Trailblazer i hagen – mina erfarenheter efter vinterns test
I vintras gjorde jag något som jag egentligen tycker är betydligt mer intressant än att läsa produktblad och reklammaterial.
Jag satte på Equine Fusion Trailblazer på min egen häst Rosie och släppte ut henne i hagen.
Sedan fick verkligheten avgöra.
Rosie gick i vintras i en ganska kuperad och stenig hage. Det är inte den mest hovbootsvänliga miljön i världen, och jag har genom åren testat en hel del olika modeller under liknande förhållanden. (och tappat bort en hel del boots i den stora hagen tyvärr..🫣)
Det som förvånade mig var faktiskt hur bra Trailblazer fungerade. (inga har försvunnit heller! 😁🙏)
Tidigare har jag bland annat tappat Trekking-boots ioch All Terrain med rem samma terräng. Trailblazer däremot satt kvar betydligt bättre än jag hade väntat mig. Det betyder inte att de är omöjliga att tappa – alla hovboots kan tappas under fel förutsättningar, speciellt i en stor kuperad hage där hästarna rejsar över stock och sten – men de klarade Rosies vardag betydligt bättre än jag trodde när jag började testet.
Träna hästen först
En sak som jag tycker är viktig att nämna är gaitern.
Om själva skon lossnar sitter gaitern fortfarande kvar runt hästens ben. Alla boots har inte gaiters som omsluter kotan. Därför valde jag att träna Rosie på detta innan jag släppte ut henne i hagen med skorna. Jag visste inte hur hon skulle reagera med en sko som hänger och dinglar runt kotan och jag ville testa hur hon reagerade om en sko skulle lossna men gaitern fortfarande satt kvar. Efter lite klickerträning på gårdsplanen hade hon glömt bort skorna runt kotan, och hon var inte speciellt bekymrad över dem.
Det är något jag rekommenderar andra att göra också. Inte för att det händer ofta, utan för att det är betydligt bättre att hästen har fått uppleva situationen under kontrollerade former än att första gången sker ute i hagen. (eller under ryttare)
Knapparna i första batchen
I videon pratar jag också om en sak som jag vet att flera användare reagerat på.
Knapparna i den första batchen var ganska tröga.
Det märktes särskilt under vintern när plasten blev kall och stel. Jag valde själv att försiktigt borra upp hålen något för att göra dem lättare att knäppa och det funkade utmärkt för mig.
Efter samtal med Equine Fusion har jag fått besked om att detta är något de arbetar med och som ska förbättras i kommande batchar.
För den som redan har ett par från den första omgången vill jag också nämna att knäppena brukar bli betydligt smidigare efter en tids användning, särskilt när temperaturen stiger. Om du vill göra skon lättare att knäppa kan du doppa ner dem i varmt vatten innan du ska sätta på dem. Det hjälper också.
Mitt bästa tips
Jag ser många som öppnar sidoremmen varje gång de tar av och på skorna.
Det gör inte jag.
När passformen väl är inställd brukar jag istället vrida och rotera på skon över hoven. Då slipper man öppna remmarna i onödan och minskar slitaget på fästena.
I videon visar jag exakt hur jag gör. Det är viktigt att du får in tån hela vägen fram innan du sätter ner hoven. Remmarna är ju något elastiska och därför funkar det att göra såhär.
Fler storlekar på väg
När videon spelades in visste jag inte när fler storlekar skulle komma.
Sedan dess har jag fått besked från Equine Fusion att fler storlekar förväntas lanseras under juli–augusti, så förhoppningsvis behöver vi inte vänta särskilt länge till.
Jag spelade in en vlogg direkt från stallet där jag berättar mer om mina erfarenheter, visar skorna på Rosie och går igenom både det som fungerat bra och det som kan vara bra att känna till innan man köper ett par.
Skriv gärna en kommentar och berätta hur de har fungerat för dig. Jag är alltid nyfiken på att höra hur olika hästar och olika miljöer påverkar resultaten.
Jag får ofta frågor från hästägare om hur hovarna kan optimeras. Och även om det låter flummigt, så börjar det faktiskt oftare än man tror med hästens nervsystem. Jag ska förklara med ett exempel från min egen vardag…
Jag gick igenom mitt bildarkiv på mina hästar och hittade detta filmklipp från ett par år tillbaka. Filmen visar Rosies tomma, ängsliga blick – bara några timmar efter att hennes bästa kompis, min andra häst Heidi, hade blivit akut avlivad hemma på gården. Hennes blick var inte densamma som vanligt här.
Rosie var medveten om vad som hade hänt. Hon fick chans att ta farväl, se kroppen och förstå – för att kunna processa att Heidi nu var borta och att hon var ensam. Det var laddat och jobbigt för oss alla. Det här var inte planerat, och plötsligt stod vi där utan någon trygg punkt i tillvaron.
Heidi hade varit den stabila flockledaren: lugn, fokuserad, tydlig. Hon satte ramarna utan drama. Hon var gammal, klok och hade pondus. Hon var någon Rosie kunde landa tryggt hos efter importen från England och alla hennes tidigare trauman som hon redan bar med sig i bagaget.
