Barfota vs skodd – Debatten är i full gång!

Efter att det svenska hopplaget tog OS guld igår med två av tre hästar BARFOTA så har verkligen barfota-skodd debatten tagit ny fart i landet! Alla har någonting att säga om det. Och även jag, tydligen 🙃

Till att börja med så vill jag klara ut ett missförstånd. Flera stycken som kommenterade verkade tro att barfotahästarna som vann OS enbart går barfota på tävlingen och så fort de kliver av banan så åker järnskorna på igen, precis som de brukar göra inom travet. Jag vet inte hur det är med Von Eckermans häst, MEN när det gäller Peders häst “All in” så är det uppenbart att den går oskott kontinuerligt, använder barfotaskor (förmodligen sponsrad av Scoot Boots) på vissa underlag, (samt ibland skyddar sulan med plast har jag hört från hovslagarkretsarna), och har varit oskodd sedan 1 Oktober förra året. Åtminstone om man ska tro på vad Peders och hans fru Lisen Bratt Fredricsons själva postar på sin Instagram, och de intervjuer som gjorts med Peder i t.ex tidningen Hippson


Mina senaste inlägg Viahovs Facebook-sida kanske kan tolkas som att jag är värsta barfota talibanen, och tycker att ALLA hästar ska gå barfota och alla nu ska rycka skorna på sina hästar med en gång, bara för att dessa topp-atleter visat att det går. Så mycket som jag lärt mig om hovar genom åren så vet jag att DET ÄR INTE SÅ ENKELT! Och jag vill inte skapa några missförstånd, så att folk ska tro att det är helt bekymmerslöst och enkelt att göra om sin häst till en topp-presterande barfotahäst i ett svep bara för att den blir barfota!

Jag är heller ingen extremist som tycker att alla hästar ska vara barfota. Hur skulle det gå till? Herregud, jag är ju hästskoförsäljare dessutom! VIAHOV säljer ju nästan bara barfotaboots. Det är en del av mitt leverbröd att sälja skor till hästar!

Jag kan också tala om att jag fått skit från både barfotaextremister och från järnsko-ivrare för det jag gör. Barfota extremisterna tycker att jag promotar hästskor alldeles för mycket och menar att hästarna behöver minsann inga skor, de ska klara av alla underlag barfota och jag är bara dum som inte förstår det.(tack o lov är den här extremistiska gruppen inte så stor i Sverige, extremt få, jag tror det var värre förr)
Järnsko älskarna tycker att jag är naiv som säger att barfotaboots är ett fungerande alternativ till järnskon och de extremisterna vill sko alla hästar med spik & järn, så fort hästen ska utföra något annat än att gå i hagen (om den inte har superhovar som kan gå barfota på alla underlag från Dag 1 efter avskoning, vilket är ren utopi) De är ovilliga att hjälpa hästägare med avskoning och är oftast mer intresserade av smide än hov anatomi.
Nu överdriver jag lite(!) för att göra min poäng klar. De flesta är inte såhär extrema.

Men jag befinner mig i mellanvärlden mellan de här extremisterna tillsammans med en stor skara hovvårdare och hovslagare. Jag anser att onödigt många hästar “slentrianskos” med järn och spik alldeles för tidigt och alldeles för mycket, pga bristande intresse och kunskap från både hästägaren och ibland även hovslagaren. 365 dagar om året med järnskor från att hästen är tre år gammal är inte ett måste när det finns 1. Fungerande alternativ i form av barfotaskor, (+ en uppsjö av plast, lim, hovhärdare, wraps m.m) och 2. Kunskap om hur man bygger en starkare hov (sluta skyll på “dåliga gener” och HJÄLP hästen att träna, utveckla och rehabba sina hovar istället, så att de kan bli BÄTTRE och STARKARE!)

Detta betyder fortfarande inte att ALLA hästar klarar av att gå barfota. Hela påståendet är ju dumt. En häst med plast i hoven- är den barfota? En häst i barfotaskor, är den hästen barfota?
Nej, nästan INGEN häst klarar att gå barfota på ALLA underlag! Och det är inte det jag säger! Nu känns det faktiskt som att vi snart måste kasta bort hela uttrycket “barfota”, “barfotaverkning” och “barfotagång” för det känns förlegat. ALLA hästar är ju egentligen barfota, under sina skor, eller hur? 😏


Däremot så tycker jag INTE att man som hovslagare eller hästägare ska “gömma sig” bakom detta förenklade uttalande (“alla hästar klarar faktiskt inte av att gå barfota!) för att ursäkta varför hästens hovar är hamburgermos på insidan, har jättedålig form och struktur, och skos med järnbeslag varje dag, året runt, och att det “bara är så det är, inget man kan göra åt”.

Det är ingen ursäkt att fortsätta som vanligt att sko med järn och strunta i att hovarna egentligen behöver något helt annat, som byggger upp istället för att bryta ner. (Ett nödvändigt ont kallades detta med skoningen förr i tiden när hästen arbetade för sin föda. Ett “ont” är det ju oftast fortfarande, men är det verkligen “nödvändigt”?)

Risken är stor att hovarna bara blir sämre och sämre över tid i en ond cirkel och till slut så “måste” de skos med flytsula och ringskor eller andra sjukskor för att kunna fortsätta som vanligt. Har det gått så långt kanske du istället borde fråga varför hovarna är så dåliga, varför de inte blir bättre, och vad du kan göra åt det.

Jag vet att det här gör lite ont att höra. Jag vet att jag trampar på sköra egon när jag sticker ut hakan såhär. Jag förstår att du vill tävla och träna din häst på ett för dig, så okomplicerat sätt som möjligt, med så lite krångel som möjligt. Jag vet att alla vill spara på pengarna. Och du hovslagare, jag vet att du vill hästarnas bästa men att oftast så är det helt enkelt enklare för alla inblandade att sätta på en järnsko om hästen ska kunna ridas eller ens gå i en hage och livet ska vara okomplicerat för både häst och hästägare.

Men ärligt talat, det spelar ingen roll för mig om man tävlar sin häst på topp-nivå och hästen”måste” ha dessa beslag för att kunna tränas aktivt. Eller om hästen är en avdankad fölmärr som bara väntar på pensionen och som går barfota med trasiga sköra hovar. Jag prioriterar hästhälsa, inte prisrosetter eller hästägarens bekvämligheter. Och oavsett vilken typ av häst vi talar om så tycker jag att den förtjänar att få bra hovvård och en chans att utveckla bra hovkvalitet. Oavsett om den går skodd eller barfota…

Det är ditt val om du prioriterar bekvämlighet, eller vill spara pengar, eller föredrar kortsiktig prestige och kortsiktiga vinster före hästens långsiktiga hälsa, men var ärlig om det då istället för att skylla på hästens gener. Ge hästen gott om tid, kanske ett år, eller två, eller tre, för att utveckla fin och stark hovstruktur, och hästen är sedan redo att prestera ÄNNU bättre än tidigare, med mindre skaderisk dessutom, med eller utan järnskor!


