysiologi behöver vägas in i helheten!
Frågan blir därmed inte enbart hur hoven ser ut, utan i vilken utsträckning den ges förutsättningar att fungera som det dynamiska, cirkulatoriska system den faktiskt är.
Källa: Robert Bowker, baserat på hans studier och föreläsningar.
Vill du fördjupa dig mer i hovens funktion? Kika in på Viahov Play och gå med i hovkursen – där nördar vi ner oss i sådana här samband på riktigt.
Detta är nog en av de bästa limskor vi vet, och den är speciellt lämpad för dig som är nybörjare inom limskor och behöver något stabilt att börja med
🛠 Detaljer
Material: Uretan
Limtyp: Superlim
Prisklass: 2 (1-3 dvs låg, medel, hög)
Återanvändningsgrad: 3 (1-3 dvs låg, medel, hög)
🟢 Fördelar
Slitstark till tusen
Integrerade tabs/flärpar
Mkt lätt vikt
🔴 Nackdelar:
Tabsen, önskar bättre grepp och hållbarhet
Rekommenderat lim, finns bättre alternativ
Inte anpassningsbar storleksmässigt
🧐 Reflektioner från Madde, limsko-coach på Viahov: Versas underdel är exakt likadan på Grip Octo, Grip Glue och Light och den är riktigt bra, förmodligen den bästa jag använt. Den ger stabilitet samtidigt som den är flexibel, och otroligt slitstark. Denna sko är gjord för tufft, stenigt underlag och passar därför perfekt på våra svenska grusvägar.
Jag personligen tycker att den blir bättre till re-sätt 2 och 3, lite som när man gått in nya skor 😆 Det är dock väldigt viktigt med rätt storlek, de ska vara så tighta att man nästan måste värma flärparna för att få skon på plats. Jag rekommenderar ofta bakskor även till framhovarna, speciellt till våra varmblod. Flärparna för superlim från EasyCare är dock inte speciellt imponerande 🫣
Men det funkar superbra att värmesvetsa på Wolf Busch tabs när de integrerade gett upp 👌
Naturligtvis hittar du alla tillbehör och skor på viahovs webbutik. Du kan även få hjälp av vårt team för att hitta rätt modell, storlek och monteringsanvisningar till din häst. Nu kan du även boka monteringshjälpen på distans.
”Jag är en nybliven sextonåring som anslöt mig till Viahovs team för drygt ett år sedan som Evo-boots-ambassadör. ✨
När jag fick hem min samarbetsponny Bibbi, som ni kanske har skymtat på Viahovs kanaler tidigare, började vi se över vilka barfotaalternativ som faktiskt fanns på marknaden. Vi hade tidigare testat olika lösningar på vår förra barfotaponny som haft problem med att vara ömfotad, men inget blev riktigt bra.
Ändå ville vi ge Bibbis barfotahovar en ärlig chans.
Vi vet hur värdefullt det kan vara när det fungerar.
Resultatet blev Evo-boots, och vi har verkligen varit nöjda! Det känns så skönt och tryggt att slippa oroa sig för att Bibbi är ömfotad och samtidigt ha en modern barfotasko som kombinerar funktion, individanpassning och skydd i en sportig modell. 😍
Jag och Bibbi tränar främst dressyr och startade vår tävlingskarriär förra året. Vi kvalificerade oss och deltog bland annat i ungponnychampionatet för femåringar.
Utöver Bibbi tar jag just nu hand om ytterligare två ponnyer, varav en är min treåring Harry som ska ridas in till sommaren. Vi har en spännande resa framför oss och jag hoppas på fler samarbeten med Viahov framöver.
Det är så roligt att få vara en del av ett företag som arbetar med produkter som engagerar och skapar viktiga diskussioner inom hästvård, och dessutom ha ett så fint och engagerat team bakom sig ☺️
Vi hörs! Bästa hälsningar, Léni”
Ovanstående är en hälsning och presentation från vår uppskattade ambassadör och UGC-kreatör Léni, som nu har varit en del av Viahovs kreativa team i ett helt år 💛
Vi firar ett års samarbete med Léni och hennes hästar. De är verkligen ett fint exempel på hur bra Evo Boots fungerar för sport, träning och tävling när passform och individanpassning är rätt från början. Vi vill också passa på att tacka vår duktiga bootsutprovare Nicklas Berneklint i Stockholmsområdet som hjälpe Léni och Bibbi att individanpassa bootsen till bästa perfektion👌
Det är precis så vi vill se boots användas: funktionellt, genomtänkt och i vardagen, inte bara i teorin. Tack för att ni är med!❣️
/Anna på Viahov
P.S Här är en video från Léni och Bibbi från 2025
P.S Vill du också jobba som Viahov Ambassadör? Du kan läsa mer och ansöka här->
När jag började leta efter rätt person att bygga Viahovs satsning på limskor tillsammans med, letade jag inte efter “någon som kan tekniken”. Jag letade efter någon som har gått vägen själv. Någon som har tvivlat, nördat ner sig, ifrågasatt, testat – och kommit ut på andra sidan med en djupare förståelse.
