Detta är nog en av de bästa limskor vi vet, och den är speciellt lämpad för dig som är nybörjare inom limskor och behöver något stabilt att börja med
🛠 Detaljer
Material: Uretan
Limtyp: Superlim
Prisklass: 2 (1-3 dvs låg, medel, hög)
Återanvändningsgrad: 3 (1-3 dvs låg, medel, hög)
🟢 Fördelar
Slitstark till tusen
Integrerade tabs/flärpar
Mkt lätt vikt
🔴 Nackdelar:
Tabsen, önskar bättre grepp och hållbarhet
Rekommenderat lim, finns bättre alternativ
Inte anpassningsbar storleksmässigt
🧐 Reflektioner från Madde, limsko-coach på Viahov: Versas underdel är exakt likadan på Grip Octo, Grip Glue och Light och den är riktigt bra, förmodligen den bästa jag använt. Den ger stabilitet samtidigt som den är flexibel, och otroligt slitstark. Denna sko är gjord för tufft, stenigt underlag och passar därför perfekt på våra svenska grusvägar.
Jag personligen tycker att den blir bättre till re-sätt 2 och 3, lite som när man gått in nya skor 😆 Det är dock väldigt viktigt med rätt storlek, de ska vara så tighta att man nästan måste värma flärparna för att få skon på plats. Jag rekommenderar ofta bakskor även till framhovarna, speciellt till våra varmblod. Flärparna för superlim från EasyCare är dock inte speciellt imponerande 🫣
Men det funkar superbra att värmesvetsa på Wolf Busch tabs när de integrerade gett upp 👌
Naturligtvis hittar du alla tillbehör och skor på viahovs webbutik. Du kan även få hjälp av vårt team för att hitta rätt modell, storlek och monteringsanvisningar till din häst. Nu kan du även boka monteringshjälpen på distans.
”Jag är en nybliven sextonåring som anslöt mig till Viahovs team för drygt ett år sedan som Evo-boots-ambassadör. ✨
När jag fick hem min samarbetsponny Bibbi, som ni kanske har skymtat på Viahovs kanaler tidigare, började vi se över vilka barfotaalternativ som faktiskt fanns på marknaden. Vi hade tidigare testat olika lösningar på vår förra barfotaponny som haft problem med att vara ömfotad, men inget blev riktigt bra.
Ändå ville vi ge Bibbis barfotahovar en ärlig chans.
Vi vet hur värdefullt det kan vara när det fungerar.
Resultatet blev Evo-boots, och vi har verkligen varit nöjda! Det känns så skönt och tryggt att slippa oroa sig för att Bibbi är ömfotad och samtidigt ha en modern barfotasko som kombinerar funktion, individanpassning och skydd i en sportig modell. 😍
Jag och Bibbi tränar främst dressyr och startade vår tävlingskarriär förra året. Vi kvalificerade oss och deltog bland annat i ungponnychampionatet för femåringar.
Utöver Bibbi tar jag just nu hand om ytterligare två ponnyer, varav en är min treåring Harry som ska ridas in till sommaren. Vi har en spännande resa framför oss och jag hoppas på fler samarbeten med Viahov framöver.
Det är så roligt att få vara en del av ett företag som arbetar med produkter som engagerar och skapar viktiga diskussioner inom hästvård, och dessutom ha ett så fint och engagerat team bakom sig ☺️
Vi hörs! Bästa hälsningar, Léni”
Ovanstående är en hälsning och presentation från vår uppskattade ambassadör och UGC-kreatör Léni, som nu har varit en del av Viahovs kreativa team i ett helt år 💛
Vi firar ett års samarbete med Léni och hennes hästar. De är verkligen ett fint exempel på hur bra Evo Boots fungerar för sport, träning och tävling när passform och individanpassning är rätt från början. Vi vill också passa på att tacka vår duktiga bootsutprovare Nicklas Berneklint i Stockholmsområdet som hjälpe Léni och Bibbi att individanpassa bootsen till bästa perfektion👌
Det är precis så vi vill se boots användas: funktionellt, genomtänkt och i vardagen, inte bara i teorin. Tack för att ni är med!❣️
/Anna på Viahov
P.S Här är en video från Léni och Bibbi från 2025
P.S Vill du också jobba som Viahov Ambassadör? Du kan läsa mer och ansöka här->
När jag började leta efter rätt person att bygga Viahovs satsning på limskor tillsammans med, letade jag inte efter “någon som kan tekniken”. Jag letade efter någon som har gått vägen själv. Någon som har tvivlat, nördat ner sig, ifrågasatt, testat – och kommit ut på andra sidan med en djupare förståelse.
