När Sanna Perneby Molin köpte sitt svenska halvblod för fem år sedan hade hon inga planer på att bli en del av debatten om hovboots och tävlingsregler.
Hon ville bara träna och ha roligt med sin häst.
– Förra hästen hade skor och då funderade jag aldrig över sådant här. Men den här hästen drog av sig skorna hela tiden i hagen när han gick på lösdrift med andra hästar. Till slut föreslog hovslagaren att vi skulle prova att låta honom gå barfota istället.
Till en början fungerade det bra.
Men under en terrängträning förändrades allt.
– De hade precis klippt gräset på banan och det låg blött gräsklipp ovanpå gräsmattan. Han halkade omkull i en sväng och fick en ganska allvarlig skada. Det tog nästan ett år innan han var helt tillbaka igen.
Det var då jakten på en alternativ lösning började.
Från olycka till lösning
Efter olyckan började Sanna leta efter hovboots som gick att använda tillsammans med brodd.
Valet föll till slut på Evo Boots:
Evo Boot Premium
Sedan dess har hon använt dem under fem säsonger av terrängträning.
– ”Det har fungerat otroligt bra. Jag tror att jag tappat en boot kanske tre till fem gånger totalt under alla dessa år, och då har det oftast varit när hästen varit nyverkad och jag inte justerat passformen ordentligt till hovformen och slarvat med att ställa in dem rätt.”
Idag rider hon regelbundet terrängträning på tvåstjärnig nivå, med större hinder, kuperad terräng och varierande underlag.
– Vi tränar både när det är torrt, blött, lerigt och kuperat. Jag använder broddar precis som många gör i vanliga skor och jag känner mig trygg med det.
Evo Boots går att brodda med ”riktiga” broddar, upp till 6 stycken i varje sko. Sanna brukar använda större traktbrodd längst bak, och mindre broddar i tån och anpassar sig efter olika typer av underlag.
När man frågar henne om de reaktioner hon fått på träningarna när hon använt sina hovboots skrattar hon lite.
– ”De flesta märker inte ens av att jag har använt boots på min häst – eftersom de är så diskreta.”
Sanna använder bellboots över Evo Bootsen som extra skydd och skorna är svarta och syns knappt. Hon brukar också ofta sätta kinesiotejp (Mueller Hovtape som finns på Viahov) på hovarna och över alla spännen, för extra säkerhet under träningen.
Olycksriskerna då?
Jag undrar om hon håller med om ryktet och fördomen att skorna flyger av hela tiden och att de orsakar en massa olyckor där hästar trasslar in sig eller går omkull.
Sanna svarar att hon bara har tappat skon 3-5 gånger totalt under de 4 säsonger hon använt dem.
– ”Min erfarenhet är faktiskt att det varit ganska odramatiskt de få gånger det hänt. Jag har till och med varit med om att någon tränare ropat att jag tappat en boot utan att jag själv märkt det”
Tränar större hinder än hon tävlar på
Det kanske mest intressanta med Sannas historia är att hon upplever att träningen ofta är mer krävande än tävlingarna.
De klasser hon själv tävlat har legat på en relativt låg nivå, medan träningarna ofta innehållit större hinder och mer tekniska utmaningar.
– ”Min häst tycker ju nästan att tävlingshindren är lite för små när vi varit ute. Den lägsta, då är det de åttio centimeter ungefär. Men på träning hoppar vi betydligt större och bredare hinder än vad vi gjort på tävling.”
Trots det finns en avgörande skillnad.
På träning får hon använda hovboots.
På tävling måste hästen skos eftersom reglerna inom terräng inte tillåter hovboots över huvudtaget.
Tre månader i skor – för att få tävla en säsong
För att kunna tävla valde Sanna förra året att sko hästen en period om tre månader totalt.
Det blev ingen odelat positiv upplevelse.
– Vi behövde droga honom för att kunna sko honom och hela processen blev både dyr och krånglig. Till slut kände jag att det inte riktigt var värt det.
Tävlingsresultaten var det däremot inget fel på.
– Det gick jättebra. Vi blev placerade i de flesta starterna.
Ändå valde hon att lägga tävlingssatsningen åt sidan.
– Jag tycker om att träna terräng, men jag kände inte att tävlandet var tillräckligt roligt för att motivera allt arbete kring skoningen.
En fråga om framtiden
Sanna är noga med att poängtera att hon inte försöker övertyga alla att rida barfota eller använda hovboots.
Hon vill framför allt att frågan ska diskuteras.
– Jag tycker att moderna hovboots borde ses som ett alternativ till järnskor, inte som något helt annat. Min erfarenhet är att de fungerar väldigt bra när de är rätt utprovade och anpassade.
Om reglerna någon gång skulle förändras vet hon också vad det skulle innebära för henne personligen.
– Då skulle jag kanske överväga att börja tävla igen.
Kanske är det just där den här diskussionen blir som mest intressant.
För bakom alla paragrafer, remisser och regelverk finns det faktiska ryttare som varje vecka tränar, utvecklas och fattar praktiska beslut för sina hästar.
Och ibland är verkligheten betydligt mer nyanserad än vad som ryms i ett tävlingsreglemente.
Tusen tack Sanna för intervjun och att du ville dela med dig av dina erfarenheter! 🙏❣️
Har du också testat att tävla och träna i hovboots? Kommentera gärna om dina erfarenheter så kan vi fortsätta att lyfta den här debatten – och förhoppningsvis få Svenska Ridsportförbundet att anpassa framtida tävlingsreglemente efter ryttarnas och hästarnas faktiska behov och erarenheter
Hälsningar Anna på Viahov
Vill du lyssna på hela intervjun så finns den också inspelad i vår HÄSTSNACK MED VIAHOV- Podd! Lyssna på Spotify eller Youtube.
[Det här är en debattartikel jag skrivit som publicerats på tidningen HIPPSON nyligen.]
Svenska Ridsportförbundet: Hur ska ni ha det?
Det finns regler som är stränga.
Det finns regler som är generösa.
Och så finns det regler som lyckas med konststycket att vara båda samtidigt.
Jag ska erkänna att jag tillhör en av dem som länge varit ganska frustrerad över att många discipliner inom ridsporten inte tillåtit hovboots vid tävling. Det har känts märkligt när man samtidigt ser hur tusentals barfotahästar tränar i just hovboots varje vecka, oavsett om det handlar om dressyr, hoppning, distansritt eller sportkörning.
Därför blev många av oss glada när Svenska Ridsportförbundet för några år sedan äntligen började beröra frågan lite mer i Tävlingsreglementet. Barfotaskor nämndes nu i reglerna för hoppning!
Äntligen! tänkte jag.
Nu ska vi väl få lite klarhet i vad som gäller.
…eller?
Nej, så enkelt visade det sig inte vara.
För sedan regeln infördes har förvirringen varit närmast konstant. Frågorna har återkommit gång på gång:
Under åren som gått har jag fått samma frågor om och om igen från hästägare och ryttare:
Får man tävla med hovboots eller inte?
Vilka modeller är godkända?
Var går egentligen gränsen?
Och kanske den mest intressanta frågan av alla:
Vad menar Svenska Ridsportförbundet egentligen med sin egen formulering?
Det här är inte frågor som dyker upp någon gång ibland. De återkommer varje säsong. Jag arbetar dagligen med hovboots och har gjort det i många år, och det är svårt att räkna hur många gånger jag hamnat i diskussioner där ryttare försöker förstå vad som faktiskt gäller.
Det som brukar hända är att ryttaren kontaktar en överdomare eller mailar förbundet och frågar om just den modell som sitter på hästens hovar är tillåten. Problemet är bara att överdomaren eller den som svarr ofta hamnar i exakt samma situation som ryttaren: Han eller hon måste tolka regeln.
Resultatet blir att olika människor ibland kommer fram till olika slutsatser. Inte sällan lika luddiga formuleringar som den som redan står i reglementet.
Jag har pratat med kunder som ibland har fått klartecken, för att tävla med olika bootsmodeller. Jag har pratat med kunder som fått nej, med samma bootsmodeller. Jag har pratat med kunder som fått olika besked beroende på vem de frågat.
Det är egentligen inte så konstigt.
För ju mer man försöker läsa regeltexten bokstavligt, desto fler frågor uppstår.
Och det är här jag tycker att den verkliga diskussionen börjar.
Inte om hovboots ska vara tillåtna eller inte -för det är en helt annan diskussion egentligen.
Det här handlar om reglerna faktiskt går att tolka på ett konsekvent sätt!
För när ett regelverk inte går att tolka, då har regelverket ett problem.
I Tävlingsreglementet för hoppning står följande:
”Barfotaskor, vars syfte är att ersätta skor, räknas som hästskor. Som barfotaskor räknas utrustning som inte når högre upp än under kronranden och/eller högre än ballarna.”
Vid första anblick ser formuleringen ganska oskyldig ut. Men när man börjar försöka använda den i praktiken uppstår problemen ganska snabbt.
Vad betyder egentligen ”under kronranden och/eller högre än ballarna”?
Måste båda kriterierna vara uppfyllda?
Räcker det med ett?
Vad betyder ”och/eller” i just det här sammanhanget?
Räknas neoprengaitern in i formuleringen eller är det bara den bärande delen av skon som menas?
Var exakt slutar egentligen ballarna? Ska man räkna till hårlinjen eftersom de nämner kronranden?
Hur ska en överdomare mäta detta på tävlingsplatsen?
Och hur många överdomare, ryttare och funktionärer skulle rita ut exakt samma gräns på en anatomibild av en hov? Definieras det på samma sätt?
Ju mer man funderar på det, desto fler frågor dyker upp…
Och problemet är inte bara formuleringen i sig.
Problemet är att formuleringen verkar beskriva en verklighet som inte riktigt existerar.
Alla moderna hovboots på marknaden idag använder någon form av säkerhetslösning för att sitta kvar på hoven. Det kan handla om gaiters, pastern straps, säkerhetsremmar eller andra infästningar som går upp över delar av hoven – alltid ovanför hårlinjen – alltså kronranden.
Den typen av skor som bara sitter nere på själva hovkapseln nedanför kronranden är sådana man limmar fast – och går alltså inte att klassa som barfotasko och tillhör en helt annan kategori hästskor.
Anledningen till detta är rätt enkel: Barfotaskorna måste ju kunna ska sitta kvar. Utan remmar eller gaiters som omsluter ballarna, går upp över hårlinjen och gärna också löper runt kotbenet eller kronleden med diverse spännen/gaiters så är det svårt att få något att sitta kvar en längre stund, särskilt vid hoppning!
Och här blir det hela lite komiskt.
Om man väljer den striktaste tänkbara tolkningen av regeltexten blir det nämligen ungefär som att säga att ”cyklar är tillåtna – så länge de inte har hjul.”
Eller att ”skridskor är tillåtna – så länge de saknar skenor.”
Man plockar bort just den del som gör att konstruktionen fungerar.
Det finns faktiskt en ganska intressant historisk detalj här. En av världens äldsta hovbootsmodeller, Easyboot Traditional från amerikanska EasyCare, bestod i princip av ett skal runt hovkapseln och hölls på plats med små metalltaggar mot hovväggen. Om man verkligen vill hitta något som ligger nära den typ av konstruktion som regeltexten skulle kunna beskriva så får man nästan gå tillbaka dit. Den lanserades 1970.
Problemet var bara att den inte satt särskilt säkert på hoven – och därför utvecklades den vidare med extra gaiters som sitter runt kotan och den nya modellen fick namnet Easyboot Epic och används idag flitigt världen runt av många nöjda användare.
Detta visar tydligt hur viktigt det är med gaiters och säkerhetsremmar på boots – det är en av förutsättningarna för trygg användning.
Barfotaskor har utvecklats enormt de senaste tjugo åren. Dagens modeller används inom rehabilitering, träning, distansritt, fritidsridning och i allt större utsträckning även inom tävlingssporten. Speciellt internationellt, därför att FEI:s regler är betydligt mer tydliga och generösa och visar tydligt att hovboots (även de som har remmar ovanför kronranden) är godkända för internationell hoppning.
Om regelverket ska fungera även i framtiden behöver det bygga på kunskap om den utrustning som faktiskt finns på marknaden – inte på luddiga formuleringar som skapar fler frågor än svar och om kan tolkas olika beroende på vilken domare som läser dem.
För i slutändan handlar detta inte om hovboots – utan om rättvisa villkor för de tävlande.
Ett regelverk ska hjälpa funktionärer och domare att fatta lika beslut i lika situationer. Om två kunniga personer kan läsa samma mening och komma fram till olika slutsatser är problemet inte läsaren – utan formuleringen.
Det handlar om regelverk som inte kan tolkas konsekvent riskerar att bli godtyckligt.
Och godtycke hör inte hemma i tävlingssport. Det ska vara på lika villkor, och sport ska kunna utövas på jämlika villkor
Överdomare ska inte behöva agera språkvetare för att avgöra om ordet ”och/eller” betyder det ena eller det andra.
Därför tycker jag att Svenska Ridsportförbundet behöver göra ett val.
Antingen är moderna sportboots tillåtna.
Eller så är de inte tillåtna.
Båda alternativen är fullt möjliga.
Men skriv det då
SÅHÄR SER MODERNA HOVBOOTS UT IDAG:
Equine Fusion TrailblazerEvo Boot PremiumScoot Boots med Multipurpose GaitersScoot Boot Classic med Multipurpose Gaiters
Ser ni…?
– INGEN av dessa boots går helt nedanför kronranden och ballarna. Alla boots har någon del som går upp ovanför hårlinjen antingen i ballarna eller fronten. Det kan vara en mjuk neoprengaiter, eller en rem, eller någon del av skalet. Men det finns INGA boots idag som säljs på marknaden, som inte går upp ovanför hårlinjen.
Det finns däremot en äldre variant av boots, som föddes på 70-talet, gjord av Easycare Inc. Den skon hette Easyboot Traditional. Den satt fast endast med ett ”skal” på hovkapseln, och höll sig fast tack vare metalltaggar som högg tag i hovväggen. Det var säkert en hel del hästar som kunde använda bootsen till vissa ändamål. Men eftersom många användare ändå hade problem, med att den inte satt så himla bra så utvecklade Easycare skon vidare, och kompletterade den med en gaiter runt kotan, som extra säkerhet. Den nya modellen heter Easyboot Epic, och är uppskattad världen runt (finns att specialbeställa hos Viahov för den som vill prova)
Detta bevisar också min poäng – att hovboots behöver vara konstruerade så att de omsluter någon del av benet ovanför kronranden för att sitta säkert på hoven i alla gångarter. Antingen med en mjuk neoprengaiter eller någon form av remmar.
Såhär såg Easyboot Traditional ut: (där ser man också metalltaggarna på insidan)
Hovens stötdämpning sitter inte i hornet. Den sitter i blodet. I mjukdelarna. Och det är just därför en järnsko (eller en väldigt hög “bärande” hovvägg som avlastar sula och stråle) kan leda till att hovens mjukdelar blir underutvecklade och att stötdämpningsförmågan minskar i hela hoven.
Det finns en väldigt intressant studie av Robert Bowker som jag brukar kalla “frottéhandduken”. Där visar han något ganska fascinerande: att en enkel frottéhandduk under hästens hov ger tillräckligt med taktil stimulans till hovens nerver för att fler mikrokärl ska öppna sig och blodcirkulationen i hoven öka.
Bowker beskriver hovens mjukdelar som ett vaskulärt, hydrauliskt system där blodvolymen är en aktiv del av stötdämpningen. Det går att likna vid en hydraulisk stötdämpare i en bil, där vätska pressas och fördelas för att ta upp kraft och jämna ut belastning, eller som ett gel- eller luftsystem i en löparsko som komprimeras och återfjädrar vid varje steg. Skillnaden är att hoven gör detta med hjälp av blod och mikrokärl, framför allt i bakre delen av hoven. När fler kärl är öppna och blod passerar genom dem ökar den tillgängliga vätskevolymen i systemet, vilket förbättrar hovens förmåga att absorbera och distribuera belastning. När färre mikrokärl används minskar denna volym, vilket försämrar stötdämpningen och leder till en mer stum belastning av strukturerna.
I studien med “frottéhandduken” såg man att en oskodd häst som står på ett plant, hårt underlag punktbelastar hoven, ofta i fyra distinkta områden: tåpelare och traktpelare, tillsammans med strålen om den når ner till marken. Denna punktbelastning var kopplad till en hårdare, mer bultande digital puls och färre öppna blodkärl, jämfört med när man placerade en enkel frottéhandduk under hoven.
Det intressanta är hur liten förändringen var – och hur stor effekt den gav. En tunn frottéhandduk räckte för att påverka det vaskulära systemet i hoven så pass att pulsen blev mjukare och fler mikrokärl öppnade sig. “Hydraulpumpen” fick mer vätska att arbeta med, vilket innebar både ökat blodflöde och förbättrad stötdämpningsförmåga, utan att man ändrade något i hovens form.
Bowker resonerar kring att detta sannolikt styrs via hovens nervsystem, som reagerar på taktila stimuli, och att den här typen av belastning därför också bör upplevas som mer bekväm för hästen.
Tänk dig själv skillnaden mellan att trampa ner i ett par nya Nike Air-skor med mjuk sula jämfört med att stå på ett betonggolv – punktbelastning kontra jämn viktfördelning under foten. Vi har dessutom liknande typer av känselnerver i våra fingertoppar som hästen har i sin stråle. Det säger något om hur känslig hoven faktiskt är, och att den i hög grad “känner sig fram” i varje steg.
Detta sätter fingret på en central men ofta förbisedd aspekt av hovvård. Vi lägger stor vikt vid millimeterprecision i verkning & skoning, samtidigt som många hästar under majoriteten av dygnet står och punktbelastar sin hovvägg – s.k ”perifer belastning” – (vilket kan uppstå oavsett om hästen är skodd eller barfota) – och därmed får brist på cirkulation i sina hovar.
Perifer belastning är resultatet när hästen står på hårt underlag – och det förvärras naturligtvis av höga hovväggar eller tjocka höga järnskor som inte ger stimulans under sula/stråle.
Det innebär inte att hårda underlag eller skor som primärt belastar hovväggen per definition alltid är fel, men det innebär att deras effekt på hovens fysiologi behöver vägas in i helheten!
Frågan blir därmed inte enbart hur hoven ser ut, utan i vilken utsträckning den ges förutsättningar att fungera som det dynamiska, cirkulatoriska system den faktiskt är.
Källa: Robert Bowker, baserat på hans studier och föreläsningar.
Vill du fördjupa dig mer i hovens funktion? Kika in på Viahov Play och gå med i hovkursen – där nördar vi ner oss i sådana här samband på riktigt.
[Till vänster: Nästintill markparalellt hovben – till höger – hovbenet har 6,7 graders positiv lutning efter korrigerande skoning.]
De senaste dagarna har jag fastnat djupt i frågan om kronrandens lutning och hovbenets vinkel. (ni som följer Viahov på Facebook har säkert sett det)
För mig börjar sambanden kännas så glasklara att jag ibland tänker: ”Det här borde väl alla ha koll på vid det här laget?”
Samtidigt ser jag hur verkligheten ser ut – och den ser inte alls ut så. Vi lever i ett kunskapslandskap som är totalt övermättat. Sociala medier är dränkta av forskning, förenklingar, påståenden, metoder, reels, forumtrådar, halvsanningar och rena felaktigheter – allt i samma flöde. Det är inte konstigt att både hästägare och yrkesverksamma blir vilsna, trötta och mentalt utmattade. Jag blir det själv. Ändå fortsätter jag. Av ren envishet – och för att det här faktiskt spelar roll. Under arbetet med detta har jag haft värdefulla samtal och fått input från bland andra veterinär Tone Wien och hovslagare Kirsten Aasvang, kring bakgrunden till varför 30 graders kronrandslutning blev en norm inom vissa barfotaskolor. Det är viktigt, för här finns en historik som ofta tappats bort.