Det är precis det Madeleine har gjort.
Madeleines roll i Viahov är att erbjuda generös och kunnig support & coaching inom limskor. Intresset växer snabbt. Många yrkesverksamma är nyfikna men tvekar – kring lim, material, teknik och utrustning. Många hästägare vill prova, men vet inte var de ska börja eller vem de ska fråga.
Det är därför Madde finns!
Hon coachar dig oavsett om du är nyfiken hästägare eller yrkesverksam som vill lära dig behärska detta från start. Du slipper göra alla nybörjarmisstag själv.
Limskor är fortfarande nytt för stora delar av branschen. Och när något är nytt är det klokt att lyssna på dem som redan har gått före.
Det jag uppskattar mest med Madde är inte bara hennes kunskap – utan hennes drivkraft. Hon har inte valt limskor för att det är trendigt. Hon har valt dem för att hon sett skillnaden i verkligheten.
Och det är precis den typen av människor jag vill bygga Viahov tillsammans med.
Jag heter Madeleine, är bosatt i Värmland och född hästnörd. 🤓 Min första egna ponny fick jag redan vid sex års ålder, och hästar har varit en självklar del av mitt liv sedan dess. Jag är uppvuxen och präglad bland tävlingshästar – trav, hoppning, dressyr och fälttävlan.
Jag är utbildad hästskötare sedan slutet av 1900-talet, men det är utan tvekan mina egna hästar som har varit mina viktigaste läromästare i alla ämnen. Eftersom jag själv aldrig varit tävlingsinriktad har hästens hållbarhet och välmående alltid varit mitt största fokus. ❤️🔥
Jag har alltid lärt mig genom att lyssna på hästarna och försöka förstå varför saker fungerar – och kanske ännu viktigare, varför de inte fungerar. Jag anser att inget är gott nog åt dessa underbara varelser.
2022, när mitt sto Donna började få problem som framför allt visade sig i hovarna, ledde det mig i ren desperation in i ett nörderi kring hovfunktion och limskor. Det blev en tydlig vändpunkt där jag började se hovhälsa ur ett helt nytt, mer biomekaniskt och förebyggande perspektiv.
Det som började med henne visade sig snart vara en lösning på problem jag sett hos många andra hästar genom åren. När jag nu gång på gång sett vilken faktisk skillnad moderna, flexibla skor gör jämfört med traditionella järnskor har mitt synsätt förändrats totalt.
Idag vill jag hjälpa fler hästägare att våga tänka nytt, våga ifrågasätta gamla sanningar, våga testa moderna lösningar och ge sina hästar bättre komfort, rörelse och långsiktig hållbarhet.
Att få arbeta tillsammans med Viahov känns därför helt självklart. 🔥🐴
Många av er har haft kontakt med Malin i vår kundsupport. Men jag har faktiskt aldrig presenterat henne ordentligt. Malin är min högra hand!
Hon är navet mellan Viahovs lager, orderhantering, kundtjänst och logistik. Det är hon som ser till att paket som hamnat på vift spåras, att returer registreras korrekt och att flödet mellan webshop, lager och kund fungerar.
Jag kan inte stå i ett stall och hjälpa en häst – och samtidigt jaga fraktbolag.
Där kliver Malin in. Hon är strukturen bakom kulisserna. Den som håller ihop Viahov när tempot är högt.
Men Malin är inte “bara” administrativ.
Hon köpte sin första egna häst 2005. Några år senare utbildade hon sig till hästterapeut via Equicare – inte i första hand för att starta en business, utan för att förstå och kunna hjälpa sina egna hästar.
Kunskapen stannade länge i det egna stallet. Hon behandlade sina hästar, stallkompisars och vänners. Marknadsföringen var svår, så verksamheten lades på is.
Men passionen försvann aldrig.
Nu, efter flera år som egenföretagare och med mer erfarenhet och trygghet i ryggen, har hon valt att ta upp arbetet som hästterapeut igen.
Hon brinner särskilt för rehabhästar. För senskador. För återhämtning. Hon har också ett starkt engagemang för hästar med artros – ett område som är vanligare än vi kanske vill erkänna. Där vill hon bidra med smärtlindring och stöd, så långt det är möjligt.
Malin arbetar med:
• Hästmassage • LLLT / ledljusterapi (Pharmalight) • Vibration som komplement i rehab • Sadelproblematik och hästar med obehag vid sadling
Behandlingarna stimulerar blodcirkulation och ATP-produktion, vilket kan stödja kroppens egna läkningsprocesser – särskilt i rehabiliteringsfas efter exempelvis senskador.
Malin tar emot kunder i Kopparberg med omnejd och kommer lägga ut bokningsbara tider löpande.
[Till vänster: Nästintill markparalellt hovben – till höger – hovbenet har 6,7 graders positiv lutning efter korrigerande skoning.]