Men Heidi var gammal, med värk i knäna pga artros och plötsligt blev hon betydligt sämre – så dålig att hon knappt kunde ställa sig upp längre, och kroppen ville inte samarbeta alls. Och det var då jag tog det svåra beslutet att låta henne vandra vidare.
Eftersom vår flock bara bestod av två hästar, så blev Rosie nu helt ensam. Jag fick snabbt tag på en ny kompis till henne. Jag är väldigt tacksam för att jag fick låna hem en liten Irish Cob-åring tillfälligt, så Rosie skulle få sällskap medan jag funderade på hur jag skulle ersätta Heidi med en ny flockmedlem.
Utåt såg Rosie lugn ut. Hon gnäggade inte, vandrade inte runt, letade inte efter Heidi, och hon åt och drack som vanligt. Men… hennes blick och hennes närvaro var inte som vanligt. Hon såg chockad ut – lite spak – som om hon inte riktigt fattade vad som hänt. Och jag tror att hon stängde in sin stress. Kanske tog det fram gamla minnen från hennes tidigare liv – då jag fått till mig att hon varit mycket ensam innan hon kom till mig.
Direkt efter avlivningen ställde hon sig på toppen av kullen och stirrade långt ut i horisonten. Som i freeze mode.
Trots att hon fick en kompis i form av en åring ganska kort därefter, så mådde Rosie inte alls bra under de kommande månaderna. Hon lade på sig jättemycket fett över hela kroppen. Hon fick klåda och mjäll i manen. Hon drabbades av låggradiga inflammationer som påminde om väldigt, väldigt milda fångkänningar – hon blev tassig i hovarna.
Ni som förstår hur kronisk stress funkar vet att den kan sätta sig så djupt i nervsystemet att man fastnar där – och då kan det leda till förhöjda kortisolnivåer, och i sin tur ökad fettinlagring. Jag tror att Rosie bar på intern stress efter att ha förlorat sin kamrat. Jag tror inte det var en slump att hennes immunförsvar sänktes, att huden började krångla och att kroppen fick låggradig inflammation.
Jag tror också att hästar vet mer än vi tror. Och Rosie visste nog att den där nya ettåringen inte var här för att stanna. Hon kanske kände att det bara var tillfälligt.
Jag försökte pyssla om Rosie lite extra, men det dröjde till hösten innan hon började må bättre igen – och innan hon fick lära känna sin nya flockmedlem, Hilma, en 6 månader fölis jag köpte från en Irish Cob uppfödare som heter Auroraängens. Den nya lilla knubbiga fölungen blev direkt accepterad av Rosie och sedan dess har jag följt Rosies hälsa noga, och hon har bara blivit bättre och bättre. Mjället och klådan kom aldrig tillbaka – det försvann. Övervikten försvann också. Idag är Rosie och Hilma en väldigt trygg flock tillsammans.
Det jag vill säga med allt det här är: ibland visar hästar inte stress så tydligt. Och internaliserad stress är mycket vanligare än vi tror. Vissa hästar är mer känsliga för det än andra, och min häst Rosie är en sådan häst.
Tänk på hur ofta hästar byter stall, byter kompisar, byter miljö – och hur ofta hästar flyttas ifrån varandra. Små förändringar i deras miljö kan betyda mycket, och hästar visar inte stress på samma sätt som oss
En del stänger in den och “biter ihop”. Rosie kom redan från början hit med ett stressat nervsystem. Det tog minst 6–8 månader innan jag tyckte mig se henne slappna av i närheten av människor. Hon hade svårt att släppa ner garden. Hon hade ingen tillit till folk i början. Det här kan naturligtvis göra hästar mer sjuka.
Så om du har en häst med återkommande problem med hovar/päls/klåda/immunförsvar: börja med att fråga dig själv – är min häst stressad, psykiskt eller fysiskt?
Ta hand om hästens nervssystem först – genom att ta hänsyn till hästens biologiska behov. Det innebär allt från flockgemenskap, rörelse och vatten, till bra hagar, bra stall, bra ventilation och framförallt: trygghet.
Så var medveten. Analysera hästens situation tills du hittar triggerpunkterna. Och ta bort dem en efter en, så att din häst kan slappna av.
Har du några exempel? Berätta gärna i kommentarerna
När jag första gången hade anlitat Thiago för tandundersökning på mina hästar för några år sedan, så skrev jag om detta i bloggen, (”Den bästa tandkoll mina hästar någonsin har haft!”) för jag blev så förbluffad och förvånad att han – som inte är legitimerad veterinär och därför jobbar på hästarna helt utan sedering – trots detta kan lyckas få dem så otroligt samarbetsvilliga och lugna så att de ändå kan genomgå tandundersökningen utan problem! Det hade jag aldrig trott varit möjligt innan jag såg det med egna ögon.
Jag hade ju mina misstankar om att det kanske inte skulle gå så himla bra första gången med min häst Rosie, med tanke på att hon tidigare varit misshandlad och hade extremt låg tillit till främmande män. Men Thiago lyckades på sitt speciella sätt att ”prata” henne tillrätta så hon klarade av det galant, och blev mer trygg och säker för varje gång han sedan kom tillbaka för att titta henne i munnen. Istället för att skada det förtroende vi hade byggt, så hjälpte han till att bygga in mer tillit. Det är inte alla hästmänniskor som är duktiga på det, men Thiago har fingertoppskänsla.