Mycket av detta kan spåras tillbaka till Hiltrud Strasser.
Problemet är att flera av de teorier hon myntade – som i grunden var felaktiga – senare adopterades, ompaketerades och spreds vidare av andra läror, utan att ursprunget längre var synligt. Då slutade de ifrågasättas. De blev ”sanningar”.
Och plötsligt hör man samma idéer florera i helt andra sammanhang – även där man minst anar det. Jag fick till exempel berättat för mig att teorin om ett markparallellt hovben lyftes fram som något positivt av en föreläsare under Nordic Hoof Summit, där den amerikanske hovslagaren Michael Savoldi föreläste (osäkert om det var 2024 eller 2025).
För tydlighetens skull: jag hörde inte föreläsningen själv, utan har pratat med flera som var där – bland annat Sören Stjärnås, som jag samarbetat mycket med. När jag i efterhand tittade igenom Savoldis material insåg jag något viktigt: Han har rätt i mycket. Precis som många inom barfotarörelsen och “natural trim” tänkandet (där jag själv har min bakgrund!). Kritiken mot ”höga klackar”, statisk uppbyggnad, för hårt tryck på fel strukturer och en önskan om att följa den ”funktionella sulan” när man verkar en hov – är i grunden rimlig och sund.
MEN – precis som hos Strasser – dras fel slutsatser när det gäller hovbenets vinkel. Att hästen inte ska gå på ”klackar” betyder inte automatiskt att hovbenet mår bäst av att vara markparallellt, och att det är eftersträvansvärt att alltid verka ner trakten till strålens bredaste punkt. Det är är EN av viktiga punkter som har gjort att barfotarörelsen har fått bakslag. För många hästar leder denna halvblinda approach till felaktig palmar vinkel som orsakar smärta i hela kroppen!
Hästen ska inte gå på ”klackar” – höga trakter är inte bra – men den ska heller inte alltid verkas ner i trakterna – och ett markparalellt hovben är problematiskt. Alla dessa sanningarna kan existera samtidigt. Det här är inte svart/vitt och det finns nyanser här. Jag har debatterat det här i flera år inom hovbranschen, bland annat med Ove Lind, som argumenterar för att bakåtbrutna hovbensvinklar och NPA inte är problematiskt – med resonemanget att ”hästar måste ju kunna gå i uppförsbacke”.
Jag håller inte med.
Forskningen kring negativ plantarvinkel (NPLA/NPA) och dess påverkan på hela hästens biomekanik och belastningsmönster talar ett helt annat språk. Just därför har jag nu uppdaterat och öppnat ett nytt avsnitt i Hovkursen, som ligger helt gratis tillgängligt för alla. Ett första steg till att hjälpa till att skapa klarhet och förståelse i denna snårskog.
Syftet är enkelt:
att ge hästägare (och yrkesverksamma) ett konkret, visuellt och snabbt sätt att läsa hoven och avgöra om vinklarna är rimliga – utan att behöva plöja vetenskapliga avhandlingar om myofasciella linjer, diafragmans nervförsörjning och proprioception för att komma igång.
Och till sist: tack till alla er som bidrar med frågor, motstånd, perspektiv och kunskap. Det är exakt så här viktiga ämnen måste få växa – öppet, nyanserat och med både historik och modern forskning i ryggen. Jag är fortsatt kritisk till gapiga högljudda självutnämnda experter som konsekvens skjuter ner på ”den andra sidan” och kommer med påståenden utan tyngd – den typen av mindset gör att jag totalt tappar förtroendet, medan tänkande människor som resonerar sig fram till sina slutsatser med logiska resonemang och forskning i ryggen – och ödmjuk hållning på vägen – det kan jag respektera.
Allt gott! Anna på Viahov
👉 Vill du bidra till bättre allmänbildning kring hovar och hovvinklar – dela gärna vidare artikeln till andra som kan ha nytta av den
Jag vill prata om proteinkvot i hö, men utan att förenkla det till ännu en siffra man stirrar sig blind på, för en låg kvot är inte automatiskt ett problem – så länge hästen i övrigt mår bra och tarmen inte störs.
Jag kan personligen tolerera ett hö med lägre kvot(inom rimliga gränser såklart) om det är torrt, inte ensilerat (inte ens ”hösilerat”), har bra hygien och ett växtinnehåll som faktiskt passar häst. Det vill säga gräs som timotej, ängssvingel och andra mer traditionella ängsgräs. Inte rajgräs! Inte mycket klöver. Hästar är ofta känsliga för detta, och ju mer man matar desto större är risken för tarmstörningar, mikrobiell obalans och i förlängningen metabola och hormonella rubbningar.
Hygienen är minst lika viktig. Mögelsporer i hö och hösilage är betydligt vanligare än många vill tro, eftersom lagring är känsligt. Dålig hygienisk kvalitet är en stor risk för hästhälsan också, framförallt när det gäller luftvägarna.
TIPS! Till bönder som producerar hö till häst: torka höt till minst 90 % TS, plasta med minst tio lager plast – gärna fler! – pressa balarna så hårt att all luft försvinner och hantera dem varsamt därefter, så inte plasten får hål. Det är syret som förstör. För lite plast, för lös pressning, grova strån som håller kvar luft eller hål i plasten är exakt där det faller. Torrhö kan lagras lufttätt utan ensilering om det görs rätt. Jag har testat detta själv, liksom flera andra bönder, med mycket goda resultat!
En annan sak jag vill slå ett slag för är höpellets från riktiga ängsvallar. Eqvitals höpellets har minst fyrtio olika arter. Det finns inget modernt balhö som ens kommer i närheten av den bredden idag. Hästens hälsosamma mikrobiota hungrar efter variation, efter olika örter och gräs, och dagens vallodling innehåller ofta inte mer än två till fyra arter. Det är normen. Korna älskar rajgräs och växer och mjölkar bra på den typen av gräs. De har flera magar och idisslar detta så det kommer till nytta. Men… hästar gör det inte. Ta reda på vad som faktiskt finns i balen – det är minst lika viktigt som labbsiffror på papper.
Och sockret. Det eviga gisslet. Allt över tio procent är en risk för hästar i fångzon, men ärligt talat förtjänar alla hästar att slippa höga sockervärden eftersom de gynnar fel mikrober i magen, jäst och svamp i tarmen och slår undan benen för en stabil matsmältning. Vissa år är man chanslös och alla skördar blir sockerhöga. Då får man jobba med det man har. Att blötlägga höt i runt en timme sänker sockret effektivt – krångligt, ja, men ibland helt nödvändigt för vissa hästar.
Ett annat sätt, som jag själv använder just nu, är att ge extremt näringsrikt hö i små mängder. Min fångkänsliga ponny Rosie går på ett hö med väldigt högt proteinvärde, kvot runt 11 – vilket jag själv ifrågasatte om det ens var möjligt – men resultatet är att jag kan ge minimala mängder hö, ändå täcka hennes behov, och låta henne få sitt tuggbehov tillgodosett via halm och naturligt näringsfattigt foder ute i hagen. Ljung, löv, grenar, gran, visset gräs, halm, och lite grönt här och där. Hästmat som inte driver insulin. Och ändå får hon inte proteinbrist, eftersom jag har både bra hö, och tillgång till aminosyror på burk.
Ja, på tal om aminosyror! När jag började ge mina hästar extra aminosyror – såg jag något väldigt tydligt. Hovarna började växa så det nästan blev absurt. Inte långsamt bättre, utan markant mer tillväxt och bättre kvalitet. Och det här sammanföll alltså med både högt protein i grovfodret och tillskott av aminosyror, vilket säger ganska mycket om hur den begränsande faktorn för hovarnas tillväxt och kvalitet ofta inte är energi, utan just byggstenarna – aminosyrorna. (och såklart mineraler!)
Alla har inte tillgång till hö med högt proteinvärde. I de lägena är extra aminosyror ett väldigt bra verktyg för att stötta hovarnas uppbyggnad utan att behöva öka mängden grovfoder. Det är också därför jag själv säljer både bra mineraler OCH aminosyror i Viahovs webshop – för att jag använder dem, ser effekten, och vet hur stor skillnad det kan göra när hovarna äntligen får rätt material att jobba med.
Mineralerna FYTOMIN har dessutom också extra tillsatt aminosyror. Men vill du ha ännu fler aminosyror i fodret rekommenderar jag att du kompletterar med Horse Amino som extra tillskott utöver mineralburken Fytomin.
Som alltid: helheten avgör. Men vill du bygga starka hovar måste det finnas något att bygga med.
ERBJUDANDE:
Horse Amino och Fytomin finns att köpa på Viahov.se – är det första gången du provar så finns det en Prova-på rabatt på 10% för Fytomin. Ange koden ”TESTAFYTOMIN” i kassan så får du ta del av den rabatten. Och i vanlig ordning har du som är en betalande medlem på vår kursplattform ViahovPlay.se ytterligare 5% medlemsrabatt.
Allt gott! Hälsningar Anna på Viahov
Bilden ovanför föreställer Presewalskihästar i mongoliskt stäpplandskap – som är det habitat som våra moderna hästar är evolverade och anpassade till. Många mil i daglig rörelse varje dag och ständigt tuggande på en MÄNGD olika variationer av stäppgräs och örter.
Jag vill bjuda in till samtal i branschen. Det senaste året har ett rättsfall inom hovvård väckt mycket känslor. Oro. Ilska. Polarisering.
Många av er har hört talas om hovrättsdomen som nyligen uppmärksammades, bland annat via en notis i Tidningen Ridsport. En del har följt fallet nära. Andra har mest känt av efterdyningarna – ett hårdare tonläge i kommentarsfält, stallgångar och samtal mellan kollegor.
Jag vill därför vara tydlig från början, eftersom det här är viktigt för mig:
Jag försvarar inte djurplågeri. Hästens välfärd är inte förhandlingsbar för mig – och har aldrig varit det.
Det jag däremot vill lyfta är hur ansvar och bevisning har hanterats i det här fallet, och vad den fällande domen kan komma att betyda för oss som arbetar professionellt med hästar framåt.
Det är två olika saker. Och jag menar att vi måste kunna hålla båda tankarna samtidigt.
Varför jag tar detta initiativ
Jag vet att min röst har hörts i samband med domen. Jag vet också att det kan ha uppfattats fel av vissa – som om jag skulle försvara “fel person” eller “fel handling”.
Det gör jag inte.
Det jag gör är att ställa mig kritisk till hur lätt det i praktiken verkar vara att dömas i ett brottmål, även när det finns stora luckor i bevisningen. Och om det är så rättssystemet fungerar just nu, då är det inte längre ett enskilt fall.
Då angår det hela yrkeskåren.
Vad samtalet handlar om – och vad det inte är
Det här handlar inte om:
– barfota vs skoning – metodkrig – vem som “har rätt” – att peka ut syndabockar
Det här handlar om:
– ansvar i praktiken – rättssäkerhet – vad som händer när något går fel – och hur ribban för fällande dom faktiskt ser ut just nu
Två yrkesträffar – två olika syften
För att kunna göra detta på ett seriöst och tryggt sätt har jag valt att dela upp samtalet i två separata tillfällen för yrkesverksamma.
Tillfälle 1: Vad hände – och var finns tveksamheterna?
Det första mötet kommer att fokusera på själva rättsfallet.
I lugn och saklig form går jag igenom: – vad som hände, i korthet – vad domen bygger på – var bevisningen är stark – och var den är svag
Syftet är inte att “tycka”, utan att förstå domen. Att titta på beviskedjor, antaganden och vad som faktiskt går – och inte går – att slå fast.
Utan drev. Utan polarisering.
Tillfälle 2: Hur gör vi framåt?
Det andra mötet handlar inte om domen i sig, utan om oss som yrkesverksamma.
Hur jobbar vi klokt och professionellt i ljuset av detta? – dokumentation – journalföring – kommunikation med hästägare – förebyggande arbete – gränssättning – hästens bästa i fokus – ansvar i praktiken
Här handlar det om att stärka yrkesrollen, inte att skapa rädsla.
En sak jag vill säga tydligt
Om det är så att vi i praktiken kan bli dömda:
– utan röntgen – utan tidsnära dokumentation – och till stor del på lekmannavittnesmål
… då förändras vårt ansvar, vare sig vi vill det eller inte.
Jag har länge varit tydlig med att jag tycker att vi i branschen behöver ta mer ansvar, inte mindre: Detta gäller i synnerhet oss som jobbar med barfotahovar, eftersom hovar som går utan permanent skydd kräver mycket mer omsorg för att vara funktionella. Vi behöver:
– vara proaktiva med skydd och avlastning – vara tydliga kring underlag, miljö och uppföljning – våga säga nej till hästägare som inte tar sitt ansvar
Och ja – det innebär i praktiken att vi oftare behöver erbjuda, rekommendera eller kräva skydd eller justering av underlag, i form av boots, skor eller annan avlastning. Särskilt vid barfotagång, väderomslag och hårda underlag.
Det är inte “extra service”. Det är en del av yrkesansvaret.
Det här samtalet är inte ett avsteg från den linjen. Det är en fortsättning på den.
Praktiskt: stängda yrkessamtal
Jag kommer att hålla två stängda Zoom-träffar riktade till yrkesverksamma inom hästhälsa, återförsäljare och samarbetspartners till Viahov.
För att delta i dessa samtal krävs ett medlemskap på Viahov Play inom vårt yrkesspår ProPlan
ProPlanen är ett medlemskap endast för yrkesverksamma, där vi samlar våra interna forum, yrkessamtal och gemensamma diskussioner. Det finns både gratis och premium-nivå, beroende på hur mycket tillgång man önskar – men yrkesforumet och dessa Zoom-träffar ingår även i gratisnivån.
Eftersom detta är ett stängt och tryggt sammanhang krävs en ansökan, så att vi säkerställer att deltagarna är yrkesverksamma.
📅 Tillfälle 1
Söndag 4 januari kl. 19.00–21.00 Tema:Vad hände – och varför finns det tveksamheter i domen?
📅 Tillfälle 2
Söndag 11 januari kl. 19.00–21.00 Tema:Hur jobbar vi professionellt framåt – ansvar, dokumentation, skydd och kommunikation
Den som vill ta del av domen i förväg kommer att hitta den delad i yrkesforumet på Viahov Play, tillsammans med relevant bildmaterial och sammanhang. Tillgång till forumet ges endast efter godkänd ansökan nedan.
När du blivit godkänd som medlem i PROPLAN får du tillgång till forumet och kan läsa igenom materialet i lugn och ro inför träffen. Klicka nedan för att ansöka:
Jag vet att även många hästägare följer den här frågan och undrar vad som händer i branschen.
Efter att de interna yrkessamtalen har hållits kommer jag därför att spela in ett avsnitt av min podd ”Hästsnack med Viahov” ( Podden finnspåViahovPlay) där jag sammanfattar: – vad samtalen handlade om – vilka frågor som är viktiga framåt – och hur detta påverkar samspelet mellan hästägare och yrkesutövare
Så att alla kan hänga med i vad som händer – även om man inte deltar i de interna mötena.
Jag gör detta för att: – lugna, inte spä på rädsla – samla, inte splittra – visa att det går att stå för stark hästvälfärd och värna rättssäkerhet för yrkesutövare
Följ bloggen så missar du inte kommande inlägg. Ange din e-post nedan:
Det här inlägget handlar om En populär barfotagrupp och “lång tå”-missförståndet…
Ett skolboksexempel på när korrelation förväxlas med kausalitet.
Disclaimer: Jag är inte helt insatt i hela deras behandlingsprotokoll. Jag utgår enbart från det de har publicerat offentligt, tillsammans med min egen kliniska erfarenhet och biomekaniska kunskap. Detta är mina personliga observationer, inte en intern beskrivning av deras metod.
En välkänd barfotagrupp från England — omdiskuterad om omdebatterad eftersom de gör väldigt tvärsäkra påståenden utan vetenskaplig grund — hävdar:
“Korta tår är farliga i fångrehab. Långa tår är säkrare.”
Fel mekanism. Fel variabel. Fel slutsats.
Det verkliga problemet är inte tån — det är trakterna.
Mönstret hos många fånghästar
Höga trakter + tåkortning = • högre palmar/plantar-vinkel • ökat tryck på hovbensspetsen och circumflexa artären • ökat tryck på inflammerad/tunn sula • minskat blodflöde dorsalt i hoven • mindre tillväxt i tåväggen, mer i trakterna • mer smärta • större risk för rotation eller penetration
Sänker man trakterna händer motsatsen:
• trycket på hovbensspetsen och sulan sjunker • rotationen bromsas • hästen får omedelbar lättnad • mer jämn tillväxt i tå och trakter • kapseln kan realignera när nytt horn växer ut
Och detta sker oavsett tålängd — så länge hästen tas ur den systemiska inflammationen och grundorsaken till fången åtgärdas (t.ex. foder, insulin, stress eller andra triggers).
Var missförståndet uppstår
Gruppen ser att:
• deras hästar förbättras i deras rehabprotokoll • tån är lång och trakterna är låga
…och drar slutsatsen:
“Den långa tån är en stor del av orsaken.”
Det är den inte.
Förbättringen kommer från allt annat:
• korrekt sänkta trakter som gradvis “de-roterar” P3 • boots och mjuka sulor som fördelar trycket bakåt i hoven • boots/pads som skapar rocker och dämpning • strikt lågsockerfoder • kontinuerlig rörelse på ett track-system • flockliv → lägre stress → lägre kortisol → mindre risk för nya anfall
Det är dessa faktorer som skapar läkning.
Den långa tån är bara en passagerare.
Varför en lång tå “funkar” i deras system
Deras miljö kompenserar för en biomekaniskt sämre tå:
• boots, pads och mjukt underlag (sand) minskar punkttryck och fördelar belastningen bakåt i hoven • stråle (strålfåror) + elastisk puta aktiveras → bättre blodflöde och hornproduktion • lågsockerfoder → färre insulinspikar • rörelse → bättre cirkulation och förbättrad sockeromsättning • flockliv → mindre stress, mindre kortisol → mindre risk för återfall
Hästen blir bekväm trots den långa tån — inte på grund av den.
Att låta en fånghäst gå i flera månader med en lång, framåtskjuten tå — “Kalle Anka-tå” — är aldrig neutralt. Det orsakar:
• försenad överrullning • ökat dorsalt lamelltryck och potentiell smärta • ändrat rörelsemönster • kompensationsproblem i bog, rygg, nacke etc • ökat drag i djupa böjsenan
En korrekt överullning är inte aggressiv. Den är strategiskt placerad för att minimera DDFT-belastning och centrera kapseln runt hovleden.
Om tåkortning – det är inte svart eller vitt
Det är viktigt att klargöra att jag inte förespråkar aggressiv tåkortning. En tå kan absolut kortas på ett sätt som blir skadligt — särskilt i en inflammerad fånghov.
Dorsala hovväggsresektioner har historiskt använts för att avlasta lamellerna — men vi vet också att för mycket raspning dorsalt försvagar hela kapseln. Dorsalväggen är en stabiliserande struktur. Tunnas den ut mycket försvagas hela hovkapseln och vi kompromissar med saker som:
• strukturell integritet • hävstångsresistens • korrekt kraftöverföring genom lamellerna
Hemodynamiken i hoven bygger på stabil struktur + korrekt belastning.
Därför är invasiv tåverkning aldrig harmlös — särskilt inte vid aktiv inflammation.
Poängen är inte “kort tå är bra” eller “lång tå är bra” — utan:
Hoven behöver en biomekaniskt korrekt ÖVERRULLNING.
