[Till vänster: Nästintill markparalellt hovben – till höger – hovbenet har 6,7 graders positiv lutning efter korrigerande skoning.]
De senaste dagarna har jag fastnat djupt i frågan om kronrandens lutning och hovbenets vinkel. (ni som följer Viahov på Facebook har säkert sett det)
För mig börjar sambanden kännas så glasklara att jag ibland tänker: ”Det här borde väl alla ha koll på vid det här laget?”
Samtidigt ser jag hur verkligheten ser ut – och den ser inte alls ut så. Vi lever i ett kunskapslandskap som är totalt övermättat. Sociala medier är dränkta av forskning, förenklingar, påståenden, metoder, reels, forumtrådar, halvsanningar och rena felaktigheter – allt i samma flöde. Det är inte konstigt att både hästägare och yrkesverksamma blir vilsna, trötta och mentalt utmattade. Jag blir det själv. Ändå fortsätter jag. Av ren envishet – och för att det här faktiskt spelar roll. Under arbetet med detta har jag haft värdefulla samtal och fått input från bland andra veterinär Tone Wien och hovslagare Kirsten Aasvang, kring bakgrunden till varför 30 graders kronrandslutning blev en norm inom vissa barfotaskolor. Det är viktigt, för här finns en historik som ofta tappats bort.
Mycket av detta kan spåras tillbaka till Hiltrud Strasser.
Problemet är att flera av de teorier hon myntade – som i grunden var felaktiga – senare adopterades, ompaketerades och spreds vidare av andra läror, utan att ursprunget längre var synligt. Då slutade de ifrågasättas. De blev ”sanningar”.
Och plötsligt hör man samma idéer florera i helt andra sammanhang – även där man minst anar det. Jag fick till exempel berättat för mig att teorin om ett markparallellt hovben lyftes fram som något positivt av en föreläsare under Nordic Hoof Summit, där den amerikanske hovslagaren Michael Savoldi föreläste (osäkert om det var 2024 eller 2025).
För tydlighetens skull: jag hörde inte föreläsningen själv, utan har pratat med flera som var där – bland annat Sören Stjärnås, som jag samarbetat mycket med. När jag i efterhand tittade igenom Savoldis material insåg jag något viktigt: Han har rätt i mycket. Precis som många inom barfotarörelsen och “natural trim” tänkandet (där jag själv har min bakgrund!). Kritiken mot ”höga klackar”, statisk uppbyggnad, för hårt tryck på fel strukturer och en önskan om att följa den ”funktionella sulan” när man verkar en hov – är i grunden rimlig och sund.
MEN – precis som hos Strasser – dras fel slutsatser när det gäller hovbenets vinkel. Att hästen inte ska gå på ”klackar” betyder inte automatiskt att hovbenet mår bäst av att vara markparallellt, och att det är eftersträvansvärt att alltid verka ner trakten till strålens bredaste punkt. Det är är EN av viktiga punkter som har gjort att barfotarörelsen har fått bakslag. För många hästar leder denna halvblinda approach till felaktig palmar vinkel som orsakar smärta i hela kroppen!
Hästen ska inte gå på ”klackar” – höga trakter är inte bra – men den ska heller inte alltid verkas ner i trakterna – och ett markparalellt hovben är problematiskt. Alla dessa sanningarna kan existera samtidigt. Det här är inte svart/vitt och det finns nyanser här. Jag har debatterat det här i flera år inom hovbranschen, bland annat med Ove Lind, som argumenterar för att bakåtbrutna hovbensvinklar och NPA inte är problematiskt – med resonemanget att ”hästar måste ju kunna gå i uppförsbacke”.
Jag håller inte med.
Forskningen kring negativ plantarvinkel (NPLA/NPA) och dess påverkan på hela hästens biomekanik och belastningsmönster talar ett helt annat språk. Just därför har jag nu uppdaterat och öppnat ett nytt avsnitt i Hovkursen, som ligger helt gratis tillgängligt för alla. Ett första steg till att hjälpa till att skapa klarhet och förståelse i denna snårskog.
Syftet är enkelt:
att ge hästägare (och yrkesverksamma) ett konkret, visuellt och snabbt sätt att läsa hoven och avgöra om vinklarna är rimliga – utan att behöva plöja vetenskapliga avhandlingar om myofasciella linjer, diafragmans nervförsörjning och proprioception för att komma igång.
Och till sist: tack till alla er som bidrar med frågor, motstånd, perspektiv och kunskap. Det är exakt så här viktiga ämnen måste få växa – öppet, nyanserat och med både historik och modern forskning i ryggen. Jag är fortsatt kritisk till gapiga högljudda självutnämnda experter som konsekvens skjuter ner på ”den andra sidan” och kommer med påståenden utan tyngd – den typen av mindset gör att jag totalt tappar förtroendet, medan tänkande människor som resonerar sig fram till sina slutsatser med logiska resonemang och forskning i ryggen – och ödmjuk hållning på vägen – det kan jag respektera.
Allt gott! Anna på Viahov
👉 Vill du bidra till bättre allmänbildning kring hovar och hovvinklar – dela gärna vidare artikeln till andra som kan ha nytta av den
Hästens hovar är fascinerande och komplexa strukturer som påverkar hela hästens välbefinnande. Begreppet Centre of rotation, ”CoR” används flitigt inom hovvårdsbranschen. Nu ska vi demystifiera detta och jag ska förklara och bryta ner detta koncept på ett enkelt sätt för alla hästägare därute! Vad är Centre of Rotation?
CoR, eller ”rörelsecentrum”, är som ett osynligt nav där hoven roterar när hästen rör sig. Tänk på det som den punkt där hoven ’svänger’ och anpassar sig till markens yta under olika rörelser.
