Vad händer när en hovslagare går från att tro sig behärska sitt hantverk till att inse hur oerhört mycket det faktiskt finns kvar att lära? Hovslagaren och hovslagarläraren Sören Stjärnås delar med sig av sina tankar om det han kallar hovslagarens femårskris.
En hovslagarlärares perspektiv på Dunning–Kruger-effekten
Jag skrev nyligen en artikel om Dunning–Kruger-effekten inom hovvården och hur vår uppfattning om den egna kompetensen kan förändras i takt med att vi skaffar oss mer kunskap och erfarenhet.
Nu har hovslagarläraren Sören Stjärnås bidragit med sina reflektioner kring ämnet.
Sören beskriver ett fenomen som han kallar femårskrisen för en hovslagare. Med en liknelse från musikens värld sätter han fingret på den där omvälvande insikten som kan komma när man börjar förstå hur komplext ens yrke faktiskt är.
Här kommer Sörens text, i sin helhet.
Femårskrisen för en hovslagare
Av hovslagare Sören Stjärnås
När en tonåring lärt sig några häftiga riff på guran så kan han spela.
På musiklektionen i skolan träffar han några andra coola kompisar som bildar ett band.
Dom är kungar och kan allt, det är dom som kan och vet hur musik skapas, världen skall erövras.
Det går några år utan framgång och få vill lyssna på deras storverk.
Morfar börjar bli gammal men han vill gärna gå på en sista konsert i Albert Hall
Hundratals musiker och hundratals körsångare är på scenen, framför dem står en gubbe och viftar med en allt för klen trumpinne.
Med denna lilla pinne får han flera hundra att samspela och bildar så komplicerad musik att tonåringen blir aldeles yr.
Han förstår inte hur detta går till men inser att de hans band åstadkommer kan liknas vid lite skräp i en garderob på Albert Hall som ingen vill veta av.
Krisen är ett faktum.
Lägg ned bandet eller börja träna för att en dag kunna bemästra alla noter och instrument som krävs för en harmonisk symfoni.
Precis så känner hovslagaren som kommer till insikt och förstår att skoning av en häst inkluderar varje muskel i hela hästens kropp och inte en okunnigt påspikad järnbit under hästens hovar.
Man blir aldrig fullärd och ingen kan allt men alla kan något och alla kan bli bättre.
Hela tiden måste man förbättra sig om man inte vill halka efter dem som lär sig mer och är på väg mot toppen.
Hovslagare Sören Stjärnås
När insikten blir början på något större
Det jag tycker är särskilt intressant med Sörens liknelse är att krisen inte nödvändigtvis är något negativt. Tvärtom kan den vara ett tecken på att man faktiskt har börjat förstå sitt hantverk på en djupare nivå.
Man skulle nästan kunna se det som ett slags lackmustest för personlig utveckling.
För jag tror inte nödvändigtvis att de människor som snabbast tar sig igenom den där jobbiga fasen är mer intelligenta än andra. Däremot tror jag att de har en bättre utvecklad känslomässig förmåga att hantera jobbiga känslor!
De klarar helt enkelt av att känna sig okunniga, osäkra och kanske till och med lite dumma, utan att deras självbild rasar samman eller de blir helt knäckta psykiskt. De har inte ett ego som automatiskt och omedelbart behöver gå i försvar, bortförklara sina brister eller övertyga sig själva och andra om att de redan kan allt.
De har den känslomässiga motståndskraft som krävs för att stå ut med att vara dåliga på något tillräckligt länge för att faktiskt kunna bli bra på det.
Och jag tror att just den förmågan är en enorm tillgång när det kommer till personlig utveckling.
Och kanske är det just där som skillnaden ligger mellan att bara samla på sig fler yrkesår och att faktiskt bli skickligare med åren?
Vad tänker du? Finns det en femårskris inom hovslagaryrket? Och är det kanske just när vi börjar ifrågasätta vår egen kompetens som vi har störst möjlighet att utvecklas?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet!
Vill du läsa mer om ämnet? Läs också min tidigare artikel om Dunning–Kruger-effekten inom hovvården.
Hälsningar Anna på Viahov