Jag har nyligen lyssnat på veterinär, docent, och hovforskare Ove Wattles föreläsning ”Barfota eller sko” (del 1) om hästens hovar som nyligen publicerades av SLU/Hippocampus – och känner att jag behöver dela med mig av några reflektioner. För det finns mycket här som jag tycker är riktigt bra. Men också en hel del som jag ifrågasätter…
Jag vill börja med att säga att jag uppskattar mycket av det Wattle berättar. Han tar upp flera viktiga aspekter av hovens anatomi, fysiologi och funktion. Särskilt intressant tycker jag att det är när han beskriver hovkapselns rörlighet och hur hoven anpassar sig efter den miljö hästen lever i.
Det här är sådant jag själv har arbetat med och undervisat om under många år.
Faktum är att jag vid flera tillfällen sitter och tänker: Ja! Precis så! Äntligen någon som förklarar det här!
Men sedan händer något.
För trots att Wattle presenterar forskning som visar hur fantastisk hovens naturliga funktion och anpassningsförmåga är, landar han i slutsatser som jag tycker är både begränsade och ibland väl långtgående.
Och framför allt saknar jag några väldigt viktiga perspektiv.
Men vi börjar med det som är bra.
Hoven är ingen stel kloss!
En av de saker jag verkligen uppskattar är hur ingående Wattle beskriver hovkapselns rörlighet.
Han förklarar hur hovbenet och hornkapseln kan röra sig i förhållande till varandra, och hur lamellagret fungerar som en förbindelse mellan dessa strukturer.
Han uttrycker det till och med som att hovbenet kan ”åka runt” inne i hovkapseln.
Det är förstås inte fråga om att hovbenet ligger löst därinne. Men uttrycket illustrerar hur mycket rörelse som faktiskt kan ske mellan hovens olika strukturer.
Hovkapseln är nämligen långt ifrån stel.
Den deformeras under belastning. Hovväggarna kan röra sig utåt, sulan kan förändra form och hovens bakre delar kan röra sig i förhållande till varandra.
Wattle visar bland annat hur trakthalvorna kan röra sig vertikalt, alltså uppåt och nedåt oberoende av varandra.
Det här är en viktig del av hovmekanismen som jag själv har pratat om i många år!
Och det är också en av anledningarna till att jag är kritisk till användningen av styva järnbeslag.
Om hovens naturliga funktion bygger på att olika delar av hovkapseln kan röra sig i förhållande till varandra, tycker jag att det är högst relevant att diskutera hur ett styvt beslag som förbinder trakterna påverkar dessa rörelser.
Det betyder inte att all rörelse upphör bara för att hästen får järnskor. Men ett beslag kan förändra hovens mekaniska förutsättningar, och det tycker jag är en viktig aspekt när vi diskuterar barfota kontra skoning.
Jag gillar också att Wattle beskriver hur hovkapseln kan förändra form över tid.
Han skiljer mellan den tillfälliga deformation som sker vid varje belastning och mer bestående förändringar av hovväggens form.
Det här är särskilt intressant för mig som arbetar mycket med mediolaterala och dorsopalmara obalanser – alltså båda skeva hovar och hovar med lång tå/understucken trakt.
Jag ser ofta hur hovkapseln förändrat form efter långvarig asymmetrisk belastning. Hovväggar kan bli mer upprätta eller mer utflutna, och hela kapseln kan utveckla en skevhet och börja ”tippa” åt sidan om man inte korrigerar dem i tid med kort intervall.
Att förstå skillnaden mellan hovens normala rörelse och de formförändringar som utvecklas över tid är viktigt när vi försöker bedöma och korrigera sådana hovar. Vissa saker måste accepteras som en naturlig skevhet hos den specifika individen, och vissa saker kan justeras och korrigeras för att faktiskt hjälpa hästen återfå en starkare hovstruktur.
Så långt är jag alltså väldigt positiv till föreläsningen.
Äntligen pratar vi om naturlig hovform!