Under den här tiden kanske du inte kommer kunna förvänta dig att träna och tävla som vanligt utan du får sänka kraven lite för att ge hoven utrymme att få läka. Du behöver också pilla mer med hovarna, kanske köpa rehabsulor, wraps eller barfotaskor. Kanske plasta eller gipslinda. Kanske hitta någon ny specialist-hovslagare, som kommer ut oftare, och dessutom komplettera med en hästfysioterapeut. (För det är inte ovanligt att spänningar är delorsak till dålig hovform) Ändra på underlaget i hagen. Justera foderstaten. Spraya och smörja hoven. Med mera! Hur många skulle vara villiga att offra så mycket tid och energi bara på hästen hovar?
Verkligen inte alla.
Och de som saknar engagemang för detta skulle jag inte rekommendera att ens försöka sko av sin häst om den inte råkar ha superbra hovform och kvalitet från dag 1. Men var då ärlig mot dig själv och hästen, och erkänn att det faktiskt beror på bristande tid, kunskap eller förutsättningar, och inte pga hovens oförmåga och hästens dåliga genetiska förutsättningar. För det är inte hela sanningen

Hästägare är inte alltid införstådda med vad hovarna kräver för att klara av att gå barfota, och en del (inte alla såklart!) hovslagare saknar kunskap och/eller intresse om hur man rehabiliterar en hov för att bli topp presterande och optimerad för barfotagång över tid. Det finns många förlegade tekniker som används. Och jag vet att detta trampar på ömma hovslagartår. Att jag kommer här och påstår att deras verktyg är undermåliga, eller att de saknar kunskap är ju en skymf. Men det kan inte sägas på något annat vis än att det numera faktiskt finns bättre sätt att rehabilitera sprickor, tunna sulor, navicular och fång och mycket annat, än det som traditionellt brukar användas. Och man kan göra mycket av detta helt utan smide, järn och söm. Jag påstår INTE att jag är någon expert på detta område men jag vet de som är. Och jag skulle uppmuntra att ta lärdom av dem som kan och som vet.

Den stora viktiga pusselbit som ofta saknas är KUNSKAPERNA. (Och intresset?)
Den dagen som alla hästägare och yrkesverksamma hovisar har i sin grundläggande allmänbildning och verktygslåda, redan från start, hur man ser på en hov om den är sjuk eller frisk, hur man avgör hovens användbarhet och vet vilka basala steg som ingår för att träna upp hoven till stark inre struktur, och är villiga att GE detta till hästen – den dagen känns det som att vi kan börja göra hästen rättvisa på det här området. Och herregud, vad många onödiga skador och hältor som skulle kunna undvikas!

En av världens främsta hovslagare råkar vara i Sverige just nu och håller kurs inom bland annat dessa saker. KC La Pierre, en amerikansk Hovslagare. Han menar att det finns en radikal “höger” där barfotaexttemisterna befinner sig, och en radikal vänster där järnskoivrarna står. Och debatten mellan dem är som en kokande gryta. Jag håller med till viss del. Jag har sett båda extremerna.

Precis som många andra duktiga hovslagare så håller han sig dock ganska neutralt inställd till både skoning och barfota och håller sig inte med någon extrem ståndpunkt åt något håll utan uppehåller sig i mitten “där det sunda förnuftet finns”

Men till skillnad från många andra så sitter han på stor kunskap om HUR man faktiskt kan bygga en stark hov, och hjälpa hoven att bli en topp-presterande hov, även om den från starten har ganska dåliga hovar, tack vare sin djupa förståelse för hovens inre fot, och hovens anatomi. (Som kanske utmanar en del andra populära teorier?) Det unika med honom är kunskaperna han besitter inom hovrehab och “sjukgymnastik” för att bygga starka friska hovar. Oavsett vilket hovbeslag man väljer att sedan montera på hoven så förespråkar han oftast järnfria alternativ för att rehabilitera hoven på ett mycket effektivt sätt! Och han utbildar hovvårdare världen runt inom detta område.

Jag önskar att fler ville lära sig dessa viktiga verktyg. Om dessa kunskaper skulle bli allmänbildning bland alla hästmänniskor, liten som stor, så tror jag inte längre att debatten “barfota vs skodd” kommer existera längre på detta vis, för det kommer att vara så himla självklart att alla hästar har de skor som är mest lämpliga för dem där och då, och inget ska ske på bekostnad av hovhälsan. Men det kommer kanske också krävas att vi släpper lite på prestigen och faktiskt också låter det långsiktiga uppbyggandet av hästhälsan och hovhälsan bli viktigare, och inte bara fokuserar på de kortsiktiga vinsterna och kortsiktiga prestationerna. Ett OS guld i all ära, men om inte hästen mår bra så är det ändå ingen vinst. Många kommer nämligen bli tvungna att anpassa och kompromissa med sin ridning och sin träning efter vad hoven faktiskt klarar av, åtminstone i början av sin rehabilitering. Det tar lite tid att åtnjuta de fördelar som denna omställning innebär. Men för att ändå skänka lite hopp: Peders häst “All In” har bara varit barfotaverkad och tränats oskodd i 9 månaders tid innan han var med och tog OS guld i hoppning(!) Med hjälp av duktigt team runtomkring, bra hovslagare som är villig att experimentera med lim, barfotaskor och andra nymodigheter så är det mycket som är möjligt !

Ja det finns mycket att säga om detta område. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag påstår mig inte sitta på den enda ultimata sanningen. Det finns många fler perspektiv att belysa än detta. Och ja, det finns hästar med exteriöra fel, sjukdomar, problem, som alltid utgör undantag till alla regler. Det går inte att dra alla hästar och situationer över en kam. Inte heller går det att dra alla hovslagare över en kam. (De Hovslagare som jag själv har samarbetat med hör till gänget som jag tycker är otroligt duktiga och nytänkande och kunniga inom sitt område! Absolut inga extremister. Jag välkomnar fler hovslagare av den typen!)

För dig som är intresserad av att lära dig mer, så rekommenderar jag att du bokar in en 5-dagars clinic med KC La Pierre redan nu och förbereder dig på att få en otroligt faktaspäckad upplevelse, oavsett om du är hovslagare, hovvvårdare, eller hästägare. Läs mer på KC’s hemsida: Institute of Applied Equine Podiatry

Och återigen, jag får inget betalt för att rekommendera och promota andra företag eller metoder. Jag lyfter fram det som jag tycker är bra och vettigt och som jag tror kan gynna hästvärlden.

Däremot kan jag redan nu skvallra om att jag har en stor beställning av Perfect Hoof Wear med tillbehör, påväg in i mitt lager, för att börja sälja till nya och gamla återförsäljare och kunder eftersom jag är övertygad om att detta kommer att behövas i stor utsträckning om fler vill försöka rehabilitera sina hästars dåliga hovar. (Viahov söker ständigt nya återförsäljare till våra barfotaskor och rehab-verktyg! Kontakta mig vid intresse för PHW eller någon av de andra skorna i sortimentet. Viahov har nu även börjat sälja skor som är HELT inriktade på rehab. Kolla in den nya rehab-avdelningen här! Obs- jag har inte hunnit lägga in Perfect Hoof Wear med tillbehör ännu, det kommer inom kort)

Perfect Hoof Wear är ett av de viktigaste rehabiliterings-hjälpmedel som KC väldigt ofta förespråkar och som han utbildar hovvårdare i att använda vid behandling av olika symptom och sjukdomar i hoven, bland annat vid understuckna hovar och svaga hovväggar. Påminner om hoof-cast men är INTE samma sak! Går inte att jämföra kvalitet och hållbarhet. PHW håller extremt mycket längre! Det är ett jätteviktigt verktyg för att hjälpa hästar i övergången från skodd till barfota på en skonsamt sätt, och hjälper dem att bygga upp en starkare fot med tålig stötdämpning. Kan också behandla olika symptom i hoven. Många problem kan rehabas även med barfotaboots för rehab. Men läkningen och träningen av hoven accelerar mycket fortare med detta hjälpmedel, jämfört med att enbart ha den barfota med barfotaskor. Man kan också använda barfotaboots eller järnskor över HoofWrapsen. Här kan du läsa mer om Perfect Hoof Wear!