Varken extremt kort eller extremt lång. Bara funktionell — rätt placerad i förhållande till hovens rotationscentrum.
Det gäller både fånghästar och friska hovar.
Slutsats
De observerade:
Kort tå + hög trakt = sämre. Lång tå + låg trakt = bättre.
Och gav tålängden äran.
Den verkliga mekanismen är enkel:
Sänk trakten → minska trycket → stabilisera kapseln → flytta belastning bakåt med mjukt underlag/pads/boots → hästen förbättras.
Rätt variabel korrigerad. Fel variabel hyllad.
Klassisk förväxling av korrelation och kausalitet. Babyn åkte ut med badvattnet.
Avslutande kommentar
Detta är inte riktat mot enskilda personer eller deras intentioner. Det är en analys av biomekanik, terminologi och orsak–verkan-logik baserat på deras offentliga material. Målet är tydlighet — inte konflikt — och att hjälpa hästägare att förstå laminit och hovrehab med större precision.
Ett konkret exempel
Här nedanför är en bild på av mina pågående kundcase – ett arabsto som tidigare haft fång- som en påminnelse om vad som faktiskt driver läkning:
Balansverkning var 4:e vecka, Equine Fusion-boots vid behov, 24/7 lösdrift, analyserat lågsockerfoder, flockliv, konstant mild rörelse och en varierad hage som stimulerar aktivitet. Hovarna bygger snabbt upp styrka — stark stråle, stark elastisk puta, solid sula. Inga extremer: ingen för lång tå, ingen för kort, inga höga eller låga trakter. Bara balans.
Den sunda hästhållningen är grunden.
Här nedanför är några bilder på delar av deras fina fånghästvänliga hästhage och lösdrifttsystem:
Häromdagen fick jag ett mail från en hästägare som funderade på att ta av hästen järnskorna i samband med fölning. Men den här hästen var inte helt okomplicerad. Den hade nämligen haft en skada i djupa böjsenan och skador i strålbensbursan. Den hade gått med ringskor och blev direkt sämre när tån blev för lång. Därför kortades intervallet upp till var 6:e vecka.
Nu senast har hästen fått vanliga skor + snösula + två broddar i trakten → Med resultatet att vinklarna ser ”finare” ut: kort tå, högre trakt, och nöjdare hästägare.
…men detta är tyvärr en synvilla. En väldigt övertygande synvilla – ungefär som när man sätter en för stor mössa på sig själv och tycker man “ser rimlig ut”. Det håller i 15 sekunder, sen glider allt åt fanders.
Risken är extremt stor att hästen bara blir sämre med den här approachen… Jag ska förklara varför.
Frågan till mig var:
”Klarar hon barfota? Finns det boots som höjer trakten, skyddar strålen, och finns någon expert på strålbensbursaproblem?”
Det här är exakt den typ av hov jag möter ganska ofta – och som ofta hamnar i “barfotakategorin” när alla andra medel misslyckats och man måste “rädda hovarna” på dem. Svåra odds och mycket jobb! Strålbensrelaterade problem blir ofta föremål för rehabilitering inom barfota –men faktiskt, ofta blir många hjälpta av barfota med förvånansvärt stor framgång – även om såklart alla inte går att rädda. Vet ni varför?
Jo, det beror på att strålbensrelaterade problem och belastning på böjsenor ofta beror i grunden på försvagade mjukdelar → strålen bär inte för elastiska putan är förtvinad, hovbrosken är deformerade av felaktig belastning under lång tid.
Kaudal kollaps – på fackspråk – helt enkelt.
(På vanligt språk: ”allt där bak har gett upp”)
När strålben och böjsenor skadas så blir allt mer extremt och mer allvarligt. Man löser inte problemet med att “höja trakterna” – man löser problemet genom att hjälpa hästen utveckla sina mjukdelar → som i sin tur höjer trakten.
Att höja trakterna utan att stärka eller stötta mjukdelarna är som att sätta en människa i rullstol för en stukad fot. Ja, det slutar göra ont direkt. Men du sabbar rehabiliteringen fullständigt, och att lära sig gå igen kan bli svårt.
Här är några vanliga symptom på att det är påväg åt fel håll:
• Hoven blir snabbt känslig när den växer sig längre
• Hästen blir sämre sista veckan eller två av skoningscykeln
• Hoven ser ”fin direkt efter skoning” → men blir ändå successivt sämre i hovformen över tid
• Hästen kan få återkommande låggradig och ”diffus” hälta eller rörelsestörningar
• Den kan få inflammationer i hovleden/strålbensbursan
• Hästen har ofta svårt att lyfta hovarna, speciellt bakhovarna
• Spänningar i rygg, SI-leden, nacke – hela överlinjen protesterar
• Hästen blir tung/stökig att rida och “ramlar” framåt – försöker springa ifrån smärtan
Och den stora klassikern:
Den traditionella (hälöppna) järnskon maskerar bara problemet. Den läker inte. Den bygger inte upp mjukdelarna i hoven. Den skjuter problemet framåt.
Lite som att sopa skiten under mattan och säga “det är rent nu”.
När mjukdelarna är totalt förtvinade klarar hästen i regel inte 6 veckors intervaller.
Oftast inte ens 5.
4 veckor borde vara praxis i denna typ av rehab.
3 veckor i svårare fall om hoven växer mycket – särskilt vid NPA eller strålbenstryck.
Och går hästen barfota kan man t.om behöva gå ner till varje/varannan vecka om tillväxten är hög.
(Har hört att i England har man 5 veckor som standard skoningsintervall. Här kör de flesta fortfarande 7–8 veckor och hoppas på det bästa. Spoiler: mjukdelarna bryr sig inte om våra traditioner.)
För att få ordning på den här typen av hovar krävs:
• korta intervall – konsekvent
• flexibel sko/boot som ger hovmekanik och korrekt stimuli
• strålstöd/DIM/skumsulor/fotinlägg
• kilsulor när bakre delen behöver upp
• underhållsraspning för att hålla tån nere (barfota)
• rätt underlag – djup sand är rena spabehandlingen för kaudala strukturer
Kan en sådan här häst gå barfota?
Ja — om man jobbar aktivt och ger hästen stöd av rätt hjälpmedel under tiden.
Annars blir hästen bara öm, mera spänd i ryggen och riskerar att hamna i en ond cirkel.
Min rekommendation för att ens kunna ha hästen barfota blev:
Equine Fusion Active hovboots + kilad ullsula eller motsvarande större delen av tiden, även i hagen.
Ger höjd i trakten, stöd åt strålen och låter hoven arbeta istället för att ”sättas i rullstol”. Djup sand till hagen – som hästen kan stå i barfota – som stimulans för mjukdelarna.
Detta hjälper hästen att bli mer bekväm samtidigt som det tränar upp mjukdelarna.
Jag älskar att hjälpa människor hitta lösningar. Jag sitter nästan varje dag och guidar folk i ”bootsdjungeln” och ger råd inför avskoningar och hov-resor.
Därför har jag förutom min hovkurs, också öppnat en ny, gratis forumtavla på Viahov Play:
BootsGuiden!
Här kan du:
• lägga upp bilder
• få strukturerade svar om bootsanpassning
• se andras case
• slippa stå ensam med komplexa boots/sko-frågor
• och framför allt: slippa gissa
Svarar jag där kan andra också lära sig av samma tråd.
Vill du fördjupa dig mer i hovvård och lära dig underhållsverka din häst själv, mellan din hovis besök? Gå med i hovkursen pronto. Den ligger på Viahov Play. Det finns mycket matnyttigt där även för dig som redan är yrkesaktiv.
P.S Vill man ha hästen skodd med andra permanenta beslag så finns det såklart fler bra lösningar som kan hjälpa den här typen av hästar. En hovslagare med kunskap om mjukdeslssupport, vinklar och hovbalans ska absolut kunna arbeta med det. Och vi behöver mer hovisar i branschen som löser den här typen av problem – helst innan de ens uppstår. Är du en hovslagare som jobbar proaktivt med den här typen av problem?
Kontakta gärna mig! Jag skulle vilja sätta ihop en lista med yrkesaktiva som jag kan hänvisa till runtom i landet.
Det här är hela historien bakom den där hoven som väckte så starka reaktioner på Facebook – och som ledde till hatkommentarer om ”djurplågeri”, trots att hoven var mitt i en helt normal rehabprocess och hästen aldrig hade det minsta ont.
I videon går jag igenom, steg för steg: • varför hoven såg så ”brutalverkad” ut just i det läget • vad hålväggar faktiskt är – och hur jag jobbar holistiskt med rehab av det • varför tån behövde kortas så mycket för att få tillbaka balansen • vilka kompromisser man ibland behöver göra i en verklig rehab, inte en teoretisk • hur underlag, boots och ägarens insats påverkar resultatet • och hur hoven faktiskt läkte – på bara några månader Det här är ett viktigt ämne.
Bilder kan trigga, särskilt utan sammanhang. Och barfotaverkare döms ofta på just bilder – inte på funktion, inte på hästens rörelse, inte på helheten. Ibland måste en hov se ful ut för att kunna bli bra igen. Det viktigaste är alltid funktion och hållbarhet, samt hästens välfärd och bekvämlighet – inte estetik i ett ögonblick.
Min förhoppning med den här videon är enkel: mer förståelse, mindre rädsla och en mer nyanserad syn på hur hovrehab faktiskt kan gå till i praktiken. Videon finns nu på Spotify & YouTube.
Lyssna gärna på alla avsnitt av min ”Hästsnack Podd” utan reklam Viahov Play (gratis att bli medlem)
Tack för att du tittar – och tack till alla som bidrar till en mer kunskapsbaserad och respektfull hästvärld.
I det här videoavsnittet förklarar jag varför debatten om hovvård plötsligt tagit fart, varför jag valde att tala öppet om det, och vad hela diskussionen faktiskt handlar om — bortom missförstånd, läger och personliga reaktioner.
Det här är inte en attack på hovslagare.
Det är inte en hyllning till barfotaverkare.
Och det är inte en kritik av någon specifik skola, person eller metod.
Det är en genomlysning av ett mönster som går igen i hela branschen, oavsett metod, titel eller utbildning.
Jag sammanfattar det i fem kärnfrågor som enligt mig är helt centrala för att förstå varför så många hästar får problem — och varför denna debatt ens behövde uppstå.
1️⃣ Funktion och biomekanik först – alltid för hästens skull (hästvälfärd!)
Det jag talar om är inte “barfota vs skodd”.
Det är biomekanik och hovfunktion
Oavsett om en häst går barfota, med skor, boots eller specialskoning så finns samma grundprinciper:
hovledens centrering
benkolumnens linjering
överrullningens placering
stödet i elastiska putan, alla mjukdelarna och strålen
belastningsfördelning
rehabilitering när något går fel, samt förebygga redan från start
En hov kan “se fin ut” men fungera katastrofalt.
En annan hov kan se ful ut — men vara på väg mot funktion och belastningsbalans.
Det är funktion som spelar roll.
Och det är den förståelsen jag saknar brett i branschen — på skolor, på kliniker och i stall.
2️⃣ Vanliga hovproblem har blivit normaliserade – och förebyggande tänk saknas
Det här är kärnan i hela min frustration. Att man inte ser problemet i tid, bromsar i tid.
Sådant som borde vara akuta varningssignaler i en hov —
har blivit vardag.
Jag pratar om:
NPA (Negativ Palmar/Plantard)’,’Angle)
kollapsade trakter
prolapsade och infekterade strålar
dålig ML-balance (mediolateral balans) och olika åsikter om hur det bör uppnås
överrullning långt fram
hålväggar som aldrig läker
”cola-burk”-hovar
hovar som bär fel
senskador orsakade av hovens vinkel
Detta är INTE extremfall.
Jag ser det: i proffsstall, hos tävlingshästar, på utbildningsmiljöer, hos mycket kunniga hovslagare, hos barfotaverkare, på kliniker
-Och det är den normaliseringen jag kritiserar.
Inte individerna.
FENOMENET.
3️⃣ Tystnadskulturen är det största hindret för utveckling
Det här är den mest förbisedda men viktigaste punkten.
Jag får dagligen meddelanden från:
elever
hovslagare
barfotaverkare
hästägare
veterinärassistenter
… som alla säger:
“Jag har sett samma sak, men jag vågar inte säga något.”
Anledningar:
rädsla att få sämre betyg
rädsla att tappa kunder
rädsla att tappa kollegialt stöd
rädsla att bli kallad okunnig
rädsla att bli attackerad online
Och när tystnad styr mer än kunskap —
då stannar utvecklingen.
Det är tystnadskulturen jag pratar om.
Inte grupper.
Inte individer.
4️⃣ Modern forskning når inte ut – och när den gör det möts den av motstånd
Det finns gott om modern forskning kring:
hovens mjukdelar
strålens proprioception
elastiska putans bärighet och dess påverkan på palmar vinkel
sensoriska nerver i hoven
koppling mellan dåliga vinklar i hovarna och skadliga effekter på rygg och muskulatur
rehab av kollapsade strukturer
effekten av verkningsintervall
Men mycket av detta:
lärs inte ut på utbildningar
förklaras inte på kliniker
används inte i vardagen
tas inte upp i branschdialoger
Jag kritiserar inte människor.
Jag kritiserar kunskapsflödet.
Att forskning inte når från forskningsmiljön → till utbildningarna → vidare till yrket → vidare till hästen.
Här brister det idag.
Och hästen betalar priset.
5️⃣ Förändring börjar när hästfolk säger: “Nu räcker det.”
Det var oundvikligt att någon skulle lyfta detta.
Jag är inte perfekt.
Jag uttrycker mig inte alltid perfekt.
Men jag pratar om det.
Och det är viktigt – för annars står vi stilla.
Jag har kritiserat både:
hovslagare
barfotaverkare
utbildare
verkningsmetoder
… genom åren.
Inte för att “jag vet bäst”
utan för att jag står på hästens sida – inte metodens sida.
Och jag kommer att fortsätta prata om det här.
Men nu med fokus på lösningar, kunskap och biomekanik — inte strid.
⭐ Vad händer nu?
I avsnittet berättar jag att detta inte är en konflikt.
Det är början på en utveckling.
Framåt vill jag fokusera på:
👉 vad en funktionell hov är
👉 hur man kan se problem tidigt
👉 vad modern forskning egentligen säger
👉 hur vi rehabiliterar korrekt
👉 hur vi bygger en kultur där frågor är välkomna
👉 hur vi minskar läger och ökar dialog
Det finns otroligt mycket kunskap i både hovslageriet och barfotavärlden.
Tänk vad vi kan åstadkomma när den kunskapen möts istället för att krocka.
Det är dit jag vill.
💛
/Anna
P.S…och i ett kommande avsnitt kommer jag även prata om de missförstånd som uppstått kring rehab-bilden.
När jag första gången hade anlitat Thiago för tandundersökning på mina hästar för några år sedan, så skrev jag om detta i bloggen, (”Den bästa tandkoll mina hästar någonsin har haft!”) för jag blev så förbluffad och förvånad att han – som inte är legitimerad veterinär och därför jobbar på hästarna helt utan sedering – trots detta kan lyckas få dem så otroligt samarbetsvilliga och lugna så att de ändå kan genomgå tandundersökningen utan problem! Det hade jag aldrig trott varit möjligt innan jag såg det med egna ögon.
Jag hade ju mina misstankar om att det kanske inte skulle gå så himla bra första gången med min häst Rosie, med tanke på att hon tidigare varit misshandlad och hade extremt låg tillit till främmande män. Men Thiago lyckades på sitt speciella sätt att ”prata” henne tillrätta så hon klarade av det galant, och blev mer trygg och säker för varje gång han sedan kom tillbaka för att titta henne i munnen. Istället för att skada det förtroende vi hade byggt, så hjälpte han till att bygga in mer tillit. Det är inte alla hästmänniskor som är duktiga på det, men Thiago har fingertoppskänsla.
Det var samma sak idag, när Thiago skulle undersöka min unghäst Hilma i munnen. Hon har ju bara gjort det en gång förut när hon var liten och hon kände sig lite osäker kring utrustningen, men Thiago visade henne att det inte var farligt och hon kunde acceptera hela behandlingen utan problem.
Jag pratade lite med Thiago om den smutskastning som finns kring tandtekniker idag, då en del tyvärr ser ner på yrket och menar att man ”måste” sedera hästen för att annars missar man väldigt många viktiga saker, och kan inte ge hästen tillräcklig vård. Det finns också illvilliga personer som sprider elaka rykten som inte ens stämmer, exempelvis att Thiago skulle ägnat sig åt att dra ut vargtänder på hästar utan sedering. Det är helt befängt och jag förstår inte vad det är som får folk att hitta på sådana saker. Thiago berättar själv att han regelbundet remitterar hästar vidare till olika tandspecialiserade veterinärer när det är någon häst som behöver sederas för mer avancerad behandling i munnen, exempelvis dra ut vargtänder eller operera tandfrakturer. Han har också bra samarbete med flera olika veterinärer runtomkring, när det är klienter som behöver extra vård.
Jag har inget emot att andra regelmässigt tar ut en veterinär för att sedera hästen och titta den ordentligt i munnen, och speciellt de hästar som har lite speciella behov, men själv tycker jag att det är lite överdrivet att ha behovet att göra det varje gång om man har hästar med normala tänder utan konstigheter.
Thiago använder sig av effektiv hästkommunikation och lugnande örtsalvor på mulen på hästarna för att de ska bli lugnare och lite mer docila. -Det här mer örtsalvan var en ny grej han visade mig idag och det fungerade väldigt bra på mina hästar. (inget hokus pokus, bara eteriska oljor i kokosfett som hjälper hästarna att lugna nervsystemet lite) och därtill använder han någon typ av arbetslampa som lyser upp ordentligt längst in i munnen, en ljudisolerande mössa över öronen på hästarna, och även annan effektiv utrustning för att både kunna komma åt att undersöka, och åtgärda tänderna.
Men – framförallt så är Thiago expert på intuitiv kommunikation med hästarna och kan bara genom sitt kroppspråk och kontakt med hästarna få dem att bli mycket mer samarbetsvilliga och ge honom tillit att undersöka ordentligt. Min häst Rosie är otroligt responsiv på människors signaler och hade aldrig accepterat detta om man hade varit hård eller orättvis mot henne.
Thiago och Rosie efter behandlingen var klar
Vi pratade också om synen på tandvård på hästar i Sverige. Thiago berättade att Sverige internationellt sett har lite av ett ”rykte” utomlands. När han åker på tandkonferenser och kurser utomlands och han berättar att han jobbar i Sverige så får han ofta lite kommentarerer från de andra – och får höra att ”vi är lite speciella i det här landet” när det kommer till tandvård på hästarna. Detta eftersom många veterinärer tyvärr inte ser det som så viktigt, och på många ställen i landet är synen på tandvården att det är endast något man gör ”när man får problem” med hästens mun, som en slags korrigering, och inte något som ska utföras regelmässigt 1-2 gånger per år. Att jobba förebyggande är en annan viktig sak som Thiago tar upp – att inte symptombehandla problemen utan att istället försöka förebygga och förekomma dem.
Men varför behöver våra tamhästar så täta tandkontroller i sina munnar? Vildhästarna får ju inte det, och de verkar ju må bra? Thiago svarar att det är på grund av dieten. Vildhästar äter inte hösilage, hö, eller halm. De äter bara gräs – och de väljer inte det grövsta stråt de hittar, utan letar i första hand efter det kortaste och saftigaste gräs de kan hitta. Dessutom får de oftast otroligt mycket mer tugg-tid än tamhästarna får. Och detta konstanta gräsätandet och konstanta tuggandet gör att de i princip inte är i behov av tandvård (och de stackarna som är i behov av det, blir troligen magra och dör i förtid). Så vad vi kan lära oss av detta är: Att det bästa, det absolut bästa, vi kan göra för våra hästar, det är att ge dem mer tillgång till naturligt bete så mycket som möjligt. (naturbetesmarker med örter, och magert gräs! Inte frodigt sockerrikt gräs, ska tilläggas…)
Sedan handlar det också om vad vi ska undvika att mata dem med. Att undvika pelleterat högprocessat foder, känns också som ett rimligt antagande att det bör vara bättre för tandhälsan på hästarna, både för att minska risk för foderuppackningar men även mage/tarm-problem.