En annan sak som gör mig riktigt glad är när Wattle visar hur hovarna hos förvildade hästar kan slitas naturligt.
Han beskriver bland annat hur hovväggen på vissa underlag nöts mer mellan fyra tydligare punkter, vilket ger en välvd form längs delar av bärranden.
Halleluja!
Det här är särskilt intressant för oss som arbetar med barfotahovar.
För det påminner om tankarna bakom det som brukar kallas 4-point trim, eller fyrpunktsverkning.
En viktig princip inom detta tänk är att man inte slentrianmässigt ska raspa hela bärranden plan, utan ta hänsyn till hovens naturliga form och hur den belastas.
En barfotahov behöver inte nödvändigtvis ha en helt plan bärrand för att fungera normalt.
Tvärtom kan en naturligt sliten hov ha en tydlig välvning mellan vissa belastningspunkter.
Nu ska jag vara noga med att inte lägga ord i Wattles mun.
Han säger inte att alla hästar ska fyrpunktsverkas. Han säger heller inte att ett visst slitagemönster automatiskt är optimalt för alla hästar.
Tvärtom betonar han att hovformen påverkas av underlaget och att man inte kan kopiera en vildhästs hovform rakt av på en svensk häst.
Och det håller jag med om!
Men jag tycker ändå att det är väldigt värdefullt att han visar att en naturligt fungerande hov inte alltid ser ut som en hov som verkats helt plan.
För det är en viktig skillnad mellan att förstå hovens naturliga form och att försöka tvinga in alla hovar i samma geometriska mall.
Hoven anpassar sig efter miljön
En av föreläsningens mest intressanta delar handlar om forskning på förvildade hästar i Australien, bland annat Brian Hampsons studier, som jag är ganska välbekant med och också ofta hänvisar till på min egen kursplattform när jag lär ut hovfunktion till mina egna elever.
Här visar Wattle hur hästar som lever på olika underlag utvecklar olika hovformer och egenskaper.
Hästar som lever på hårda, torra och slitande underlag får andra hovar än hästar som lever på mjukare underlag.
Han berättar också om hur en hästs hovform förändrades efter att den flyttats från ett sandigt område till ett stenigare.
Alltså: Hoven anpassar sig efter miljön.
Det här är ju fantastiskt intressant! ..och heller ingenting nytt för många av oss som jobbat med barfotahovar under längre tid. Det är just hovens anpassningsförmåga vi ofta använder som ett av våra viktigaste verktyg för att ”optimera” hovarna 😊
Wattle beskriver dessutom hur mekanisk kontakt med underlaget kan stimulera sulhornets tillväxt.
I de studier han hänvisar till hade barfotahästar på hårda underlag en genomsnittlig sultjocklek på omkring 12,5 mm, medan hästar på mjukare underlag hade omkring 9,6 mm.
Han jämför även med en grupp skodda hästar som hade ännu tunnare sulor, omkring 8 mm.
Det tyder på att järnskor orsakar tunna sulor, och Wattle antyder att det har att göra med att den barfotahoven har mer kontakt med underlaget, medan en skodd hov är längre ifrån underlaget med sin sula. Han säger detta inte rent ut, men så tolkar jag honom.
Dessa skillnader är intressanta, särskilt i kombination med forskningen om hur sulhornets tillväxt påverkas av mekanisk stimulans. Och här finns något som jag tycker är särskilt viktigt:
Hovens egenskaper är inte förutbestämda. De påverkas av hur hästen lever.
Det innebär att vi inte bara behöver diskutera hur vi ska verka eller sko en hov.
Vi behöver också diskutera vilka förutsättningar vi ger hoven att utvecklas.
Och det är här jag börjar sakna något i Wattles resonemang…
Varför blir den automatiska slutsatsen att vi inte kan använda vildhästar som förebilder?
Efter att ha presenterat all denna intressanta forskning lägger Wattle stor vikt vid att vi inte kan använda vildhästarnas hovform som mall för våra svenska hästar.
För de lever ju under helt andra förhållanden.