Example of Perfect Hoof Wear in use

Men för att applicera detta behöver du lära dig hur det kan användas på ett bra sätt. Därför rekommenderar jag starkt att du går KC’s kurser och vidareutbildar dig inom detta.

Det finns tyvärr ännu inte så himla många examinerade hovvårdare som gått hela KC’s utbildning. Kent Wiberg är en av dem. Han är en av Viahovs återförsäljare och kör både i Värmland och Västergötland och till viss del Örebro län. En grymt duktig hovvårdare! Det skulle vara bra om det blev fler färdigutbildade inom Sverige som kan hjälpa hästar på det viset. Du hittar alla våra återförsäljare på hemsidan här!

Kursdeltagarna med KC i Trollhättan 2017. Jag och min vovve Daisy till höger i bild

Varma hälsningar!

Anna på Viahov

Här har jag tidigare skrivit lite info i bloggen om metoden som KC La Pierre lär ut: High Perfomance Trim

*Du hittar hela sortimentet på:

www.viahov.se

Vilken barfotaverknings-metod är bäst? Min egen hovresa mellan metoderna…

Nu ska jag prata om något som är lite smått kontroversiellt i barfotavärlden, och det är skillnaden mellan olika barfotaverkningsmetoder och det som jag tycker fungerar bäst för hästarna

Det här är baserat på mina egna erfarenheter av att arbeta med hovar professionellt i snart 10 år och varit en dedikerad hovnörd i över 16 år. Jag har gått flera olika kurser och utbildningar inom området och börjar se lite tydligare skillnader mellan de olika metoderna, och hittat en väg som jag tycker passar mig bra, även om det nu känns som att jag har blivit nybörjare på nytt igen och fortfarande känner mig som en elev.

När jag först börjad att nosa på det här med  barfotaverkning år 2005 så var det kunskaper hämtade direkt från AANHCP i USA som togs hit av eldsjälar och hovnördar som mig själv. Jaime Jackson skapade detta koncept i USA för att efterlikna de vilda mustangernas ökenhovar som var så starka och fina.

Därav tekniken “mustang roll” som säkert många har hört talas om. Det är en av teknikerna som används i verkningsmetoden. På utbildningen till Hovformsspecialist som jag senare gick år 2012 så påminde verkningsmetoden ganska mycket om detta, eftersom utbildningen grundade sig på AANHCP’s teorier. Hovforskaren Robert Bowkers teorier stödjer även detta sätt att verka hoven på och hans material används i utbildningen som jag gick.


Det här sättet att verka hoven på fungerar jättebra för väldigt många olika typer av hästar och hjälper många att läka ut problem i hovarna, allt från sprickor till understucken hovform och utflytningar. Det resulterar ofta i starka fina och välformade hästhovar som tål att gå barfota efter en övergångsperiod, ofta ihop med användningen av barfotaboots vid behov.(vi har som bekant mycket vägar med bergskrossmaterial här i Sverige och på dessa underlag klarar nästan inga hästar att arbeta barfota, att skydda hoven är oftast nödvändigt då)

Jag vill inte slå ner på metoden eller sprida några missförstånd här, för det finns så många positiva sidor med detta sätt att sköta hovarna på, att det är värt att lyftas. I synnerhet då man jämför denna metod med andra betydligt mer invasiva och rigida verkningsmetoder som förekommit. (Ni känner säkert till Strasser). Den senare metoden spred sig fort men fick snabbt ett dåligt rykte på grund av att verkningen som gjordes ute i stallarna var ofta av samma typ som Veterinären Dr Strasser gjorde på sin klinik (där alla hästar gick på rehab på lösdrift med mjuka gummimattor 24/7) Med andra ord, eleverna till Strasser skapade klinikverkningar ute i stallarna och lämnade sedan hästarna helt utan hovskydd efteråt, vilket fick följden många ömfotade och halta hästar som inte klarade den extrema verkningen. Klart att det blev ett ramaskri. Och ett extremt dåligt rykte för hela verkningsmetoden. Jag är inte på något sätt speciellt insatt i hur verkningen utförs men ryktet säger att man hade en idé om att hovarna skulle stöpas om till en viss förutbestämd form och storlek, och man skapade skålform på hoven och skar i levande sula för att skapa denna skålform i hoven, vilket ibland kunde resultera i att man verkade fram blod i hoven då sulan var för tunn för detta. Återigen, så vet jag inte om detta stämmer, men det är vad jag har hört ryktas om metoden. (Till Strasserverkningens försvar kan jag också tillägga att elevernas tolkning och utförande av metoden inte alltid är representativt för själva metoden i sig. Det kan ju vara så att man totalt har misstolkat Strassers syfte och metod, och därigenom har det skapat onödigt lidande för hästar som eleverna har utfört dessa misstag på, och det kanske inte alls var meningen från början att det var så det skulle utföras)

Men över till vildhästverkningen igen.

Med bakgrund till det här dåliga ryktet från Strasser som spred sig till alla barfotaverkare så var det såklart väldigt väldigt viktigt att de verkningsmetoder som ville skapa sig en egen legitimitet visade att de tog starkt avstånd ifrån detta invasiva sätt att verka hoven på. Vildhästmodellen marknadsfördes för 15 år sedan som en skonsam metod som absolut INTE skulle få resultera i en häst som var mer ömfotad efter verkningen, och en metod där man absolut inte går in och skär i hovens levande sula. Man tar endast bort den hovvägg som är “förvuxen”, död sula, och material som hade slitits bort på naturlig väg, om hästen hade levt ett naturligt liv i det vilda med mycket rörelse över varierat underlag. Och det var just denna approach till verkning som gjorde att jag intresserade mig för metoden och senare även valde att gå utbildningen till Hovformspecialist (en utbildning som alltså bygger på teorierna från vildhästmodellen men som inte längre kallas för vildhästmodell, eftersom detta skapade en hel del missförstånd. Meningen är ju inte att skapa ökenhovar på alla hästar, tvärtom så ville man ju ta hänsyn till hur den individuella hoven såg ut, och inte framtvinga något speciellt mått eller form på hoven på “konstgjord” väg)

Tack vare denna utbildningen och mitt arbete så har jag kunnat hjälpa otroligt många hästar att få finare och starkare hovar än de någonsin haft förut på ett skonsamt sätt. Med barfotaboots som hjälp så kunde jag hjälpa många hästar med övergången från skodd till barfota på ett skonsamt sätt. Fördelarna att gå barfota och att få täta verkningar kan trolla bort de mest svåra hovproblem som man i hovslagarvärlden har väldigt svårt att hantera utan metall, spik och diverse material. Även många hovslagare av den äldre läran är ju medvetna om barfotagångens fördelar och kallar fortfarande skon för “ett nödvändigt ont”. Med hjälp av barfotaboots så behövs inte detta “ont” som någon nödvändighet längre. Man kan ju få ut det bästa av två världar!