Hur tar du hand om tänderna på dina hästar? Lämna gärna dina bästa tips i kommentarerna! 👇
Hälsningar Anna på Viahov
P.S – Thiago finns i Västergötland, men han åker och jobbar med tandkoll i stora delar av Sverige – så du kan få hjälp oavsett vart du bor någonstans om det finns fler på samma ort som behöver hjälp. Kontakta honom här, och gå gärna in och följ honom på Facebook-> Golden Teeth – Equine Dental Tecnician Thiago Luiz de Paula
Förra veckans inlägg på Viahovs Facebook/Instagram med denna extremt understuckna NPLA-hoven från hovslagarskolan väckte stor uppmärksamhet. Inte för att den var så extremt deformerad, utan för mitt påstående att den här typen av patologi är normaliserad inom hästsporten i Sverige — så till den grad att det kan se ut såhär på våra lärosäten för hovslagarutbildningar. (här kan du läsa inlägget på FB)
Magstarkt uttryckt, måhända. Många tog det personligt, kanske. Men de flesta missförstod hela poängen, så här kommer en förklaring.
Vad jag menar med ”normaliserad kaudal kollaps”
”Caudal failure” (*) – hälkollaps – Kaudal kollaps – kollapsade trakter – kärt barn har många namn. DETTA är det som är normaliserat idag. Det här tillståndet är sammankopplat med några problem, bland annat: En benkolumn som inte är rak (HPA-axeln inte rak) & hovleden är inte centrum, vilket orsakar överbelastningar och skaderisk. Det kan också hänga ihop med strålprolaps och mjukdelsskador och inflammationer i hoven.
Varför folk misstror mig när jag säger det beror på att de:
Inte har utvecklat ”Hovögon” för att känna igen det på ett tidigt stadium, eller
Kan se det, men tycker inte att ”det är så stort problem” och därför negligerar eller nonchalerar det när det dyker upp i vardagen.
Vilket av dessa läger tillhör du? Erkänner du att problemet finns men tycker inte det är så farligt — eller har du helt enkelt inte lärt dig känna igen tecknen? Här kommer några bilder på olika stadier av hälkollaps samt även kontraherade trakter, som också ofta hänger ihop med detta: (notera att det förekommer på både skodda och oskodda hästar)
bakåtvinklat hovben och en benkolumn som inte är rak ser ut såhär på insidan. Så vill man alltså inte att det ska se ut. Man kan se tecken på detta visa sig från utsidan med hjälp av olika markörer. Dessa markörer lär jag ut i min hovkurs.
Grader av kaudal kollaps
Det här betyder inte att alla hästar ser ut exakt så illa som i mitt exempel. Det finns grader på skalan av kaudal kollaps — och det lönar sig att kunna upptäcka och åtgärda det i god tid. På så sätt kan man förebygga smärta, hältor och skador som ofta blir konsekvensen.
Jag är i gott sällskap när jag påstår dessa magstarka saker och bygger det inte på några svepande gissningar. Jag vet att det är svårt att ”ta” när det kommer från en simpel barfotaverkare som mig själv, men det gör inte budskapet mindre sant.
Pionjärer, forskning och dokumenterad erfarenhet i branschen
Equine Documentalist, Yogi Sharp, har skrivit, föreläst och studerat detta under många års tid. Jag lyssnade själv på honom under två dagar på vårt årsmöte i våras med hovföreningen.
Även Wayne Turner från Progressive Equine Services i Australien har systematiskt röntgat alla sina klienters hästar innan och efter skoning för att visa gradskillnader i skoningsprotokoll. Han har fått kritik från branschfolk som inte vill höra sanningen.
Kc La Pierre på IAEP är ytterligare en hovslagare som pratat mycket om detta i sina utbildningar. Dessa personer är pionjärer som sprider kunskap om kaudal kollaps och dess konsekvenser, och de är långt ifrån ensamma.
Jag är tacksam över att ha fått tillåtelse av Wayne att dela några av hans pedagogiska bilder i min egen hovkurs, som nu blivit populär bland hästägare som vill lära sig ta bättre hand om sina hästars hovar. Wayne har en förmåga att göra väldigt bra illustrationer så att man får lättare att förstå hur vinklarna hänger ihop med hovkapsel, benkolumn och överullningspunkter i hoven, vilket är superviktigt att veta när man både verkar och skor hästar i balans. Jag önskar att fler hovslagare och veterinärer också vågar ta del av denna kunskap. Det skulle gynna hästarna.
Jag måste också tacka för David Landreville som sprider så mycket pedagogiska bilder där han visar hur elastiska putan och bakre delen av hoven växer när man sköter hovarna på rätt sätt. Det är ju i bakre delen av hoven och dess mjukdelar, som svaret ligger i hur man löser det här problemet långsiktigt, och förebygger problem. David driver en hovskola som heter Hoofbuilders och jag har även fått förmånen att låna bilder av honom för att kunna visa detta i min egen hovkurs.
Kaudal kollaps är inget nytt — men konsekvenserna är allvarliga
Equine Documentalist skrev redan 2020 om hur “caudal hoof collapse” blivit så normaliserat och att många hade börjat håna och skämta om begreppet “caudal failure” och inte tog det på så allvar. Men konsekvenserna för hästen är allt annat än ett skämt.
Detta mönster, ofta på bakhovarna, är direkt kopplat till hältor, ryggproblem och deformationsmönster i hela hästens rörelseapparat. Det vi ofta kallar “lite låga trakter” är i själva verket början på en biomekanisk dominoeffekt som påverkar hela hästen.
Det är alltså inte jag som har “hittat på” detta eller överdriver problemets omfattning. Jag vill bara uppmärksamma något som redan är väl dokumenterat — men fortfarande ofta förbisett i vardagen.
Kan du se det tidigt?
En extrem bild som förra veckans inlägg kan de flesta känna igen, eftersom problemet gått långt. Men kan du känna igen patologin i tidigt stadium? Det finns tillräckligt med forskning och kunskap för att kalla detta ett systemfel, inte en enskild avvikelse.
Frågan är — hur länge till ska vi låtsas att det som är normalt är detsamma som hälsosamt?
Hur man kan förebygga kaudal kollaps
Lösningen börjar med orsaken: mjukdelarna i hovens bakre del behöver bli starkare. Om man inte får mjukdelarna att växa, så är det endast symptombehandling man ägnar sig åt. (vilket är nödvändigt i de fall som detta är kroniskt och man helt enkelt inte KAN utveckla hästens mjukdelar till det bättre)
Gör såhär för att åtgärda orsaken:
Hjälp hoven att själv skapa starka, tjocka elastiska putor och tjockt hovbrosk i bakre delen.
Vildhästar får detta naturligt eftersom de går barfota och rör sig många mil varje dag på varierat underlag hela sina liv, speciellt första levnadsåret grundläggs detta.
Du kan “träna” putan på hästen genom korrekt belastning och biomekanik ihop med rörelse och motion.
Börja gärna redan på föl och unghästar. Uppfödare har ett stort ansvar för att inte skapa problemet hos sporthästar.
Genom att imitera naturlig biomekanik och livsstil kommer du långt i att förebygga kaudal kollaps och skapa friska hovar. Låt hästarna gå barfota så länge som möjligt, verkas med korta intervall och röra sig på mycket varierande underlag när de är 0-6 år gamla.
HÄR OVANFÖR kan du se ett exempel på hur skillnaden ser ut i en vildhäst med tjock elastisk puta vs. en tamhäst med tunn elastisk puta. Benkolimnen är upprätad, och hovbenet har en positiv vinkel på den vilda hästen tack vare en tjock elastisk puta (rosa). Den tama hästen som fått för lite stimulans av putan har sämre mjukdelar och därför blir trakterna tunnare och svagare – vilket ger sämre vinklar och en benkolumn som inte är rak. Bilden lånad av Wayne Turner –progressive equine services – Australien
Vill du lära dig mer om ovanstående så rekommenderar jag att du kikar på mina avsnitt i Hovkursen på Viahov Play där jag pratar mer ingående om de här sakerna, och visar fler exempel på hur patologi i hovarna kan se ut idag. Du lär dig se skillnaden på sjuka och friska hovar, samt lär dig mappa och analysera hoven på din egen häst.
Med förhoppningen att kunna sprida både mer medvetenhet och kunskap om detta i branschen. För hästarnas skull 🙏
Allt gott! Hälsningar Anna på Viahov
(*) ”Caudal” i detta sammanhang är en anatomisk term som beskriver hovens bakre del. På svenska: “Kaudal kollaps”
Nej! Inte min heller! Denna bild föreställer nämligen den mongoliska stäppen – vilket är den typ av biotop och habitat som hästar är evolutionärt anpassade för att leva på. Det är magra gräs/örter i stor mångfald.
Rent biologiskt är alltså deras kroppar i störst harmoni när de får leva i det habitat som de är bäst anpassade för ursprungligen.
Anpassningsbara – men till vilket pris?
Att hästar kan leva i andra miljöer beror på att de är väldigt duktiga på att anpassa sig. Men det betyder inte nödvändigtvis att de kan frodas och nå sin fulla potential i dessa omgivningar.
När man ser på det vassliknande gräset på stäppen är det svårt att förstå hur hästar kan frodas på något som ser så näringsfattigt ut. Faktum är att växterna på mager jord får djupare rötter som bättre klarar av att suga upp mineraler och näringsämnen ur marken – jämfört med växter som har grundare rotsystem.
Svenska hagar – mycket energi, mindre näring
I våra klassiska svenska hagar är det betydligt mjukare, fuktigare och gräset innehåller mer energi per grässtrå, men mindre näring. Varför?
För att vi begränsar deras ytor och inte låter dem ströva fritt. Det gör att de inte kan tillgodogöra sig fler växtarter än vad som finns just i deras hage – eller i det hö vi odlar åt dem. Det blir artfattigt i deras mage.
För att vi ofta ställer hästarna på marker som är näringsfattiga biotoper i jämförelse med stäppen. En kvadratmeter stäppmark innehåller en mycket större artrikedom jämfört med en kvadratmeter traditionell hästhage.
Även vårt hö blir artfattigt. De flesta bönder odlar cirka 3–4 växtsorter i vallen. Dessa gräs är anpassade för att vara tåliga att skörda, kunna lagras under vintern och innehålla hög nivå av näring för högproducerande lantbruksdjur. Men hästar behöver många fler grässorter och örter för att hålla magen i trim.
Artvariation – hästens egen hälsokost
Den stora artvariationen hjälper hästarna med allt från matsmältning och näringsupptag till att hålla organen friska. Hästarna på stäppen lever bokstavligen i ett växande ört-apotek under hovarna. Våra tamhästar lever på en äng gjord av kaffebröd – om man ska överdriva lite.
Har du hästar som får beta på artrika naturbeten, som dessutom är stora nog att inte bli överbetade, så har de det betydligt bättre än hästar som går på kortklippta ”golfbanor”. Dessa gräsytor består ofta av några få tåliga sorter – med höga sockervärden.
Vad vi kan göra för våra hästar
Vi kan uppnå mycket bättre hälsa hos våra hästar om vi tog hänsyn till detta lite mer! Hästens mage kräver artvariation för att frodas – och när magen frodas, så mår hela hästen bra. Immunförsvaret stärks och kroppen självläker bättre.
Jag försöker ge mina hästar så mycket artvariation som möjligt. Tyvärr är jag begränsad till det hö/hösilage som finns att köpa och de betesmarker jag har tillgång till.
Därför boostar jag regelbundet hästarnas mage och tarm med:
Probiotika
Örtkurer
Mineraltillskott från växtriket
Höpellets från artrika ängsmarker
Vill du hjälpa din häst?
Idag är sista dagen med 10–15 % rabatt på många av de örtkurer, mineraler och probiotika som jag själv använder till mina egna hästar och jag rekommenderar att boosta hästarna lite extra nu under hösten med tanke på att magen behöver lite extra stöd under foderbyten, väderväxlingar, avmaskningar och ibland miljöombyten.
Det finns en del skillnader jag upplever mellan ”barfotaverkning” / ”natural trim” VS. ”traditionell verkning” eller ”hagverkning”(pasture trim) eller vad man nu ska kalla den typen av verkning som ofta används av hovslagare men inte av barfotaverkare. (Fasiken vad svårt det är att generalisera såhär. Känns som ett jäkla minfält ibland, men nu MÅSTE jag generalisera lite för att faktiskt kunna göra min poäng. Det är faktiskt skillnad i utbildning mellan olika metoder/inriktningar, och det finns mycket variationer inuti dessa grupper också)
Efter att ha jobbat i nu 13 års tid med att ta emot foton via mail på nyverkade barfotahovar (både verkade av hovslagare och barfotaverkare, både utbildade och outbildade) för att guida hästägare i hur man bäst ska prova ut rätt typ av boots på dem – så har jag ju lagt märke till att den finns en del skillnader mellan olika typer av verkningar som gjorts på hoven och även om det förekommer små variationer på det här så finns det ändå två ”läger” som jag lagt märke till.
Vilka yrkesgrupper är det som utför dessa olika typer av verkningar då?
Jag har märkt att det finns hovslagare som utövar barfotaverkning, men det finns också väldigt många hovslagare (både självlärda och utbildade) som utför det jag kallar för ”traditionell verkning”. Däremot är det väldigt ovanligt att hitta barfotaverkare (självlärda eller utbildade) som utövar traditionell verkning.
➡️ På barfotaverkade hovar är ofta hovväggen verkad mer till sulnivå, och på traditionellt verkade hovar är det oftast mer en ”kant att gå på” som är sparad runtom hoven. En del barfotaverkare har tagit bort onödigt mycket av hovväggen och tunnat väggen alldeles för mycket, och en del hovslagare har lämnat kvar onödigt mycket av hovväggen så den är för lång (enligt min åsikt då). Det är inte ovanligt att se hovslagarverkade hovar som är såpass långa när de är nyverkade eller 1 vecka efter verkning – att de ser ut ungefär som mina egna kundhästar brukar göra efter 4-5 veckor när det är dags för ny verkning igen.
➡️ På barfotaverkade hovar är ofta hovväggen avfasad så att den yttre delen av väggen inte är bärande. Vissa kallar denna avfasningen ”mustang roll”. På traditionellt verkade hovar så är ofta hovväggen bred hela vägen runtom
➡️ på barfotaverkade hovar är ibland denna ”mustang roll” kraftigt överdriven och hovväggen är rundad väldigt hårt
➡️ på barfotaverkade hovar är ofta tån extra avfasad för en snabbare överrullning, det ser jag mer sällan på traditionellt verkade hovar, där tån kan sticka iväg
➡️ på barfotaverkade hovar är oftast sulan exfolierad, alltså att död sula är bortverkad så att man ser den ”äkta sulan”, medan på traditonellt verkade hovar är ofta mycket död sula kvarlämnad
➡️ På traditonellt verkade hovar så är ofta traktstöden overkade, eller verkade väldigt lite. På barfotaverkade hovar brukar traktstöden vara omsorgsfullt verkade med hovkniv för att få en form som följer sulan. En stor skillnad jag ser är att traditionellt verkade hovar ofta får överväxta traktstöd, och klämpunkter i traktvinkeln pga detta.
➡️ Traditionellt verkade hovar brukar ofta vara ”planverkade” på ett sätt som innebär att hovväggen inte följer sulan, utan är plan mot golvet. Barfotaverkade hovar brukar ha en mer skålformad hovvägg som följer ”skålen” på sulan och gör att det ibland blir nästan en hålfot på mitten. Trycktpunkterna brukar då hamna mer på tå och trakt, inte hela vägen runt.
➡️ Traditionellt verkade hovar brukar ofta ha mer obalans dorsopalmart då stor del av belastningen ligger framför rotationspunkten i hoven (centrum av hovleden) och en mindre del bakom. Barfotaverkade hovar brukar ofta ha en mer balanserad belastning med kortare utrymme framför rotationscentrum. Detta tror jag beror på att de ofta verkas med lite kortare tå och snabbare överullning, samt även har kortare verkningsintervall (Barfotaverkare brukar ofta sätta 3-6 veckor medan hovslagare brukar ofta sätta 5-8 veckor enligt mina erfarenheter)
➡️ Strålen är oftast mer verkad på traditionellt verkade hovar. Där är de oftast skurna i ”diamantform”. Barfotaverkade hovar är sällan trimmade på det sättet, men numer blir det allt vanligare eftersom det är en teknik som lärs ut i fler metoder numer.
➡️ Traditionellt verkade hovar ser jag oftare ojämnheter på hovväggarna medan barfotaverkade hovar oftare har mer symmetriskt verkad hovvägg hela vägen runtom
➡️Traditionellt verkade hovar kan ofta bli lite verkade i sulan i tån så att väggen är högsta punkten i tån och inte sulan, medan barfotaverkade hovar väldigt ofta sparar all sula förutom den döda sulan som oftast exfolieras bort) och resultatet kan ofta bli att hästen går på sulan i tån
➡️ En sak som jag tycker att barfotaverkade och traditionellt verkade hovar ofta har gemensamt är att de har alltför nerverkade trakter. Jag ser ofta att trakterna är nerverkade till ”strålens bredaste punkt”. Det kan diskuteras hur hälsosamt det är på olika typer av hovar.
ja jag vet vad ni kommer säga nu! Detta är grovt generaliserat och det förekommer naturligtvis olika varianter på detta eftersom det finns olika metoder därute som yrkesfolken följer, oavsett om de kallar sig hovslagare, hovvårdare eller hovskötare.
Har du fler punkter som du märkt av? Håller du med? Håller du inte med? Berätta gärna varför!
Jag planerar att göra fler workshops om individanpassning av evoboots framöver och fick en idé att kanske också lägga in lite mer barfotaverkningsteori i detta för dem som vill utöka sitt perspektiv på olika metoder. Låter det intressant? Skriv gärna en kommentar om du är intresserad att gå en sådan workshop samt var i landet du bor.
Nästa clinic för Evo Boots individanpassning blir hos hovslagare Lars Sjöberg i Skåne den 5 oktober. Det är en workshop riktad till yrkesverksamma som vill jobba med bootsutprovning, och den är på 1 dag och vi kommer gå igenom grunderna inom individanpassning av Evo Boots i första hand. Har vi lite tid över kommer vi också diskutera lite olika verkningsteknik 😊 Anmälan öppen på hemsidan viahov.se !
BILDERNA: Jag tog bort bilderna som jag lagt här tidigare. Det blev för mycket missförstånd kring dem så nu letar jag bättre bilder och kommer göra ett nytt inlägg där jag beskriver lite olika typer av verkningar som jag sett.
Har du bilder på olika typer av verkning? Skicka gärna till mig så kan jag visa fler exempel 🙂
Hälsningar Anna på Viahov
P.S Vill du veta vad jag samlat ihop och lärt mig under mina 20 år som hovnörd och tycker verkar vettigt att lära ut och använda mig av i mitt arbete med hovar?
Då kan jag rekommendera att gå min hovkurs! Det är en pågående ”hovskola” med nya avsnitt som publiceras löpande just nu. Hittills finns 5 faktaspäckade hovlektioner publicerade och fler är påväg. Här får du lära dig allt från hovterori, hovanatomi, till praktisk hovvård. Du kan antingen bli medlem och få tillgång till ALLT material direkt, eller köpa utvalda avsnitt styckvis.