Var finns CoR? För att förenkla, kan du tänka på CoR som en tänkt punkt där kronbenet och hovbenet möts – alltså i hovleden. Det är här hovens rotation uppstår. Att förstå detta är nyckeln till att upprätthålla en sund hovbalans.
Kär barn har många namn! För kuriosa så finns det också en benämning som kallas ”Duckets Dot” som är en liknande punkt i hoven, som uppfanns av en hovslagare vid namn Ducket. Punkten är uppkallad efter honom, och man kan använda denna referenspunkt på ett liknande sätt som CoR. Den senare benämningen CoR är dock mer vedertagen och använd enligt min erfarenhet.
Hur påverkar det din häst? En sund hovbalans bidrar till att minska risken för skador och obehag för din häst. Hovens proportioner i förhållande till denna punkt CoR är därför viktig för hovens hållbarhet långsiktigt.
Varför är Centre of Rotation (CoR) viktigt för hästen?
Centre of Rotation (CoR) är kritiskt för hästens hovbalans och rörelse, och erfarenheter från hovslagare och observationer inom området har lyft fram dess betydelse. Att skapa balans runt CoR är avgörande för att stödja optimal biomekanik hos hästen. Det bidrar till en jämn och smidig rörelse, vilket är grundläggande för hästens totala välbefinnande.
Erfarenheter, studier och observationer från branschen visar att skor med CoR mitt i skoarmen, med en jämn yta framför och bakom (50/50), främjar biomekanisk effektivitet. Det säkerställer en balanserad påfrestning på hoven.
Observationer indikerar att barfotahovar med sund hovform ofta uppvisar proportioner omkring 60/40. Dessvärre har många hästar idag proportioner som avviker långt från detta ideal, med tendens till alldeles för långa tår och understucken trakt. Detta förflyttar hela stödytan framåt långt framför CoR punkten. Eftersom tån sticker ut betydligt framåt under tillväxtcykeln och dessutom har en förmåga att dra med sig sulan framåt i tån, skiftar proportionerna i takt med hovens tillväxt. Därför blir ett kort verkningsintervall viktigt för att effektivt åtgärda och anpassa balansen över tid. Vill man korrigera detta så finns det fler viktiga faktorer att ta hänsyn till och jag hinner inte täcka in alla här. Men jag vill poängtera att det är väldigt viktigt att se till att hästen traktlandar och är bekväm att landa på sin (friska) stråle. Det är en av de viktigaste åtgärderna tillsammans med kortare verkningsintervall för att åtgärda detta. Korrigering innebär också att man ibland behöver lägga en kortare överrullning i hoven när man verkar den. Se gärna mitt tidigare inlägg som handlar om att backa tån på hoven. Men som sagt, traktlandning och bekväm stråle är väldigt viktigt för att detta ska fungera. Om inte hästen traktlandar så ökar risken att tån drar sig iväg framåt även om man kortar upp den, och risken finns då också att hästen blir mer obekväm av en tåkortning.
Hitta Centre of Rotation Utan Röntgen: En Praktisk Guide
Att lokalisera Centre of Rotation (COR) inom hovvård kan verka som en utmaning, men det är fullt möjligt att använda ledtrådar utifrån och enkla observationer. Vi kommer här att dela med oss av några användbara metoder, bland annat en visuell markör som du kan upptäcka på utsidan av hoven.
1. Kronranden skvallrar
En metod som har blivit uppmärksammad och stödd av forskning involverar att dela in kronranden i tre delar, med en särskild fokus på övergången mellan den första och andra tredjedelen. (se gärna bilden längst upp där jag markerat upp denna punkt på kronranden) Man vill alltså sträva efter att stödytan i hoven har ett förhållande så nära 50/50 som möjligt bakom vs framför denna punkt och där är som sagt 60/40 inom ramarna för vad som anses vara helt okej för en barfotahäst. Denna metod är understödd av erfarenhet och praxis inom hovvårdsbranschen. Fördelen med denna metod är att man genom att se på hoven i profil eller bara genom att titta på bilder på hästen kan man se denna punkt utifrån.
Hur man gör detta steg för steg:
Betrakta hoven i profil och dra en tänkt linje från tå till trakt längs med kronranden, och notera övergången från den första till den andra tredjedelen.
Därifrån drar du en tänkt linje 90 grader rakt ner längs med hoven ner till golvet. Det är här CoR oftast infaller.
2. Hitta fler synliga markör på utsidan av hoven: Om du vill ha mer bekräftelse på att du hittat rätt: Titta gärna på markörerna även på undersidan av hoven och kontrollera hur dessa sammanfaller med den tänkta linjen från kronranden: Exempelvis så brukar CoR ofta sammanfalla med var hovsulan är som bredast, samt där traktstöden slutar växa (oftast bildas små sprickor i traktstöden här på en overkad hov. Se bilderna här) De här markörerna kan observeras utan behov av avancerad utrustning.
Även om ovanstående inte är en exakt vetenskap, ger det ändå ganska säkra och användbara indikationer och ger dig möjlighet att börja förstå hovens rotationscentrum. Framförallt kan den hjälpa dig att se hur balansen i hoven ser ut!
Att förstå Centre of Rotation ger dig en nyckel till att förstå din hästs hovar och hur de rör sig. Genom att använda enkla metoder som att dela in kronranden och använda synliga markörer på hoven kan du skapa användbara referenspunkter för att estimera CoR. Se det som ett steg närmare att optimera din hästs hovvård och främja en sund och bekväm rörelse!
Hoppas detta inlägg var till nytta och hjälp! Jag brinner verkligen för hästhälsa och hovvård och önskar att detta vore allmänbildning inom hästvärlden, så att vi kan få en ökad förståelse för hovhälsa. Det är en av de viktiga ingredienserna för en hållbar häst att ha hovar med rätt proportioner.