En av de saker som jag lärt mig är att hjälpa hästen läka ut sina hovsprickor. Det går utmärkt bra att läka ut dessa endast med hjälp av regelbunden hovvård och barfotagång (med boots som skydd vid behov som sagt) Men även strålröta, trånga/klämda trakter, deformerade fånghovar (obs, ej akut stadie), hålväggar, och olika typer av utflytningar. Det handlar i stort sett om att låta hoven själv få ställa om sig i sin egen takt efter sina förutsättningar. Hoven är suverän på självläkning om man bara stöttar den på ett naturligt sätt och om den har en sund hovtillväxt. För att kunna hjälpa hästen med detta fick jag lära mig att tänka holistiskt kring hovvården. Det var inte bara själva verkningen, utan allting runtomkring hästens skötsel som skulle bidra till bättre hovkvalitet, allt ifrån foder till motion. Detta eftersom hoven är beroende av näring och korrekt stimuli för att kunna läka sig själv. Det gör stor skillnad på hovkvalitet och läkning om man ser till HELA hästen och tänker holistiskt. Hovvård för barfotagång i kombination med korrigering av foderstat, motion och massage kan göra underverk med en häst och det är den här holistiska approachen som är så revolutionerande och som jag tror är anledningen till att barfotaverkning har blivit så otroligt populärt och har hjälpt så många hästar.

Jag vet att det är lätt att få lite hybris när man precis har lärt sig något nytt som verkar vara så mycket bättre än förut och som ett nästan revolutionerande sätt gör “omöjliga” saker möjliga igen, och när man får så många bevis på sin framgång. Och jag kan lugnt säga att jag har haft släng av denna hybris, när jag insåg att jag endast med hjälp av dessa relativt enkla medel kunde hjälpa allt ifrån “kroniska” fånghovar, läka ut “kroniska” sprickor, och återställa hovar som från början sett ut som katastrof, till att bli riktigt fina, välformade och välfungerande! ( se gärna inlärningsdiagrammet längst ner så förstår du att jag var i stadiet “Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know”)

Hovformsspecialistutbildningen har växt fram som den (i min vetskap iallafall) största i Sverige för att utbilda barfotaverkare i vårt  land. Och generellt sett så tycker jag att hovformsspecialister verkar erhålla ett ganska gott rykte runtom i landet. Det är visserligen fortfarande många som associerar det med plågsamma strassermetoden och drar hovformsspecialisterna över samma kam. Det kan alltid bli bättre. Men jag tycker ändå att det är en väldigt stor skillnad idag, jämfört med ryktet som barfotaverkare hade för 10-15 år sedan då detta fortfarande var mer nytt. Det är ändå ett bra betyg för själva utbildningen tycker jag.

En bidragande orsak till detta kan också vara att vi faktiskt också har startat en branschförening (Svenska hovvårdares riksförbund) som bland annat jobbar med att städa vårt rykte i branschen och försöka hjälpa till att höja de seriösa och utbildade barfotaverkarnas yrkesstatus i landet. (Är du yrkesarbetande hovvårdare? Gå med i föreningen!)

Så tillbaka till vildhästmodellen.. Även om den här metoden är väldigt bra och har hjälpt MÅNGA hästar, så finns det stora förbättringspotential, och en hel del kvar att önska av den. Som en sann hovnörd och vetgirig, så insåg jag att det fanns mer kvar att lära även efter att jag avslutade utbildningen och min jakt efter kunskap har fortsatt att driva mig vidare. Trots hybris och naivt självförtroende så insåg jag att det är mycket som jag fortfarande inte vet och jag har en ganska ödmjuk grundinställning till kunskap och tänker att man aldrig blir fullärd.

De svagheter som jag och några av mina kollegor upptäckte och pratade mycket om med den här metoden handlade om de hästar som inte fungerade bra i sina hovar, trots flera års barfotagång och minutiös verkning och holistisk behandling med rätt motion, näring och andra behandlingar, samt användande av hovskydd(boots) vid behov, och allting sköttes enligt konstens alla regler. Det kunde oftast ta sig i uttryck som hovar som måste verkas ofta (max var femte vecka, eller ännu oftare) för att inte flyta ut i tårna. Platta sulor. Trånga trakter som gärna ville bli åt det understuckna hållet, och som det var svårt att få att bredda sig helt trots att man gjort allt “enligt boken”. Hästar som “tassade” och tog lite kortare steg än de gjorde när de gick skodda, på hårt underlag. Hovar som lätt började flyta ut och bli obalanserade om man drog ut på intervallet. Först trodde jag att det var normalt, att alla hästar inte kunde få perfekta “stenkrossarhovar” och bli runda, skålformade, och i bra balans med stora flytande steg och accepterade detta som en naturlig begränsning och hästarnas individuella olikheter. Men efter diskussioner med kollegor, hovnörderi-träffar, och djupdykningar i andra olika hov-läror och metoder, som t.ex kursen jag gick för KC La Pierre – så blev det till slut mer och mer öppenbart för mig vad problemet var!

Nu har det utkristalliserat sig ganska klart och tydligt att det som jag saknade i denna metoden är exakt det som vildhästmodellen har fått kritik för ända sedan den “lanserades” i Sverige. Den korta beskrivningen är: Det saknas metod för att avgöra och korrigera den korrekta trakthöjden, eller tå-axel balansen. Redan när vildhästmodellen lanserades i Sverige och började  användas så fick metoden kritik för att den väldigt lätt skapade “bakåtbruten tåaxel” hos hästarna eftersom man ofta tog ner trakterna, genom att man verkade ner hovväggen till sulans nivå. Det enda försvaret mot kritiken var att hoven “naturligt” skulle ställa om sig till korrekta vinklar efter en omställningsperiod. Många hästar gör nog det också, men inte alla.

Hovarna blev visserligen oftast fina och kunde läka ut sina sprickor, bredda sina trakter till stor del och få starka strålar tack vare barfotagången och de täta verkningarna men metoden med kraftig mustangroll och den felaktiga vinkeln kan alltså också riskera att skapa en avlång hovform som lätt flyter ut i tårna, blir lätt platt i sulan i tån och måste hållas tillbaka konstant med täta verkningar för att inte flyta ut och bli i obalans. (ibland med sprickor och hålväggar som följd)

Under en lång period så trodde jag alltså att detta var helt normalt. Och jag hade inte någon kunskap eller verktyg hur jag skulle läsa den typen av hov eller hjälpa den på annat sätt än att verka hoven ofta och korta in tån – vilket ju löste problemet på kort sikt och höll sprickorna borta och hästägaren nöjd.

I metoden vildhästverkning så får man bland annat lära sig att ta ner hovväggen till sulans nivå. Och det här fungerar oftast bra, men det kan som sagt skapa problem om hoven får en negativ vinkel. Trakthöjden måste vara i balans med höjden på tån och väldigt ofta så kan man därför inte sänka trakten helt till sulnivå, och i synnerhet inte på hästar som bygger mycket material i tån, som man lämnar kvar, för då måste man först ta bort det överflödiga materialet i sulan i tån. Jag fick lära mig den gyllene regeln att aldrig skära i hästens friska sula. Detta resulterade i att vissa hästar som faktiskt bygger en hel del frisk sula i tån riskerar att få en negativ vinkel när man tar ner traktväggen till sulnivå och trakten blir för låg i förhållande till tån. Detta resulterar i att sulmaterialet i tån pressar fram hoven som en pizza-deg och den blir mer avlång, istället för mera rund, vilket minskar skålformen som man är ute efter. Hovväggen är rörlig och kan flexa tillbaka, men den gör inte det om det finns för mycket sula i tån som håller emot.


