Jag visste inte att man kunde köpa häst på ”postorder”! Men det kan man tydligen… Och så gick det som det gick när jag skulle göra det…

För er som känner till min häst Heidi litegrann så vet ni kanske att hon är en Irish Cob importerad ursprungligen från Irland från början. Hon är över 20 år nu så hon har varit i Sverige större delen av sitt liv. När jag flyttade till en ny gård i Öxabäck så blev jag tvungen att försöka hitta en sällskapshäst till henne och då valde jag att försöka hitta en till ”mini-Heidi” från Storbrittannien. Jag har aldrig importerat hästar förut och tyckte det kändes lite konstigt men eftersom Brexit närmade sig så ville jag ändå göra ett försök innan de börjar införa tull över gränserna mellan länderna. Jag visste att det fanns riktigt fina cobbar i England. Även min första häst Queeny var ju en import från England från början, och jag tänkte och hoppades att jag skulle kunna hitta en liknande häst. Jag fick kontakt med samma man som importade Queeny och ”beställde” en häst som skulle vara mellan 3-5 år, av cobtyp, gärna riden och körd och framförallt, SNÄLL!

Mannen skickade mig flera olika förslag, och slutligen så hittade jag en som jag fastnade för. En svart ”mini-Heidi” som var riden och körd och 5 år gammal och mycket snäll. Jag fick se bilder och filmer och jag slog till på det tack vare att jag litade på mannens omdöme. Hon fick namnet Romany Rosie 🙂

Några månader senare så kommer äntligen transporten som jag väntat och väntat på, som var mycket försenad. (på grund av strul hos transportföretaget så hade Rosie fått mellanlanda i transportörens stall i Wales, och där hade hon fått stå i flera veckor!) När jag fick se hästen kliva av transporten så fick jag mig en smärre chock!

Vad var det egentligen jag hade köpt?!

Nerför lastbilsrampen klev det en tufsig, mager och gammelskodd liten ponny som jag inte alls kände igen från bilderna. På bilderna hade hon sett mycket större och fylligare ut. Jag kunde ju se att det var samma häst med exakt samma teckning på benen och i ansiktet, men jag förstod att bilder verkligen kan ljuga när jag såg hästen på riktigt. För att förvärra intrycket ännu mer var hon också dåligt musklad och i underhull, med förväxta hovar, där skorna bara satt kvar på tre av hovarna, för att de hade växt ut så mycket att skorna börjat att lossna på egen hand! Rosie kastade sig över vattenhinken när hon kom in i stallet och drack upp en hel hink i ett enda svep. Stackarn hade haft en tuff resa, och jag fick veta av transportören att hon inte ens hade fått gå ute i hage under de 2-3 veckor som de haft henne på sin gård. Hon hade fått stå på box i flera veckor därför att hon var så skygg att hon inte gick att fånga, och för att de inte vågade släppa ihop henne med sina andra hästar med risk för sparkskador då hon var skodd. Jag tyckte det lät så oseriöst att jag knappt kunde tro det var sant. Stackars Rosie, vilken hemsk flytt för henne!

När hon kom hem till mitt stall så fick jag såklart börja med att försöka få av henne de lössittande skorna hon hade på sig på tre av sina hovar och sen försöka verka hovarna på henne. Eftersom hon var ganska så trött och inte alls medgörlig i att lyfta hovarna så snabbade jag mig bara med att dra av skorna och tyvärr tog jag inga bilder på eländet. Det hade ju varit intressant att se tillbaka på.

Första dagen fick hon bara acklimatisera sig med boxen och vila efter den långa tuffa resan. Hon fick titta på Heidi på avstånd, som stod i boxen mittemot.

Dagen efter så släppte jag ut hästarna tillsammans i den lilla hagen. Rosie och Heidi hälsade knappt på varandra och gick åt varsitt håll ganska direkt. Heidi är ganska ointresserad av nya hästar och tar lång tid på sig att lära känna nya individer (hon brukar fösa undan dem och vill inte ha dem i närheten) . Rosie verkade inte heller bry sig speciellt mycket om Heidi. När hon väl kommit ut i hagen, så började hon speja och se sig omkring i alla riktningar, nyfiket med uppspärrade ögon och öron. Man kunde nästan se poletten när den trillade ner hos henne: ”Jag är äntligen FRI!”. Då började hon studsa rakt UPP i luften några gånger och gjorde flera stycken bocksprång på stället och pep. Så glad hon blev att äntligen få vara lös och komma ut i en hage och få RÖRA på sig! 😀 Hon hade ju stått på box hur länge som helst innan. Det var underbart att få se hennes lilla uppvisning. Hon lugnade ner sig väldigt fort och började undersöka var maten fanns någonstans och sen dess så har jag faktiskt inte sett henne göra ett enda bocksprång av den typen igen, fast hon har varit här i över ett halvår nu. Hon är ganska introvert av sig och varken hon eller Heidi är direkt den lekfulla typen, som håller igång med varandra ute i hagen.