Vill du ha hjälp och råd kring hovvårdsbehandlingar och hovboots så ta gärna kontakt med oss på Viahov. Jag pratar en hel del om traktlandning och hur viktigt detta är. Faktum är att hovboots kan vara en bidragande faktor för att hjälpa hästar med dåliga hovar att utveckla en bättre traktlandning och därmed stärka upp den bakre delen av hoven rejält! Till detta ändamål har jag en del tips och trix om olika typer av iläggssulor. Hör av dig om du har en häst med extra behov och du är nyfiken på hur det kan hjälpa just er!
Jag känner att jag det har gått väldigt långsamt framåt i mitt lärande om hovar ett tag och att jag fortfarande inte har hittat alla nycklar till hovvård och hur den bör utövas för att ge hästen både bekvämlighet, snabb läkning/återställning och dessutom ”fina” hovar och hovform. Boots och skor i all ära – men målet är faktiskt en hov som är i såpass bra och sunt skick att den inte ska behöva skyddas på alla underlag. Därför behövs mer kunskaper om både hästhälsa och hovhälsa.
Missförstå mig rätt nu – jag har mer kunskap nu än för 10 år sedan och har hjälpt många hästar genom åren till finare hovar och läkt ut sprickor, strålröta, utflytningar och många andra vanliga hovproblem. Men jag tycker på ett sätt att det känns som att saker blir svårare ju mer man lär sig. Jag är fortfarande på utvecklingskurvan där man förstår att ”ju mer du lär dig – desto mer inser du vad lite du egentligen vet” Jag har de senaste 10 åren jobbat med hovar samtidigt som jag -i stort sett ensam- byggt upp ett företag med webshop för hovprodukter och boots som kräver större delen av min tid. ( Viahov AB ) Jag har många gånger önskat att jag hade haft mycket mer tid! Tid att förkovra mig i nya kurser, läsa böcker, tid att arrangera hov-events och hovträffar runtom i landet, tid att skapa fler hov-webinar, tid att konsultera fler hästägare, tid att verka fler hästar och prova ut boots, tid att prova och undersöka fler nya produkter tid (och råd) att åka på hoof-summits utomlands, tid att träffa fler kollegor och byta erfarenheter. Med mera….. (Jag letar för övrigt efter en ny person lokalt i Kinna som vill jobba deltid för att hjälpa mig på Viahov lagret. Jag hinner inte med allting själv där längre. Skicka pm om du är intresserad och finns i området)
Nu har jag börjat kika litegrann på olika hovmetoder igen och den här gången tänkte jag gå lite mer på djupet, för jag vill verkligen komma fram till ett sätt att jobba som känns både mer effektivt och skonsamt för hästen, och som dessutom är lätt att lära ut och få människor att greppa mentalt. Jag har skrivit lite om olika hovmetoder i bloggen tidigare. Nyss kollade jag lite snabbt på TACT och insåg snabbt att det var nog inget för mig. Det var för aggressiv verkning. Men HGM verkar intressant att studera mer av. Jag gillar ju filosofin bakom och kommer nog hämta fler av deras idéer.(använder ju redan liknande tänk därifrån som jag känner igen sedan förut. Så allt är inte nytt). Jag kommer att skriva mer om detta längre fram när jag har jobbat lite mer praktiskt med det och har lite mer att berätta om det. Men en av de saker jag gillar och kan berätta redan nu är att man har stort fokus på hästens bekvämlighet, en snabbare process i att hjälpa hästen”ställa om” sin egen hovform till det bättre och är ha respekt för att processen är viktigare än att hoven måste se estetiskt ”snygg” ut under den tiden…Det kommer med tiden.
Det finns nämligen en viktig aspekt inom hovvård som jag tycker är himla viktigt men som förvånade nog ofta förbises och det ju just detta ! – Hur lång tid det tar för hoven att förändras. Alltså ”PROCESSEN”…. De flesta är ju införstådda med att omställningen av en hov är en process. De flesta förstår att det tar en viss tid för hoven att läka och ställas om, och det pratas mycket om det att den själv behöver växa ut ny hovvägg och sula som är starkare/rakare/bättre än den tidigare. Men varför pratar vi inte lite mer om hur lång TID en hov behöver under den här processen? Varför jämför vi inte detta när vi jämför olika metoder? Detta är ju verkligen något som kan göra en metod bättre än en annan metod. Vissa hovvårdsmetoder verkar ju fastna i en process av flera år och vissa andra har hittat nycklar till en betydligt snabbare utveckling.
Exempelvis: Metod 1 kanske är bra, och ger en läkning av hoven på sikt, medan Metod 2 gör samma sak fast mer än dubbelt så snabbt – och dessutom med en högre nivå av bekvämlighet för hästen. Varför då klamra sig fast vid Metod 1 ? Det är så många hovvårdare i den här branschen, både hovslagare och barfotaverkare, som klamrar sig fast vid det enda som de känner till för att de vet att det fungerar och känner sig trygga med detta – men tar sig inte tid eller intresse för att undersöka hur en annan approach eller teknik eller verktyg kanske gör processen både kortare och mer bekväm för hästen. Jag tycker det är bra om man kan vara ödmjuk nog att våga ta till sig nya idéer om det finns indikationer på att det är bättre för hästen.
Det är snart en hovkonferens på G i landet, med fokus på barfotaverkning.