Ja, precis!
Det var ju det forskningen visade!
Hovarna anpassar sig efter miljön!
Självklart kan vi inte ta en hov från en mustang som levt hela sitt liv i Nevada och försöka verka en svensk häst så att den ser exakt likadan ut.
Det vore att missförstå hela poängen.
Men varför stannar resonemanget där?
Varför fokuserar vi så mycket på att vi inte kan kopiera vildhästarnas hovform, i stället för att diskutera hur vi kan använda kunskapen om deras anpassningsförmåga?
För det är ju det som är så intressant med forskningen!
Om vi vet att miljön påverkar hovens utveckling, varför skulle vi då inte försöka skapa miljöer som ger hovarna bättre förutsättningar?
Vi människor bestämmer ju faktiskt till stor del hur våra hästar lever.
Vi bestämmer var hagarna ligger, vilka underlag hästarna vistas på och vilka möjligheter de har att röra sig.
Om en häst tillbringar större delen av dygnet i en blöt, lerig gräshage och sedan förväntas fungera barfota på hårda grusvägar, är det då så konstigt om hovarna inte är optimalt anpassade för uppgiften?
Och är den enda rimliga lösningen att sätta skor på hästen?
Jag tycker att vi borde våga vända på frågan.
Varför inte försöka förbättra de förutsättningar som hoven utvecklas under?
Det här är inget nytt resonemang inom barfotavärlden.
Paddock Paradise, tracksystem, dränerade hagar med sand och ärtsingel och varierade underlag där hästarna stimuleras till ökad rörelse i terräng, är exempel på hur man försöker skapa en hästhållning som bättre tar hänsyn till hovens naturliga funktion – och utvecklar hovarna till det bättre.
Och nej, jag menar inte att man ska släppa ut en ömfotad häst på vasst grus och låta den ha ont tills den ”härdats”.
Det handlar inte om att utsätta hästen för smärta.
Det handlar om att skapa lämpliga förutsättningar för gradvis anpassning, med hänsyn till individens behov och begränsningar.
Vi kan bygga ridbanor, ridhus, parkeringsplatser och garage för våra fordon. Vi kan dränera mark och anlägga vägar för tung trafik.
Men att förändra underlaget i hästhagen för att förbättra hovarnas förutsättningar verkar ibland vara en betydligt mer främmande tanke.
…Varför?
Ska vi dra slutsatsen att hovväggen är den enda viktbärande strukturen i hoven? 🤔
En annan del av föreläsningen som jag reagerar på är hur Wattle beskriver hovväggens och lamellernas betydelse för belastningen.
Han betonar att hovväggen och lamellapparaten är viktiga bärande strukturer och varnar för att verka bort hovväggen så att hästen tvingas bära för mycket vikt på sulan.
Och här vill jag börja med att säga att jag håller med om grundprincipen.
Man ska självklart inte verka bort fungerande hovvägg bara för att tvinga hästen att belasta sulan.
Det kan orsaka smärta och skador.
Men jag tycker att resonemanget blir väl förenklat när hovväggens bärande funktion framställs så starkt.
För belastningen i en hov är mer komplicerad än så.
Hovväggen är en viktig del av hovens belastningssystem. Men även sulan, strålen och hovens övriga strukturer ska bidra till att ta upp och fördela belastning.
Hur mycket de olika delarna belastas beror bland annat på hovens form, underlaget och hur hoven sätts ned.
På ett hårt och plant underlag är det naturligt att en hov (som är mer eller mindre naturligt skålformad) får en stor del av den direkta markkontakten längs sin yttre kant. Precis som en skål!
På ett mjukare eller mer eftergivligt underlag kan materialet däremot komma upp mot sulan och strålen och ge stöd åt en större del av hovens undersida och ge indirekt stimulans och överföra viss del belastning.
Det är därför jag tycker att vi behöver vara försiktiga med alltför kategoriska påståenden om vilka delar av hoven som ”bär hästen”.