Det är precis det Madeleine har gjort.
Madeleines roll i Viahov är att erbjuda generös och kunnig support & coaching inom limskor. Intresset växer snabbt. Många yrkesverksamma är nyfikna men tvekar – kring lim, material, teknik och utrustning. Många hästägare vill prova, men vet inte var de ska börja eller vem de ska fråga.
Det är därför Madde finns!
Hon coachar dig oavsett om du är nyfiken hästägare eller yrkesverksam som vill lära dig behärska detta från start. Du slipper göra alla nybörjarmisstag själv.
Limskor är fortfarande nytt för stora delar av branschen. Och när något är nytt är det klokt att lyssna på dem som redan har gått före.
Det jag uppskattar mest med Madde är inte bara hennes kunskap – utan hennes drivkraft. Hon har inte valt limskor för att det är trendigt. Hon har valt dem för att hon sett skillnaden i verkligheten.
Och det är precis den typen av människor jag vill bygga Viahov tillsammans med.
Jag heter Madeleine, är bosatt i Värmland och född hästnörd. 🤓 Min första egna ponny fick jag redan vid sex års ålder, och hästar har varit en självklar del av mitt liv sedan dess. Jag är uppvuxen och präglad bland tävlingshästar – trav, hoppning, dressyr och fälttävlan.
Jag är utbildad hästskötare sedan slutet av 1900-talet, men det är utan tvekan mina egna hästar som har varit mina viktigaste läromästare i alla ämnen. Eftersom jag själv aldrig varit tävlingsinriktad har hästens hållbarhet och välmående alltid varit mitt största fokus. ❤️🔥
Jag har alltid lärt mig genom att lyssna på hästarna och försöka förstå varför saker fungerar – och kanske ännu viktigare, varför de inte fungerar. Jag anser att inget är gott nog åt dessa underbara varelser.
2022, när mitt sto Donna började få problem som framför allt visade sig i hovarna, ledde det mig i ren desperation in i ett nörderi kring hovfunktion och limskor. Det blev en tydlig vändpunkt där jag började se hovhälsa ur ett helt nytt, mer biomekaniskt och förebyggande perspektiv.
Det som började med henne visade sig snart vara en lösning på problem jag sett hos många andra hästar genom åren. När jag nu gång på gång sett vilken faktisk skillnad moderna, flexibla skor gör jämfört med traditionella järnskor har mitt synsätt förändrats totalt.
Idag vill jag hjälpa fler hästägare att våga tänka nytt, våga ifrågasätta gamla sanningar, våga testa moderna lösningar och ge sina hästar bättre komfort, rörelse och långsiktig hållbarhet.
Att få arbeta tillsammans med Viahov känns därför helt självklart. 🔥🐴
Många av er har haft kontakt med Malin i vår kundsupport. Men jag har faktiskt aldrig presenterat henne ordentligt. Malin är min högra hand!
Hon är navet mellan Viahovs lager, orderhantering, kundtjänst och logistik. Det är hon som ser till att paket som hamnat på vift spåras, att returer registreras korrekt och att flödet mellan webshop, lager och kund fungerar.
Jag kan inte stå i ett stall och hjälpa en häst – och samtidigt jaga fraktbolag.
Där kliver Malin in. Hon är strukturen bakom kulisserna. Den som håller ihop Viahov när tempot är högt.
Men Malin är inte “bara” administrativ.
Hon köpte sin första egna häst 2005. Några år senare utbildade hon sig till hästterapeut via Equicare – inte i första hand för att starta en business, utan för att förstå och kunna hjälpa sina egna hästar.
Kunskapen stannade länge i det egna stallet. Hon behandlade sina hästar, stallkompisars och vänners. Marknadsföringen var svår, så verksamheten lades på is.
Men passionen försvann aldrig.
Nu, efter flera år som egenföretagare och med mer erfarenhet och trygghet i ryggen, har hon valt att ta upp arbetet som hästterapeut igen.