En av mina hovkunder berättade för mig häromdagen att det var tack vare mig som hon hade börjat erbjuda sin häst consent – alltså samtycke – i hanteringen. Kort sagt: hon hade börjat ge hästen möjligheten att säga ”nej”, att få en egen röst och faktiskt kunna välja.
Egentligen var det ju inte tack vare mig – jag bara pekade henne i rätt riktning. Mot Susanna Davidsson, på ”Hästvis”! Något inlägg jag hade gjort tidigare rekommenderade hennes sida, och det var så min kund hittade till en träningsform där hästen får vara med och bestämma. Hon gick med där och lärde sig mer om hur man kan hjälpa hästar att få en egen röst och börja bestämma över sin kropp – även när det svaret man får kanske inte är det man själv hade önskat.
Hon berättade att när hästen väl förstod att den fick säga nej, så började den också använda sitt ”nej” – ganska ofta! (Och det är helt normalt i början.) När en individ – människa eller häst – inser att den har möjligheten att sätta gränser, kommer ofta ett överslag åt andra hållet innan balansen infinner sig. Får man tid och utrymme att hitta sin egen motivation, kommer fler ”ja” att börja komma. Det här gäller även människor som vuxit upp med mycket gaslighting eller undertryckta känslor – när de väl börjar säga ifrån, kan de bli väldigt rigida i sina gränser till en början, för de litar fortfarande inte på att det är okej att säga nej och förväntar sig straff. Att hitta balansen däremellan är en konst i sig.
Jag tycker att det borde vara självklart att man redan från fölstadiet tränar sin häst med just det här perspektivet – att den ska få uttrycka sig, få ha en röst och bli lyssnad på även när den säger nej till våra förslag. Har fölet med sig det från början, behöver det inte stänga av sina egna känslor, tappa nyfikenheten eller viljan att samarbeta. Då uppstår heller inte samma överslag – det finns inget uppdämt behov om individen redan känner sig hörd.
Följden blir ofta en häst som är mer positiv, mer ”ja-sägande”, just tack vare att den vet att den får säga nej. Paradoxalt nog skapar tryggheten i att få säga nej större förutsättningar för samarbete. Hästen vet att du lyssnar, och det skapar tillit.
Det här handlar inte om klickerträning, R+, eller någon särskild metod. Hästar som tränas med tryck och eftergift kan också få den här typen av inflytande. Att ge hästen veto handlar alltså inte om vilken typ av förstärkare du använder (”morot eller piska” är båda två olika typer av ”förstärkare”), utan om vilken relation du bygger. Det betyder inte att hästen alltid ska få bestämma – men det betyder att du tränar med fokus på att hästen ska känna sig hörd, och därigenom bli mer trygg i relationen. Och det är där det ibland börjar skava hos vissa, eftersom detta är svårt. Vi saknar bra förebilder inom hästvärlden.
Nu kommer vi in på något som kanske inte är så populärt att jag säger, men jag är rätt van vid att stå mitt i den grå zonen – så det får vara okej.
Jag har märkt en tendens att vi människor också går in i överslag. Från att träna i dominanskultur inom traditionell ridskolemiljö – där hästen inte får ha några åsikter alls – till att plötsligt bli helt självutplånande i relationen, och ängsligt undra om vi gör tillräckligt. Det är lite som i kvinnorättsrörelsen. Efter hundratals år av kvinnoförtryck har pendeln börjat slå över – och nu uppfattas maskulinitet ofta som något giftigt, och feminina kvinnor som svaga eller som offer. Det är nästan som om världen vill radera skillnader och göra androgynitet till det enda accepterade tillståndet. Men det är ett helt annat myrbo av åsikter, som jag inte vill trampa i nu..
Så tillbaka till hästar igen…
När människor inser att de varit ”förtryckande ryttare” är det inte ovanligt att de svänger över helt. Från att kalla hästen ”fjantig” när den är rädd för vattenslangen, till att inte ens våga sätta gränser när hästen börjar bitas eller kliver rakt in i ens personliga zon. Det är ett ganska extremt skifte. Och jag tror att det ofta bottnar i en vilja att gottgöra – att läka relationen.
Jag säger inte att det är fel. Kanske måste pendeln svänga för långt först, innan vi hittar balansen och blir bekväma i att navigera de olika sidorna? Detta är som sagt en konstform, något som kräver övning.
Men jag är mest intresserad av det som kommer efter: balanspunkten. Jag vill till platsen där både hästen och jag får ha en röst – och där jag har sista ordet. Inte för att dominera, utan för att jag är den vuxna i relationen. Jag är inte ”kompis” med min häst, och jag är inte dess partner. Jag är dess ledare, dess handler, dess förälder – om man vill kalla det så.
Och det betyder inte att jag sätter mig själv över hästen och förtrycker den. En god ledare dominerar inte. En god ledare lyssnar, vägleder och tar ansvar. En god förälder fungerar på samma sätt. Men ordet ledarskap har blivit så laddat att många knappt vågar använda det längre – det förknippas med tvång, makt och kontroll.
Jag tror att det är dags att vi laddar om ordet ledarskap – och fyller det med bättre innehåll.
Att vara en god ledare för sin häst innebär inte att säga ja till allt eller att låta hästen bestämma allt. Det innebär inte att varje invändning hästen har ska bli lag. Det vore lika orimligt som om en förälder lät sitt 3-åriga barns känslor och önskemål styra hela vardagen. Ledarskap handlar om att kunna säga nej, men också om att lyssna och ge utrymme. Det handlar om att sätta gränser och skapa trygga ramar. Att vara steget före och skapa goda förutsättningar för goda resultat.
Och det börjar – som allt annat – med att ta ledarskap över sig själv. Sina egna känslor. Sitt eget uttryck. Först då kan man guida någon annan, vare sig det är en människa eller en häst. Om inte självutveckling är en prioritet hos dig så kommer du aldrig nå slutmålet.
Och så finns det en annan anledning till att ordet ledarskap idag ger så många negativa associationer. Det blev kidnappat.
När Natural Horsemanship-rörelsen växte sig stor, började man prata mycket om ledarskap – men man gjorde det samtidigt som man använde tekniker som i praktiken handlade om dominans, manipulation och kontroll. Istället för rent våld använde man omvänd psykologi och tryck – men syftet var ofta detsamma: att tvinga fram lydnad. Hästen fick inte nödvändigtvis mer tillit eller trygghet – det är möjligt att knäcka en häst på det viset, bara på ett mer ”sofistikerat” sätt. (Det finns goda former av NH också! Jag drar INTE alla över samma kam. Leslie Desmond Mike Beck är ett par av de goda exemplen jag kan nämna)
Och det är därför så många idag drar öronen åt sig så fort någon nämner ledarskap. För de minns vad det där ”ledarskapet” egentligen var: ett sätt att visa vem som bestämmer, utan att ta hänsyn till hästens känsloläge, behov eller autonomi.
Men för mig är ledarskap ingenting utan empati. Utan omsorg, trygghet och känslomässig lyhördhet har ordet inget värde. Det är just den där obalanserade formen av auktoritet – den som fokuserar enbart på kontroll och inte på kontakt – som gång på gång har ställt till det. I hästvärlden. I historien. I människorelationer.
Att vara en god ledare är att söka win-win-lösningar. Att vara en god ledare handlar om att hjälpa andra att blomstra. Att våga ta ansvar, men också att känna in. Att bygga en relation som bär – inte bara en struktur som styr.
Så kanske är det dags att vi tar tillbaka ordet. Och laddar det med något bättre.
Hälsningar Anna
P.S Bilden föreställer min häst Rosie, en väldigt klok häst som lärt mig otroligt mycket om tillit, samtycke, och ledarskap och som fortsätter att lära mig nya saker hela tiden.
Ursäkta på förhand för trampade tår men… Nu ska jag vara sådär obekväm igen!
Senaste veckorna har jag träffat på ett antal hästar med strålröta som var så djup att hästarna reagerade med smärta vid undersökning av mittstrålfåran. Dessa hästar har hovslagare godkända av jordbruksverket som har gått fortbildning inom sjukbeslagslära. En av hästarna gick dessutom på ett 10 veckors intervall(!) och gick barfota.(och det var hovslagaren beslut)
En annan häst var skodd med järnskor och strålen var totalt prolapsad. Vi snackar om patologiska, sjuka hovar och hästar med stark smärta och yrkesutbildade personer godkända av statlig myndighet som anlitas för att vårda och sköta hovarna regelbundet, samt hästägare som i god tro, tror att de vågar lämna över ansvaret för hovarna på dessa yrkesmän.
Vid samtal med hästägarna är de mycket bekymrade över sina hästar eftersom de ”märker att det är nåt” och de får inget gehör hos sin hovslagare, som är stressad, arg på hästen (som självklart inte vill hålla upp hovarna eftersom den har så ont!), biter ihop, gör sitt jobb och kör därifrån utan större engagemang. Infektionen i strålen obehandlad och inte ens uppmärksammad som ett problem. Det här är inte enskilda fall – det här är en trend jag har sett under mina 13 år som yrkesverksam hovis. Och det är inte bara strålröta, utan bärrandsröta, utflytningar, sprickor, och låggradiga inflammationer, som också får pågå utan att man gör något åt orsaken. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – som hästägare KAN du inte lita på att alla yrkespersoner kan sitt jobb, eller gör sitt jobb bara för att de har gått ”godkända utbildningar” eller har någon speciell titel, mästarbrev eller stämpel i CV:t.
Jag vill inte ägna mig åt att basha några enskilda personer här, jag förstår att det kan vara jobbigt att vara okunnig – jag har själv gått runt med okunskaper och gjort många misstag under mina år som yrkesverksam och försökt så gott jag kan med det jag visste då – och jag är verkligen ödmjuk inför att jag inte kan allt – vet allt – eller har sett allt!
Men jag känner ändå att jag måste lyfta upp det här eftersom det som sagt är en pågående trend – och det är väldigt viktigt att DU som hästägare inte är naiv när det kommer till hästens hovar och hovhälsa – om du bryr dig om din häst så behöver du lära dig grunderna i egenvård och lära dig hur en BRA resp DÅLIG hov ska se ut, så att du åtminstone kan bedöma yrkesmannens jobb – och vet när det är dags att byta hovis eller diskutera problemen och kräva förändringar.
Eftersom det är svårt att ens HITTA en hovslagare på vissa håll så vill jag också rekommendera att du lär dig att underhållsraspa hästens hovar själv om det verkligen är ett måste.
Patologiska hovar är så normaliserade idag att det inte alls är säkert att verken veterinär eller (SJV) godkända hovslagare uppmärksammar det. Det brukar ofta dröja tills att hästen blir halt innan man börjar undersöka och ”hittar” problemen. (som ofta varit där i flera år)
Detta är verkligen synd och skam – därför det är MYCKET enklare att förebygga problemen istället för att vänta på snöbollseffekten, och problemen har vuxit sig så stora att de är omöjliga att ignorera.
Jag låter ibland som en gnällspik som tjatat om detta i flera års tid. Men istället för att BARA gnälla så har jag nu börjat lösa problemet på mitt eget sätt!
Jag kan ju inte hjälpa alla människor i hela Sverige rent praktiskt, och jag har försökt att ägna mig åt gratis-rådgivning via mail, PM, telefon, och facebook under i stort sett hela mitt yrkesliv men det är ohållbart – därför startade jag en kursplattform där jag samlat ännu fler experter från olika världens hörn.
På den här kanalen (Viahov Play) så kan jag erbjuda privata konsultationer och rådgivning online, få betalt för det – och framförallt sprida hovlektioner och kunskap i min nya hovkurs som kommer att lära dig som hästägare den viktiga egenvården du behöver kunna för att sköta strålen, strålrötan, bärrandsrötan, sprickorna, och lite underhåll på hovarna själv. Du kommer också förstå när du behöver hitta en specialist och få experthjälp på plats för att lösa olika problem, och när du själv på egen hand kan göra vissa åtgärder.
De flesta söker sig till mig när det redan har gått för långt – när hästen har fått inflammationer i strålbensbursan, när ligamenten ryker, när hovleden är inflammerad eller när hästen som fått kronisk fång inte får fina hovar igen trots att man anlitat ”den bästa hovslagaren i landet”
Jag riktar mig till både hästägare och yrkesfolk eftersom jag ser så många pusselbitar som verkar saknas även bland yrkesmän, när det kommer till hovvård. Tyvärr så är det väl så – att de som mest behöver kunskapen är de som är minst intresserade av att söka upp den. De som är duktiga inom hovslageri och hovvård är ju oftast redan pålästa på egen hand.
Jag har därför tagit för vana att bjuda in hovslagare till kursen helt GRATIS – när deras kund har hört av sig till mig i desperation efter hjälp (än så länge är det ingen hovis som tackat jag till det erbjudandet).
Men erbjudandet finns kvar ändå: om du har problem med din hästs hovar och söker hjälp, så får din hovslagare följa med på köpet om hen är intresserad att ta del av vad vi har att lära ut. Det är min välgörenhet för att stärka hovbranschen och försöka öka ”lägstanivån” på kunskaperna hos de som är i mest behov av den.
På bilden är en av hästarna med strålröta jag pratade om. Här på bilden ser ni precis hur djupt in i vävnaden som infektionen har gått upp mellan ballarna.
Vänliga hälsningar Anna på Viahov
P.S OBS! Idag 31 Maj – är sista dagen med 10% rabatt för att teckna medlemkap på Viahov Play. Ange koden ”HAPPYJOGGING” så kan du få 10% rabatt på inträdet. Väljer du Premium får du också 7 dagars kostnadsfri ”prova på period”
Vill du inte gå med på kanalen Viahov Play och du gillar inte abonnemang, så går det utmärkt att boka in mig för online konsultationer så kan jag titta på din hästs hovar på ett videosamtal och komma med tips och råd. Det går att boka på viahovs webshop
För några dagar sedan fylldes mitt sociala flöde av nyheter om dokumentären ”Fjällryttaren”, där en man rider genom den svenska fjällkedjan på sin häst Ivory. Som en passionerad långrittälskare blev jag självklart nyfiken på att se dokumentären. Men innan jag hann bilda mig en egen uppfattning möttes jag av mängder av blogginlägg, kommentarer och debattinlägg – många av dem starkt kritiska.
Kritiken rörde främst hur hästen hade behandlats under den 50 dagar långa resan. Många anklagade ryttaren för att ha pressat hästen för hårt genom stenig och svårframkomlig terräng, med packning på ryggen. Dessutom fick den simma över en flod när en hängbro bedömdes för osäker. De hade också oturen att hästen gick ner sig i en myr och fick kämpa för att ta sig upp. Flera pekade också på att hästen såg trött ut vid vissa tillfällen, och till och med att den var ”avstängd” mentalt som i inlärd hjälplöshet, och inte alls genuint lugn och tillitsfull, och att den, trots problem med ett bakben, endast fick en dags vila innan färden fortsatte.
Det som upprörde mest var dock att Ivory färdades ensam utan artfränder under stora delar av ritten. Många menade att detta borde klassas som djurskyddsbrott och krävde att dokumentären skulle anmälas för djurplågeri.
I detta inlägg vill jag fokusera på en aspekt av debatten: flockbehovet och hur hästen kan söka trygghet och tillit till en människa.
Ett bredare perspektiv Som någon som brinner för hästvälfärd tycker jag att reaktionerna blivit orimliga. Det är viktigt att skydda hästars hälsa, men jag oroar mig för att en sådan här debatt kan leda till att människor drar sig för att göra något utanför det vanliga med sina hästar – av rädsla för att bli såhär hårt dömda, och till och med polisanmälda. Det är också synd om vi börjar projicera skam på hästägare som vågar bryta normen. Bara för att något är ovanligt betyder det inte automatiskt att det är fel eller olagligt.
Den här hästen Ivory i dokumentären visar en osedvanligt starkt tillit till sin husse och följer honom blint vart han än leder henne. Tryggheten hästen visade är resultatet av träning som bygger tillit, och visar på ett band mellan häst och människa. Eftersom hästen är ett flyktdjur av naturen så måste vi lägga tid och träning på att göra den trygg i olika situationer och att förlita sig på oss människor i kniviga situationer. Och sättet som man tränar hästen på är också avgörande för hur trygg och avslappnad hästen är mentalt och fysiskt i dessa situationer såklart. (Jag är medveten om att ”flooding” inte är ett etiskt sätt att träna fram tillit och trygghet på) Jag är inte här för att diskutera HUR man tränar fram sådant beteende, jag vill bara poängtera ATT det här beteendet finns och att resultatet kan bli en trygg häst med mycket tillit till sin husse. Bara för att en häst är miljötränad och visar stabilitet i olika situationer betyder såklart inte att den är ”avstängd” eller lider av ”inlärd hjälplöshet”!
Hästen som ensam reskamrat
Ett vanligt argument i kritiken var att Ivory färdades ensam så länge, vilket ansågs oetiskt då hästar är flockdjur. Svensk lag rekommenderar att hästar ska ha sällskap av artfränder, och många ställde frågan: Hur kan det då vara tillåtet att ta med en häst på långritt utan andra hästar i närheten?
Här tycker jag det är intressant att jämföra situationen med hundar. Som ”Ulrika den Rika” uttryckte det på sin Facebooksida: ”Om det hade varit en hund som färdades ensam med sin ägare, hade ingen höjt ett ögonbryn.”
Det är ett relevant resonemang i debatten om flockbehov. Hundar är också flockdjur, men det är allmänt accepterat att vi människor kan ersätta en hundflock. Vi lever nära våra hundar, delar vardagen med dem och får inte lämna dem ensamma mer än fyra timmar. Det har blivit en självklarhet att vi kan vara en hunds ”flock” och det är inte ovanligt att folk tar med sig hunden överallt.
För hästar ser det annorlunda ut. De lever oftast i hagar eller stall, separerade från oss större delen av dygnet. Även om vi tillbringar mycket tid med våra hästar, är det inte kulturellt accepterat att vi människor skulle kunna ersätta deras flock, och vi tar ju inte med oss våra hästar överallt på samma sätt som vi gör med hundarna.
Tänk liksom om vi hade gjort på samma sätt som med våra hundar. Hur det skulle se ut när man ska åka iväg till jobbet och hojtar till kollegan: ”Jag kommer snart till mötet. Förresten, är det okej om hästen följer med..?”
(Ingen hade varit gladare än jag om vår kultur hade varit okej med detta idag, men tyvärr är det inte riktigt socialt accepterat att släpa med sig hästen precis överallt😂)
Historiska perspektiv: Packhästkulturen
Den här debatten belyser också hur vår syn på hästar har förändrats över tid. Förr i tiden var hästen en central del av vardagen. Den användes som transportmedel och arbetsredskap, vilket innebar att människor ofta spenderade hela dagar tillsammans med sina hästar. På gårdar delade hästar ofta stall med andra lantbruksdjur, vilket gav dem naturligt sällskap.
Om vi tittar på USA:s historia ser vi tydligt hur packhästar användes under tiden då kontinenten utforskades. Då var ju packhästar, åsnor och mulor avgörande för att människor skulle kunna ta sig fram i vildmarken. Dessa långritter – ibland flera månader långa – var nödvändiga för att etablera nya bosättningar. Hästar och människor levde sida vid sida dygnet runt, och det var helt normalt att färdas ensam med sin häst.
Här i Sverige fanns också en packhästkultur, men vi måste gå långt tillbaka i tiden för att hitta den. Klövjehästar användes för att ta sig fram i otillgänglig terräng, på samma sätt som i USA. Det var inget konstigt att spendera flera dygn ensam med sin häst – det var en del av livet.