Även konceptet med mustangroll är något som inte alltid är så bra för hoven. I synnerhet inte på sidorna där hoven behöver ha sin tjocka hovvägg för att hålla ihop. Ofta resulterar detta i att man tunnar hovväggen på tok för mycket, hela vägen runt. Detta kanske skapar en utseendemässigt “snygg” hov, men det blir speciellt problematiskt på hästar som redan har dålig hovkvalitet med tunna väggar. Det blir ännu lättare för hoven att bli avlång. Fördelen är att man kan få bukt med utflytningar relativt snabbt och enkelt, samt även sprickor. Men samtidigt så har man tagit bort viktigt stödmaterial i hovväggen som hästen behöver, och kanske t.om format hoven så att sulan är den högsta punkten i hoven, vilket kan göra hästen ömfotad på hårt material och den behöver ha boots på sig.

Dr. Bowker har tidigare rekommenderat att verka bort allt material i hovväggen som är utanför den vita linjen! Det här kanske måhända är bra för hästar i rehab, som en slags “klinikverkning” där man korrigerar något. Men en frisk hov ska man inte ta bort så mycket material från hovväggen på, det är min åsikt. (jag följde aldrig det här extrema rådet från Bowker vill jag nämna, utan försökte spara mer av hoven)

Jag vill inte misskreditera Dr Bowker. För hans forskningsmaterial och kunskaper om hovens anatomi är mycket läsvärt och han har lagt ner otroligt mycket tid på forskning och studier om hoven som är väldigt intressant! Detta kan ingen ta ifrån honom och han har betytt otroligt mycket för kunskapen om hovens anatomi!

När den nya trenden “HGM-trim” dök upp på Youtube som ett fenomen var det nog lite av en reaktion på att många hästar hade blivit öververkade i trakten. Därför svingade pendeln över till en ny metod som uppmuntrar till att i princip inte verka trakten alls, och låta allt vara kvar utom tån, som skulle kortas. Det var en hel del som provade tekniken och en hel del av de som hade haft negativa erfarenheter av “vildhästverkning” tyckte att hästarna funkade bättre, nu när de sparade ut en hel del trakt. Vissa som testade fick dock katastrofala resultat, med väldigt ömfotade hästar och hovmaterial som blev i stor obalans. Jag tror det var anledningen att detta endast blev en “fluga” som fort försvann från blickfånget.

Det finns självklart fler andra metoder inom barfotavärlden men jag tänker inte gå igenom dem alla nu. Jag har inte heller personlig erfarenhet av dem alla.

Efter många diskussioner och erfarenhetsutbyte med kollegor, speciellt Linda Karlsson i Björektorp, så kom vi fram till att det här problemet kräver att vi ändrar på sättet som vi verkar dessa hovar. Linda Karlsson, också en hovnörd av rang, har utvecklat sin egen metod av verkning efter att ha influerats av allt ifrån hovslagare, 4-point trim, hovterapi, och massa hovkurser (även hovformsspecialist) hon har gått samt sin egen erfarenhet och är en av de hovvårdare som jag ser upp till som en av de främsta i landet. (under utbildning till Godkänd Hovslagare nu också!) Jag förstod att hon var någonting på spåren när hon inte bara hjälpte sina kunders hästar, utan också hjälpte bland annat en hovformsspecialist med sin egen häst och hjälpte hästen att länga steget, och sluta “tassa fram” och ömma bland annat genom att skära bort material i hästens sula och några få enkla rasptag på rätt ställen. Linda har för övrigt hjälpt mig med mina hästar också och visat gång på gång hur rätt balans i hoven utgör massiv skillnad.

Det här sättet att verka hoven på som Linda sysslar med påminner mycket om det som KC La Pierre lärde ut på kursen jag gick för honom för att par år sedan. Det som slog mig som märkligt på kursen jag gick för KC var dels, att han påstod att om man balanserar hoven på RÄTT sätt, så behöver man oftast inte komma ut och verka den lika ofta. Om hoven är bra balanserad och hästen rör sig mycket så kan man t.om finna att man kanske bara behöver underhållsverka den några gånger per år! Jag kunde inte riktigt tro på att en verkningsmetod kan göra så stor skillnad. Jag var ju van vid att behöva boka mina kunder med MAX 5 veckors mellanrum för att inte tån ska flyta ut och hoven bli helt obalanserad!

Det andra märkliga jag lärde mig på kursen var att han uppmuntrade till att läsa av balansen mellan tå-trakt och även sänka tån om möjigt, för att skapa en bättre vinkel. Jag hade svårt, väldigt svårt, att acceptera detta eftersom jag lärt mig att gå in i levande sula är “big No No”, och en del av mig ville avfärda alltihop och jag hade svårt att ta till mig hur jag skulle kunna implementera detta i mitt arbete. Det kändes som jag var ute på väldigt hal is och jag ville inte riskera att göra någon häst sul-öm och göra någon plågsam strasser verkning av det hela. Men det blev uppenbart för mig hur viktigt detta är, speciellt på min egen häst som bygger mycket sula i tån, vilket plattar ut och drar iväg tåväggen väldigt mycket, och gör hoven mer avlång och spetsig.

När jag också gick en kurs hos min kollega Linda så gick hon igenom i stort sett samma saker som KC fast hon förklarade det hela lite annorlunda med lite annorlunda metod. Jag testade bland annat att verka döhovar med klubba och klinga för att verka bort tå-material i sulan och forma hoven och se hovarna få bättre skålform, vilket var lite chock-artat för mig. När jag sedan började använda den här metoden på min egen häst så föll liksom bitarna på plats.

Nu kanske det låter som att man verkar MER material i hoven, men sanningen är att det är precis tvärtom! Tidigare så verkade jag väldigt mycket mer på själva hovväggen, och det tog mig en bra stund att verka klart en hov. Jag tunnade hovväggen runtom med en “mustangroll” och tog bort extra mycket från tån. (för att den inte skulle flyta ut). jag sänkte alltid hovväggen till sulnivå, även i trakterna. Men jag tog ingenting alls på sulan, om det inte var död sula som var på väg att lossna självmant.

Skillnaden nu är att jag verkar inte alls lika mycket på hovväggen. Jag tar bort överflödigt horn naturligtvis. Men jag tunnar inte hovväggen som förut (förutom ev tån, för överrullningens skull) och den stora skillnaden är att JAG SKÄR BORT SULA I TÅN på hoven om den behöver detta (och den inte är för tunn naturligtvis). Detta gör även hovslagare, och det är något som jag och många andra barfotaverkare har sett ner på. Visserligen så tycker jag fortfarande att det är HELT FEL att ta bort för mycket sula, och att tunna den så mycket att den börjar svikta tycker jag inte är bra alls – den ska ju kunna skydda hovbenet därunder och klara av att gå barfota. Då funkar det inte att tunna den så mycket. Men nu har jag börjat förstå att man alltså ibland behöver ta bort en del material för att hoven ska kunna “flexa tillbaka” och bli mer rund i formen, och detta ökar också skålformen i hoven på ett naturligt sätt. Skålformen “skapar sig själv” på det här sättet, kan man säga. Lite som trolleri!