Hon brinner särskilt för rehabhästar. För senskador. För återhämtning. Hon har också ett starkt engagemang för hästar med artros – ett område som är vanligare än vi kanske vill erkänna. Där vill hon bidra med smärtlindring och stöd, så långt det är möjligt.
Malin arbetar med:
• Hästmassage • LLLT / ledljusterapi (Pharmalight) • Vibration som komplement i rehab • Sadelproblematik och hästar med obehag vid sadling
Behandlingarna stimulerar blodcirkulation och ATP-produktion, vilket kan stödja kroppens egna läkningsprocesser – särskilt i rehabiliteringsfas efter exempelvis senskador.
Malin tar emot kunder i Kopparberg med omnejd och kommer lägga ut bokningsbara tider löpande.
[Till vänster: Nästintill markparalellt hovben – till höger – hovbenet har 6,7 graders positiv lutning efter korrigerande skoning.]
De senaste dagarna har jag fastnat djupt i frågan om kronrandens lutning och hovbenets vinkel. (ni som följer Viahov på Facebook har säkert sett det)
För mig börjar sambanden kännas så glasklara att jag ibland tänker: ”Det här borde väl alla ha koll på vid det här laget?”
Samtidigt ser jag hur verkligheten ser ut – och den ser inte alls ut så. Vi lever i ett kunskapslandskap som är totalt övermättat. Sociala medier är dränkta av forskning, förenklingar, påståenden, metoder, reels, forumtrådar, halvsanningar och rena felaktigheter – allt i samma flöde. Det är inte konstigt att både hästägare och yrkesverksamma blir vilsna, trötta och mentalt utmattade. Jag blir det själv. Ändå fortsätter jag. Av ren envishet – och för att det här faktiskt spelar roll. Under arbetet med detta har jag haft värdefulla samtal och fått input från bland andra veterinär Tone Wien och hovslagare Kirsten Aasvang, kring bakgrunden till varför 30 graders kronrandslutning blev en norm inom vissa barfotaskolor. Det är viktigt, för här finns en historik som ofta tappats bort.
Mycket av detta kan spåras tillbaka till Hiltrud Strasser.
Problemet är att flera av de teorier hon myntade – som i grunden var felaktiga – senare adopterades, ompaketerades och spreds vidare av andra läror, utan att ursprunget längre var synligt. Då slutade de ifrågasättas. De blev ”sanningar”.
Och plötsligt hör man samma idéer florera i helt andra sammanhang – även där man minst anar det. Jag fick till exempel berättat för mig att teorin om ett markparallellt hovben lyftes fram som något positivt av en föreläsare under Nordic Hoof Summit, där den amerikanske hovslagaren Michael Savoldi föreläste (osäkert om det var 2024 eller 2025).
För tydlighetens skull: jag hörde inte föreläsningen själv, utan har pratat med flera som var där – bland annat Sören Stjärnås, som jag samarbetat mycket med. När jag i efterhand tittade igenom Savoldis material insåg jag något viktigt: Han har rätt i mycket. Precis som många inom barfotarörelsen och “natural trim” tänkandet (där jag själv har min bakgrund!). Kritiken mot ”höga klackar”, statisk uppbyggnad, för hårt tryck på fel strukturer och en önskan om att följa den ”funktionella sulan” när man verkar en hov – är i grunden rimlig och sund.
MEN – precis som hos Strasser – dras fel slutsatser när det gäller hovbenets vinkel. Att hästen inte ska gå på ”klackar” betyder inte automatiskt att hovbenet mår bäst av att vara markparallellt, och att det är eftersträvansvärt att alltid verka ner trakten till strålens bredaste punkt. Det är är EN av viktiga punkter som har gjort att barfotarörelsen har fått bakslag. För många hästar leder denna halvblinda approach till felaktig palmar vinkel som orsakar smärta i hela kroppen!
Hästen ska inte gå på ”klackar” – höga trakter är inte bra – men den ska heller inte alltid verkas ner i trakterna – och ett markparalellt hovben är problematiskt. Alla dessa sanningarna kan existera samtidigt. Det här är inte svart/vitt och det finns nyanser här. Jag har debatterat det här i flera år inom hovbranschen, bland annat med Ove Lind, som argumenterar för att bakåtbrutna hovbensvinklar och NPA inte är problematiskt – med resonemanget att ”hästar måste ju kunna gå i uppförsbacke”.