Vår moderna syn på hästar
Idag är hästar främst ett fritidsintresse. De flesta står i hagar eller lösdrift och aktiveras bara när deras ägare har tid. Den dagliga interaktionen är ofta begränsad, och vi tillbringar inte alls lika mycket tid med våra hästar som vi gör med våra hundar.
Det är därför inte konstigt att vår lagstiftning och våra värderingar speglar denna förändring, och jag tycker absolut inte att det bör vara okej att hålla sina hästar utan sällskap. Missförstå mig rätt! Jag tycker att hästar ska leva i flock och ha minst en hästkompis i hagen. Men kanske är det också dags att fundera på om vi ibland är för snabba med att döma. Är det verkligen så fel att låta en häst (som är trygg med sin husse och tränad för uppgiften) färdas ensam med sin ägare under en period, om förhållandena är rätt?
Faktum är att även människor är sociala flockdjur som behöver sällskap. Och om vi klarar av att använda hästen som ett substitut för egna artfränder under en begränsad tidsperiod – vad är det då som säger att inte hästen också kan göra detsamma?
Slutord
Jag säger inte att alla långritter är etiska eller välplanerade, och jag kan hålla med om att 50 dagar är en väldigt lång tid för hästen att befinna sig lång borta från sina hästkompisar. Men att direkt dra slutsatsen att en det måste handla om djurplågeri och prata om att polisanmäla känns orättvist, speciellt då vi inte ens har sett allt, och det är 50 dagar komprimerade till 48 minuters dokumentär. I efterhand har det dessutom framkommit att den här ryttaren hade sällskap av andra ryttare under delar av vägen.
Hästar har en lång historia av att vara våra följeslagare – ibland som en del av en flock, ibland som vår enda reskamrat. Kanske är det något vi behöver påminna oss om innan vi dömer för snabbt.
Hälsningar Anna på Viahov
Bild från en av mina ritter på vackra Vättlefjäll i Bohuslän med min häst Heidi och min hund Daisy som enda sällskap. Alla tre var helt okej med att ha varandra som enda sällskap på dessa ritter, fast vi inte ens tillhör samma art. Iallafall tar jag mig friheten att tolka det så.
Förra inlägget på det här temat så berättade jag lite om varför delar av hovslagarbranschen har retat sig på mina uttalanden. Återigen! Ta min rubrik med en stor nypa salt, jag skojar bara 😅. Hovbranschen kanske inte hatar mig, men ibland har det känts som att vissa i branschen har retat sig på mig onödigt mycket sista tiden.
Nu tänkte jag fortsätta berätta om en av de andra grupperna inom hovbranschen där jag tydligen har rört upp känslor den sista tiden. Jag tycker det är bättre att jag ger hela bilden än att låta folk ha sina egna feltolkningar, fultolkningar och fördomar och därför tycker jag att det är bättre jag förklarar mig så att ni kan få full kontext och slipper gissa vad som verkligen har hänt eller, ännu värre, tro på de elaka uttalanden som gjorts om mig i stängda forum av människor som hyser agg mot mig. Om vi ska prata om detta, så ska hela sanningen fram. Det här avsnittet handlar därför om Ove Lind, eller snarare hans ”klipp-metoder”.
Först och främst ska jag be om ursäkt för en väldigt onödigt nedvärderande kommentar som jag gjorde om Ove och hans följare i ett helt annat sammanhang (vilket sedermera triggade Ove att sjunka ännu lägre, med ännu värre personangrepp om mig, som nån slags ”hämnd” i sin egen grupp). Jag skrev nånting i stil med ”är du också anhängare av ove lind sekten som tycker att alla hästar ska ha kort tå-låg trakt”. Det fanns ingen agenda bakom att jag gjorde det uttalandet förutom att jag känt mig ganska bitter och trött på att han varit(och fortfarande verkar vara) så totalt ointresserad av meningsfullt utbyte av andra perspektiv än sitt eget i just den frågan, och jag var dessutom upprörd över de senaste lärorna som Ove har spridit senaste månaderna. Så istället för att sprida onödiga passivt aggressiva kommentarer som jag inte ens kan stå för i efterhand, så tänkte jag istället förklara hela historien om vad som stör mig. Ove verkar tro att jag har någon slags ”hatkampanj” mot honom, men det stämmer inte alls.. Det här handlar egentligen inte alls om Ove Lind som person, utan om den hovvårdsmetod och de tekniker som han står för, och som han lär ut till hästägare. För er som inte har hängt med i vad som skrivits av mig (och andra) om dessa metoder så kommer här en kort bakgrundshistoria så ni får lite mer kontext!
Ove har såvitt jag vet varit aktiv i hovbranschen länge. Till att börja med så var det Ove som ”hämtade” hovvårdsmetoden ”vildhästmodellen” från USA och tog den till Sverige för många år sedan (minns inte exakta årtal, men före 2005 allafall). Detta gjordes genom att i stort sett kopiera upplägget från den amerikanska organisationen AANHCP och skapa upp en svensk version som senare fick namnet SANHCP. Ove med flera, åkte alltså till USA och utbildade sig enligt AANHCP konceptet och började sedan lära ut detta konceptet i Sverige. Han var alltså en av första pionjärerna som grundlade denna organisation i Sverige innan den togs över av nuvarande ägare. På den tiden var jag en hovnördig hästägare som anlitade en av dessa hovvårdare – en man vid namn Kent Wiberg som var en av de sista av eleverna som fick möjligheten att ta åka med till USA, ta sitt diplom, och titta på de vilda mustangerna. (Numera är Kent Wiberg DAEP-hovis och har gått ifrån vildhästmetoden och jobbar på ett helt annat sätt, men han var alltså en av de första som jobbade med detta när det kom till Sverige)
Ove har därför varit inflytelserik i att skapa trenden kring barfotaverkningsmetoden vildhästmetoden i Sverige, och gjorde otroligt många föreläsningar och helgkurser för hästägare i hela Sverige för att sprida konceptet. Själv gick jag min första helgkurs för Ove någon gång runt 2005 och jag gillade hela konceptet och ville sedan fortsätta att utbilda mig ännu mer inom hovvård. Den metoden som lärdes ut på den tiden marknadsfördes bland annat med mottot att en häst ALDRIG fick vara ömfotad efter en verkning, för då hade man gjort något fel. Det utlovades också ofta att hästarna skulle få ”stenkrossarhovar” efter avskoning när hovarna hade ställt om sig och blivit korrekt verkade. På det sättet så tror jag att man i sin marknadsföring av metoden försökte att särskilja sig och ta avstånd från andra (mer plågsamma/invasiva) verkningsmodeller. ”Strasser” var ju tyvärr ett namn som redan hade blivit förknippat med sådana typer av verkningar där hästar blivit kraftigt ömfotade efteråt, och min gissning är att man ville poängtera sitt avstånd från den typen av verkningsmetod och understryka att hästarna skulle bli mindre ömfotade av verkningen, inte mer. Bara min spekulation, men det var så jag uppfattade det då.
Under årens lopp så har vildhästmodellen blivit debatterad och diskuterad bland både hovslagare och barfotaverkare, och jag har faktiskt skrivit och berättat en del om mina egna reflektioner här på bloggen genom åren. Verkningsmetodens sätt att (inte) titta på balansen dorsopalmart har blivit kritiserad, och jag har berättat lite om detta i gamla inlägg här. Jag vet också att en vanligt förekommande kritikstorm mot metoden (från hovslagarhållet) är att hästarnas hovväggar raspas så hårt att ”bärranden” inte längre är den bärande delen utan sulan får för mycket tryck.
Jag minns så väl när gick min utbildning till hovformsspecialist hos SANHCP 2013 att jag fick höra från en av mina äldre diplomerade kollegor som varit med redan ”på Oves tid” och lärt sig av honom redan vid starten, att hon var bekymrad över att verkningsmetoden hade börjat gå åt helt fel håll sedan några år, då fler och fler elever verkade hästarnas hovar så hårt att sulan blev högsta punkt. Hon menade att metoden hade blivit helt feltolkad av dessa, och att sulan verkligen INTE skulle vara högsta punkten efter en verkning, för då har man gjort något fel. Hon sa till mig att HON hade tolkat Ove Linds utbildning med meningen är att hoven ska vara ”skålad” och att hovväggen är självklart den högsta punkten på den här ”skålen” – inte sulan, och därmed ska självklart också hovväggen vara en del av viktbärandet. En hov ska således möta underlaget med hela undersidan, men eftersom den ska vara skålformad så kommer det sig naturligt att hoväggen får en hel del tryck från marken, och sulan får mest tryck ute vid ”bärranden” och lite mindre tryck in mot centrum av hoven (såvida inte sulan är helt platt såklart!).
Jag tog fasta vid detta råd från kollegan och undvek att verka bort hästarnas hovväggar så hårt att sulan blev högsta punkten och jag var noga att lämna åtminstone en liten ”kant” av väggen kvar även om jag fasade en ”mustangroll” längst ut på kanten. Därtill tog jag fasta på att hjälpa plattfotade eller ömfotade hästar att få bekvämlighet med hjälp av mjuka stötdämpande hovboots eftersom jag tidigt förstod att 1. bekvämlighet är A och O för fin läkning och utveckling av hoven och 2. Sulan absolut inte ska vara ensamt ansvarig för att bära upp hela hästens vikt, hovväggen är minst lika viktig. Jag lärde mig dock att det här inte var något självklart hos alla barfotaverkare, eftersom kritiken fanns att metoden hade börjat gå åt fel håll och tolkas felaktigt av vissa utövare. Det märkliga är att jag fick uppfattningen (från min kollega) att dessa tankegångar kom från Ove Lind från början, och att de som raspade bort för mycket av hovväggen gjorde så för att metoden hade felktolkats. Men nu verkar det som att det tyvärr är Ove Lind som har blivit mer extrem detta perspektivet i sina metoder…. jag kommer till det längre ner.
Vad gäller Ove Lind så förefaller det som att han efter startandet av SANHCP fortsatte att utveckla sin metod och startade en ny verksamhet som han kallade för ”svenska hovskolan”. I denna verksamhet bedriver han fortfarande hovutbildning till hästägare både via Facebook och via sin egen hemsida där han säljer inträde till sin egen utbildningsplattform. Och det är här mina problem med Ove Linds metoder kommer in. Fram tills för bara några år sedan så föreföll inte ”Svenska hovskolan” vara särskilt aktiv men efter att Ove Lind flyttade tillbaka till Sverige så verkar det som att aktiviteten ökade markant på hovutbildningsområdet. Detta var år 2021. Under detta året startades också en Facebookgrupp med samma namn där Ove bedrev rådgivning till hästägare, vid sidan av att han också började arbeta praktiskt med hovvård ute på olika orter runtom i Sverige. Jag samarbetade aktivt tillsammans med hans fru Iva på den tiden, som jag anlitade som medhjälpare till Viahovs växande online kundservice, där jag behövde extra hjälp för att serva Viahovs kunder med allt från orderhantering till rådgivning kring vilken storlek på boots som hästarna behöver. Iva blev duktig på bootsutprovning och hade dessutom ingående kunskaper om IT-systemet och mjukvaran jag arbetar med vilket var perfekt när jag letade efter extrahjälp till min kundservice på Viahov.
Jag har ända sedan dess försökt att hålla isär min arbetsrelation med Iva (nu har vi dock slutat jobba ihop), och mitt växande bekymmer med Oves metoder, för efterhand så blev jag nämligen mer och mer avståndstagande till Oves uttalanden om hovvårdsmetodik. Och återigen, detta handlar inte om Ove som person utan det här handlar om vad han lär ut för metoder. Man måste naturligtvis inte hålla med varandra om allt och det är helt okej att tycka olika saker, det kommer man kanske aldrig ifrån i den här branschen! Det finns ju många olika åsikter. Men jag vill vara tydligt med att jag hade aldrig brytt mig om att ägna ett helt blogginlägg åt detta ämne, om det inte var så allvarligt att jag faktiskt känner ett behov av att varna andra, eftersom jag anser det han står för är så ganska extremt. Det är inte längre på en nivå som går att vifta bort med att ”man kan vara överens om att inte vara överens.”. En person som utmålar sig själv som en sådan total auktoritet på området och som har såpass många följare och elever som tar efter hans metoder har faktiskt ett mycket större ansvar än gemene hästägare över vad som sägs! I den rollen tycker jag att man behöver ta lite ansvar för vad man lär ut, och hur det kan tolkas av andra. Vad är det då med metoden som är så bekymmersamt, kanske många av er undrar? Jag ska komma till den biten.
Det hela började för ca 1-2 år sedan, med en enkel och ganska oskyldig diskussion om vinklar/NPA och trakthjöjd och där det blev mer och mer tydligt att vi har helt olika synsätt vad gäller hovens anatomi och optimala vinklar och belastningsförhållanden. Jag har ju tidigare skrivit om att jag (med flera) har haft en del invändningar mot vildhästmetoden och utvecklats en hel genom åren, sedan vi lärde oss den. En del av kritiken var ju helt klart befogad, då det tillkommit en del nya erfarenheter och forskning inom området som blivit mer och mer välkända inom branschen. Jag blev lite förvånad över att Ove Lind verkade leva kvar i samma teorier fortfarande, där ”låg trakt och kort tå” har varit lite av en generallösning utan undantag. Av någon anledning så hade jag väl fått för mig att också Oves ”hovresa” gått åt samma håll som många andra inom branschen, men det verkade istället som han hade fått helt andra uppfattningar om vissa saker. Där någonstans började denna oskyldiga diskussionen.
Jag med flera andra kollegor försökte då att föra en konstruktiv debatt i Oves forum om detta och har bemött hans påståenden med fakta, forskning, och saklighet, och trots detta blivit både blockerade, tystade och utslängda från gruppen. Ove tolkade min och många andras kritik mot hans metodik, teorier och pedagogik som rena rama kränkningarna mot honom som person och svarade med att kasta ut och blockera folk. Ove blandade alltså ihop saker och trodde att det är personangrepp mot honom att föra en diskussion om verkningsmetoder, trots att det handlar om vad han lär ut och hans teorier om hovar. Efter att jag yttrat kritik mot Oves synsätt och verkningsmetod så fick jag mina kommentarer raderade och Ove skrev till mig privat via PM där han krävde min offentliga ursäkt. Jag tyckte inte att jag hade något att be om ursäkt för och lät saken bero, och släppte alla försök till ny diskussion för jag ansåg det helt lönlöst efter den överreaktionen.
Någonstans därefter så har jag alltså blivit blockad av Ove på Facebook och jag kunde inte längre läsa i gruppen. I skrivande stund är jag fortfarande blockad av Ove Lind på Facebook (jag kan alltså inte hitta honom där när jag försöker söka på hans namn. och all typ av diskussion med honom via Facebook är därmed helt omöjlig även om jag rent teoretiskt skulle kunna söka inträdde i hans grupp igen. Men hursomhelst har jag gett upp på att försöka diskutera med honom, eftersom det inte går att nå fram)
Den här debatten om NPA och trakthöjd kanske vore intressant att prata mer om med andra hovmänniskor, då det faktiskt finns en hel del elever och hästägare som köper Oves påståenden om att NPA är något obetydligt som man kan vifta bort. (vilket jag naturligtvis inte alls håller med om, på goda grunder). Och den här debatten om NPA, trakthöjd, elastisk puta, och anatomi förtjänar nog ett helt eget inlägg då det skulle krävas en del kontext för att förklara anledningen till varför det finns så vitt skilda meningar! Det finns skilda meningar eftersom det finns pusselbitar och kunskapsglapp som saknas för att kunna föra en vettig dialog, men om vi bara kunde få fylla i varandras glapp och få full kontext så är det högst troligt att vi skulle inse att vi faktiskt är ganska överens på den här punkten! Det är dock väldigt svårt att nå fram till, och försöka förklara någonting för en person som är så totalt investerad i att vilja missförstå eller skydda sin egen (miss)uppfattning om saker och ting. Om inte viljan finns till förståelse för att kunna se någons perspektiv – så är det fullständigt omöjligt att nå fram till en gemensam nämnare och kunna mötas någonstans. (även om denna gemensamma nämnaren faktiskt finns där, det är jag helt övertygad om. Det ligger tyvärr bara en massa missförstånd i vägen… Och jag är redo att plocka upp den diskussionen igen som sagt)
Jag tänker därför inte gå djupare in på saken just nu varför jag anser att Ove har många fel och bygger sina antagelser på missförstånd angående sakfrågan kring sina perspektiv om NPA och trakthöjd, för det förefaller sig som ganska oskyldigt i jämförelse med det här andra jag ska ta upp! På senare tid så har det nämligen börjat mer och mer att handla om verkningsstrategier som är så invasiva och riskabla att många fler med mig ställer sig frågan om det inte skulle riskera att leda till djurplågeri om elever och hästägare använder sig av den sagda verkningsstrategin och rådgivningen på egen hand?
Eftersom jag inte vill ägna mig åt copyrightbrott och stjäla bilder som inte är mina egna så har jag valt bort att använda mig av de screenshots som blivit tillsänt mig, av medlemmar från Svenska Hovskolan och som postats av Ove Lind. Men jag har alltså sett oroväckande bilder och kommentarer från Ove där han i detalj uppmuntrar till en verkningsmetod som många yrkesverksamma skulle tolka som mycket riskabelt för hästen om det utfördes i praktiken. Efter att bilderna och kommentarerna postades någon gång i somras så har jag också fått många samtal från kollegor i branschen, då oroade hovvårdare och hovslagare har uttryckt sitt avståndstagande från dessa råd och metoder som lärs ut och bekymrat sig över risken att det finns hästägare som utför detta på sina egna hästar utan att förstå att det finns stora risker med det. Jag vet också att det varit en del hovslagare som försökt att argumentera med Ove under dessa inlägg men Ove har hela tiden försvarat sig med att han har ”forskat” på hundratals hovar och vet vad han sysslar med. Det argumentet väger inte så tungt för mig, eftersom det finns gott om forskning och redan beprövad erfarenhet från verkligheten som visar på att dessa strategier innebär en stor risk att leda till väldigt ömfotade hästar samt också risken för sulläderinflammationer om hästen tillåts gå omkring på det viset barfota på olika underlag utan något slagsskydd. En sådan typ av verkningsstrategi och rådgivning som innebär så hög risk för smärta i hästens hovar bör enligt min åsikt inte delas ut urskiljningslöst på facebookforum till hästägare. redo att ”tolkas fritt”, och bör också komma med starka varningar kring att hästen högst sannolikt kommer att behöva hovskydd eller stå på mjukt underlag för att inte bli överbelastad i sin sula! Det spelar alltså MINDRE roll om Oves verkning är ”rätt eller fel” för själva hästen där & då – för även om det hade varit påkallat att göra en ”extrem verkning” på någon häst så är det fortfarande inte ansvarsfullt av en ”hovpedagog” att urskiljningslöst dela ut ”klipp här” markeringar på lösryckta hovbilder på facbook till intet ont anande hästägare som inte vet hur de ska applicera kunskapen eller strategierna på sina egna hästar ute i stallarna. Det är rentutsagt vårdslöst att bedriva ”utbildning” på det sättet ÄVEN om hovpedagogen hade haft rätt i sakfrågan.
