En av mina hovkunder berättade för mig häromdagen att det var tack vare mig som hon hade börjat erbjuda sin häst consent – alltså samtycke – i hanteringen. Kort sagt: hon hade börjat ge hästen möjligheten att säga ”nej”, att få en egen röst och faktiskt kunna välja.

Egentligen var det ju inte tack vare mig – jag bara pekade henne i rätt riktning. Mot Susanna Davidsson, på ”Hästvis”! Något inlägg jag hade gjort tidigare rekommenderade hennes sida, och det var så min kund hittade till en träningsform där hästen får vara med och bestämma. Hon gick med där och lärde sig mer om hur man kan hjälpa hästar att få en egen röst och börja bestämma över sin kropp – även när det svaret man får kanske inte är det man själv hade önskat.

Hon berättade att när hästen väl förstod att den fick säga nej, så började den också använda sitt ”nej” – ganska ofta! (Och det är helt normalt i början.) När en individ – människa eller häst – inser att den har möjligheten att sätta gränser, kommer ofta ett överslag åt andra hållet innan balansen infinner sig. Får man tid och utrymme att hitta sin egen motivation, kommer fler ”ja” att börja komma. Det här gäller även människor som vuxit upp med mycket gaslighting eller undertryckta känslor – när de väl börjar säga ifrån, kan de bli väldigt rigida i sina gränser till en början, för de litar fortfarande inte på att det är okej att säga nej och förväntar sig straff. Att hitta balansen däremellan är en konst i sig.

Jag tycker att det borde vara självklart att man redan från fölstadiet tränar sin häst med just det här perspektivet – att den ska få uttrycka sig, få ha en röst och bli lyssnad på även när den säger nej till våra förslag. Har fölet med sig det från början, behöver det inte stänga av sina egna känslor, tappa nyfikenheten eller viljan att samarbeta. Då uppstår heller inte samma överslag – det finns inget uppdämt behov om individen redan känner sig hörd.

Följden blir ofta en häst som är mer positiv, mer ”ja-sägande”, just tack vare att den vet att den får säga nej. Paradoxalt nog skapar tryggheten i att få säga nej större förutsättningar för samarbete. Hästen vet att du lyssnar, och det skapar tillit.

Det här handlar inte om klickerträning, R+, eller någon särskild metod. Hästar som tränas med tryck och eftergift kan också få den här typen av inflytande. Att ge hästen veto handlar alltså inte om vilken typ av förstärkare du använder (”morot eller piska” är båda två olika typer av ”förstärkare”), utan om vilken relation du bygger. Det betyder inte att hästen alltid ska få bestämma – men det betyder att du tränar med fokus på att hästen ska känna sig hörd, och därigenom bli mer trygg i relationen. Och det är där det ibland börjar skava hos vissa, eftersom detta är svårt. Vi saknar bra förebilder inom hästvärlden.

Nu kommer vi in på något som kanske inte är så populärt att jag säger, men jag är rätt van vid att stå mitt i den grå zonen – så det får vara okej.

Jag har märkt en tendens att vi människor också går in i överslag. Från att träna i dominanskultur inom traditionell ridskolemiljö – där hästen inte får ha några åsikter alls – till att plötsligt bli helt självutplånande i relationen, och ängsligt undra om vi gör tillräckligt. Det är lite som i kvinnorättsrörelsen. Efter hundratals år av kvinnoförtryck har pendeln börjat slå över – och nu uppfattas maskulinitet ofta som något giftigt, och feminina kvinnor som svaga eller som offer. Det är nästan som om världen vill radera skillnader och göra androgynitet till det enda accepterade tillståndet. Men det är ett helt annat myrbo av åsikter, som jag inte vill trampa i nu..

Så tillbaka till hästar igen…

När människor inser att de varit ”förtryckande ryttare” är det inte ovanligt att de svänger över helt. Från att kalla hästen ”fjantig” när den är rädd för vattenslangen, till att inte ens våga sätta gränser när hästen börjar bitas eller kliver rakt in i ens personliga zon. Det är ett ganska extremt skifte. Och jag tror att det ofta bottnar i en vilja att gottgöra – att läka relationen.