De arrangerar dessutom ett SM i hov-verkning. Jag är skeptisk till idén att tävla i verkning. Det känns lika dumt som att ha tävlingar i Hovslageri nästan. Eftersom hovvård är en process med fokus att förbättra prestanda, hovfunktion/hovhälsa och prestation över tid- så hade man isåfall behövt bedöma PROCESSEN – och inte en enskild verkning. En väl utförd verkning säger nämligen inte mycket alls om hur snabb eller skonsam processen är för hästen eller hur funktionella hovarna är. Det blir bara en ”ögonblicksbild” av en utförd skulptering. Som om det är konstnärer som ska skulptera det vackraste föremålet.
Nu vet jag inte om HUR de kommer att bedömas för sitt arbete men om det är hur estetisk hoven är, så säger ju inte det så mycket om hur hög prestation den har eller hur snabbt den kommer att utvecklas till en högre prestanda. Eller hur lång tid det kommer ta. Hur man bedömer verkning eller skoning kan ju därför riskera bli mer av en ”skönhetstävling” när det i själva verket skulle behöva vara mer av ett bruksprov för att ha någon nytta alls i verkligheten. En snygg hov är inte värt så mycket om den inte går att använda eller om verkningen saktar ner utvecklingen av läkning och utveckling, istället för att skynda på processen. Ibland kan ta ju ta ett par verkningar för hoven att balansera upp sig och hästen behöver röra på sig däremellan. Som sagt! Jag vet ju inget om hur de kommer att göra dessa bedömningar! Så det kan hända att det bara är jag som är trångsynt och onödigt negativ. Men jag har lite svårt att se hur en sådan tävling kommer att kunna bli rättvis och givande. Jag är öppen för att jag kan ha helt fel så det blir spännande att få höra om resultatet av detta 😅
Nu ska jag prata om något som är lite smått kontroversiellt i barfotavärlden, och det är skillnaden mellan olika barfotaverkningsmetoder och det som jag tycker fungerar bäst för hästarna
Det här är baserat på mina egna erfarenheter av att arbeta med hovar professionellt i snart 10 år och varit en dedikerad hovnörd i över 16 år. Jag har gått flera olika kurser och utbildningar inom området och börjar se lite tydligare skillnader mellan de olika metoderna, och hittat en väg som jag tycker passar mig bra, även om det nu känns som att jag har blivit nybörjare på nytt igen och fortfarande känner mig som en elev.
När jag först börjad att nosa på det här med barfotaverkning år 2005 så var det kunskaper hämtade direkt från AANHCP i USA som togs hit av eldsjälar och hovnördar som mig själv. Jaime Jackson skapade detta koncept i USA för att efterlikna de vilda mustangernas ökenhovar som var så starka och fina.
Därav tekniken ”mustang roll” som säkert många har hört talas om. Det är en av teknikerna som används i verkningsmetoden. På utbildningen till Hovformsspecialist som jag senare gick år 2012 så påminde verkningsmetoden ganska mycket om detta, eftersom utbildningen grundade sig på AANHCP’s teorier. Hovforskaren Robert Bowkers teorier stödjer även detta sätt att verka hoven på och hans material används i utbildningen som jag gick.
Det här sättet att verka hoven på fungerar jättebra för väldigt många olika typer av hästar och hjälper många att läka ut problem i hovarna, allt från sprickor till understucken hovform och utflytningar. Det resulterar ofta i starka fina och välformade hästhovar som tål att gå barfota efter en övergångsperiod, ofta ihop med användningen av barfotaboots vid behov.(vi har som bekant mycket vägar med bergskrossmaterial här i Sverige och på dessa underlag klarar nästan inga hästar att arbeta barfota, att skydda hoven är oftast nödvändigt då)
Jag vill inte slå ner på metoden eller sprida några missförstånd här, för det finns så många positiva sidor med detta sätt att sköta hovarna på, att det är värt att lyftas. I synnerhet då man jämför denna metod med andra betydligt mer invasiva och rigida verkningsmetoder som förekommit. (Ni känner säkert till Strasser). Den senare metoden spred sig fort men fick snabbt ett dåligt rykte på grund av att verkningen som gjordes ute i stallarna var ofta av samma typ som Veterinären Dr Strasser gjorde på sin klinik (där alla hästar gick på rehab på lösdrift med mjuka gummimattor 24/7) Med andra ord, eleverna till Strasser skapade klinikverkningar ute i stallarna och lämnade sedan hästarna helt utan hovskydd efteråt, vilket fick följden många ömfotade och halta hästar som inte klarade den extrema verkningen. Klart att det blev ett ramaskri. Och ett extremt dåligt rykte för hela verkningsmetoden. Jag är inte på något sätt speciellt insatt i hur verkningen utförs men ryktet säger att man hade en idé om att hovarna skulle stöpas om till en viss förutbestämd form och storlek, och man skapade skålform på hoven och skar i levande sula för att skapa denna skålform i hoven, vilket ibland kunde resultera i att man verkade fram blod i hoven då sulan var för tunn för detta. Återigen, så vet jag inte om detta stämmer, men det är vad jag har hört ryktas om metoden. (Till Strasserverkningens försvar kan jag också tillägga att elevernas tolkning och utförande av metoden inte alltid är representativt för själva metoden i sig. Det kan ju vara så att man totalt har misstolkat Strassers syfte och metod, och därigenom har det skapat onödigt lidande för hästar som eleverna har utfört dessa misstag på, och det kanske inte alls var meningen från början att det var så det skulle utföras)
Men över till vildhästverkningen igen.