Dgarna som följde efter att Rosie kom så försökte jag verka henne så gott som det gick. Hon var inte alls bra på att lyfta hovarna för verkning och det blev väldigt mycket mer träning, än verkning av det hela. Men jag fick till det någorlunda så att hon blev bekväm i sina hovar igen åtminstone. Hon hade dålig balans och tyckte inte om att lyfta hovarna. Bakhovarna var svårast, och hon försökte sparka mig i början, så jag tog det försiktigt för att inte pressa henne för mycket. Många pauser och vila emellan. Jag använde mig också av klicker och godis för att belöna när hon stod still. Hon fattade ändå ganska snabbt vad jag var ute efter och försökte efter sin förmåga, trots att hon hade det lite svårt med att hålla balansen på tre ben. Det var ganska tydligt för mig att tidigare ägare bara har ryckt och slitit i henne och det har varit mer tvång, än samarbete. Hon var ganska van vid att få försvara sig och spjärna emot, det var tydligt för mig.

Eftersom jag var så fokuserad på själva träningen och Rosies inställning och attityd till det hela, så hade jag inga tankar på att dokumentera och fotografera någonting. Det kan jag ångra mig lite nu i efterhand. Det hade varit så roligt att se utvecklingen på hovarna och vår träning över tid!

Rosie kom till mig sommaren 2020, och ända sedan dess har hon bara fått ”landa” på gården och bli kompis med mig och Heidi. Jag har inte haft några direkta krav på henne, utan har försökt att fokusera på att hon ska bli trygg med mig. Hon var ganska skygg och otrygg när hon kom hit. Det gick inte att gå fram till henne i hagen, hon skyggade undan och vågade inte komma fram, och släppte mig inte nära. Det gick definitivt inte att ta på henne en grimma, och som sagt, att verka hovarna var något hon bara gjort under tvång, tidigare. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att lägga mycket grundläggande träning på enbart tillit och trygghet. Jag ville att hon skulle få några månader på sig att landa i sin nya miljö och inse att hon inte skulle behöva flytta igen utan att hon skulle få stanna här.

Jag har under de senaste 6 månaderna fått se hennes personlighet börja sakta blomma ut. Hon är en otroligt vänlig och snäll häst, mycket mycket klok och förståndig, men också mycket blyg och försiktig av sig i kontakt med både människor och andra hästar. Hon har behövt mycket tid. Hon är extremt självständig av sig, (det är även Heidi) och dessa två kan ibland vara på två olika håll i hagen. Ibland är det bara Heidi som står och väntar vid grinden och jag får ropa och leta efter Rosie tills hon bestämmer sig för att komma med in i stallet. De har ändå blivit ganska ok kompisar med varandra, även om jag aldrig sett dem klia varandra eller så ännu. Det kanske kommer senare… Det är intressant att ha två hästar som är så obundna till flocken. Det är väldigt skönt att ha två individer som är så coola och självständiga av sig. Därmed inte sagt att Heidi tycker det känns OK att jag lämnar henne i hagen och tar ut Rosie och ska göra något med henne utan att Heidi är med! Hon vill ju också vara med och hitta på roliga saker med matte! 🙂

Jag ångrar inte en enda sekund av mitt tokiga val att köpa häst i blindo på det här viset. Jag vet att jag kanske blev lite lurad. Jag tror att Rosie är närmare 3 år, inte 5 år. Och hon var betydligt mindre tränad och skolad än jag hade fått intrycket av. Men det viktigaste av allt stämde ju ändå – jag ville ha en snäll häst – och jag kan säga att Rosie är en riktig ängel! Hon är vänlig och klok som en gammal tanthäst 🙂

Min plan med Rosie är att hon ska bli tränad att gå som packhäst och bära utrustning för långritterna i skogen jag planerar för under sommaren. Eventuellt så kommer jag rida på Rosie istället, och Heidi får vara packhäst. Båda två ska få träna på detta i allfall. Och nu när Rosie har börjat landa, och känns mer trygg och tillitsfull så kommer jag att sätta igång att börja träna mer med henne. Jag kommer också börja dokumentera hovresan, även om jag tyvärr inte har några foton på hur hon såg ut tidigare. Jag kommer att försöka dokumentera bättre i fortsättningen och visa vad som hänt med hennes hovar sen hon kom hit. Hovarna bär fortfarande spår av det som hänt innan och det finns mer att berätta om det. Men det tar jag upp i nästa inlägg!

Våra hästäventyr i skogen kommer att få en helt egen avdelning här på bloggen. Ni som är intresserade av långritter och packhäst-träning kanske är intresserade av att följa den biten. Då får ni kika in under kategorin ”Hästäventyr”

På återseende!

Happy Jogging!
Hälsningar

Anna på Viahov
och Rosie och Heidi 🙂