Men här är det också mycket mer viktigt att ha ett vältränat “hov-öga” där man lite som en konstnär har ett öga för vad det är man vill skapa. Om man inte har känsla för det, så finns det alltid en risk att man gör fel, skär bort för mycket och hästen blir ömfotad. Det här är inte en “tre-stegs-metod” som man kan lära sig behärska över en helg och sedan bli färdig nog att börja verka hästar helt på egen hand utan överinseende av mentor. Det är ett hantverk som kräver känsla och utvecklande av ett tränat öga. Vissa har talang och lär sig snabbare, vissa behöver mer tid att träna på det, som med allt annat.

Jag känner mig fortfarande som total nybörjare på det här sättet att verka hoven, har förlorat lite av mitt gamla självförtroende och mina gamla hov-ögon behöver fortfarande träna om sig till det här nya sättet att se på hoven. Mina händer och mitt muskelminne vill hemskt gärna börja raspa mustangroll och tunna hovväggen och göra hoven “fin”, på det samma sättet som jag gjort i så många år förut. Men nu stoppar jag mig själv och tänker “Less is more” och gör mindre, och låter istället hoven göra jobbet med att balansera sig själv. Jag bara hjälper den lite på traven genom att ta bort det material som skapar obalans.

Bekräftelsen att detta är mer rätt för min egen häst fick jag också då jag efter första verkningen på det här sättet inte behövde verka henne igen på kanske 2-3 månader, eftersom hovarna höll sig så balanserade och fina helt av sig själva, utan utflytningar eller sprickor. Jag var förbluffad!

Linda kommer till mig nu ibland och hjälper mig och coachar mig för att det här ska sätta sig på pränt och jag inte ska halka tillbaka till det gamla sättet att verka. Ibland är det faktiskt lättare att lära sig någonting nytt när man inte kan något alls tidigare, och svårare att lära sig när man redan har kunskaper sedan innan som står lite ivägen. Jag behöver “lära om” just nu känns det som. Och så inser jag att jag förmodligen har passerat inlärningsstadiet av “Discouragingly realistic – you know what you don’t know” och är sakta påväg uppför igen.

Detta har också fått mig att börja fundera på hur många hovvårdare och andra barfotaverkare och INTE MINST hovslagare som också befinner sig på inlärningskurvan: “Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know” …med tanke på hur mycket gruff och dispyter som det förekommit mellan de olika lägren dr alla tror att just de “vet bäst”.

Kanske är det fler därute som skulle behöva en liten tankeställare och lite mer ödmjukhet? Ingen kunskap är av ondo och vi kan alla lära oss något av varandra om vi förblir öppensinnade. Ett tips oavsett disciplin och vad du vill lära dig – ta hjälp av duktiga mentorer, och våga tänka utanför boxen.

Väl mött!
Anna Hane, hovnörd

Skillnad mellan hovslagarverkning och barfotaverkning?

Många gånger har jag hört frågan ställas i olika former. Vad är skillnaden mellan hur en traditionell hovslagare jobbar och hur en barfotaverkare jobbar. Hovslagare kan väl också verka barfotahästar?

Svaret på denna frågan är: Det finns inget entydigt svar på detta!

Men jag ska ge min syn på saken. Det finns MÅNGA olika skolor under begreppet “barfotaverkning” och det är i princip omöjligt att dra alla över en kam!

På samma sätt kan man också säga att det finns en STOR variation mellan hur olika hovslagare jobbar. En hovslagares “hagverkning” eller “pasture trim” som det ofta kallas (när hovslagaren verkar för barfotagång och inte skoning) kan skilja sig mycket åt beroende på vilken hovslagare som utför den, vilken mentor de har gått bredvid, vilken skola de utbildat sig på osv… Det finns ingen exakt vetenskap här utan mycket handlar faktiskt om att det är ett rent hantverk man gör och “det sitter i händerna” på den som utför det. Har man haft en duktig hovslagare som mentor och gått som lärlig och efter några år utvecklat ett bra “hov-öga” så kan man läsa av hoven och se vad den behöver.

Om jag måste generalisera så tycker jag att det tar lång tid, oftast många år, och många många många verkningar av många 100-tals hästar innan hovslagaren utvecklar detta “hov-öga” med intuitiva vetande av vad hoven behöver. Det kräver inte bara övning och repetition (och misstag längs vägen!) utan också ett gediget intresse av att hela tiden utveckla sitt hantverk och hästkunnande och vilja att lära sig av sina misstag och rätta till det som behöver rättas till. Det krävs ödmjukhet inför kunskap. Alla hovslagare besitter inte denna ödmjukhet. Därför kan man inte dra alla hovslagare över en och samma kam. Vissa har det i händerna och kan inte förklara riktigt hur och varför de gör som de gör, men resultatet är riktigt bra. Denna självklara talang är resultatet av lång erfarenhet och intresse för god hovvård. Vissa andra har det inte i händerna och kanske aldrig får det heller. Men då har de oftast inte riktigt intresset heller, därför att smidet är så mycket mer intressant och de lägger hellre ner mer möda och svett på att få till en bra och perfekt skoning än att få till en perfekt hov-balansering på barfotahov. Det finns tyvärr en del hovslagare som ger sig in i branschen endast pga intresse för smidet, och hantverket som har med endast skoningen och framställningen av skorna att göra, och inte så mycket intresse för hoven och dess anatomi och funktion. Jag har själv pratat med lärare på hovslagarskolan som själva klagat på att eleverna får på tok för lite tid med att lära sig att verka barfotahästar och skulle behöva mycket mer praktisk erfarenhet med endast verkning för att få in känslan i händerna.

Så över till barfotaverkarna!

Här finns det flera olika skolor, men alla har ju gemensamt ett stort fokus på den barfota hoven och verkningsstrategi. Här kan man inte heller dra alla över en och samm kam. Det finns så många olika strategier och värderingar att det vore orättvist att klumpa ihop dem alla i en och samma.