Här har jag gjort en egen konstruktion av ”bilden i fråga”. (OBS! detta är min egen bild. Jag har försökt efterlikna Oves ”klipp-streck” så mycket som möjligt på en alldeles egen hovbild som efterliknar originalet, och det blev såhär:
Bilden som de flesta reagerat över föreställer undersidan på en hov, med relativt tunn stråle, och lite lätt trånga understuckna trakter. Ove Lind har sedan ritat en grön streckad linje i denna hoven, som löper ungefär från traktvinkel till traktvinkel (lite utanför) och en bra bit in i sulan på hoven. Den här streckade linjen som löper hela vägen längs med sulan på hoven har en ”sax-symbol” och Oves kommentarer kring den här bilden säger bland annat att linjen visar att sulan ”skulle vilja sluta” längs denna linje och att rekommenderad verkning är att man ska fasa hovens ytterkant ända in till markeringen. Han fortsätter i en annan kommentar med att säga att det går utmärkt att ”klippa direkt i markeringen” 😮😮och att ”naturlig vinkel” mot marken här är 50 grader. Och i ytterligare en annan kommentar där någon frågar efter verkningstips för att fasa bort hovväggen, så har Ove skrivit att det är viktigt att minska hoväggens kontaktyta mot marken, samt att hoväggen endast är ett hölje för blodpumpen och absolut inte en vävnad som är gjord för att bära vikt!
Dessa uttalanden gör att man som läsare kan riskera att tolka att rekommendationen är att man kan gå rakt in och klippa långt innanför sulkanten med en tång eller rasp hela vägen runtom, enligt bilden ovanför, vilket självklart är väldigt invasivt, även om det inte nödvändigtvis kommer att blöda!
Ove menar i texten att indikationen som visar på att ”sulan vill sluta” längre in, är en liten markering i sulan på tån. (Apropå detta så har jag skrivit tidigare om densamma kanten som jag kallar för ”Sole Ridge”, och jag har försökt förklara hur jag själv anser att man kan verka/fasa den kanten i tådelen av hoven.. Och det är inte alls samma sak som de här ritade strecken och råden som följer med dem, då det här är så otroligt mycket mer extremt på alla sätt)
Ovanstående bild är alltså en bild på en annan hov, men som liknar ursprungs-hovbilden väldigt mycket! Hovarna är alltså ganska snarlika i utseende, och jag har själv ritat ett rött streck med röd saxsymbol för att visa ungefär hur Oves rådgivning såg ut så ni kan få en förståelse för vad jag menar. Hade du tyckt det varit sunt att ge rådet att klippa längs den streckade kanten? Även om man inte tar tången, utan ”bara” raspar en kraftig avfasning? Hur många hästar tror du hade varit 100% bekväma i sina hovar oskott efter en sådan verkning?
Resultatet om man gör en sådan kraftig avfasning, alternativt klipper 50 grader här längs den streckade kanten kommer att resultera i att sulan blir den högsta punkten på hoven och man tar bort hela hovväggens möjlighet att bära vikt. Detta eftersom den streckade linjen går långt innanför lamellranden på hoven och långt in i själva sulan.
Ove lämnar inga tvivel om att han menar den saken eftersom han också har postat andra bilder i gruppen (jag har fått screenshots även på detta) där han visat hur den ”ideala hoven” ser ut och liknar den med en mustanghov. Bilden på den exempel-hoven han tagit fram visar en kraftigt ner-raspad hovvägg och bärrand på en hästhov. Högsta punkten på hoven är sulan, då hovväggen är kraftigt raspad ända in till insidan av lamellranden. Inte ens den vita opigmenterade delen av hoväggen når alltså ner till marken. Jag och många andra med mig anser att den typen av verkning är aggressiv, överdriven och extrem och jag har svårt att se hur det kan vara ansvarsfullt och försvarbart att lära ut den typen av verkning som en ”allmän verkningsstrategi” eller ”optimal hovvård” i ett facebookforum för hästägare.
Vissa kallar det ”strasser-verkning” även om jag betvivlar att ens Strasserverkning ser ut på det sättet (Och nu när jag ändå är ute och trampar på hovbranschens tår så kan jag lägga till några kommentarer om Strasser: Fördomen om metoden Strasser är att det utfördes en typ av invasiv ”klinik-verkning” som egentligen hade hört hemma på en rehabanläggning med gummimattor för hästarnas bekvämlighet. Men vid flera tillfällen ska alltså denna typ av verkning ha utförts av någon/några Strasserverkare som var naiva nog att utföra detta ute i vanliga stallar med resultatet extremt ömfotade hästar vilket skapade detta dåliga rykte från första start! Mer insatt än så, är jag tyvärr inte i den här metoden tyvärr. Förhoppningsvis har dessa Strasserverkare iallafall lärt sig en läxa av det som hände och har anpassat sina metoder sedan dess.)
En sak som jag finner högst märklig och intressant är detta: Ove Lind har vid flera tillfällen uttryckt att sulan naturligtvis bör vara viktbärande under hästen, eftersom sulan befinner sig under hoven. Jag håller med om den saken! Jag anser också att det vore högst märkligt att hästhoven ur ett evolutionärt perspektiv utvecklades med vävnad på undersidan av hästhoven som inte är designad att tåla någon som helst belastning! Det går emot all rim och reson att hovsulan ska vara så känsligt konstruerad att den måste ”lyftas upp” från underlaget. (Ja, naturligtvis kan den bli så känslig men det är isåfall att klassa som ett symptom på någon slags patologi i hoven)
På samma sätt finner jag det högst orimligt att verka bort hela hoväggen inkl lamellranden och se den som ”icke viktbärande”. Eftersom hoväggen befinner sig längst ner på hästens fot, så vore det väldigt konstigt om inte också hoväggen vore designad för en del av viktbärande ändamål! Så Ove Lind säger emot sig sjäv när han argumenterar att hovväggen är ett skydd och ett hölje för blodpumpen och absolut inte en vävnad gjord för att bära vikt
Man behöver inte kasta ut babyn med badvattnet Jag vill också att ni alla ska ha i åtanke att en sak eller en person INTE är ”svart eller vit”, även om vi människor tyvärr är snabba med att antingen demonisera eller ”sätta på piedestal” och hylla saker och personer. Snälla, fastna inte i den barnsliga fällan att tro att det är ANTINGEN ELLER! Försök att komma ihåg att saker och ting har NYANSER här i livet! Jag är INTE ute efter att demonisera någon eller något! Bara för att man kan ha invändningar och kritik mot något betyder inte att man hatar det, eller att det saknas positiva aspekter.
Det kan tyvärr vara väldigt svårt för människor att förstå det ibland. Bara för att det finns aspekter av en sak eller en metod betyder således inte att ALLT är av ondo! Jag vill därför understryka att Ove Linds metoder inte är 100% dåliga, och jag vill inte vara med att skapa någon typ av häxjakt. Det finns massor av kunskaper, råd och tips från Ove som jag är 100% enig med. (liksom med många andra metoder/pedagoger).
MEN delarna som jag inte håller med om, är just nu på en sådan allvarlig nivå/grad att jag ändå känner att jag måste varna hästägare dem, för jag känner själv ett stort ansvar att flagga för saker som jag tycker är oroväckande när jag ser dem. Jag tänker inte tiga still om saker som jag tycker är allvarliga, och jag gör detta för att jag tycker att en hel del av rådgivningen som jag sett svenska hovskolan ägnat sig åt sista tiden har varit över gränserna till vad som är ansvarsfullt. Och när inte längre vanlig sund debatt och diskussion kan nå fram så känner jag att det är lite av min plikt att skriva vad jag tycker och tänker om saken med ett eget blogginlägg.
Sedan är såklart upp till var och en! Alla är ju fria att bilda sin egen uppfattning och själv ta emot den rådgivning man anser vara vettig och relevant. Jag tänker inte vara någon åsiktspolis. Alla har till syvende och sist ett eget ansvar över sina egna hästar och vilka verkningsråd man väljer att applicera på dem. Jag vill gärna uppmuntra alla människor att använda sitt egna sunda förnuft och egna kritiska tänkande alltid. Det finns något som heter ”urskiljningsförmåga”. Använd den!
Om du är en hästägare som brinner för hästvälfärd och hästhälsa och vill lära dig mer om verkning och hovvård så rekommenderar jag att du går många olika slags kurser och tar lärdom av flera olika hörn i hovbranschen, både hovvårdare och hovslagare, så att du kan plocka det som DU resonerar med och som känns vettigt för DIG. Mitt råd är att undvika att fastna i en grupp som har ”sektmentalitet” med arroganta ledare som är självutnämnda experter som ”aldrig kan ha fel” utan istället vara öppen och mottaglig för att lyssna på nya perspektiv, källor och lärare. En bra lärare är ödmjuk och självkritisk och har självdistans. En bra lärare fortsätter ofta själv att vara nyfiken på kunskap, studerar och fortbildar sig kontinuerligt. Och kunskap finns att hitta på många olika ställen, och framförallt hästen är en av de bästa lärarna – så var öppensinnad! Det är iallafall vad jag tycker.
Har du också blivit nyfiken på alla nya limskor som poppat upp som popcorn sista året? Det verkar som att det kommer nya modeller hela tiden och även för mig som jobbar med att hålla mig uppdaterad inom området rent yrkesmässigt så är det svårt att hänga med i svängarna! Det verkar som att leverantörerna och innovatörerna gör allt för att överträffa varandra och sprutar ut nya varianter och överraskningar hela tiden. Detta gör det också svårt för vanliga hästägare och hovslagare att ”sålla agnarna från vetet” och veta vad i herrans namn man ska satsa på? Vad är bra och vad är dåligt? Hur i hela friden ska man hinna bilda sig en uppfattning om något som byter skepnad hela tiden? Här kommer mina funderingar kring detta!
DE NEGATIVA ASPEKTERNA Först och främst: Giftigheten. Vi måste börja med att prata om den. Det här är anledningen varför jag själv har en inbyggd skepsis och är tveksam till limskoning. Limmet är så cancerframkallande att man bör ha gasmask på sig för att jobba med det och jag överdriver inte nu. Men även alla andra kemikalier runtom processen! Det finns ju allt ifrån rengöringsmedel till ”aktivatorspray” som används för att preppa hoven. Vad är det för kemikalier och hur hälsosamma är dem?
Det stör mig en hel del att leverantörerna slarvar så förbaskat mycket med att faktiskt varna och prata om det här. Det överlämnas åt hästägare och yrkesfolk att själva läsa på ordentligt om kemikalierna som används. Men jag tycker det borde vara lite tydligare från leverantörshållet. Man har väl ändå lite av ett ansvar över produkterna man säljer och rekommenderar. Jag vet att det är välkänt och konstaterat att detta är väldigt giftigt att andas in. När tvåkomponents limmet ska stelna, under ett par minuter, så frigörs en luktlös gas som är starkt cancerframkallande för den som andas in detta. Det kanske går an om du ska limma en enstaka häst, men om du ska JOBBA med näsan nere i dessa gaser flera dagar i veckan – så är frågan om det verkligen är värt risken att jobba utan skyddsutrustning som många gör? En av mina återförsäljare berättade att han höll på att tuppa av första gången han skulle montera ett par av de senaste nya limskorna och jag tror dessutom det var superlim med aktivatorspray som användes då. Själv märkte jag en tydlig irritation i mina egna lungor efter att ha suttit med den jordgubbsdoftande aktivatorsprayen en stund, när jag skulle montera meshnät i ett par 3D skor. Så kort sagt: Jag vill slå ett slag för att ni som är intresserade av att ägna er åt detta faktiskt skaffar en bra gasmask med gasfilter.
Jag ska också nämna att de som vill arbeta yrkesmässigt med detta numera måste genomgå en EU certifiering för att bli godkända att få jobba med det. Det finns regler kring att få lov att jobba med dessa kemikalier, flytsulor och lim. Kolla upp reglerna!
Nyheternas behag Jag har funderat en hel del över varför det finns ett så stort intresse för ”det senaste” och ”det nyaste” på marknaden i det här segmentet? För mig som ägnat de senaste 10 åren åt att sälja hovboots och i första hand inriktat mig ett fåtal utvalda märken som jag vet är ”bäst” inom sitt segment, och vara väldigt trogen till det märket så ter det sig lite konstigt att det finns ett så stort överväldigande intresse för något vars enda egenskap är att det är ”nytt och spännande” och ersätter något som tidigare funnits. Jag menar, det är ju inte ens säkert att det är bättre bara för att det är nyare? Missförstå mig rätt – jag gillar verkligen att leverantörerna ägnar sig åt innovationer och försöker överträffa sig själv och varandra, men det som pågår nu är en kapprustning av sällan skådat slag där det mest ser ut som att de försöker göra kopior på varandras grejor och de små förändringarna som görs är så minimala att jag undrar varför de inte uppdaterar redan existerande produkter istället. Det är lite som att de tävlar om att ta över så stor del av marknaden som möjligt genom att helt enkelt dominera marknaden med nya produkter. En av mina huvudbry kring detta är ett bra exempel att prata om. Låt oss titta på Easyshoe Versa Grip. (nedan)
Versa Grip Light
I USA heter den Easyshoe Versa Grip. Inom Europa heter den Carré Step Grip. Fråga mig inte varför leverantörerna kom överens om att dela upp försäljningsrättigheterna på det här sättet och döpa om produkten när den skeppades över Atlanden till Europa. För tyskarna som säljer den här i Europa har valt namnet Carré Step på exakt samma sko som alltså heter Versa Grip i USA. Det är en väldigt genomtänkt och bra limsko med ett fungerande system! Det finns en rad olika modeller av sko med olika egenskaper som alla är ”syskon” med varandra – och den bästa delen är – alla tillbehör som kan köpa till PASSAR och är kompatibla med skorna! Man kan alltså köpa ”plugg” och sätta igen hålet på undersidan, för att exempelvis montera en flytsula eller som skydd mot snöklampar på vintern. Alla plugg är kompatibla med ALLA versioner av Versa Grip (Versa Grip Glue, Versa Grip Octo, och Versa Grip Light, altså)
Versa Grip Glue
Sen finns det ”rocker”, och ”kilsula” som också är kompatibla till dessa skor. Och som grädde på moset – du kan välja fritt vilken typ av ”tabs” eller ”vingar” du vill fästa skon med på hoven. Du kan även sömma fast skorna om du vill. Bara fantasin sätter gränserna! Här är liksom ALLT kompatibelt med varandra! För en hovslagare eller hovvårdare som jobbar med att hjälpa andra med limskor är det ju GULD att kunna köpa en ”naken” Versa Grip Light sko – forma den efter eget behag med rasp/kniv/slip så den passar hoven korrekt – och först därefter montera fast önskade typ av tabs (vissa tabs passar ju till superlim och vissa till tvåkomponents lim)
versa grip octo
Det här systemet verkar ju så otroligt genomtänkt och bra! Skorna är perfekt för rehabändamål till tyngre hästar som behöver skor med stråltryck och viss flexibilitet. Döm om min förvåning när Easycare kommer ut och släpper en helt ny snarlik limsko som de kallar Speed – men som är TOTALT INKOMPATIBLA med alla tillbehören såsom kilsulor, plugg och rockers! Om Speed hade varit mer olik sitt storasyskon Versa Grip så hade jag haft lite mer förståelse för att de ansåg denna produkt fylla ett behov på marknaden. Den hade fyllt ett ”hål” i pusslet om man säger så. Varför uppdaterade man inte bara designen på den redan existerande Versa Grip? Ska jag behöva lagerhålla alla dessa olika (snarlika) limskor är ju frågan jag ställer mig som distributör. För mig är det snudd på logistisk mardröm att ha 5-6 olika sorters limskor som alla är nästan indentiska med varandra. Och som dessutom har förvirrande namngivning eftersom de ska heta olika saker i olika länder trots att det i grunden är samma sko.
Versa grip med sticky finger tabs
Jag har själv en ganska stor förkärlek till hovboots i första hand, och tycker att limskor har ett syfte, men ska användas med försiktighet (som jag skrev tidigare, med tanke på dess giftighet), och jag tycker att man också ska ha i åtanke att det är väldigt mycket förarbete och jobb med själva monteringen, det är hög risk för misslyckande för nybörjare eftersom det är lite av ett ”hantverk” att bli duktig på det, plus att det är en rejäl kostnad! Speciellt dyrt blir det om man som hästägare ska anlita ett proffs varje gång man ska montera limskor. Det blir kostnader för både skorna, och för yrkesmannen, vilket såklart kostar mer än normala skoningar. Ändå ser jag att limskor vinner en extremt stor popularitet världen över, och jag misstänker att det beror på att hästägare fortfarande önskar ha enkelheten som en permanentsko innebär, samtidigt som man vill säkerställa att hovarna får flexibiliteten och det stråltryck den mår bra av (vilket många limskor kan erbjuda). Fler och fler hästägare lär sig att montera limskor själv, och då blir inte kostnaden lika hög såklart. Det är bara viktigt att hästägaren faktiskt kan göra ett bra jobb. Att verka och sko en häst kräver kompetens.
Varför lim och inte söm? Låt mig också få poängtera en annan sak: I mina ögon så är det inte nödvändigtvis själva limmet i sig själv som gör limskon till ett något bättre alternativ än en traditionell järnsko som fästs med söm. Nej, det finns limskor med ”öppen häl” (avsaknad av strålstöd) och med rigid metall som säkert är minst lika hämmande för hovmekanismen som en vanlig järnsko. Varför ska man då använda limsko? Jag nämner inte några namn här, men visst finns det gott om modeller på marknaden limskor som inte gör större skillnad för hoven än att hoven slipper bli penetrerad av spik. I övrigt beter de sig likadant ungefär.
Vill man åtnjuta fördelarna som limskorna gjort sig kända för, så är ju poängen att hitta en limsko som är flexibel vertikalt (kan låta trakthalvorna ”jobba”) och som har ett inbyggt strålströd. (så strålen slipper hänga i luften eller få prolaps). Men om man har en sådan sko, så skulle man ju lika gärna kunna sömma fast den med söm, eller hur? Om inte hästen av olika skäl har hovväggar som behöver ”vila” från att bli spikade (För visst finns det fördelar med att slippa söm!) så kan man faktiskt också köpa dessa limskor, och istället sömma fast dem för att åtnjuta fördelarna med stråltryck och flexibilitet! Att limma fast dem är ingen nödvändighet. Då slipper man också utsätta sig för giftångorna. Och man slipper riskera att hovväggen ska ta stryk av kemikalierna man stryker på den. Men återigen – att sko en häst kräver kompetens. Hoven måste vara i balans, och skon ska monteras korrekt, vare sig man använder sig av söm eller lim för att fästa den. Bara mina tankar….
Vi befinner oss i en hästskovärld som är under snabb utveckling just nu och jag följer den med stort intresse och försöker så gott jag kan hänga med i vad mina kunder helst vill ha, och erbjuder detta i shopen på viahov.se (Där kan du handla både den nya ”Speed” och dess tidigare syskon ”Versa grip” med alla dessa tillbehör)
Men en sak som blir lite bortglömda nu i skuggan av alla nyheter är de limskorna som jag kallar för ”limboots”. Visste du att man faktiskt kan limma fast både Evo Boots och Equine Fusion? De finns båda som limskor. Fördelarna med dessa två olika varianter är lite okända för de flesta!
Evo Boots som limskor!
Evo Boots går ju både att modifiera med ”varmbootsning” för att uppnå perfekt passform – och dessutom går det utmärkt att montera broddar i dem för perfekt grepp vintertid. Skalet kan du sedan limma som en limsko, och då har du ju broddade limskor för vinterbruk sen, som dessutom också ger sulan skydd. Det är något jag hoppas att fler ska våga prova, för det är så många som önskar sig limskor som är broddbara, men det är fortfarande lite sällsynt. Testa då gärna att limma broddade Evo boots.