Det var samma sak idag, när Thiago skulle undersöka min unghäst Hilma i munnen. Hon har ju bara gjort det en gång förut när hon var liten och hon kände sig lite osäker kring utrustningen, men Thiago visade henne att det inte var farligt och hon kunde acceptera hela behandlingen utan problem.
Jag pratade lite med Thiago om den smutskastning som finns kring tandtekniker idag, då en del tyvärr ser ner på yrket och menar att man ”måste” sedera hästen för att annars missar man väldigt många viktiga saker, och kan inte ge hästen tillräcklig vård. Det finns också illvilliga personer som sprider elaka rykten som inte ens stämmer, exempelvis att Thiago skulle ägnat sig åt att dra ut vargtänder på hästar utan sedering. Det är helt befängt och jag förstår inte vad det är som får folk att hitta på sådana saker. Thiago berättar själv att han regelbundet remitterar hästar vidare till olika tandspecialiserade veterinärer när det är någon häst som behöver sederas för mer avancerad behandling i munnen, exempelvis dra ut vargtänder eller operera tandfrakturer. Han har också bra samarbete med flera olika veterinärer runtomkring, när det är klienter som behöver extra vård.
Jag har inget emot att andra regelmässigt tar ut en veterinär för att sedera hästen och titta den ordentligt i munnen, och speciellt de hästar som har lite speciella behov, men själv tycker jag att det är lite överdrivet att ha behovet att göra det varje gång om man har hästar med normala tänder utan konstigheter.
Thiago använder sig av effektiv hästkommunikation och lugnande örtsalvor på mulen på hästarna för att de ska bli lugnare och lite mer docila. -Det här mer örtsalvan var en ny grej han visade mig idag och det fungerade väldigt bra på mina hästar. (inget hokus pokus, bara eteriska oljor i kokosfett som hjälper hästarna att lugna nervsystemet lite) och därtill använder han någon typ av arbetslampa som lyser upp ordentligt längst in i munnen, en ljudisolerande mössa över öronen på hästarna, och även annan effektiv utrustning för att både kunna komma åt att undersöka, och åtgärda tänderna.
Men – framförallt så är Thiago expert på intuitiv kommunikation med hästarna och kan bara genom sitt kroppspråk och kontakt med hästarna få dem att bli mycket mer samarbetsvilliga och ge honom tillit att undersöka ordentligt. Min häst Rosie är otroligt responsiv på människors signaler och hade aldrig accepterat detta om man hade varit hård eller orättvis mot henne.
Thiago och Rosie efter behandlingen var klar
Vi pratade också om synen på tandvård på hästar i Sverige. Thiago berättade att Sverige internationellt sett har lite av ett ”rykte” utomlands. När han åker på tandkonferenser och kurser utomlands och han berättar att han jobbar i Sverige så får han ofta lite kommentarerer från de andra – och får höra att ”vi är lite speciella i det här landet” när det kommer till tandvård på hästarna. Detta eftersom många veterinärer tyvärr inte ser det som så viktigt, och på många ställen i landet är synen på tandvården att det är endast något man gör ”när man får problem” med hästens mun, som en slags korrigering, och inte något som ska utföras regelmässigt 1-2 gånger per år. Att jobba förebyggande är en annan viktig sak som Thiago tar upp – att inte symptombehandla problemen utan att istället försöka förebygga och förekomma dem.
Men varför behöver våra tamhästar så täta tandkontroller i sina munnar? Vildhästarna får ju inte det, och de verkar ju må bra? Thiago svarar att det är på grund av dieten. Vildhästar äter inte hösilage, hö, eller halm. De äter bara gräs – och de väljer inte det grövsta stråt de hittar, utan letar i första hand efter det kortaste och saftigaste gräs de kan hitta. Dessutom får de oftast otroligt mycket mer tugg-tid än tamhästarna får. Och detta konstanta gräsätandet och konstanta tuggandet gör att de i princip inte är i behov av tandvård (och de stackarna som är i behov av det, blir troligen magra och dör i förtid). Så vad vi kan lära oss av detta är: Att det bästa, det absolut bästa, vi kan göra för våra hästar, det är att ge dem mer tillgång till naturligt bete så mycket som möjligt. (naturbetesmarker med örter, och magert gräs! Inte frodigt sockerrikt gräs, ska tilläggas…)
Sedan handlar det också om vad vi ska undvika att mata dem med. Att undvika pelleterat högprocessat foder, känns också som ett rimligt antagande att det bör vara bättre för tandhälsan på hästarna, både för att minska risk för foderuppackningar men även mage/tarm-problem.