Med bakgrund till det här dåliga ryktet från Strasser som spred sig till alla barfotaverkare så var det såklart väldigt väldigt viktigt att de verkningsmetoder som ville skapa sig en egen legitimitet visade att de tog starkt avstånd ifrån detta invasiva sätt att verka hoven på. Vildhästmodellen marknadsfördes för 15 år sedan som en skonsam metod som absolut INTE skulle få resultera i en häst som var mer ömfotad efter verkningen, och en metod där man absolut inte går in och skär i hovens levande sula. Man tar endast bort den hovvägg som är ”förvuxen”, död sula, och material som hade slitits bort på naturlig väg, om hästen hade levt ett naturligt liv i det vilda med mycket rörelse över varierat underlag. Och det var just denna approach till verkning som gjorde att jag intresserade mig för metoden och senare även valde att gå utbildningen till Hovformspecialist (en utbildning som alltså bygger på teorierna från vildhästmodellen men som inte längre kallas för vildhästmodell, eftersom detta skapade en hel del missförstånd. Meningen är ju inte att skapa ökenhovar på alla hästar, tvärtom så ville man ju ta hänsyn till hur den individuella hoven såg ut, och inte framtvinga något speciellt mått eller form på hoven på ”konstgjord” väg)
Tack vare denna utbildningen och mitt arbete så har jag kunnat hjälpa otroligt många hästar att få finare och starkare hovar än de någonsin haft förut på ett skonsamt sätt. Med barfotaboots som hjälp så kunde jag hjälpa många hästar med övergången från skodd till barfota på ett skonsamt sätt. Fördelarna att gå barfota och att få täta verkningar kan trolla bort de mest svåra hovproblem som man i hovslagarvärlden har väldigt svårt att hantera utan metall, spik och diverse material. Även många hovslagare av den äldre läran är ju medvetna om barfotagångens fördelar och kallar fortfarande skon för ”ett nödvändigt ont”. Med hjälp av barfotaboots så behövs inte detta ”ont” som någon nödvändighet längre. Man kan ju få ut det bästa av två världar!
En av de saker som jag lärt mig är att hjälpa hästen läka ut sina hovsprickor. Det går utmärkt bra att läka ut dessa endast med hjälp av regelbunden hovvård och barfotagång (med boots som skydd vid behov som sagt) Men även strålröta, trånga/klämda trakter, deformerade fånghovar (obs, ej akut stadie), hålväggar, och olika typer av utflytningar. Det handlar i stort sett om att låta hoven själv få ställa om sig i sin egen takt efter sina förutsättningar. Hoven är suverän på självläkning om man bara stöttar den på ett naturligt sätt och om den har en sund hovtillväxt. För att kunna hjälpa hästen med detta fick jag lära mig att tänka holistiskt kring hovvården. Det var inte bara själva verkningen, utan allting runtomkring hästens skötsel som skulle bidra till bättre hovkvalitet, allt ifrån foder till motion. Detta eftersom hoven är beroende av näring och korrekt stimuli för att kunna läka sig själv. Det gör stor skillnad på hovkvalitet och läkning om man ser till HELA hästen och tänker holistiskt. Hovvård för barfotagång i kombination med korrigering av foderstat, motion och massage kan göra underverk med en häst och det är den här holistiska approachen som är så revolutionerande och som jag tror är anledningen till att barfotaverkning har blivit så otroligt populärt och har hjälpt så många hästar.
Jag vet att det är lätt att få lite hybris när man precis har lärt sig något nytt som verkar vara så mycket bättre än förut och som ett nästan revolutionerande sätt gör ”omöjliga” saker möjliga igen, och när man får så många bevis på sin framgång. Och jag kan lugnt säga att jag har haft släng av denna hybris, när jag insåg att jag endast med hjälp av dessa relativt enkla medel kunde hjälpa allt ifrån ”kroniska” fånghovar, läka ut ”kroniska” sprickor, och återställa hovar som från början sett ut som katastrof, till att bli riktigt fina, välformade och välfungerande! ( se gärna inlärningsdiagrammet längst ner så förstår du att jag var i stadiet ”Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know”)
Hovformsspecialistutbildningen har växt fram som den (i min vetskap iallafall) största i Sverige för att utbilda barfotaverkare i vårt land. Och generellt sett så tycker jag att hovformsspecialister verkar erhålla ett ganska gott rykte runtom i landet. Det är visserligen fortfarande många som associerar det med plågsamma strassermetoden och drar hovformsspecialisterna över samma kam. Det kan alltid bli bättre. Men jag tycker ändå att det är en väldigt stor skillnad idag, jämfört med ryktet som barfotaverkare hade för 10-15 år sedan då detta fortfarande var mer nytt. Det är ändå ett bra betyg för själva utbildningen tycker jag.
En bidragande orsak till detta kan också vara att vi faktiskt också har startat en branschförening (Svenska hovvårdares riksförbund) som bland annat jobbar med att städa vårt rykte i branschen och försöka hjälpa till att höja de seriösa och utbildade barfotaverkarnas yrkesstatus i landet. (Är du yrkesarbetande hovvårdare? Gå med i föreningen!)
Så tillbaka till vildhästmodellen.. Även om den här metoden är väldigt bra och har hjälpt MÅNGA hästar, så finns det stora förbättringspotential, och en hel del kvar att önska av den. Som en sann hovnörd och vetgirig, så insåg jag att det fanns mer kvar att lära även efter att jag avslutade utbildningen och min jakt efter kunskap har fortsatt att driva mig vidare. Trots hybris och naivt självförtroende så insåg jag att det är mycket som jag fortfarande inte vet och jag har en ganska ödmjuk grundinställning till kunskap och tänker att man aldrig blir fullärd.