SANHCP har en metod som de kallar “hovformsspecialist” och det är den största utbildningen till barfotaverkare i Sverige. Utbildningen bygger på Jaime Jacksons teorier och den amerikanska organisationen som heter AANHCP, där målet är att skapa en hov som liknar vildhästens i funktion och form, genom att verka hoven såsom den hade slitits naturligt om hästen varit vild. Dr Bowker som forskat på hovar stöder detta och är också till viss del delaktig i utbildningen som SANHCP driver genom att han håller föreläsningar och kurser. Jag har själv utbildat mig enligt detta år 2013. Jag tyckte det var väldigt bra baskunskaper jag fick av den utbildningen, både vad gäller grundläggande hovvård men också alla de andra delarna som rör hästens vård, utfodring och biologi! Det är ett holistiskt sätt att jobba på där inte bara hovvården är viktig. Man får lära sig att skapa förutsättningar för att skapa en bra hov genom att se till ALLA delar i hästens miljö. Foder, miljö, hästens hage, stall, motion och andra komponenter påverkar hästens hovar extremt mycket. Det läggs därför stor vikt vid andra saker runtomkring hovvården och därför är denna utbildning väldigt bra plattform att stå på om man vill arbeta med hästar långsiktigt. Jag anser dock inte att den är tillräcklig om man vill arbeta med hovar. Verkningsstrategin och praktiken lämnar en hel del kvar att önska och för min del hade jag önskat att den praktiska utbildningen hade getts mer fokus. Jag hade helt enkelt behövt verka fler hästar under lärare eller mentor. Själva verkningsstrategin är ganska enkel att lära sig och enligt min mening lämnar också en del luckor som man behöver fylla i på annat håll. Hur hög trakten ska vara och hur hög eller lång tån ska vara är litegrand upp till egen tolkning, och när det lämnas för mycket rum för egen tolkning så finns det alltid stor risk för misstag att ske. Det är ju alltid hästen som får betala för dessa misstag och just därför vore det bättre med en mycket längre praktik-tid. (Samma gäller ju faktiskt även hovslagarskolan som har lite samma problem, det är öppet för ganska mycket egen tolkning och det tar TID att lära sig få hov-ögon och få in hantverket i händerna)

Det var inte förrän jag gick en kurs för KC La Pierre som bitarna började falla på plats och jag fick “AHA” upplevelser kring hur man läser av hoven och balanserar den på rätt sätt. KC LA Pierre är en hovslagare i USA som utvecklat en helt egen skola för hovvård, kallat HPT-metoden (High Perfomance Trim). Det som är helt unikt med hans metod är att han har metodiserat detta så djupt att det i princip inte går att göra egna tolkningar. Det lämnar inte mycket utrymme för att göra misstag för att man gissar sig fram. Hans metod är extremt detaljerad. Denna metoden bygger också till stor del på forskning och vetenskap och inte på tyckande. Han vill dock INTE kalla detta för barfotaverkning och han vill inte sålla sig till gruppen “barfotaverkare”. Antagligen därför att han har utvecklat en metod som är så mycket mer djupgående och omfattande att han inte vill bli associerad med skolor som bara bygger på “vildhäst-teorier”. Jag hoppas att fler och fler kommer utbilda sig under KC La PIerre och uppäcka det här sättet att verka hovar på. Inte bara är det ett bra sätt att lära sig själva verkningen på, utan det innehåller också väldigt bra objektiva “mät-verktyg” för att bedöma hovens hälsostatus på. Detta finns också detaljerade beskrivningar på, och lämnar inte heller mycket utrymme över till subjektivt tyckande, vilket känns mer tryggt och seriöst.

Här har ni en väldigt informativ video där KC La Pierre själv förklarar och visar på skillnaden på hans verkning HPT och traditionell “pasture trim”.

 

KC La Pierre och HPT Metoden – en presentation

“På samma sätt som vi sett feltolkningar i de många naturliga verkningsmetoderna som nu praktiseras, har det också varit inom den traditionella verkningen – fast i långt större omfattning. Genom att ha så många variabler lämnade åt var och en att tolka, är det inte undra på att det varit så svårt att definiera vad en korrekt verkning är. Således bör en definition av korrekt verkning definieras av resultatet som uppnås – en frisk häst.” – KC La Pierre

Viahov kommer att arrangera en hovvårdskurs med KC La Pierre i Trollhättan 26-30 augusti 2017. Du kan läsa mer om eventet på facebook, eller på denna sidan

Anmälan sker genom KC La Pierres egen hemsida
Anmälningsavgift: 150$
Resterande avgift: 950$
Totalt 1100$ (cirka 9500 SEK med dagens valutakurs)

Här kommer en presentation av vem KC La Pierre är samt hans egna ord om den metodik han lär ut på sina hovvårdskurser (OBS! Följande text är en översättning från den här websidan)

Vem är KC La Pierre?

KC La Pierre – hästmänniska sedan över tre decennier, examinerad från Brewer School of Harness Racing och innehavare av USTA-tränarlicens sedan början av 80-talet. Han blev professionell hovslagare efter missnöje med utfört arbete på sina egna hästar. KC har varit professionell hovslagare i snart 30 år, certifierad av AFA (American Farrier Association) sedan 1989, avklarade deras gesällbrev med skriftlig examen 1990 och tog även gesällbrev hos Professional Farriers Guild.

Efter att arbetat 11 år traditionellt, kände KC att något fattades. Han började tänka att om han ökade sin skicklighet som smed skulle han kunna producera handgjorda sjukbeslag och till slut göra egenhändiga skor som hjälp i rehabiliteringen av deformerade hovar och halta hästar. På slutet av 1994 började han sin lärlingsutbildning till Traditionell Blacksmith vid the Farmers Moseum i Coopertown, NY under ledning av Master Blacksmith Paul Spaulding.

Två år senare rustad med större skicklighet i smideskonsten började han använda handgjorda skor av alla typer – bara för att komma till slutsatsen; skon var inte svaret…
Lärdomarna från Master Smith utbildningen, hade lärt KC att analysera ner allt till minsta lilla beståndsdel och bestämma hur saker fungerar innan man började smidesarbetet. Det var det här tänkesättet som tillät KC att titta nära på hoven och slå fast att svaret fanns på insidan. Resultatet blev: Applied Equine Poditary baserad på The Suspension Theory of Hoof Dynamics och HPT Metodh TM.

KC är grundare till the Institute of Applied Equine Podiatry Inc. Som erbjuder hästägare, veterinärer, hovslagare praktiska kurser för att lära Applied Podiatry samt certifierande program på tre nivåer som leder till diplom i Applied Podiatry(tillämpad hovvård). KC och hans fru Robyn undervisar över hela USA och utomlands. Deras miljömässiga forskning inbegriper vildhästarna på Albaco, Bahamas och många andra.

HPT Metoden – inte endast ytterligare en verkning!
(High Performance Trim; Kc La Pierre, RJF, MIAEP)

HPT Metodh TM utvecklades som ett svar på Suspension Theory of Hoof Dynamics (La Pierre 2000). Skrivet av © KC La Pierre 2001

Det är min (KC La Pierres) övertygelse att denna teori står närmast sanningen om hur hovens biomekanik fungerar. När teorin utformades blev det allt mer uppenbart att det sätt hoven lösgör energierna som skapas under belastningsfasen spelar en viktig roll när det gäller att hålla hästen frisk. Som med vilket som helst objekt som utsätts för rörelseenergi (chock), är det formen som bestämmer hur energierna blir riktade, så hovform och hur verkningen appliceras visar sig vara av allra största betydelse.

Med detta sagt, så anser jag det viktigt att svara på påståenden som nyligen förts fram mer än en gång. Dessa påståenden är att: ”HPT är bara samma som vilken som helst annan traditionell verkning, endast utförd bra och det är därför hästar med denna verkning fungerar bra”. Detta påstående har upprepats av många hovslagare över hela världen, även några från UK och Sverige.

För det första vill jag säga att HPT inte liknar den traditionella verkningen med viktbärande hovvägg, men det var inte detta som gjorde HPT unik som metod betraktad. Termen HPT ska inte användas utan dess ändelse Metod. HPT Metod är i sig själv ett verktyg vi använder för att uppnå friska vävnader i hoven under den praktiska delen av hovvården (Applied Equine Podiatry).

