Hovens stötdämpning sitter inte i hornet. Den sitter i blodet. I mjukdelarna. Och det är just därför en järnsko (eller en väldigt hög “bärande” hovvägg som avlastar sula och stråle) kan leda till att hovens mjukdelar blir underutvecklade och att stötdämpningsförmågan minskar i hela hoven.
Det finns en väldigt intressant studie av Robert Bowker som jag brukar kalla “frottéhandduken”. Där visar han något ganska fascinerande: att en enkel frottéhandduk under hästens hov ger tillräckligt med taktil stimulans till hovens nerver för att fler mikrokärl ska öppna sig och blodcirkulationen i hoven öka.
Bowker beskriver hovens mjukdelar som ett vaskulärt, hydrauliskt system där blodvolymen är en aktiv del av stötdämpningen. Det går att likna vid en hydraulisk stötdämpare i en bil, där vätska pressas och fördelas för att ta upp kraft och jämna ut belastning, eller som ett gel- eller luftsystem i en löparsko som komprimeras och återfjädrar vid varje steg. Skillnaden är att hoven gör detta med hjälp av blod och mikrokärl, framför allt i bakre delen av hoven. När fler kärl är öppna och blod passerar genom dem ökar den tillgängliga vätskevolymen i systemet, vilket förbättrar hovens förmåga att absorbera och distribuera belastning. När färre mikrokärl används minskar denna volym, vilket försämrar stötdämpningen och leder till en mer stum belastning av strukturerna.
I studien med “frottéhandduken” såg man att en oskodd häst som står på ett plant, hårt underlag punktbelastar hoven, ofta i fyra distinkta områden: tåpelare och traktpelare, tillsammans med strålen om den når ner till marken. Denna punktbelastning var kopplad till en hårdare, mer bultande digital puls och färre öppna blodkärl, jämfört med när man placerade en enkel frottéhandduk under hoven.
Det intressanta är hur liten förändringen var – och hur stor effekt den gav. En tunn frottéhandduk räckte för att påverka det vaskulära systemet i hoven så pass att pulsen blev mjukare och fler mikrokärl öppnade sig. “Hydraulpumpen” fick mer vätska att arbeta med, vilket innebar både ökat blodflöde och förbättrad stötdämpningsförmåga, utan att man ändrade något i hovens form.
Bowker resonerar kring att detta sannolikt styrs via hovens nervsystem, som reagerar på taktila stimuli, och att den här typen av belastning därför också bör upplevas som mer bekväm för hästen.
Tänk dig själv skillnaden mellan att trampa ner i ett par nya Nike Air-skor med mjuk sula jämfört med att stå på ett betonggolv – punktbelastning kontra jämn viktfördelning under foten. Vi har dessutom liknande typer av känselnerver i våra fingertoppar som hästen har i sin stråle. Det säger något om hur känslig hoven faktiskt är, och att den i hög grad “känner sig fram” i varje steg.
Detta sätter fingret på en central men ofta förbisedd aspekt av hovvård. Vi lägger stor vikt vid millimeterprecision i verkning & skoning, samtidigt som många hästar under majoriteten av dygnet står och punktbelastar sin hovvägg – s.k ”perifer belastning” – (vilket kan uppstå oavsett om hästen är skodd eller barfota) – och därmed får brist på cirkulation i sina hovar.
Perifer belastning är resultatet när hästen står på hårt underlag – och det förvärras naturligtvis av höga hovväggar eller tjocka höga järnskor som inte ger stimulans under sula/stråle.
Det innebär inte att hårda underlag eller skor som primärt belastar hovväggen per definition alltid är fel, men det innebär att deras effekt på hovens fysiologi behöver vägas in i helheten!
Frågan blir därmed inte enbart hur hoven ser ut, utan i vilken utsträckning den ges förutsättningar att fungera som det dynamiska, cirkulatoriska system den faktiskt är.
Källa: Robert Bowker, baserat på hans studier och föreläsningar.
Vill du fördjupa dig mer i hovens funktion? Kika in på Viahov Play och gå med i hovkursen – där nördar vi ner oss i sådana här samband på riktigt.