De svagheter som jag och några av mina kollegor upptäckte och pratade mycket om med den här metoden handlade om de hästar som inte fungerade bra i sina hovar, trots flera års barfotagång och minutiös verkning och holistisk behandling med rätt motion, näring och andra behandlingar, samt användande av hovskydd(boots) vid behov, och allting sköttes enligt konstens alla regler. Det kunde oftast ta sig i uttryck som hovar som måste verkas ofta (max var femte vecka, eller ännu oftare) för att inte flyta ut i tårna. Platta sulor. Trånga trakter som gärna ville bli åt det understuckna hållet, och som det var svårt att få att bredda sig helt trots att man gjort allt ”enligt boken”. Hästar som ”tassade” och tog lite kortare steg än de gjorde när de gick skodda, på hårt underlag. Hovar som lätt började flyta ut och bli obalanserade om man drog ut på intervallet. Först trodde jag att det var normalt, att alla hästar inte kunde få perfekta ”stenkrossarhovar” och bli runda, skålformade, och i bra balans med stora flytande steg och accepterade detta som en naturlig begränsning och hästarnas individuella olikheter. Men efter diskussioner med kollegor, hovnörderi-träffar, och djupdykningar i andra olika hov-läror och metoder, – så blev det till slut mer och mer öppenbart för mig vad problemet var!
Nu har det utkristalliserat sig ganska klart och tydligt att det som jag saknade i denna metoden är exakt det som vildhästmodellen har fått kritik för ända sedan den ”lanserades” i Sverige. Den korta beskrivningen är: Det saknas metod för att avgöra och korrigera den korrekta trakthöjden, eller tå-axel balansen. Redan när vildhästmodellen lanserades i Sverige och började användas så fick metoden kritik för att den väldigt lätt skapade ”bakåtbruten tåaxel” hos hästarna eftersom man ofta tog ner trakterna, genom att man verkade ner hovväggen till sulans nivå. Det enda försvaret mot kritiken var att hoven ”naturligt” skulle ställa om sig till korrekta vinklar efter en omställningsperiod. Många hästar gör nog det också, men inte alla.
Hovarna blev visserligen oftast fina och kunde läka ut sina sprickor, bredda sina trakter till stor del och få starka strålar tack vare barfotagången och de täta verkningarna men metoden med kraftig mustangroll och den felaktiga vinkeln kan alltså också riskera att skapa en avlång hovform som lätt flyter ut i tårna, blir lätt platt i sulan i tån och måste hållas tillbaka konstant med täta verkningar för att inte flyta ut och bli i obalans. (ibland med sprickor och hålväggar som följd)
Under en lång period så trodde jag alltså att detta var helt normalt. Och jag hade inte någon kunskap eller verktyg hur jag skulle läsa den typen av hov eller hjälpa den på annat sätt än att verka hoven ofta och korta in tån – vilket ju löste problemet på kort sikt och höll sprickorna borta och hästägaren nöjd.
I metoden vildhästverkning så får man bland annat lära sig att ta ner hovväggen till sulans nivå. Och det här fungerar oftast bra, men det kan som sagt skapa problem om hoven får en negativ vinkel. Trakthöjden måste vara i balans med höjden på tån och väldigt ofta så kan man därför inte sänka trakten helt till sulnivå, och i synnerhet inte på hästar som bygger mycket material i tån, som man lämnar kvar, för då måste man först ta bort det överflödiga materialet i sulan i tån. Jag fick lära mig den gyllene regeln att aldrig skära i hästens friska sula. Detta resulterade i att vissa hästar som faktiskt bygger en hel del frisk sula i tån riskerar att få en negativ vinkel när man tar ner traktväggen till sulnivå och trakten blir för låg i förhållande till tån. Detta resulterar i att sulmaterialet i tån pressar fram hoven som en pizza-deg och den blir mer avlång, istället för mera rund, vilket minskar skålformen som man är ute efter. Hovväggen är rörlig och kan flexa tillbaka, men den gör inte det om det finns för mycket sula i tån som håller emot.
Även konceptet med mustangroll är något som inte alltid är så bra för hoven. I synnerhet inte på sidorna där hoven behöver ha sin tjocka hovvägg för att hålla ihop. Ofta resulterar detta i att man tunnar hovväggen på tok för mycket, hela vägen runt. Detta kanske skapar en utseendemässigt ”snygg” hov, men det blir speciellt problematiskt på hästar som redan har dålig hovkvalitet med tunna väggar. Det blir ännu lättare för hoven att bli avlång. Fördelen är att man kan få bukt med utflytningar relativt snabbt och enkelt, samt även sprickor. Men samtidigt så har man tagit bort viktigt stödmaterial i hovväggen som hästen behöver, och kanske t.om format hoven så att sulan är den högsta punkten i hoven, vilket kan göra hästen ömfotad på hårt material och den behöver ha boots på sig.
Dr. Bowker har tidigare rekommenderat att verka bort allt material i hovväggen som är utanför den vita linjen! Det här kanske måhända är bra för hästar i rehab, som en slags ”klinikverkning” där man korrigerar något. Men en frisk hov ska man inte ta bort så mycket material från hovväggen på, det är min åsikt. (jag följde aldrig det här extrema rådet från Bowker vill jag nämna, utan försökte spara mer av hoven)
Jag vill inte misskreditera Dr Bowker. För hans forskningsmaterial och kunskaper om hovens anatomi är mycket läsvärt och han har lagt ner otroligt mycket tid på forskning och studier om hoven som är väldigt intressant! Detta kan ingen ta ifrån honom och han har betytt otroligt mycket för kunskapen om hovens anatomi!
När den nya trenden ”HGM-trim” dök upp på Youtube som ett fenomen var det nog lite av en reaktion på att många hästar hade blivit öververkade i trakten. Därför svingade pendeln över till en ny metod som uppmuntrar till att i princip inte verka trakten alls, och låta allt vara kvar utom tån, som skulle kortas. Det var en hel del som provade tekniken och en hel del av de som hade haft negativa erfarenheter av ”vildhästverkning” tyckte att hästarna funkade bättre, nu när de sparade ut en hel del trakt. Vissa som testade fick dock katastrofala resultat, med väldigt ömfotade hästar och hovmaterial som blev i stor obalans. Jag tror det var anledningen att detta endast blev en ”fluga” som fort försvann från blickfånget.