Wattle hänvisar till tryckmätningar som visar att en stor del av belastningen registreras längs hovens kant, även på olika typer av underlag.
Det är intressanta resultat.
Men en tryckmätning under hoven visar var trycket mot underlaget registreras. Den berättar inte automatiskt hela historien om hur krafterna fördelas mellan hovens olika anatomiska strukturer.
Och här finns en detalj i föreläsningen som jag tycker är särskilt intressant.
Titta på den naturligt slitna ökenhoven
Men alla forskare håller inte med om hur hoven bör belastas
Här tycker jag att det är relevant att lyfta fram en annan hovforskare: Dr Robert Bowker, som under många år forskat på hovens anatomi, fysiologi och belastningsförhållanden vid Michigan State University.
Bowker har nämligen presenterat ett ganska annorlunda perspektiv på hovväggens roll som viktbärande struktur.
Han beskriver hur en hov som belastas huvudsakligen längs hovväggens ytterkant får en helt annan belastningsfördelning än en hov där underlaget ger stöd åt större delar av sulan och strålen.
Enligt Bowker kan hovväggen hos många förvildade hästar stå för så lite som 5–20 procent av belastningen, medan resten fördelas över hovens övriga stödjande strukturer.
Han anser dessutom att detta är en mer eftersträvansvärd belastningsfördelning än att låta hovväggen bära nästan hela hästens vikt.
Och här blir det riktigt intressant!
Bowker har även undersökt hovbenens struktur och bentäthet. Han har observerat stora variationer mellan olika hästar och fört fram hypotesen att belastningsfördelningen kan vara en viktig förklaring.
Hans resonemang bygger bland annat på att benvävnad anpassar sig efter den mekaniska belastning den utsätts för.
Han menar att när belastningen koncentreras till större delen på hovväggens ytterkant kan det ge andra mekaniska påfrestningar på hovbenet än när en större del av hovens undersida får stöd.
Enligt hans hypotes skulle en mer utbredd belastning via sulans strukturer kunna bidra till att bevara eller utveckla en starkare benstruktur, medan långvarig kantbelastning (”Perifer belastning”) skulle kunna bidra till benförlust (osteoporos i hovbenet)
Dr Bowkers egna slutsatser har därför blivit att hästar generellt ska har ”primärt viktbärande” på insidan av hovväggen (den opigmenterade delen av väggen) ihop med en sekundärt viktbärande av sula och stråle – medan den pigmenterade delen, utsidan av väggen, fasas av i en s.k mustangroll och är bara sekundärt viktbärande och aktiveras vid överrullningen – på samma sätt som en mustanghäst som lever på sandigt slitande underlag.
Nu är det viktigt att poängtera att Bowkers observationer inte innebär att det är vetenskapligt bevisat att järnskoning orsakar osteoporos i hovbenet. Men ändå värt att nämna att han upptäckt detta efter sina studier på hovben från en mängd olika hästar.
Men hans forskning och resonemang väcker en viktig fråga:
Är det verkligen självklart att hovväggen ska bära huvuddelen av hästens vikt?
Och är det ens eftersträvansvärt?
För om vi vet att belastningen kan fördelas på helt olika sätt beroende på hovens form och vilket underlag hästen står på, då tycker jag att det blir problematiskt att beskriva hovväggen som den självklara huvudsakliga bärande strukturen.
Det betyder naturligtvis inte att vi ska verka bort hovväggen eller tvinga en häst med tunna, känsliga sulor att bära sin vikt på dem.
Det betyder att vi behöver förstå skillnaden mellan att överbelasta en otillräckligt utvecklad sula och att låta en frisk, välutvecklad hov få stöd över en större del av sin undersida.
Det är två helt olika saker.
Och det är precis den typen av nyanser jag saknar i Wattles resonemang.
När Wattle diskuterar hovväggens bärande funktion visar han samtidigt exempel på naturligt slitna hovar från förvildade hästar.
Och vad ser vi där på dessa bilder?
