Apropå flockbehovet
För några dagar sedan fylldes mitt sociala flöde av nyheter om dokumentären ”Fjällryttaren”, där en man rider genom den svenska fjällkedjan på sin häst Ivory. Som en passionerad långrittälskare blev jag självklart nyfiken på att se dokumentären. Men innan jag hann bilda mig en egen uppfattning möttes jag av mängder av blogginlägg, kommentarer och debattinlägg – många av dem starkt kritiska.
Kritiken rörde främst hur hästen hade behandlats under den 50 dagar långa resan. Många anklagade ryttaren för att ha pressat hästen för hårt genom stenig och svårframkomlig terräng, med packning på ryggen. Dessutom fick den simma över en flod när en hängbro bedömdes för osäker. De hade också oturen att hästen gick ner sig i en myr och fick kämpa för att ta sig upp. Flera pekade också på att hästen såg trött ut vid vissa tillfällen, och till och med att den var ”avstängd” mentalt som i inlärd hjälplöshet, och inte alls genuint lugn och tillitsfull, och att den, trots problem med ett bakben, endast fick en dags vila innan färden fortsatte.
Det som upprörde mest var dock att Ivory färdades ensam utan artfränder under stora delar av ritten. Många menade att detta borde klassas som djurskyddsbrott och krävde att dokumentären skulle anmälas för djurplågeri.
I detta inlägg vill jag fokusera på en aspekt av debatten: flockbehovet och hur hästen kan söka trygghet och tillit till en människa.
Ett bredare perspektiv
Som någon som brinner för hästvälfärd tycker jag att reaktionerna blivit orimliga. Det är viktigt att skydda hästars hälsa, men jag oroar mig för att en sådan här debatt kan leda till att människor drar sig för att göra något utanför det vanliga med sina hästar – av rädsla för att bli såhär hårt dömda, och till och med polisanmälda. Det är också synd om vi börjar projicera skam på hästägare som vågar bryta normen. Bara för att något är ovanligt betyder det inte automatiskt att det är fel eller olagligt.
Den här hästen Ivory i dokumentären visar en osedvanligt starkt tillit till sin husse och följer honom blint vart han än leder henne. Tryggheten hästen visade är resultatet av träning som bygger tillit, och visar på ett band mellan häst och människa. Eftersom hästen är ett flyktdjur av naturen så måste vi lägga tid och träning på att göra den trygg i olika situationer och att förlita sig på oss människor i kniviga situationer. Och sättet som man tränar hästen på är också avgörande för hur trygg och avslappnad hästen är mentalt och fysiskt i dessa situationer såklart. (Jag är medveten om att ”flooding” inte är ett etiskt sätt att träna fram tillit och trygghet på) Jag är inte här för att diskutera HUR man tränar fram sådant beteende, jag vill bara poängtera ATT det här beteendet finns och att resultatet kan bli en trygg häst med mycket tillit till sin husse. Bara för att en häst är miljötränad och visar stabilitet i olika situationer betyder såklart inte att den är ”avstängd” eller lider av ”inlärd hjälplöshet”!
Hästen som ensam reskamrat
Ett vanligt argument i kritiken var att Ivory färdades ensam så länge, vilket ansågs oetiskt då hästar är flockdjur. Svensk lag rekommenderar att hästar ska ha sällskap av artfränder, och många ställde frågan: Hur kan det då vara tillåtet att ta med en häst på långritt utan andra hästar i närheten?
Här tycker jag det är intressant att jämföra situationen med hundar. Som ”Ulrika den Rika” uttryckte det på sin Facebooksida: ”Om det hade varit en hund som färdades ensam med sin ägare, hade ingen höjt ett ögonbryn.”
Det är ett relevant resonemang i debatten om flockbehov. Hundar är också flockdjur, men det är allmänt accepterat att vi människor kan ersätta en hundflock. Vi lever nära våra hundar, delar vardagen med dem och får inte lämna dem ensamma mer än fyra timmar. Det har blivit en självklarhet att vi kan vara en hunds ”flock” och det är inte ovanligt att folk tar med sig hunden överallt.