Det finns självklart fler andra metoder inom barfotavärlden men jag tänker inte gå igenom dem alla nu. Jag har inte heller personlig erfarenhet av dem alla.
Efter många diskussioner och erfarenhetsutbyte med kollegor, speciellt Linda Karlsson i Björektorp, så kom vi fram till att det här problemet kräver att vi ändrar på sättet som vi verkar dessa hovar. Linda Karlsson, också en hovnörd av rang, har utvecklat sin egen metod av verkning efter att ha influerats av allt ifrån hovslagare, 4-point trim, hovterapi, och massa hovkurser (även hovformsspecialist) hon har gått samt sin egen erfarenhet och är en av de hovvårdare som jag ser upp till som en av de främsta i landet. (under utbildning till Godkänd Hovslagare nu också!) Jag förstod att hon var någonting på spåren när hon inte bara hjälpte sina kunders hästar, utan också hjälpte bland annat en hovformsspecialist med sin egen häst och hjälpte hästen att länga steget, och sluta ”tassa fram” och ömma bland annat genom att skära bort material i hästens sula och några få enkla rasptag på rätt ställen. Linda har för övrigt hjälpt mig med mina hästar också och visat gång på gång hur rätt balans i hoven utgör massiv skillnad.
Det här sättet att verka hoven på som Linda sysslar med innebär att om man balanserar hoven på RÄTT sätt, så behöver man oftast inte komma ut och verka den lika ofta. Om hoven är bra balanserad och hästen rör sig mycket så kan man t.om finna att man kanske bara behöver underhållsverka den några gånger per år! Jag kunde inte riktigt tro på att en verkningsmetod kan göra så stor skillnad. Jag var ju van vid att behöva boka mina kunder med MAX 5 veckors mellanrum för att inte tån ska flyta ut och hoven bli helt obalanserad!
Efter ny kurs med en känd hovslagare fick jag en ny ”ögonöppnare”. På denna kursen så uppmuntrades vi att läsa av balansen mellan tå-trakt och även sänka tån om möjligt, för att skapa en bättre vinkel. Jag hade svårt, väldigt svårt, att acceptera detta eftersom jag lärt mig att gå in i levande sula i tån är ”big No No”, och en del av mig ville avfärda alltihop och jag hade svårt att ta till mig hur jag skulle kunna implementera detta i mitt arbete. Jag hade fått lära mig att det kan riskera göra hästen mycket ömfotad. Det kändes som jag var ute på väldigt hal is och jag ville inte riskera att göra någon häst sul-öm och göra någon plågsam strasser verkning av det hela. Men det blev uppenbart för mig hur viktigt detta är, speciellt på min egen häst som bygger mycket sula i tån, vilket plattar ut och drar iväg tåväggen väldigt mycket, och gör hoven mer avlång och spetsig.
När jag också gick en kurs hos min kollega Linda så testade jag bland annat att verka döhovar med klubba och klinga för att verka bort tå-material i sulan och forma hoven och se hovarna få bättre skålform, vilket var lite chock-artat för mig. När jag sedan började använda den här metoden på min egen häst så föll liksom bitarna på plats.
Nu kanske det låter som att man verkar MER material i hoven, men sanningen är att det är precis tvärtom! Tidigare så verkade jag väldigt mycket mer på själva hovväggen, och det tog mig en bra stund att verka klart en hov. Jag tunnade hovväggen runtom med en ”mustangroll” och tog bort extra mycket från tån. (för att den inte skulle flyta ut). jag sänkte alltid hovväggen till sulnivå, även i trakterna. Men jag tog ingenting alls på sulan, om det inte var död sula som var på väg att lossna självmant.
Skillnaden nu är att jag verkar inte alls lika mycket på hovväggen. Jag tar bort överflödigt horn naturligtvis. Men jag tunnar inte hovväggen som förut (förutom ev tån, för överrullningens skull) och den stora skillnaden är att JAG SKÄR BORT SULA I TÅN på hoven om den behöver detta (och den inte är för tunn naturligtvis). Detta gör även hovslagare, och det är något som jag och många andra barfotaverkare har sett ner på. Visserligen så tycker jag fortfarande att det är HELT FEL att ta bort för mycket sula, och att tunna den så mycket att den börjar svikta tycker jag inte är bra alls – den ska ju kunna skydda hovbenet därunder och klara av att gå barfota. Då funkar det inte att tunna den så mycket. Men nu har jag börjat förstå att man alltså ibland behöver ta bort en del material för att hoven ska kunna ”flexa tillbaka” och bli mer rund i formen, och detta ökar också skålformen i hoven på ett naturligt sätt. Skålformen ”skapar sig själv” på det här sättet, kan man säga. Lite som trolleri!
Men här är det också mycket mer viktigt att ha ett vältränat ”hov-öga” där man lite som en konstnär har ett öga för vad det är man vill skapa. Om man inte har känsla för det, så finns det alltid en risk att man gör fel, skär bort för mycket och hästen blir ömfotad. Det här är inte en ”tre-stegs-metod” som man kan lära sig behärska över en helg och sedan bli färdig nog att börja verka hästar helt på egen hand utan överinseende av mentor. Det är ett hantverk som kräver känsla och utvecklande av ett tränat öga. Vissa har talang och lär sig snabbare, vissa behöver mer tid att träna på det, som med allt annat.