Jo, hovar där den yttre delen av hovväggen är kraftigt avrundad och nedsliten!
Det som inom barfotavärlden brukar kallas en ”mustang roll”.
Hovväggen har alltså inte en bred, plan bärrand där hela väggens tjocklek ligger an mot underlaget.
Det är precis sådana här observationer som gör att jag tycker att frågan om belastningsfördelning är betydligt mer nyanserad än att bara konstatera att hovväggen ”bär hästen.”
Det betyder inte att hovväggen saknar betydelse.
Det betyder heller inte att det är lämpligt att verka bort hela hovväggen på våra tamhästar.
Men det visar att vi behöver skilja mellan hovväggens anatomiska funktion och hur den faktiskt kommer i kontakt med underlaget.
Även den yttre delen av sulan kan vara en viktig del av hovens stödjande strukturer, särskilt hos hästar med välutvecklat och motståndskraftigt sulhorn.
Jag har själv sett många hästar där kraftiga sulvalkar bidrar till att stödja hoven. (ofta sker detta när hovväggen av olika orsaker blivit försvagad – så jag antar att sulan reagerar genom att producera extra horn för att ge hästen mer stödyta mot underlaget. Om sulan var en känslig vävnad som var designad för att alltid ”hänga i luften” och inte vidröra marken så hade inte hästens hov haft en så stark tendens att utveckla sulvalkar längst ute i kanten på sulan)
I klassisk hovslagarlitteratur, t.ex Lars-Erik Magnussons bok ”Hovvård” står det också att läsa att yttre delen av sulan är en aktivt bärande struktur då detta är en del av den s.k ”bärranden”. Det går emot alla eventuella resonemang att sulan inte får vara viktbärande alls.
Det innebär inte att vi ska eftersträva att hästar går enbart på sulan. Och när man sätter pernamenta beslag på en häst som är känslig i sulan så måste man såklart vara noga med att inte sko hästen med sultryck. Men sultryck är inte samma sak som sulstöd. Det är naturligt att hästen har stöd under sulan – inte punkttryck. En stor skillnad uppstår också när man spikar fast ett permanent beslag – där får inte hoven någon chans att avlastas när hästen lyfter upp sin hov – beslaget sitter just fast. Och det kan vissa hästar vara känsliga för, varför man ibland faktiskt måste vara noga med att avlasta även sulkanten från tryck mot skon.
Kort sagt: Vi ska INTE utgå från att varje form av sulbelastning per automatik är skadlig! Det är alltför förenklat.
Det avgörande är hur belastningen fördelas och om hovens vävnader klarar den.
Här hade jag gärna hört Wattle utveckla resonemanget betydligt mer.
För när han säger att hästar blir ömma och halta om man tar bort hovväggens bärande funktion och lägger belastningen på sulan, tycker jag att han uttrycker sig alltför kategoriskt.
Att det kan hända är självklart.
Men om det händer beror bland annat på individens hovstatus, sulans egenskaper, underlagets beskaffenhet och hur stor förändringen är. På mjuka eftergivliga underlag samt hovar med sunda starka strukturer behöver det inte alls vara något som automatiskt leder till hälta.
Det är alltså inte samma sak som att sulan generellt saknar förmåga att ta upp belastning.
Ska vi ens behöva ha den här konversationen nu… år 2026? Jag trodde vi kunde vara överens om det rimliga och logiska i att allting som befinner sig på undersidan av hästens fot, befinner sig där för att kunna tåla viss del av belastning..?
För det känns ärligt talat lite som att det nästan har blivit tabubelagt att prata om detta område. Och anledningen är väl detta som jag nu ska komma till:
–Alla dessa skräckexempel på barfotaverkning
En sak som verkligen sticker ut i föreläsningen är hur Wattle återkommer till exempel på hästar som fått allvarliga problem efter övergång till barfotaverkning.
Han visar bilder på hovar som verkats eller slitits alldeles för hårt, där sulan är högsta punkt, långt ovanför både hovvägg och där till och med strålen är begravd långt under sulans nivå. Det är platta och ”svullna” dubbelsulor med inflammationer, ömhet och i vissa fall allvarliga skador.