För hästar ser det annorlunda ut. De lever oftast i hagar eller stall, separerade från oss större delen av dygnet. Även om vi tillbringar mycket tid med våra hästar, är det inte kulturellt accepterat att vi människor skulle kunna ersätta deras flock, och vi tar ju inte med oss våra hästar överallt på samma sätt som vi gör med hundarna.
Tänk liksom om vi hade gjort på samma sätt som med våra hundar. Hur det skulle se ut när man ska åka iväg till jobbet och hojtar till kollegan: ”Jag kommer snart till mötet. Förresten, är det okej om hästen följer med..?”
(Ingen hade varit gladare än jag om vår kultur hade varit okej med detta idag, men tyvärr är det inte riktigt socialt accepterat att släpa med sig hästen precis överallt😂)
Historiska perspektiv: Packhästkulturen
Den här debatten belyser också hur vår syn på hästar har förändrats över tid. Förr i tiden var hästen en central del av vardagen. Den användes som transportmedel och arbetsredskap, vilket innebar att människor ofta spenderade hela dagar tillsammans med sina hästar. På gårdar delade hästar ofta stall med andra lantbruksdjur, vilket gav dem naturligt sällskap.
Om vi tittar på USA:s historia ser vi tydligt hur packhästar användes under tiden då kontinenten utforskades. Då var ju packhästar, åsnor och mulor avgörande för att människor skulle kunna ta sig fram i vildmarken. Dessa långritter – ibland flera månader långa – var nödvändiga för att etablera nya bosättningar. Hästar och människor levde sida vid sida dygnet runt, och det var helt normalt att färdas ensam med sin häst.
Här i Sverige fanns också en packhästkultur, men vi måste gå långt tillbaka i tiden för att hitta den. Klövjehästar användes för att ta sig fram i otillgänglig terräng, på samma sätt som i USA. Det var inget konstigt att spendera flera dygn ensam med sin häst – det var en del av livet.
Vår moderna syn på hästar
Idag är hästar främst ett fritidsintresse. De flesta står i hagar eller lösdrift och aktiveras bara när deras ägare har tid. Den dagliga interaktionen är ofta begränsad, och vi tillbringar inte alls lika mycket tid med våra hästar som vi gör med våra hundar.
Det är därför inte konstigt att vår lagstiftning och våra värderingar speglar denna förändring, och jag tycker absolut inte att det bör vara okej att hålla sina hästar utan sällskap. Missförstå mig rätt! Jag tycker att hästar ska leva i flock och ha minst en hästkompis i hagen. Men kanske är det också dags att fundera på om vi ibland är för snabba med att döma. Är det verkligen så fel att låta en häst (som är trygg med sin husse och tränad för uppgiften) färdas ensam med sin ägare under en period, om förhållandena är rätt?
Faktum är att även människor är sociala flockdjur som behöver sällskap. Och om vi klarar av att använda hästen som ett substitut för egna artfränder under en begränsad tidsperiod – vad är det då som säger att inte hästen också kan göra detsamma?
Slutord
Jag säger inte att alla långritter är etiska eller välplanerade, och jag kan hålla med om att 50 dagar är en väldigt lång tid för hästen att befinna sig lång borta från sina hästkompisar. Men att direkt dra slutsatsen att en det måste handla om djurplågeri och prata om att polisanmäla känns orättvist, speciellt då vi inte ens har sett allt, och det är 50 dagar komprimerade till 48 minuters dokumentär. I efterhand har det dessutom framkommit att den här ryttaren hade sällskap av andra ryttare under delar av vägen.
Hästar har en lång historia av att vara våra följeslagare – ibland som en del av en flock, ibland som vår enda reskamrat. Kanske är det något vi behöver påminna oss om innan vi dömer för snabbt.
Hälsningar Anna på Viahov