Broddade Evo skal som kan användas som limskor
GREPP OCH GLID! En annan aspekt av det hela är hur glidit materialet blir (utan brodd och dubb). Material som är i hårdplast är ganska halkiga jämfört med Equine Fusion sulorna som jag och många av mina kunder är vana vid. Vi som har haft barfotahästar länge, eller är vana vid att använda Equine Fusion boots är så vana vid att alltid ha bra grepp i terrängen att detta är något vi sällan vill kompromissa med! (Är du van att använda järnskor på din häst så ställer du troligen inte alls samma krav på ett par skor. Järnskor är på tok för halkiga på många underlag! Det är inte järnskons ”glid” som är det optimala och som borde vara normen för en häst, det är barfotahästens ”glid” som borde vara norm…)
Equine Fusion limskor 24/7 jogging
En av mina kunder testade häromveckan en plastsko och blev helt förtvivlad över hur hästen tappade greppet i terrängen, och gick ner på knä för att den halkade på stenarna på skogspromenaden. Hon ville inte ha nåt annat än Equine Fusion sulorna på sin häst eftersom den kan få sina ”sprattelryck” utan risk att slå ihjäl sig på blött gräs. Hästen visade tydligt att den blev spänd när den kände att den inte hade samma grepp på träningen på gräsbanan.. När jag skulle prova med limskor (av hårdplast) i vintras på en annan häst så var vi inte alls beredda på att de skulle bli så snorhala på snön, som trots allt var dubbade! Hästen spände sig och det såg inte kul ut. Tillbaka till barfota och Equine Fusion boots igen och hästen (och hästägare) kunde slappna av. 🙂
Så jag slår ett slag för limskorna från Equine Fusion med bra grepp och terrängsula som funkar i all slags terräng utan att tappa greppet totalt. 24/7 Jogging still going strong! Den är utvecklad för uteritter för oss som inte vill tappa greppet i kuperad terräng. När det blir blankis kan man sätta dubbar i dem, för att få grepp även där! (Finns dubb-kit att köpa)
Den här sulan är också världskänd för att vara så bekväm och mjuk att t.om fånghästar och hästar med sulläderinflammation kan gå obehindrat i dem. Instant relief på alla underlag tack varje mjuk stötdämpning. Det är få boots/limskor som kan mäta sig med Equine Fusion sulan. Det finns studier gjorda av Lars Roepstorff på SLU som visar på dessa fantastiska egenskaper. Självklart fick de högt betyg på stötdämpningen när man jämförde den med andra plastboots och järnskor. Läs studien på EF:s hemsida. Här är en liten anmimering som kan visa vad jag menar
Ok jag skojar och överdriver nu! …så illa är det inte kanske 😅. Men de senaste veckorna har jag varit ute och trampat på massa tår, i mina texter på diskussionsforum och blogg, så nu verkar det som om halva branschen verkar tro att jag är på krigsstigen och är ute på nåt korståg. Det stämmer såklart inte!
Och det gäller inte bara hovslageriet. För det finns också andra ”hovgrupper” inom (barfota)branschen som retat sig på mig sista tiden (nämner inga namn) – de verkar tro att jag är ute efter att hata eller sprida agg mot dem på något sätt. Det är alltså inte bara hovslagare som har blivit upprörda på mina uttalanden sista tiden, utan fler barfotagrupper.
Jag tror jag måste förklara mig publikt för alla er som inte har hängt med i allt jag sagt, så att ni får full kontext var jag står någonstans. Jag tror på öppenhet och transparens fullt ut, så jag tänker absolut inte försöka hymla om vad jag tänker och tycker. Men jag tycker inte heller om att bli missförstådd eller feltolkad eller orättvist anklagad för saker jag inte ens tycker. De som träffat mig, som har gått mina bootsclinics och känner mig personligen, vet att jag är lätt att komma överens med, relativt icke-dömande och chill när det kommer till olika metoder och inriktningar inom hästeriet och de vet också att jag har jobbat hårt under många år för att försöka ”bygga broar” inom branschen och öka samarbeten mellan olika ”läger”. För jag gillar inte sektmentalitet och instängdhet. Jag tror på öppenhet, kunskapsutbyte, erfarenhetsutbyte och samarbeten. Om man bara läser några kommentarer från mig här och där så kanske det är svårt att få hela bilden av vem jag är och vad jag står för i de här frågorna, och det är lätt att få fel uppfattning. Så därför vill jag få förklara mig.
Vi kan ta det i tur och ordning och vi börjar med hovslagarna eftersom detta är den största gruppen. Det här inlägget är därför om hovslagarbranschen och min syn på den som en helhet (om det nu går att se den som en helhet?). Det kommer nog ett nytt inlägg senare som tar upp ”tjafset” inom barfotaskrået också, då jag uppenbarligen blivit missförstådd även där.
Jag har ibland kritiserat hovslagarbranschen ganska hårt för att jag vill se ett ökat ansvar över hovhälsan på våra hästar i Sverige, och jag sitter ibland och blir ganska frustrerad över att det tar så lång tid med utveckling och framsteg på det här området. Jag tror att det beror på att jag lägger mer ansvar på hovslagarna som bransch än vad jag gör på hästägarna som grupp – när det gäller kompetensnivå på både hovskötseln och hästhälsan i stort. Jag förväntar mig att hovslagarbranschen, alltså majoriteten av alla utbildade hovslagare, ska vara kompetent nog att kunna identifiera hovpatologier och veta vad man ska göra åt det – samt kompetensutveckla sina kunder-hästägarna och ge dem en vettig rådgivning, så att de kan ta bättre hand om hovarna på sina hästar. Det här låter enklare än vad det faktiskt är. (eftersom verkligheten ser ut som den gör…) Hästägarna har givetvis också ett ansvar, men jag anser att hovslagarna bör ha det större ansvaret och auktoriteten när det kommer till hovhälsan, och därmed ett väldigt stort inflytande, så därmed håller jag dem ansvariga till stor del för hur hovarna ser ut på hästarna generellt sett.
Jag har tidigare skrivit att mitt jobb som hovvårdare till största delen inte går ut på att verka hovar – utan till 90% verkar gå ut på att kompetensutveckla hästägarna(kunderna) så att de själva kan ta hand bättre om hovarna mellan mina besök! Mycket av den kunskapen blöder in i andra delar av hästhälsan, som exempelvis näringstillförsel, utfodringsanvisningar, mineraler, hovvårdspreparat, valet av underlag i hagen, och andra bitar som påverkar hovarna. Utan den biten av kompetensutveckling för att öka nivån på hästhälsan hade jag inte haft någon framgång alls med hovvården på de hästar jag sköter!
Jag har märkt att många hovslagare tyvärr ibland ser sig själva som ”hantverkaren” som bara kommer och gör sitt hantverk, skoningen och verkningen, och utför denna hantverkarservice med det önskade intervallet som hästägaren har, och sen lämnar hästägaren och övrig djurhälsopersonal med resten av ansvaret över hovar och hästhälsa. Det finns tyvärr en hel del hovslagare som inte vet inte hur man ska fodra hästen för att hovarna ska må bra, de vet inte vilket underlag som är optimalt för att utveckla fina barfotahovar, eller så lägger de ingen större vikt vid dessa detaljer, och en hel del av dem saknar tyvärr kunskapen om hur viktigt det är för stötdämpningen i hoven att trakthalvorna kan röra sig vertikalt och hur viktigt det därför är att inte sko hästen för tidigt i åldern, och att låta föl och unghästar få använda sina hovar så mycket som möjligt (barfota) på fast underlag de första åren i sitt liv.
Men! Det är också väldigt många hovslagare som HAR DENNA KUNSKAP! Men istället för att applicera den, och ge nödvändig rådgivning eller ställa krav på hästägarna, så lämnar man det ansvaret helt till hästägaren eller åt slumpen. Jag vet inte vilket som är värst egentligen – att sitta på kunskapen men avstå från att delge hästägarna och våga ställa krav – eller att sakna kunskapen helt och hållet. Om man saknar sådan essentiell kunskap som behövs för att optimera hovhälsa, (och avstår från att förklara för hästägarna hur det funkar) då är det i mina ögon inte konstigt om det blir dåliga hovar på hästarna och hästägarna står sedan och famlar efter halmstrån i desperation för att få hjälp på annat håll – allt från facebookforum till lokala barfotaverkare. Många hästägare saknar nämligen också den här viktiga kunskapen om vad man behöver göra för att optimera bra hovar och hovkvalitet på sina hästar. Många vet inte hur man matar sin häst för att få bra hovar, hur långa intervaller som är lämpliga, eller vilket underlag hästarna mår bäst av att gå på i hagen och folk letar efter en bra ”Quick fix” – spray som poff! ska förvandla hoven till frisk och stark. Jag anser det ansvaret vilar på oss som jobbar med hästhälsa att påpeka, förklara och visa, och det skadar inte att ställa krav på sina kunder – för det är vårt samarbete som skapar grunden till hälsosamma hovar (och hästar). Och frågan är väl… – vem ska annars göra det?
Jag förstår att det är en process och att det här är under ständig utveckling. Jag förstår också att det är ”lättare sagt än gjort” att ändra på hur hovarna sköts på en häst, då det finns en verklighet och olika omständigheter med i bilden. Jag förstår att ni hovslagare också många gånger är fruktansvärt frustrerade själva över att många hästägare är totalt ointresserade av hästarnas hovar, och bara vill att ni åker dit – gör jobbet- och drar. (läs gärna mitt andra inlägg där jag skriver om ”en hovslagares perspektiv” om den här bitterheten gentemot obrydda hästägare)
Så jo- jag förstår er också! Jag vet så väl att det finns många hästägare som bara vill ha sitt ”sportredskap” redo för att tävla och träna och de struntar fullständigt i att hovarna inte är i toppform, bara skorna sitter kvar och hästen kan hoppträna på onsdag. Att behöva kratsa hovar kan ibland nästan vara för mycket begärt för dem. Och då är det minnsann inte lätt att få hovarna att vara i toppform!
Min otålighet på det här området har gjort att jag ibland har gjort onödigt skarpa uttalanden och dragit hela branschen över en kam, trots att det kanske är ganska orättvist många gånger! Jag ber om ursäkt för det, och hoppas att den här texten kanske kan förklara var jag kommer ifrån med mitt gnäll..
Det här är kontexten till frustrationen: Jag ser så otroligt många hovar i mitt jobb framför datorn, då folk från hela Sverige skickar sina hovbilder och sina hovberättelser till mig. Jag analyserar hovarna, tittar på vinklar, hovformer och tar reda på bakgrundsinformation om hästarna. Jag har pratat med hundratals ja säkert tusentals, hästägare genom åren om hovhälsa både i min mailkorg och på forumen jag själv driver. Jag har jobbat med ”onlineservice” av hovar i 10 års tid och har ägnat mig åt barfotahovar och boots i ungefär 19 års tid nu. Dessutom har jag haft en tät kontakt med både hovvårdare och hovslagare i branschen och sett deras många lyckade ”hovrehabiliteringar” och därigenom lärt mig mycket om hur man kan optimera till bättre hovar på en häst. Jag tycker mig ha en ganska god uppfattning om hur det står till med ”hovhälsan” i Sverige baserat på mina betraktelser.
Vid sidan av detta så jobbar jag också praktiskt med hovvård, men då är det bara de lokala hovarna jag ser. Jag har därför skapat mig en bild av hur hovvården står till i Sverige, baserat på många hovar jag tittar på varje år. Under de här åren (speciellt de första 5 åren) så har det tyvärr väldigt ofta sett ganska bedrövligt ut. Jag vet att det gör ont i hovslagarhjärtat att få höra att det kanske inte ser så fint ut överlag med hovhälsan i Sverige, men det säger ju ändå någonting om hur branschen tar sitt ansvar över hovhälsan på hästarna i Sverige. Man kan inte skylla över allt ansvaret på hästägarna, även om de självfallet har en jättestor del av ansvaret också. Det är ju de som ska verkställa besluten som tas i samråd med hovslagaren.
Till branschens försvar ska sägas att det ser generellt sett mycket bättre ut nu. De senaste 2-3 åren så har jag allt oftare fått in bilder på välskötta barfotahovar vars hovslagare gjort ett utmärkt jobb med hovarna under de förutsättningar som finns.
Sedan kanske det är orättvist att se på hovslagarbranschen som en ”enhet”, för det känns faktiskt som att även hovslagarbranschen (precis som barfotaskrået) är uppdelat i olika inbördes falanger och det råder en viss splittring även där bland olika läger. Isåfall blir det ju ännu mer orättvist av mig att prata om en ”bransch” som om den vore en homogen grupp! Jag vet att det finns splittring mellan olika grupper även där, och jag får backa tillbaka och be om ursäkt igen – för att jag kanske har trampat ”fel grupp” på tårna när jag har uttryckt mig. Jag kanske har kastat kritik på helt oskyldiga parter här!
Men det är tyvärr fortfarande väldigt normalt att jag ser följande. (och jag pratar om hästar som sköts regelbundet av hovslagare) För långa hovar (som enligt uppgift är nyverkade). Obalanserade hovar (som enligt uppgift är nyverkade). Hovar med separationer, röta, hålväggar, utflytningar, sprickor, och framförallt – denna jäkla epedemi – understuckna trakter, tunna platta sulor och deformerade hovbrosk. Kollapsade trakter är inte ovanligt. Inte heller är det ovanligt med låga hältor, mystiska ledinflammationer, strålsbenshältor, sulläderinflammationer, osv.. Och nu pratar vi alltså om hovar som sköts om regelbundet av både godkända och icke godkända hovslagare, med regelbundna intervaller och så noggrann skötsel som möjligt av hästägaren ( i mån av deras kunskaper såklart).
Det här har varit min vardag i 10 års tid – att titta på dessa underutvecklade, svaga och sköra hovar som inte mår bra – och på distans försöka hjälpa deras hästägare och hovslagare att få ordning på det på bästa sätt. Jag har alltid försökt göra mitt absolut bästa för att ge rådgivning på distans, och alltid uppmuntrat hovslagarna att höra av sig direkt så jag kan bolla med dem och förhoppningsvis bidra med några tankar och idéer som kan hjälpa dem framåt
Jag har sett en liten svag förbättring på de bilder som skickats till mig de senaste åren som sagt, och jag har en teori om att fler och fler hovslagare har börjat att bli lite mer duktiga och noggranna när det kommer till verkning för barfotagång och att det tillkommer fler nyutbildade och duktiga hovslagare från hovslagarskolorna som kanske är både mer kompetenta och nytänkande och därmed höjer den generella nivån. Jag vet inte! Bara mina teorier som sagt! Men jag är glad att det börjar se bättre ut från de som kontaktar mig, och jag har också sett en större öppenhet från hovslagarbranschen när det gäller att ta till sig nya idéer som kommer från ”barfotahållet”.
Jag vill såklart inte dra alla hovslagare över en kam för det finns massor av duktiga yrkesmän därute, och säkerligen är jag också färgad av det faktum att det är de hästägare som har problem som i första hand kontaktar mig – inte de som har fina fungerande hovar på sina hästar och hovslagare som gör ett optimalt jobb. Så jag ser kanske inte det jobbet som de duktiga hovslagarna gör, och det kanske har gjort mitt perspektiv lite orättvist. Jag vet att det såklart inte går att trolla med hovarna, vi är inte magiker! Det går inte att ändra på aveln så att en Quarter eller Paint får tjocka hovväggar och ”stenkrossarhovar” över en natt. Men jag vet att det går att påverka åt det bättre många gånger! Med rätt typ av insatser, rätt typ av foder, näring, skötsel och vård av hovarna så KAN hovarna bli SÅ mycket bättre! Barfotarehab med boots som hjälpmedel är ett jättebra verktyg att ha i verktygslådan för alla hovisar, oavsett om man är hovslagare eller hästägarna, eller veterinärerna eller de andra yrkesgrupperna. Jag tycker också att ansvaret över hovvården vilar till stor del på hovslagarbranschen och inte hästägare.
Min frustration handlar alltså inte om något slags ”hat” eller korståg mot hela branschen. Det här handlar om att jag vill att den ska ta ett större ansvar över hovhälsan och hästhälsan på våra hästar i landet – genom kompetensutveckling både hos sig själva såklart MEN framförallt: vidarebefordra dessa kunskaper till hästägarna/kunderna genom att kompetensutveckla dem, och även våga ställa kravpå dem, för hästarnas skull. Jag misstänker att många fler hovslagare besitter den här kunskapen, än vad de ger sken av. Och jag tycker den kunskapen behöver användas och komma till sin rätt!
Det vore så mycket bättre för hästarna om hovslagarna arbetade mer som ”fotvårdare” i ett hälsoperspektiv/vårdperspektiv – istället för att arbeta som en ”smed” eller ”hovverkare” i ett hantverkarperspektiv. Jag vill att vi ska se oss själva som ”vårdare” och inte ”verkare” då det är HÄSTEN vi verkar och skor – inte bara hoven. Man måste ta hänsyn till hela hästen när man ska jobba med den, oavsett om man är equiopat, hästmassör, hästtandläkare, eller hovslagare. Vi jobbar med olika delar av hästens kropp, men givetvis är de knutna till varandra och hästen är en enhet. Allt påverkar hovarna!
Det här är också en av anledningarna till varför jag varit så noggrann med att de som söker sig till mig för att bli VIP (bootsutprovare på Viahov) ska vara utbildade inom hovvård/hovslageri – och jag har konsekvent sagt nej till folk som vill jobba som bootsutprovare utan att ha föregående kunskap eller utbildning om hovvård. Därför att grunden till att göra en lyckad bootsutprovning handlar om att först vårda hoven på ett korrekt sätt. Det är inte bara en sko som ska monteras – det är en hov som ska vårdas först (inte bara verkas), och hoven sitter ju ihop med en häst. Det är inte bara hantverk. Det är (hov-)vård inblandat. Och det krävs kunskap, erfarenhet och utbildning till det.
Jag ogillar splittringen och tycker att det hade varit underbart om branschen hade kunnat bli mer enad, och även med högre kompetensnivå. Jag har länge haft önskemålet att hovslagarskolan skulle göra en del av utbildningen ”skoningsfri” så att också vi som vill jobba med barfotahovar kunde fått möjlighet att utbilda oss på hovslagarskolan, men utan kravet att smida/sko med järn. (men det är en helt annan fråga)
Jag tror på teamwork! Även teamwork mellan olika yrkesgrupper och hästägare! Teamwork mellan hästägare-hovslagare-näringsexperter-hästmassörer-veterinärer etc.. Alla behöver kunna tänka litegrann utanför ”sin lilla låda” och se att det finns fler delar som är ihopkopplade, så att man kan hjälpa HELA hästen på bästa sätt. Jag är så glad över de hovslagare som jag lärt känna genom åren och som har sökt sig till mig för att de vill utöka sin verktygslåda med boots. Och jag är glad över de hovslagare som väljer att samarbeta med andra yrkesgrupper där de känner att teamworket behövs för att hjälpa hästarna. Jag tror att framtidens hovslagare är den som jobbar med olika verktyg, inte endast med järn, och arbetar i ”team” kring hästen med andra experter.
Jag hoppas att detta kan ge lite mer klarhet i var jag står någonstans i den här frågan och att det är underförstått att jag inte ”hatar på branschen” utan att jag vill hjälpa till att lyfta den, på alla sätt jag kan. Jag anser mig inte själv stå högre eller vara bättre än någon annan, och ställer också ganska höga krav på mig själv att utvecklas och fortbildas. Det som ni har sett i form av skarpa kommentarer från min sida är alltså min egen personliga frustration över att utvecklingen går långsamt när det gäller hov- och hästhälsa och jag ber om ursäkt och har insett att jag i fortsättningen behöver ”dosera” min frustration på ett betydligt mer pedagogiskt sätt, så inte folk missförstår mig. Annars blir det bara destruktivt.
Som steg till det här med att utveckla och ena branschen så har jag och några andra hovslagare och hovvårdare i branschen nu tagit ett nytt spännande initiativ till en ny tvärvetenskaplig branschförening som heter ”Svensk Hov”. Imorgon ska vi ha vårt första uppstartsmöte. NI kommer höst troligt få höra mer om detta när projektet är igång och en arbetsgrupp är skapad. Jag tror det kommer bli bra 😊
