Vad har en nyfrälst barfotaverkare med en helgkurs bakom sig gemensamt med en nyutexaminerad hovslagare? Och vad händer när någon har arbetat med hovar i 20 år – men kanske slutat utvecklas? Välkommen till Mount Stupid! ☕😂

Det finns ett fenomen som jag tycker är både fascinerande och ganska underhållande. Särskilt när man börjar känna igen det inom sin egen bransch.

”Dunning–Kruger-effekten” handlar, förenklat, om hur människor med begränsad kunskap inom ett område ibland också kan ha svårt att bedöma hur mycket de faktiskt inte kan.

Det populära diagrammet med Mount Stupid, Valley of Despair och Slope of Enlightenment är en humoristisk illustration av den här tanken, snarare än en vetenskapligt fastställd utvecklingskurva.

Men som karikatyr över vissa människors kunskapsresa?

HERREGUD, vad träffande det kan vara. 😂

Jag har därför gjort två bildserier om fenomenet, båda med hovvård som tema.

Den ena handlar om den självutnämnda barfotahovexperten. Den andra om hovslagaren.

Och innan någon blir upprörd kan jag avslöja att jag faktiskt har placerat mig själv på Mount Stupid också.

Del 1: Barfotahovexperten – en helgkurs och världens bästa självförtroende
👉 Scrolla ner för att se hela bildserien!

Det hela börjar lite oskyldigt. Ofta med en helgkurs i barfotaverkning.

Man lär sig en massa nya, spännande saker om hovens anatomi, funktion och hur man kan påverka den genom verkning.

Plötsligt ser man hovar på ett helt nytt sätt!

Man börjar ifrågasätta traditionella metoder. Man läser artiklar, tittar på filmer, går med i Facebookgrupper och lär sig nya begrepp.

Och ganska snart kan man känna sig rätt säker på sin sak.

Kanske till och med SÅ säker att man börjar tala om för betydligt mer erfarna människor hur de borde göra sitt jobb.

För nu har man ju förstått hur det fungerar!

Problemet är bara att man ännu inte har hunnit förstå hur mycket man INTE har förstått.

Det är här vi hittar vår nyfrälsta barfotahovexpert, högst uppe på Mount Stupid.

Och jag ska villigt erkänna att jag själv nog satt däruppe och fikade en stund efter min första hovkurs. ☕😂

Jag har betydligt mer utbildning än en helgkurs bakom mig idag, men även en bit in på min resa hade jag nog en period då mitt självförtroende översteg min faktiska kompetens.

Det är lätt hänt när man upptäcker någonting nytt och fascinerande.

När verkligheten börjar komma ikapp

Efter ett tag börjar man möta fler hästar, fler hovtyper och framför allt fler problem som inte riktigt passar in i de enkla förklaringar man först fick lära sig.

Varför fungerar samma verkning så bra på en häst men inte på en annan?

Varför förbättras inte hovarna trots att man tycker att man gör allting rätt?

Hur mycket påverkar hästens rörelsemönster, belastning, miljö, sjukdomshistoria och individuella förutsättningar?

Och varför verkar det finnas så många olika uppfattningar bland människor som faktiskt kan väldigt mycket om hovar?

Plötsligt blir det hela betydligt mer komplicerat.

Välkommen till Valley of Despair! 😬😭

Men det är också här den verkliga kunskapsutvecklingen kan börja.

För när man slutar vara så tvärsäker öppnar man dörren för att faktiskt lära sig mer.

Man börjar lyssna på andra, utvärdera sina resultat och inse att den egna favoritmetoden inte nödvändigtvis är lösningen på varje problem.

Och kanske viktigast av allt:

Man börjar förstå skillnaden mellan att kunna utföra en metod och att kunna avgöra när, varför och på vilken häst den bör användas.

---

Del 2: Hovslagaren – tre års utbildning och färdig världsmästare?
👉 Scrolla ner för att se hela bildserien!

Men nu tycker jag faktiskt att vi ska rikta strålkastaren åt andra hållet. För det finns nämligen en annan sorts hovexpert som också kan ha en tendens att slå sig för bröstet:

Den nyutexaminerade hovslagaren.

Tre års utbildning. Ett examensbevis. En verktygslåda full med kunskap.

Och ibland ett självförtroende som skulle kunna fylla hela Flyinges ridhus. 😂

Missförstå mig rätt. Hovslagarutbildningen ger en gedigen grund att stå på, med viktiga teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter.

Men det är just det.

EN GRUND. Inte ett kvitto på att man kan allt som finns att kunna om hästhovar.

För någonstans där ute finns det hovslagare som är fullständigt övertygade om att de redan kan barfotaverkning.

Det har de ju faktiskt fått lära sig på utbildningen!

Men att verka bort överflödigt horn och plana en hov inför skoning är inte nödvändigtvis samma sak som att optimera en hov för barfotagång.

Barfotaoptimering kan innebära andra målsättningar, bedömningar och anpassningar än när man förbereder en hov för att bära en sko.

Och när man börjar prata med människor som har specialiserat sig på just detta kan det hända att man upptäcker nya metoder och tankesätt.

Kunskaper som faktiskt kan komplettera ens egna.

Och så öppnar sig en helt ny värld av hovlösningar

Sedan kommer bootsdjungeln. 👀

En enorm mängd modeller, passformer, anpassningar och specialistkunskap som man kanske knappt visste existerade.