De senaste dagarna har jag fastnat djupt i frågan om kronrandens lutning och hovbenets vinkel. (ni som följer Viahov på Facebook har säkert sett det)
För mig börjar sambanden kännas så glasklara att jag ibland tänker: ”Det här borde väl alla ha koll på vid det här laget?”
Samtidigt ser jag hur verkligheten ser ut – och den ser inte alls ut så. Vi lever i ett kunskapslandskap som är totalt övermättat. Sociala medier är dränkta av forskning, förenklingar, påståenden, metoder, reels, forumtrådar, halvsanningar och rena felaktigheter – allt i samma flöde. Det är inte konstigt att både hästägare och yrkesverksamma blir vilsna, trötta och mentalt utmattade. Jag blir det själv. Ändå fortsätter jag. Av ren envishet – och för att det här faktiskt spelar roll. Under arbetet med detta har jag haft värdefulla samtal och fått input från bland andra veterinär Tone Wien och hovslagare Kirsten Aasvang, kring bakgrunden till varför 30 graders kronrandslutning blev en norm inom vissa barfotaskolor. Det är viktigt, för här finns en historik som ofta tappats bort.
Mycket av detta kan spåras tillbaka till Hiltrud Strasser.
Problemet är att flera av de teorier hon myntade – som i grunden var felaktiga – senare adopterades, ompaketerades och spreds vidare av andra läror, utan att ursprunget längre var synligt. Då slutade de ifrågasättas. De blev ”sanningar”.
Och plötsligt hör man samma idéer florera i helt andra sammanhang – även där man minst anar det. Jag fick till exempel berättat för mig att teorin om ett markparallellt hovben lyftes fram som något positivt av en föreläsare under Nordic Hoof Summit, där den amerikanske hovslagaren Michael Savoldi föreläste (osäkert om det var 2024 eller 2025).
För tydlighetens skull: jag hörde inte föreläsningen själv, utan har pratat med flera som var där – bland annat Sören Stjärnås, som jag samarbetat mycket med. När jag i efterhand tittade igenom Savoldis material insåg jag något viktigt: Han har rätt i mycket. Precis som många inom barfotarörelsen och “natural trim” tänkandet (där jag själv har min bakgrund!). Kritiken mot ”höga klackar”, statisk uppbyggnad, för hårt tryck på fel strukturer och en önskan om att följa den ”funktionella sulan” när man verkar en hov – är i grunden rimlig och sund.
MEN – precis som hos Strasser – dras fel slutsatser när det gäller hovbenets vinkel. Att hästen inte ska gå på ”klackar” betyder inte automatiskt att hovbenet mår bäst av att vara markparallellt, och att det är eftersträvansvärt att alltid verka ner trakten till strålens bredaste punkt. Det är är EN av viktiga punkter som har gjort att barfotarörelsen har fått bakslag. För många hästar leder denna halvblinda approach till felaktig palmar vinkel som orsakar smärta i hela kroppen!
Hästen ska inte gå på ”klackar” – höga trakter är inte bra – men den ska heller inte alltid verkas ner i trakterna – och ett markparalellt hovben är problematiskt. Alla dessa sanningarna kan existera samtidigt. Det här är inte svart/vitt och det finns nyanser här. Jag har debatterat det här i flera år inom hovbranschen, bland annat med Ove Lind, som argumenterar för att bakåtbrutna hovbensvinklar och NPA inte är problematiskt – med resonemanget att ”hästar måste ju kunna gå i uppförsbacke”.
Jag håller inte med.
Forskningen kring negativ plantarvinkel (NPLA/NPA) och dess påverkan på hela hästens biomekanik och belastningsmönster talar ett helt annat språk. Just därför har jag nu uppdaterat och öppnat ett nytt avsnitt i Hovkursen, som ligger helt gratis tillgängligt för alla. Ett första steg till att hjälpa till att skapa klarhet och förståelse i denna snårskog.
Syftet är enkelt:
att ge hästägare (och yrkesverksamma) ett konkret, visuellt och snabbt sätt att läsa hoven och avgöra om vinklarna är rimliga – utan att behöva plöja vetenskapliga avhandlingar om myofasciella linjer, diafragmans nervförsörjning och proprioception för att komma igång.
Och till sist: tack till alla er som bidrar med frågor, motstånd, perspektiv och kunskap. Det är exakt så här viktiga ämnen måste få växa – öppet, nyanserat och med både historik och modern forskning i ryggen. Jag är fortsatt kritisk till gapiga högljudda självutnämnda experter som konsekvens skjuter ner på ”den andra sidan” och kommer med påståenden utan tyngd – den typen av mindset gör att jag totalt tappar förtroendet, medan tänkande människor som resonerar sig fram till sina slutsatser med logiska resonemang och forskning i ryggen – och ödmjuk hållning på vägen – det kan jag respektera.
Allt gott! Anna på Viahov
👉 Vill du bidra till bättre allmänbildning kring hovar och hovvinklar – dela gärna vidare artikeln till andra som kan ha nytta av den
Läs gärna våra värderingar här