Under årtionden har hovslagarstudenter blivit lärda hur de praktiskt ska tillämpa den traditionella verkningen på hästen. Metoderna att undervisa en traditionell verkning varierar stort bland lärare och skolor. Detta har lett till ingående problem; genom svårigheten att definiera gemensamma referenspunkter har tolkningen av dessa blivit upp till studenten. Utförandet av en verkning kan inte jämföras med matematikens mekanismer, det är inte bara fullbordandet av en form eller en sammanfattande beskrivning, det finns också väldigt få sanna absolutes/måsten.

Utföra en korrekt traditionell verkning är beroende av vars och ens förmåga att rätt hänvisa till många faktorer vilka vi blivit lärda är viktiga för att uppnå balans i hoven. Ingen av dessa kan bli definierade som absolutes, men har blivit feltolkade som detta. Hovvinkeln är en sådan absolute som har blivit illa missförstådd. Försök att rättfärdiga det som studenten tolkat har lett till att de tror att de olika mätningsverktyg som finns bekräftar det som de uppfattat som absolutes/måsten.

Så, personen upplever att det finns absolutes när denne läser av vinkelgradskivor, passare, skjutmått och linjaler. Det är omöjligt att utfärda en absolute såsom rätt hovvinkel och sedan förvänta sig att alla som använder ett verktyg som i sig använder odefinierade mått som hänvisningspunkter ska kunna uppnå detsamma. Vinkelgradsskivor och passare t.ex. använder referenspunkter som är vaga; därför, blir det så att det är användarens tolkning av de referenspunkterna som är avgörande. Ett exempel: passare (dividers) använder hårlinjen och gradskivan använder främre hovvägg och sulans yta, båda kan avvika till den punkt att det enda absoluta som kan bestämmas är att inget kan mätas exakt med dessa traditionella verktyg. Dessutom, traditionellt är vi lärda att använda de yttre vinklarna som vägledning för verkningen. Dessa vinklar innefattar skuldrans vinkel till hovledens vinkel i förhållande till hovens främre tåvinkel. Är detta en absolute? Vad kan man säga om främre hovväggsvinkel i förhållande till traktvinkel och hårlinjens vinkel mot marken och så vidare och så vidare och så vidare?

Det är sant att med många års praktiserande och experimenterande, är en hovslagare kapabel att genomföra en korrekt verkning. Det är ett uttalande som ofta används i försvar för den traditionella hovslagarvetenskapen. ”Lämna det till experterna; det tar alltför lång tid att lära vad som behövs för att verka korrekt och behandla hovhältor.” Det finns hovslagare därute som har förmågan att tolka eller läsa hoven och utföra en rätt verkning. För de flesta av dessa hovslagare har det tagit många år för att komma till en punkt där de kan göra anspråk på detta men andelen av dem som inte kan är överväldigande, enligt min åsikt. Vad kan man säga om alla tusentals hästar som använts för att nå denna expertis?

På samma sätt som vi sett feltolkningar i de många naturliga verkningsmetoderna som nu praktiseras, har det också varit inom den traditionella verkningen – fast i långt större omfattning. Genom att ha så många variabler lämnade åt var och en att tolka, är det inte undra på att det varit så svårt att definiera vad en korrekt verkning är. Således bör en definition av korrekt verkning definieras av resultatet som uppnås – en frisk häst.

Det inneboende problemet är att traditionell hovslagarvetenskap inte lär ut en solid metod för hur hoven ska verkas, dessutom så understöds den inte vetenskapligt hur effektiv den är i syfte att ge stöd inför skoningsprocessen. Ja, det finns bruksanvisningar hur en hov ska verkas, de flesta är mest baserade på vars och ens förmåga att visualisera vad som finns under (ben) och vad som är rätt balans. Dr. Doug Butler, författare till The Principles of Shoeing II berömd lärare, uttalade i the American Farrier Journal att de flesta hovslagare hade svårigheter att visualisera de inre benstrukturerna och dess förhållande till hovkapseln. Jag finner detta påpekande av största betydelse, om metoden för den traditionella verkningen baseras på den enskildes förmåga att tolka så många variabler och experterna finner det svårt, då är min övertygelse att det finns ett inneboende problem som har blivit godtaget.

Avsikten med HPT Metodh TM var inte att svara på de problem som skisserats här ovan, även om den gör just det. Som tidigare sagt var HPT Metodh utvecklat som ett resultat på min uppfattning hur hoven hanterar stötupptag och viktigare hur den utnyttjar energin. Verkningen som praktiseras använder mycket färre referenspunkter och de som används, definierar lätt balansen så som den kan kännas igen i stora drag av hovslagarvetenskap. (HPT använder dock en 4-dimentionell balans istället för 2, som i den traditionella hovslagar verkningen). Men vad som är viktigare är att den svarar mot ett behov av en metod som kan läras ut till en student och låter studenten uppnå en korrekt verkning. Korrekt verkning definieras genom resultatet – en frisk häst.

Om hovslagarvetenskapen och dess förespråkare fortsätter sina angrepp på den s.k. Barfotarörelsen och dess många olika verkningar som tillämpas, så vore det lämpligt om de först definierar de metoder som används i utbildningen av traditionell verkning samt ha som mål att utbilda de yrkesverksamma i stor skala. Den stora frågan här är inte om hästen kan gå barfota eller inte utan om hästen är frisk för dess tänkta användning. Om en häst är skodd och är halt kan det kanske bero på verkningen. Betyder det att hästen bör gå utan skor? Det beror på hovform och om eller inte HPT Metodh kan användas för att förbättra den totala formen och friskheten i hoven. Det är min åsikt att hovform inte rättas till med en sko utan att det avgörande är vilken miljö som erbjuds den befintliga hoven och bestämmer om den kan korrigeras eller inte. Kan en hov vara så svårt avvikande att den inte kan förbättras? Att säga nej skulle vara oansvarigt av mig. Det finns hovar som varit deformerade på grund av människan eller genom olyckshändelse som inte kan korrigeras enbart genom verkning. Lade du märke till att jag inte sa av naturen? Gud ger, människan lägger sig i, och olyckor sker. Någon frågade mig om statistik i procenttal, inte nummer, och det är rimligt. Jag har funnit att 7 av 10 hästar vars ägare är intresserade av att ha sina hästar utan skor, också var kapabla att göra så.

Jag har också funnit att 8 av 10 hästar som kommer till oss för hältor har visat en anmärkningsvärd förbättring i jämförelse med dem som varit skodda med sjukbeslag. Var alla skor felaktigt påsatta? Av vem och enligt vems standard? Det var viktigare att bestämma om det var hovformen eller inte som orsakade hältan, och efter det bestämma hur man bäst förbättrade situationen. Enkelt sagt; HPT Metodh är ett sätt som en person kan lära sig att utföra en rätt verkning med lovande resultat i behandlingen av hältor med grund i dålig hovform liksom den ger bevis för att vara en verkning för högpresterande tävlingshästar i många fall.

Är HPT bara en traditionell verkning som utförts väl? Svaret är nej. HPT är en metod som används för att utföra en korrekt verkning i för främja friska vävnader: Tillämpad hovvård (Applied Equine Podiatry).

© KC La Pierre 2001

Komplett lista på KC La Pierres’ referenser och CV: (Klicka på länken så öppnas en PDF)
KC’s Resume- 2017