Ett annat exempel är när Wattle berättar om en häst med tunna sulor, som reds barfota tills det uppstod en blödning från hoven, som inte ens ryttaren hade märkt av.
Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.
Ingen häst ska behöva utsättas för den typen av överbelastning.
Men jag måste ändå fråga:
Vad är det egentligen vi ska lära oss av de här exemplen?
Att hästar inte ska tvingas arbeta på underlag som deras hovar inte klarar av?
Självklart.
Att man inte ska verka bort mer hovmaterial än hästen har råd att förlora?
Absolut.
Att en häst med otillräckligt hovskydd kan skadas?
Ja, naturligtvis.
Men varför blir detta ett så framträdande inslag i en föreläsning om barfota kontra skoning?
Jag har arbetat med barfotahovar och hovboots i närmare 20 år och känner inte igen de här extrema skadefallen som något representativt för ansvarsfull barfotahållning.
Wattle beskriver att han har sett sådana fall. Jag ifrågasätter inte att de har förekommit.
Men jag skulle verkligen vilja veta hur vanliga de är! Särskilt idag.
Hur många hästar drabbas? Vilka har utfört verkningarna? Vad vet vi om hästarnas tidigare hovstatus och sjukdomshistoria?
Och hur ser riskerna ut i jämförelse med traditionell skoning?
För hästar kan ju bli halta efter skoning också.
Sömtryck, sömstick, felaktig belastning och andra skorelaterade komplikationer är knappast okända företeelser.
Ändå får vi inte se motsvarande bildspel med misslyckade skoningar.
Varför inte?
Jag har inget intresse av att försvara dålig barfotaverkning. Jag har använt min blogg till att också kritisera ”barfotagurus” för skadliga metoder och varnat mina läsare för sådant jag anser oetiskt.
Men jag tycker heller inte att det är särskilt sakligt att lyfta fram extrema misslyckanden från den ena metoden utan att ge publiken någon uppfattning om hur representativa fallen är eller hur riskerna förhåller sig till alternativen. Det blir lite ”skräckhistorier” över det hela och jag undrar va syftet med detta är?
Det är skillnad på att visa att något kan gå fel och att visa hur stor risken faktiskt är.
Och när en person med Wattles auktoritet använder den här typen av exempel tycker jag att det är rimligt att fundera över vilken bild publiken lämnas med.
För mig blir framställningen onödigt ensidig.
Behöver aktivt brukade hästar verkligen oftast skor?
Mot slutet av föreläsningen säger Wattle:
”Om den aktivt brukas av människor så behövs det oftast skor, men inte alltid.”
Här skulle jag verkligen vilja veta vilket vetenskapligt underlag han grundar det på.
Vilka studier visar att de flesta aktivt brukade hästar behöver skor?
Vad menar vi med aktivt bruk? Vilka underlag handlar det om? Hur ser hästarnas hovkvalitet och levnadsmiljö ut? För en person som mig själv som är uppvuxen med arbetande ridlägerhästar som alltid gått barfota utan problem så ställer jag mig väldigt frågande till dessa slutsatser.
Och framför allt:
Varför likställs behovet av hovskydd så lätt med behovet av permanent skoning?
För det är faktiskt två helt olika saker.
En häst kan behöva skydd mot slitage under en ridtur på grusvägar.
Men betyder det att den behöver ha järnskor fastspikade på hovarna dygnet runt, sju dagar i veckan?
Naturligtvis inte.
Hallå, har vi glömt bort hovboots?
En sak jag faktiskt uppskattar i Wattles föreläsning är när han berättar om historiska hovskydd.
Han visar att människor har försökt skydda hästars hovar under väldigt lång tid, bland annat med olika former av hästsandaler.
Det är intressant!
Men det gör också frånvaron av moderna hovboots ännu mer påtaglig.