Hur tar du hand om tänderna på dina hästar? Lämna gärna dina bästa tips i kommentarerna! 👇
Hälsningar Anna på Viahov
P.S – Thiago finns i Västergötland, men han åker och jobbar med tandkoll i stora delar av Sverige – så du kan få hjälp oavsett vart du bor någonstans om det finns fler på samma ort som behöver hjälp. Kontakta honom här, och gå gärna in och följ honom på Facebook-> Golden Teeth – Equine Dental Tecnician Thiago Luiz de Paula
Jag får många mail från hästägare vars hästar har ”dåliga hovar” och jag hjälper till så gott jag kan att ge rådgivning. Jag skrev ett svar till en kvinna nyligen, som fick mig att fundera på hur många problem med hovarna, som faktiskt inte alls egentligen har med hovarna att göra! Att arbeta s.k ”holistiskt” som hovvårdare innebär rent praktiskt för mig att symptom som visar sig i hästens hovar, ofta men inte alltid, kan kopplas ihop med andra symptom hos hästen såsom exempelvis mage/tarm-system och alltså måste åtgärdas med fler saker än bara hovvård. Kort förklarat innebär detta att symptom i hoven egentligen kan ha ett helt annat ursprung än i själva hoven, och således så behöver man se till HELA hästen och behandla den holistisk som en helhet – för att kunna komma tillrätta med problem långsiktigt och inte endast symptombehandla kortsiktigt (och sedan ändå få symptom som återkommer eller ”vandrar runt” i hästen).
Detta sätt att arbeta har lett till att många av oss hovvårdare som arbetar holistiskt har samarbeten över yrkesgränserna, med andra häst-terapeuter som arbetar med hästens friskvård på olika sätt. Det är inte heller ovanligt att många hovvårdare kombinerar sina tjänster med massage eller andra behandlingsterapier för att kunna hjälpa hästen ytterligare. Det finns otroligt många exempel på hur ett grundproblem i hästen visar sig i olika former av symptom, som i sin tur orsakar nya symptom, som i sin tur orsakar nya symptom, som ett domino-spel så påverkar olika funktioner varandra i hästens kropp som till slut kan vandra fram och tillbaka, utan att men vet vad som är ”hönan eller ägget” till slut. Man vet därför inte alltid vad som ska hända när man börjar att nysta i garnet var någonstans som man kommer att hamna. En strålröta skulle till exempel mycket väl kunna kopplas till en felaktig hovform, som i sin tur skulle kunna kopplas till en felaktig benställning/rörelsemönster, som i sin tur skulle kunna kopplas till en låsning hästens bog och manke, som skulle kunna kopplas till även en spänd ländrygg och nacke, som i sin tur skulle kunna kopplas till en nersatt njurfunktion, som i sin tur skulle kunna kopplas till en episod i hästens liv då den var tvungen att gå på kraftig medicinering efter en olycka/skada. Detta är bara ett enda exempel taget rakt ur luften! Så häng inte upp er på detaljerna i detta exempel, för variablerna kan vara helt oändliga! Hästen kan också bli påverkad mentalt/känslomässigt och därigenom få symptom som manifesterar sig på ett fysiskt plan. Det kan också uppstå ”korshändelser” där ett symptom, kan påverka en rad flera olika andra symptom. För att röra till det ytterligare så kan vi människor påverka våra djur, både direkt fysiskt genom att ryttaren kan orsaka spänningar och snedheter hos hästen, men också genom att vi belastar hästarna mentalt och känslomässigt genom direkt trauma eller stress. Hästar och andra djur är ibland väldigt bra på att agera ”hjälpare” och kan ta på sig även vår interna stress eller andra symptom. Det är inte så konstigt att många djurägare uppmärksammar sina egna symptom och börjar med att även behandla sig själva även om det kanske från början var meningen att bara djuret skulle få behandling.
Det som jag och alla andra ”alternativa” och holistiska hovvårdare och terapeuter arbetar utifrån är oftast principen om att hästen ska stimuleras till SJÄLVLÄKNING i största möjliga mån. Detta skiljer sig kanske litegrann ifrån det som många gånger sjukvården jobbar efter. All respekt åt sjukvården och veterinärvården – detta är viktigt för akutsjukvård, kirurgi, smärtlindring och många andra saker, och är självklart JÄTTE viktigt. Men – Jag tycker att alternativterapeuter för både djur och människa verkligen behövs som ett viktigt komplement. Detta, eftersom att sjukvård generellt handlar om ”SJUKvård” och inte alltid ”FRISKvård”. Med andra ord handlar sjukvård ofta om att ”släcka symptom” och inte alltid att gå till rotens kärna genom alla led, och ta bort grundproblemet (som t.ex kan vara en ohälsosam livsstil) vilket skulle stimulera till kroppens egen inneboende självläkning och i sin tur minska beroendet av mediciner. Det finns många problem och sjukdomar som är klassade som kroniska som faktiskt är möjliga att bli av med eller iallafall kraftigt lindra genom att man tittar på andra alternativ än mediciner.
I vissa andra länder så är de alternativa terapierna en lika självklart del av behandlingen som sjukvården. Tyskland är ett bra exempel. Där kan du gå till läkaren och till och med bli rekommenderad av läkaren att uppsöka en homeopat. Homeopati anses inte vara ”kvacksalveri” i Tyskland utan är mycket mer utbrett och allmänt accepterat än hos oss i Sverige. Så vi har en hel del att lära ifrån andra länder. Österländsk medicin och västerländsk medicin kan komplettera varandra och det ena behöver inte utesluta det andra.