Jag säger inte att det är fel. Kanske måste pendeln svänga för långt först, innan vi hittar balansen och blir bekväma i att navigera de olika sidorna? Detta är som sagt en konstform, något som kräver övning.

Men jag är mest intresserad av det som kommer efter: balanspunkten. Jag vill till platsen där både hästen och jag får ha en röst – och där jag har sista ordet. Inte för att dominera, utan för att jag är den vuxna i relationen. Jag är inte ”kompis” med min häst, och jag är inte dess partner. Jag är dess ledare, dess handler, dess förälder – om man vill kalla det så.

Och det betyder inte att jag sätter mig själv över hästen och förtrycker den. En god ledare dominerar inte. En god ledare lyssnar, vägleder och tar ansvar. En god förälder fungerar på samma sätt. Men ordet ledarskap har blivit så laddat att många knappt vågar använda det längre – det förknippas med tvång, makt och kontroll.

Jag tror att det är dags att vi laddar om ordet ledarskap – och fyller det med bättre innehåll.

Att vara en god ledare för sin häst innebär inte att säga ja till allt eller att låta hästen bestämma allt. Det innebär inte att varje invändning hästen har ska bli lag. Det vore lika orimligt som om en förälder lät sitt 3-åriga barns känslor och önskemål styra hela vardagen. Ledarskap handlar om att kunna säga nej, men också om att lyssna och ge utrymme. Det handlar om att sätta gränser och skapa trygga ramar. Att vara steget före och skapa goda förutsättningar för goda resultat.

Och det börjar – som allt annat – med att ta ledarskap över sig själv. Sina egna känslor. Sitt eget uttryck. Först då kan man guida någon annan, vare sig det är en människa eller en häst. Om inte självutveckling är en prioritet hos dig så kommer du aldrig nå slutmålet.

Och så finns det en annan anledning till att ordet ledarskap idag ger så många negativa associationer. Det blev kidnappat.

När Natural Horsemanship-rörelsen växte sig stor, började man prata mycket om ledarskap – men man gjorde det samtidigt som man använde tekniker som i praktiken handlade om dominans, manipulation och kontroll. Istället för rent våld använde man omvänd psykologi och tryck – men syftet var ofta detsamma: att tvinga fram lydnad. Hästen fick inte nödvändigtvis mer tillit eller trygghet – det är möjligt att knäcka en häst på det viset, bara på ett mer ”sofistikerat” sätt. (Det finns goda former av NH också! Jag drar INTE alla över samma kam. Leslie Desmond Mike Beck är ett par av de goda exemplen jag kan nämna)

Och det är därför så många idag drar öronen åt sig så fort någon nämner ledarskap. För de minns vad det där ”ledarskapet” egentligen var: ett sätt att visa vem som bestämmer, utan att ta hänsyn till hästens känsloläge, behov eller autonomi.

Men för mig är ledarskap ingenting utan empati. Utan omsorg, trygghet och känslomässig lyhördhet har ordet inget värde. Det är just den där obalanserade formen av auktoritet – den som fokuserar enbart på kontroll och inte på kontakt – som gång på gång har ställt till det. I hästvärlden. I historien. I människorelationer.

Att vara en god ledare är att söka win-win-lösningar. Att vara en god ledare handlar om att hjälpa andra att blomstra. Att våga ta ansvar, men också att känna in. Att bygga en relation som bär – inte bara en struktur som styr.

Så kanske är det dags att vi tar tillbaka ordet. Och laddar det med något bättre.

Hälsningar Anna

P.S Bilden föreställer min häst Rosie, en väldigt klok häst som lärt mig otroligt mycket om tillit, samtycke, och ledarskap och som fortsätter att lära mig nya saker hela tiden.

Foto: Julia Tingström.