För vi behöver faktiskt inte välja mellan att låta hästen gå helt oskyddad och att spika fast järnskor på hovarna. Det är ju inte svart eller vitt längre!
Jag har ägnat mig åt hovboots i mer än 20 års tid nu.
Jag har aldrig ens ägt en skodd häst.
För mig är det fullständigt naturligt att en häst kan gå barfota större delen av dygnet och använda hovboots när den behöver extra skydd.
Det är ju faktiskt möjligt att kombinera det bästa av två världar!
Hästen kan gå barfota i hagen, med direkt kontakt mellan hov och underlag och möjlighet till naturlig mekanisk stimulans.
När vi sedan ska rida på grusvägar eller andra underlag där hovarna behöver skydd sätter vi på boots.
När ridturen är över tar vi av dem.
Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.
En häst som vistas i hagen 23 timmar om dygnet och rids en timme behöver inte nödvändigtvis ha permanent hovskydd under alla dygnets 24 timmar bara för att den behöver skydd under ridningen.
Och det här är väl ändå ganska relevant när vi diskuterar barfota kontra skor?
Som sagt – vi lever trots allt i 2026! Moderna hovboots har funnits ett bra tag nu.
Dessa olika boots finns i mängder av modeller och utföranden. Det finns boots för ridning, träning och rehabilitering. Det finns modeller som kan individanpassas och lösningar för många olika hovformer.
Självklart passar inte alla boots alla hästar. Och självklart finns det situationer där andra hovskydd kan vara lämpligare.
Men hovboots är knappast någon obskyr speciallösning längre.
Därför tycker jag att det är märkligt att en föreläsning om barfota och skoning inte ägnar mer uppmärksamhet åt det alternativet.
Nu är detta visserligen del 1 av föreläsningen, så det är möjligt att Wattle återkommer till moderna hovboots senare. Vi kan hoppas det!
Men i den här delen saknar jag verkligen perspektivet.
Och skulle Ove vilja fördjupa sig i hur moderna hovboots fungerar i praktiken delar jag gärna med mig av mina snart 20 års erfarenhet. 😉
Vad är det egentligen vi försöker uppnå?
Det här är kanske min största invändning mot föreläsningen.
Wattle presenterar forskning som visar hur fantastisk hovens naturliga funktion och anpassningsförmåga är.
Han beskriver hur hovkapseln deformeras under belastning, hur hovens olika strukturer samverkar och hur sulhornet kan reagera på mekanisk stimulans.
Han visar att hästar som lever på olika underlag utvecklar olika hovformer och olika sultjocklek.
Han lyfter fram naturliga slitagemönster som ligger nära tankarna bakom fyrpunktsverkning.
Allt detta är oerhört intressant!
Men när han sedan diskuterar våra tamhästar hamnar fokus framför allt på begränsningarna.
Att vi inte kan kopiera vildhästhovar.
Att felaktig barfotaverkning kan orsaka skador.
Att hästar som används av människor ofta behöver skor.
Och jag saknar det andra perspektivet.
Hur kan vi använda allt det här vi faktiskt vet för att skapa bättre hovhälsa?
Varför är vi så snabba med att diskutera hur vi ska skydda hovarna från den miljö och det arbete vi utsätter dem för, men betydligt mindre intresserade av hur vi kan förändra förutsättningarna?
Jag menar inte att alla hästar kan eller ska gå barfota under alla förhållanden.
Jag menar inte heller att skoning alltid är fel.
Men jag tycker att vi borde vara betydligt mer intresserade av att förstå varför en häst behöver hovskydd och vad vi kan göra för att förbättra dess förutsättningar.
För hur mycket av behovet av skoning beror egentligen på hästens egna begränsningar?
Och hur mycket beror på de levnadsförhållanden vi människor har skapat?
Det tycker jag är en mycket mer intressant fråga än att bara diskutera om hästen ska vara barfota eller skodd.
Min slutsats
Det finns mycket i Ove Wattles föreläsning som jag uppskattar.