Som en del kanske vet så har jag en ny häst som heter Rosie. Hon kom till mig i juli 2020 importerad från England och har haft en hel del olika diffusa symptom med sig. Jag har på egen hand försökt att ge henne det som jag tror att hon behöver i form av kosttillskott och örtterapi för att läka sina symptom. Hon var väldigt tunn och omusklad när hon kom hit, dessutom livrädd för människor och väldigt osäker. Jag har använt mina kunskaper och erfarenheter från de kurser jag gått och min andra häst som jag lärt mig en hel del ifrån. Detta har gjort stor skillnad för hennes hull, hennes humör och allmäna hälsa, och hon har blivit bättre över tid. Men jag tycker ändå att det har gått långsamt och jag har inte fått så mycket resultat jag förväntade. Jag ser fortfarande hel del symptom hos henne. Dessa symptom är inte ”stora nog” för att gå till veterinären med. Vi pratar om blåmärken i hovarna, lite brunaktiga fläckar i ögonvitorna, allmän klåda, lite lätt oro i vissa situationer (hon är lite mer flyktig och rädd än min andra häst, tack o lov är hon helt trygg med människor numera), parasiter (som hon är avmaskad mot), dålig hållning, dålig koordination, och lite begynnande bärrandsröta i hovarna. Hennes humör är lite introvert, hon verkar inte vara så glad och uttrycksfull, och leker inte i hagen, springer inte i hagen och känns nästan lite som att hon är lite ”inne sin egen bubbla” ibland när jag ser henne i stallet och hagen. Det kanske bara är hennes personlighet också, men jag tar med allt i beräkningen nu. Ibland känner man också bara på sig saker och får en känsla av hur hästen mår, men man kan inte riktigt förklara varför. Intuiton, ni vet.
Nu har jag därför tagit lite mer hjälp och kontaktat Eddy Bloms son, Anders Blom, som jobbar med frekvensterapi. Han har varit ute i dag och behandlat Rosie första gången och jag har även gjort en man-analys och skaffat speciellt utvalda örter för att behandla specifikt det som hon behöver just nu, baserat på håranalysen han gjorde tidigare. Eftersom det hittades så otroligt många saker på mananalysen (vilket jag ju redan misstänkte. Jag fick bekräftat en hel del av det jag redan hade trott) så kommer detta ta tid att behandla och hon kommer förmodligen att behöva få flera olika ”kurer” av olika örtformula. Man kan dock inte skynda på det hela för mycket, utan får begränsa till max 3 stycken formulamedel i taget. När dessa är slut kan man fortsätta med nästa kur. Det är lite som att man får börja plocka bort en ”dominobricka” i taget. En del gör liknelsen att denna typ av behandling är som att skala en lök! Man får börja med yttersta lagret, sedan gå vidare med nästa, sedan nästa, tills man närmar sig kärnan. Det går inte att ta alltihop på en gång. Man ska inte blanda örter hursomhelst, för det kan få synergieffekter i kroppen. Både önskade och oönskade! Så det gäller att veta vad man håller på med. Och jag är lekman. Därför är det alltid bäst att ta hjälp av någon som ägnar sig åt detta och är utbildad inom t.ex frekvensanalys eller liknande. För ju längre tid som hästen har gått med sina symptom obehandlade och ouppmärksammade – desto fler lager på lager bildas och det kommer att ta längre tid för den att läka sig själv. Eddy Blom brukade säg att ”det tar lika lång tid för hästen att bli frisk, som det tog för den att bli sjuk”. (Kan varmt rekommendera Eddy Bloms bok ”En speciell hästbok” om du vill lära dig att känna igen många olika ”diffusa” symptom som i ett tidigt skede, om de upptäcks och åtgärdas i tid, kan förebygga framtida sjukdomar)
Det hände dock något mycket intressant efter behandlingen! Anders sa at det finns liten risk att Rosie kommer vara lite hängig och trött efter behandlingen eftersom han gick igenom ganska många funktioner i kroppen. När dessa börjar aktiveras till självläkning så kan man bli lite trött. Lite som efter en massage ungefär.
När jag gick ut med hästarna i hagen efteråt så lade jag märke till att Rosie helt plötsligt hade massor av ”nya” fläckar på kroppen! Ni kanske har hört talas om s.k ”trivselfläckar” förut? Vissa menar att det hänger ihop med att hästen mår bra, när den uppvisar dessa små skiftningar i pälsen. Jag har aldrig sett detta på Rosie tidigare, men idag upptäckte jag att hon hade dessa fläckar över hela kroppen! När jag släppte ut henne i hagen så tog jag dessa foton på henne(se nedan).