Jag känner mig fortfarande som total nybörjare på det här sättet att verka hoven, har förlorat lite av mitt gamla självförtroende och mina gamla hov-ögon behöver fortfarande träna om sig till det här nya sättet att se på hoven. Mina händer och mitt muskelminne vill hemskt gärna börja raspa mustangroll och tunna hovväggen och göra hoven ”fin”, på det samma sättet som jag gjort i så många år förut. Men nu stoppar jag mig själv och tänker ”Less is more” och gör mindre, och låter istället hoven göra jobbet med att balansera sig själv. Jag bara hjälper den lite på traven genom att ta bort det material som skapar obalans.
Bekräftelsen att detta är mer rätt för min egen häst fick jag också då jag efter första verkningen på det här sättet inte behövde verka henne igen på kanske 2-3 månader, eftersom hovarna höll sig så balanserade och fina helt av sig själva, utan utflytningar eller sprickor. Jag var förbluffad!
Linda kommer till mig nu ibland och hjälper mig och coachar mig för att det här ska sätta sig på pränt och jag inte ska halka tillbaka till det gamla sättet att verka. Ibland är det faktiskt lättare att lära sig någonting nytt när man inte kan något alls tidigare, och svårare att lära sig när man redan har kunskaper sedan innan som står lite ivägen. Jag behöver ”lära om” just nu känns det som. Och så inser jag att jag förmodligen har passerat inlärningsstadiet av ”Discouragingly realistic – you know what you don’t know” och är sakta påväg uppför igen.
Detta har också fått mig att börja fundera på hur många hovvårdare och andra barfotaverkare och INTE MINST hovslagare som också befinner sig på inlärningskurvan: ”Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know” …med tanke på hur mycket gruff och dispyter som det förekommit mellan de olika lägren dr alla tror att just de ”vet bäst”.
Kanske är det fler därute som skulle behöva en liten tankeställare och lite mer ödmjukhet? Ingen kunskap är av ondo och vi kan alla lära oss något av varandra om vi förblir öppensinnade. Ett tips oavsett disciplin och vad du vill lära dig – ta hjälp av duktiga mentorer, och våga tänka utanför boxen.
Det har varit en omtumlande och intensiv helg på SANHCP:s kursgård Lingbo med föreläsningar från morgon till kväll med professor Robert Bowker från USA. Den mannen kan verkligen hålla låda! Han har en gedigen utbildning och är både veterinär och professor och har forskat på hovens anatomi under många år och kommit fram till lite olika slutsatser om hoven som delvis vänder uppochner på en del tidigare vedertagna ”sanningar” om hur hoven fungerar!
Här kommer några av de kortfattade slutsatser jag tog med mig från Dr Bowkers hovforskning under helgen. (Jag kommer försöka skriva lite mer om dessa saker vid ett senare tillfälle, och ta med lite fler saker som Robert Bowker tog upp)
– Anatomin i hoven är ständigt föränderlig, även hovben och andra ben i de nedre extremiteterna förändrar sig, eftersom hoven alltid anpassar sig efter belastning, slitage, underlag och andra faktorer. Inget är konstant!
– Peripheral loading (När hovväggen bär större delen av hästens vikt) leder till urkalkning och osteoporos i bl.a hovbenet. Studierna visar att hovväggen egentligen inte är designad för ansvara för mer än ca 5-20% av viktbärandet under hoven. Att slå på en järnsko runt hovväggen är en tradition som härrör ur uppfattningen att hästens hovvägg är menad att vara den primära viktbärande delen av hoven, men detta har alltså Bowker mycket tydligt i ord, bild och text under denna helgen effektivt motbevisat, och allt som tvingar hästen att bära större delen av sin vikt på hovväggen och hovens yttre delar kallar han för en ”peripheral loading device”. (Hit hör också hovboots med hård sula som inte innehåller någon padding som fyller upp i hovens sula)
– Blod och blodkärl i hästens hov är en del av ett hydrauliskt system som under rätt förutsättningar utvecklar en mycket god stötdämpningsförmåga i hoven.
– Denna stötdämpningen i hoven är beroende av att hästen använder hela sin sula och stråle ordentligt, vilket utvecklar och stärker fibrös vävnad, hovbrosk och många och små blodkärl i bakre delen av hoven.
– Horn till hovvägg och sulmaterial produceras i lamellerna, hela vägen runt hoven, (även vid traktstöden), och produceras inte enbart och enkom uppe vid kronranden som tidigare antagits.
– Hoven har nerver som ”känner av” underlaget och gör den känslig på samma sätt som vi är känsliga under fotsulor och fingertoppar. Den är därför mottaglig för ”taktil” stimulans underifrån och föredrar att stå på vissa underlag mer än andra.
– När sula och stråle får stimulans underifrån, via ett underlag som ”fyller” hoven, så öppnas fler blodkärl i hoven och låter blodet passera långsammare, vilket också antas vara mer bekvämt för hästen.
– Ett ordentligt lager ärtsingel som tillåter hästarna att borra ner och avlasta tårna och belasta mitten och bakre delen av hoven verkar enligt Bowkers erfarenheter vara det som hästarna själva föredrar. De står inte gärna frivilligt på platt betong eller annat hårt underlag där hovväggen tvingas bära upp större delen av hästens vikt.
– En viktig funktion i hästens hov är den ”dirt-plug” som formas av det lager av jord som packas in i hoven och trycker upp i sidostrålfårorna och till slut bildat en tjock jordkaka som sitter fast under hästens hov. Denna ”jord-kaka” avlastar hästens hovvägg och gör så att hästen belastar sin sula och stråle och fyller ut sin stråle ordentligt, men framförallt i de viktiga sidostrålfårorna som vi så gärna vill kratsa ur! Under denna mittendel på hoven är sulan och hovbenet som tjockast och det är extremt viktigt för hoven att dessa delar fylls ut och är viktbärande, annars är risken stor att man får en patologisk hov.