Jag är glad att han lyfter fram hovens naturliga flexibilitet, dess förmåga att anpassa sig till underlaget och hur mekanisk stimulans påverkar sulhornet.
Jag är särskilt glad att han visar naturliga slitagemönster där hovväggen inte är helt plan, och beskriver hur hovkapseln faktiskt är konstruerad för att kunna röra sig under belastning.
Det är värdefull kunskap.
Men jag tycker att han lämnar flera av de mest intressanta följdfrågorna obesvarade.
Hans resonemang om hovväggens och sulans belastningsfördelning blir enligt min mening alltför förenklat.
Extrema exempel på misslyckad barfotaverkning får stort utrymme, utan att vi får veta hur representativa de är.
Forskning om hovens anpassningsförmåga används framför allt för att förklara varför vi inte ska kopiera vildhästhovar, snarare än för att diskutera hur vi kan förbättra våra egna hästars miljö.
Och behovet av hovskydd diskuteras utan att moderna, avtagbara hovboots får den uppmärksamhet jag tycker att de förtjänar.
Det här är inte oviktiga detaljer.
För vilka exempel vi väljer att visa och vilka slutsatser vi väljer att dra påverkar hur människor uppfattar ett ämne.
Särskilt när informationen kommer från en person med stor auktoritet.
För mig är den viktigaste lärdomen från forskningen inte att svenska hästar har andra förutsättningar än vildhästar.
Det är att hovens egenskaper påverkas av miljön.
Och eftersom vi människor till stor del styr våra hästars miljö har vi också möjlighet att påverka deras förutsättningar.
Det är där jag tycker att diskussionen borde börja.
I nästa artikel tänkte jag prata mer om att: Sluta kompensera – börja optimera hästens hovar!
Om vi nu vet att hovens form, funktion och egenskaper påverkas av miljön – vad kan vi faktiskt göra med den kunskapen?
I nästa artikel går jag igenom hur vi kan skapa bättre förutsättningar för våra hästars hovar genom att förändra deras livsmiljö.
Vi ska prata om Paddock Paradise, tracksystem, dränerade hagar, sand, naturgrus och varför vissa typer av grus är särskilt intressanta.
Vi ska också prata om hur man kan hjälpa hoven att anpassa sig gradvis, utan att hästen behöver ha ont, och hur hovboots kan användas som ett komplement när extra skydd behövs.
För det handlar inte om att tvinga hästar att klara sig barfota.
Det handlar om att ge dem bästa möjliga förutsättningar att göra det.
På återhörande!
Anna på Viahov
Källor:
https://www.thehorseshoof.com/osteoporotic-coffin-bones/
https://www.thelaminitissite.org/feet-faq–articles/robert-bowker-hoof-anatomy-videos?
http://hastsverige.se/news/hastforskare-forelaser-barfota-eller-skor
🐴 Barfota i hagen – hovboots när det behövs!
Behöver din häst verkligen vara permanent skodd för att kunna ridas på grusvägar? Kanske inte!
Med rätt hovboots kan många hästar gå barfota i vardagen och samtidigt få det skydd de behöver under ridning och träning.
På Viahov har vi specialiserat oss på hovboots och hovhälsa. Med närmare 20 års erfarenhet hjälper jag dig att hitta rätt lösning för just din häst.
Vi erbjuder dessutom möjligheten att hyra hem provskor och prova i lugn och ro!
👉Utforska vårt sortiment av hovboots →
Vill du förstå hästens hovar på djupet?
Att förstå hur hoven fungerar är en sak. Att kunna omsätta kunskapen i praktiken är något helt annat!
På Viahov Play delar jag med mig av mina snart 20 års erfarenhet av hovvård, hovhälsa och barfotahovar. Här får du lära dig att förstå hovens anatomi, känna igen obalanser och upptäcka vad du själv kan göra för att ge din häst bättre förutsättningar.
För målet är inte att hästen ska vara barfota till varje pris.
Målet är friska, starka och välfungerande hovar – oavsett vilket hovskydd hästen behöver.