Dessutom så blev Rosie busig, och både travade omkring, bockade och galopperade i hagen, vilket är helt olikt henne. Jag har sett henne leka och busa i hagen spontant, cirka 2-3 gånger sedan hon kom till mig i juli 2020. Så ni kanske kan förstå att jag blev lite häpen! Jag undrar om det beror på den nya behandlingen. Det ska iallafall bli intressant att se hur hon utvecklas över det närmsta halvåret-året medan jag ger detta en chans. Jag har en hel del kunskaper om örter och friskvård för hästar, men jag måste ändå säga att det är supersvårt att ”experimentera” själv när man har en häst som har samlat på sig flera symptom över lång tid. Då är det väldigt viktigt och bra att ta hjälp av någon som har verktyg, kunskap och utrustning för att ta reda på exakt vad hästen behöver, och vet i vilken ände man ska börja, och kan sätta in mer effektiv hjälp på en gång. Det är ganska dyrt att köpa massa tillskott och ”testa själv”, om hästen ändå inte blir hjälpt av detta, så för er som vill ha bästa hjälp på en gång så rekommenderar jag verkligen att kontakta någon duktig alternativ terapeut (eller såklart veterinär om hästen behöver veterinärvård)
För att återknyta det jag skrev i början av detta inlägg! Jag tänkte dela med mig av svaret jag skrev till hästägaren, vars email inspirerade mig att skriva det här blogginlägget. Denna hästägare har problem med sin häst som är ganska vanliga, och jag hör talas om det ganska ofta: En stor halvblodshäst med ”taskiga hovar”. Hästen hade bland annat tunna sulor, dålig hovtillväxt och ingen stark tjock hovvägg att spika i. Hästen tappade sina skor väldigt ofta och det gick inte att få skorna sitta på hästen någon längre tid, trots fina hagar och bra underlag, och en väldigt välutbildad hovslagare som till och med varmskor hästen. Hästen hade haft bra hovslagare under flera år av sitt liv, men hade ändå dessa problem med hovarna. Man hade testat med olika möjliga tillskott, såsom Koppar, zink, msm, biotin, b vitamin, selen, e vitamin osv Men utan att sett några stora resultat.
Eftersom detta är ett så relativt vanligt problem jag ofta hör talas om så ville jag även dela med mig av svaret jag skrev till denna person. Så här svarade jag:
Det du beskriver är inte så ovanligt faktiskt, och de flesta som börjar med boots och barfota gör det oftast efter att de haft diverse problem med hovarna eller skoningen. När du skriver att hovarna har dålig tillväxt, tunn sula, osv och att du inte fått bukt med detta trots diverse tillskott så brukar det för mig vara en signal på att det är något mer djupliggande hos hästen som stör. Det kan vara så många olika saker att det är väldigt svårt att reda ut på en gång. Speciellt om det har varit så under lång tid. Hovarna är lite av en ”spegel” till hästens hälsa. Friska och starka och välformade hovar brukar ofta finnas på en frisk och stark häst, och när symptom infinner sig så finns det också ofta andra tecken hos hästen. Ibland kan man få bukt med dåliga hovar bara genom att ändra på hovvården, men det är långt ifrån alltid en lösning. Sådan ”quick fix” kan man ofta läsa om på internet, där någon har ryckt skorna på sin häst som haft dåliga hovar, och efter ett års barfotaverkning så har hovarna blivit kanonfina. Men det är långt ifrån alltid som det är så himla enkelt! Så därför bör man leta på lite djupare nivå vad som kan orsaka att hovarna växer dåligt, har tunna sulor, eller dålig hornkvalitet. Jag har själv en häst, importerad från England förra året, med diverse olika symptom, både i hovarna och resten av kroppen. Att testa sig fram med olika tillskott har jag själv gjort sedan ett år tillbaka men jag inser också att det är svårt då man bara ”fodrar i blindo” för det mesta. För egen del har jag vid sådana tillfällen bäst hjälp av olika typer av ”alternativ-terapeuter” som arbetar med olika behandlingsformer, t.ex frekvensterapi, örtterapi, kinesologi m.m som använder olika former av undersökningar för att kolla vad som hästen kanske har brist på eller behöver hjälp med mera specifikt. Jag har själv gått kurser för Eddy Blom, en otroligt duktig hästfysioterapeut som tagit fram sitt eget ”ört-apotek” för hästar. Han har tyvärr gått i pension men hans son, Anders Blom är aktiv inom samma område, och jag har nu tagit hjälp av honom med min egen häst som har olika symptom jag inte fått bukt med, med min bristfälliga kunskap. Så jag skulle rekommendera honom! Han använder sina egna metoder för analysering, oftast får man skicka in en hår.-analys och han kollar då upp brister och symptom först genom detta. Sedan kan han även hjälpa till både på distans eller vid fysiskt möte om man vill och behöver.
Det är egentligen lite onödigt att man lägger så mycket tid och pengar på att köpa tillskott, och fodra i blindo, när det ändå kanske inte hjälper. Det är egentligen bättre att ta hjälp på en gång och få en behandlingsplan för vilka tillskott och ämnen som hästen faktiskt behöver. (Fast jag gillar ofta ju att testa mig fram själv) Ibland är det så att hästen behöver många olika saker, men om man ger dem i fel ordning så hjälper de inte ändå. Man måste ibland låta det ta lite tid, och börja med en sak, innan man fortsätter med nästa. Exempelvis är det inte bra att kombinera olika örter och tillskott med varandra ”huller om buller” för det kan ha synergi-effekter som påverkar varandra. Anders blom säger att han börjar med max tre stycken olika örtkurer, och när dessa är slut så går han över på nästa kur, osv.. När det gäller hovarna kan jag självklart hjälpa till med rådgivning angående boots och hovform. Skicka gärna bilder! ”
Jag vet att det finns väldigt många duktiga alternativ-terapeuter där ute i landet och jag tror att det är jättebra att komplettera och ta hjälp av flera. ALLA kan inte vara duktiga på samma saker. Så stirra dig inte blind på att bara EN person ska ge dig alla svaren. Har du något tips på en duktig alternativterapeut som du fått bra hjälp av med din häst? Tipsa gärna i en kommentar här nedanför! Jag och många andra hästägare vill väldigt gärna veta vad du och din häst har blivit hjälpta av.