Och vänta nu …

KAN MAN SMIDA I PLAST OCKSÅ?!

Jajamän!

Plastsmide är ett hantverk i sig, med möjligheter att forma och anpassa hovskydd och tillverka individuella lösningar. Och sedan har vi limskor, wraps, kompositmaterial och alla möjliga moderna hovlösningar. Varje område har sina möjligheter, begränsningar, tekniker och kunskapskrav.

MEN HERREGUD. SKA MAN BEHÖVA LÄRA SIG MER SAKER?! JAG HAR JU REDAN GÅTT TRE ÅR I SKOLAN! 😭😂

Ja. Det ska man faktiskt. Och det är väl just det som gör hovvård till ett så fascinerande yrkesområde. Det finns hela tiden mer att lära.

Del 3: Men de gamla rävarna då?

Vi får förstås inte glömma dem heller! Ni vet, de där som gärna hänvisar till sina ”20 års erfarenhet” som om det vore ett slutgiltigt bevis på att de har rätt.

För det är faktiskt en ganska intressant sak med erfarenhet.

Att ha arbetat med någonting i 20 år betyder inte automatiskt att man har utvecklats i 20 år.

Om man har gjort samma sak, på samma sätt, med samma övertygelser i två decennier, utan att på allvar utmana sina metoder, sitt tänkande eller sina kunskaper .. Ja, då kanske man inte har 20 års erfarenhet av utveckling. Man kanske bara har ett års erfarenhet och 19 års upprepning. 😬

Och då har man kanske inte ens trillat ner från Mount Stupid ännu.

Man har bara suttit kvar däruppe och fikat.

I TJUGO ÅR. ☕😂

Och inom hovslagarbranschen tycker jag tyvärr att man stöter på pinsamt många som verkar ha gjort just det. Det betyder förstås inte att lång erfarenhet saknar värde. Tvärtom! Den kan vara ovärderlig.

Men erfarenhet blir som mest värdefull när den kombineras med nyfikenhet, reflektion, fortbildning och en vilja att ompröva det man tror sig veta.

Det gäller naturligtvis inte bara hovslagare, utan även barfotaverkare och alla andra som arbetar med hästar.

Del 4: Den verkliga yrkesskickligheten behöver inte hävda sig

Jag har träffat fantastiskt skickliga hovslagare och hovvårdare. Människor med enorm yrkesskicklighet, djup teoretisk förståelse och imponerande praktisk erfarenhet.

Och vet ni vad som ofta utmärker dem?

De behöver inte tala om för andra hur mycket de kan.

De är nyfikna. De ställer frågor och lyssnar på svaren. De testar nya metoder, utvärderar resultaten och anpassar sitt arbete efter hästens individuella behov. De samarbetar med veterinärer, hästfysioterapeuter, hovslagare, barfotaverkare och andra specialister när det behövs. Och de är inte rädda för att erkänna att någon annan faktiskt kan någonting som de själva inte kan.

Det betyder inte att alla metoder är lika bra eller att alla åsikter är lika välgrundade.

Det betyder att man har tillräckligt mycket kunskap och trygghet i sin egen kompetens för att kunna vara både kritisk och öppen för nya perspektiv. Det är en ganska stor skillnad.

Det handlar faktiskt inte om vem som har rätt

Någonstans tycker jag att vi behöver komma bort från den eviga tävlingen mellan järnskor och barfotagång. Mellan hovslagare och barfotaverkare. Mellan tradition och innovation. För det är inte metoderna som ska vinna.

Det är HÄSTEN som ska vinna.

Och för att hästen ska få bästa möjliga förutsättningar behöver vi människor fortsätta utveckla vår kunskap, lära av varandra och våga ifrågasätta våra egna övertygelser. Det gäller oavsett om vi har gått en helgkurs, tre års utbildning eller arbetat med hovar i 20 år.

Så var stolta över er utbildning och erfarenhet!

Men var för guds skull inte färdiga med att lära er bara för att ni är färdiga med skolan. ❤️

Och till er som redan har hunnit trilla ner från Mount Stupid och påbörjat den långa klättringen uppåt igen:

Välkomna i klubben!

Jag tror faktiskt att vi är ganska många här. 😂

---

Båda bildserierna är humoristiska karikatyrer, inspirerade av den populära illustrationen av Dunning–Kruger-effekten. De är inte vetenskapliga modeller över hur varje yrkesperson utvecklas, och naturligtvis känner inte alla hovslagare eller barfotaverkare igen sig i beskrivningarna.

Men kanske kan de få oss att skratta lite åt oss själva… och fundera över var vi befinner oss på vår egen kunskapsresa.

Kunskap utvecklas. Gör du? 🐴

Hälsningar Anna på Viahov

P.S Om du inte har hängt med i svängarna på sistone – så erbjuder vi bootskurser inom Hovboots! – detta spännande utvecklingsområde! Vi önskar se fler utbildade bootsutprovare som behärskar individanpassning av hovboots, och även pastsmide med Evo Boots. Vill du lära dig? Kontakta oss gärna för att anmäla intresse för kurs på din ort!

Eller KIKA HÄR och se om vi har någon kurs planerad i ditt område

Här på kursportalen hittar du också alla våra digitala bootskurser och hovkurs