Behöver du hjälp med rådgivning om hovar eller boots så får du gärna maila frågor direkt till info@viahov.se så får du personlig hjälp 🙂
Jag visste inte att mankunde köpa häst på ”postorder”! Men det kan man tydligen… Och så gick det som det gick när jag skulle göra det…
För er som känner till min häst Heidi litegrann så vet ni kanske att hon är en Irish Cob importerad ursprungligen från Irland från början. Hon är över 20 år nu så hon har varit i Sverige större delen av sitt liv. När jag flyttade till en ny gård i Öxabäck så blev jag tvungen att försöka hitta en sällskapshäst till henne och då valde jag att försöka hitta en till ”mini-Heidi” från Storbrittannien. Jag har aldrig importerat hästar förut och tyckte det kändes lite konstigt men eftersom Brexit närmade sig så ville jag ändå göra ett försök innan de börjar införa tull över gränserna mellan länderna. Jag visste att det fanns riktigt fina cobbar i England. Även min första häst Queeny var ju en import från England från början, och jag tänkte och hoppades att jag skulle kunna hitta en liknande häst. Jag fick kontakt med samma man som importade Queeny och ”beställde” en häst som skulle vara mellan 3-5 år, av cobtyp, gärna riden och körd och framförallt, SNÄLL!
Mannen skickade mig flera olika förslag, och slutligen så hittade jag en som jag fastnade för. En svart ”mini-Heidi” som var riden och körd och 5 år gammal och mycket snäll. Jag fick se bilder och filmer och jag slog till på det tack vare att jag litade på mannens omdöme. Hon fick namnet Romany Rosie 🙂
Några månader senare så kommer äntligen transporten som jag väntat och väntat på, som var mycket försenad. (på grund av strul hos transportföretaget så hade Rosie fått mellanlanda i transportörens stall i Wales, och där hade hon fått stå i flera veckor!) När jag fick se hästen kliva av transporten så fick jag mig en smärre chock!
Vad var det egentligen jag hade köpt?!
Nerför lastbilsrampen klev det en tufsig, mager och gammelskodd liten ponny som jag inte alls kände igen från bilderna. På bilderna hade hon sett mycket större och fylligare ut. Jag kunde ju se att det var samma häst med exakt samma teckning på benen och i ansiktet, men jag förstod att bilder verkligen kan ljuga när jag såg hästen på riktigt. För att förvärra intrycket ännu mer var hon också dåligt musklad och i underhull, med förväxta hovar, där skorna bara satt kvar på tre av hovarna, för att de hade växt ut så mycket att skorna börjat att lossna på egen hand! Rosie kastade sig över vattenhinken när hon kom in i stallet och drack upp en hel hink i ett enda svep. Stackarn hade haft en tuff resa, och jag fick veta av transportören att hon inte ens hade fått gå ute i hage under de 2-3 veckor som de haft henne på sin gård. Hon hade fått stå på box i flera veckor därför att hon var så skygg att hon inte gick att fånga, och för att de inte vågade släppa ihop henne med sina andra hästar med risk för sparkskador då hon var skodd. Jag tyckte det lät så oseriöst att jag knappt kunde tro det var sant. Stackars Rosie, vilken hemsk flytt för henne!
När hon kom hem till mitt stall så fick jag såklart börja med att försöka få av henne de lössittande skorna hon hade på sig på tre av sina hovar och sen försöka verka hovarna på henne. Eftersom hon var ganska så trött och inte alls medgörlig i att lyfta hovarna så snabbade jag mig bara med att dra av skorna och tyvärr tog jag inga bilder på eländet. Det hade ju varit intressant att se tillbaka på.
Första dagen fick hon bara acklimatisera sig med boxen och vila efter den långa tuffa resan. Hon fick titta på Heidi på avstånd, som stod i boxen mittemot.
Dagen efter så släppte jag ut hästarna tillsammans i den lilla hagen. Rosie och Heidi hälsade knappt på varandra och gick åt varsitt håll ganska direkt. Heidi är ganska ointresserad av nya hästar och tar lång tid på sig att lära känna nya individer (hon brukar fösa undan dem och vill inte ha dem i närheten) . Rosie verkade inte heller bry sig speciellt mycket om Heidi. När hon väl kommit ut i hagen, så började hon speja och se sig omkring i alla riktningar, nyfiket med uppspärrade ögon och öron. Man kunde nästan se poletten när den trillade ner hos henne: ”Jag är äntligen FRI!”. Då började hon studsa rakt UPP i luften några gånger och gjorde flera stycken bocksprång på stället och pep. Så glad hon blev att äntligen få vara lös och komma ut i en hage och få RÖRA på sig! 😀 Hon hade ju stått på box hur länge som helst innan. Det var underbart att få se hennes lilla uppvisning. Hon lugnade ner sig väldigt fort och började undersöka var maten fanns någonstans och sen dess så har jag faktiskt inte sett henne göra ett enda bocksprång av den typen igen, fast hon har varit här i över ett halvår nu. Hon är ganska introvert av sig och varken hon eller Heidi är direkt den lekfulla typen, som håller igång med varandra ute i hagen.
Rosies första dag i ute i hagen
Dgarna som följde efter att Rosie kom så försökte jag verka henne så gott som det gick. Hon var inte alls bra på att lyfta hovarna för verkning och det blev väldigt mycket mer träning, än verkning av det hela. Men jag fick till det någorlunda så att hon blev bekväm i sina hovar igen åtminstone. Hon hade dålig balans och tyckte inte om att lyfta hovarna. Bakhovarna var svårast, och hon försökte sparka mig i början, så jag tog det försiktigt för att inte pressa henne för mycket. Många pauser och vila emellan. Jag använde mig också av klicker och godis för att belöna när hon stod still. Hon fattade ändå ganska snabbt vad jag var ute efter och försökte efter sin förmåga, trots att hon hade det lite svårt med att hålla balansen på tre ben. Det var ganska tydligt för mig att tidigare ägare bara har ryckt och slitit i henne och det har varit mer tvång, än samarbete. Hon var ganska van vid att få försvara sig och spjärna emot, det var tydligt för mig.
Eftersom jag var så fokuserad på själva träningen och Rosies inställning och attityd till det hela, så hade jag inga tankar på att dokumentera och fotografera någonting. Det kan jag ångra mig lite nu i efterhand. Det hade varit så roligt att se utvecklingen på hovarna och vår träning över tid!
Rosie kom till mig sommaren 2020, och ända sedan dess har hon bara fått ”landa” på gården och bli kompis med mig och Heidi. Jag har inte haft några direkta krav på henne, utan har försökt att fokusera på att hon ska bli trygg med mig. Hon var ganska skygg och otrygg när hon kom hit. Det gick inte att gå fram till henne i hagen, hon skyggade undan och vågade inte komma fram, och släppte mig inte nära. Det gick definitivt inte att ta på henne en grimma, och som sagt, att verka hovarna var något hon bara gjort under tvång, tidigare. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att lägga mycket grundläggande träning på enbart tillit och trygghet. Jag ville att hon skulle få några månader på sig att landa i sin nya miljö och inse att hon inte skulle behöva flytta igen utan att hon skulle få stanna här.
En liten bild som fångar Rosies känsloläge när man presenterar henne för något nytt. Här har hon ju fått en selfie-kamera i fejset! Det förstod hon inte riktigt vad det var för något eller hur hon skulle förhålla sig till… Men hon är lättlärd och verkar vänja sig väldigt snabbt vid allt som inte är uppenbart farligt 🙂
Jag har under de senaste 6 månaderna fått se hennes personlighet börja sakta blomma ut. Hon är en otroligt vänlig och snäll häst, mycket mycket klok och förståndig, men också mycket blyg och försiktig av sig i kontakt med både människor och andra hästar. Hon har behövt mycket tid. Hon är extremt självständig av sig, (det är även Heidi) och dessa två kan ibland vara på två olika håll i hagen. Ibland är det bara Heidi som står och väntar vid grinden och jag får ropa och leta efter Rosie tills hon bestämmer sig för att komma med in i stallet. De har ändå blivit ganska ok kompisar med varandra, även om jag aldrig sett dem klia varandra eller så ännu. Det kanske kommer senare… Det är intressant att ha två hästar som är så obundna till flocken. Det är väldigt skönt att ha två individer som är så coola och självständiga av sig. Därmed inte sagt att Heidi tycker det känns OK att jag lämnar henne i hagen och tar ut Rosie och ska göra något med henne utan att Heidi är med! Hon vill ju också vara med och hitta på roliga saker med matte! 🙂
Jag ångrar inte en enda sekund av mitt tokiga val att köpa häst i blindo på det här viset. Jag vet att jag kanske blev lite lurad. Jag tror att Rosie är närmare 3 år, inte 5 år. Och hon var betydligt mindre tränad och skolad än jag hade fått intrycket av. Men det viktigaste av allt stämde ju ändå – jag ville ha en snäll häst – och jag kan säga att Rosie är en riktig ängel! Hon är vänlig och klok som en gammal tanthäst 🙂
Min plan med Rosie är att hon ska bli tränad att gå som packhäst och bära utrustning för långritterna i skogen jag planerar för under sommaren. Eventuellt så kommer jag rida på Rosie istället, och Heidi får vara packhäst. Båda två ska få träna på detta i allfall. Och nu när Rosie har börjat landa, och känns mer trygg och tillitsfull så kommer jag att sätta igång att börja träna mer med henne. Jag kommer också börja dokumentera hovresan, även om jag tyvärr inte har några foton på hur hon såg ut tidigare. Jag kommer att försöka dokumentera bättre i fortsättningen och visa vad som hänt med hennes hovar sen hon kom hit. Hovarna bär fortfarande spår av det som hänt innan och det finns mer att berätta om det. Men det tar jag upp i nästa inlägg!
Våra hästäventyr i skogen kommer att få en helt egen avdelning här på bloggen. Ni som är intresserade av långritter och packhäst-träning kanske är intresserade av att följa den biten. Då får ni kika in under kategorin ”Hästäventyr”