Jag håller inte med.
Forskningen kring negativ plantarvinkel (NPLA/NPA) och dess påverkan på hela hästens biomekanik och belastningsmönster talar ett helt annat språk. Just därför har jag nu uppdaterat och öppnat ett nytt avsnitt i Hovkursen, som ligger helt gratis tillgängligt för alla. Ett första steg till att hjälpa till att skapa klarhet och förståelse i denna snårskog.
Syftet är enkelt:
att ge hästägare (och yrkesverksamma) ett konkret, visuellt och snabbt sätt att läsa hoven och avgöra om vinklarna är rimliga – utan att behöva plöja vetenskapliga avhandlingar om myofasciella linjer, diafragmans nervförsörjning och proprioception för att komma igång.
Och till sist: tack till alla er som bidrar med frågor, motstånd, perspektiv och kunskap. Det är exakt så här viktiga ämnen måste få växa – öppet, nyanserat och med både historik och modern forskning i ryggen. Jag är fortsatt kritisk till gapiga högljudda självutnämnda experter som konsekvens skjuter ner på ”den andra sidan” och kommer med påståenden utan tyngd – den typen av mindset gör att jag totalt tappar förtroendet, medan tänkande människor som resonerar sig fram till sina slutsatser med logiska resonemang och forskning i ryggen – och ödmjuk hållning på vägen – det kan jag respektera.
Allt gott! Anna på Viahov
👉 Vill du bidra till bättre allmänbildning kring hovar och hovvinklar – dela gärna vidare artikeln till andra som kan ha nytta av den
Hästägande romantiseras ofta. Men allt fler av oss är trötta. Inte på hästarna – utan på att bära allt själva.
Idag har jag varit ute och inspekterat några kilometer stängsel i djup snö. Snö är vackert, och jag är jättetacksam för mina stora hästhagar – men det innebär också mycket extrajobb. Pulsandet genom snön gav mig några extra minuter att tänka, och fundera över något som jag tror många hästägare känner igen sig i.
Jag pratar om utbrändheten.
Utbrändheten i att äga häst.
Jag vet inte hur ni andra tänker, men ibland känns det nästan som någon form av bokstavskombination att vara hästägare frivilligt i dessa tider. Kanske har det alltid varit lite knasigt att hålla på med hästar, men just nu känns det extra knasigt. Det är inte bara väldigt dyrt med allt runtomkring. Det är extremt tidskrävande, arbetskrävande, och innebär ett väldigt stort ansvar.
Jag pratade med en vän häromdagen, också hästägare. Hennes häst insjuknade i fång för åtta månader sedan och är fortfarande under rehabilitering, utan någon garanti för att den någonsin blir helt bra igen, och den är fortfarande under utredning. Hon sa att hon inte riktigt orkade längre. Att hon kände sig utbränd – och att hon ville bort från hela hästvärlden.
Jag förstår henne.
Jag har också en annan vän som jag pratat mycket med om detta. Hon har två hästar, båda friska och krya, men inackorderade. Och trots att hästarna står på stall är det fortfarande dyrt, tidskrävande och arbetsamt – mockning, fodringar, logistik, tider att passa. Även med inackordering finns det ingen pausknapp.
Det här är något jag hört från flera håll. Hästarna behöver inte vara sjuka för att man ska bli trött. Ansvaret är konstant, och man kan aldrig ta ledigt på riktigt.
På sätt och vis känns det som att hästlivet ofta handlar om att välja mellan pest eller kolera:
Antingen har du medryttare – och riskerar att någon annan rider din häst på ett sätt som du inte kan kontrollera, medan ansvaret fortfarande är ditt om något händer.
Eller så sköter du allting själv men du kan aldrig vara ledig.
Antingen kan du ha hästen inackorderad – och betalar mycket pengar för att någon annan stängslat, byggt, och underhåller anläggningen – men du saknar kontroll över insläppstider, utfodring och grovfoder.
Eller så tar du hem hästen till egen gård/stall – och har full kontroll på allt, men du står helt ensam med allt från stängsling och trasiga vattenkoppar till reparationer och underhåll.
Du kan välja hur du lever hästlivet.
Men du kan inte välja bort problem, arbete eller ansvar. Speciellt jobbigt är det för oss hästägare som är ”hästvälfärds-idealister” och önskar oss miljöberikade paddock paradise tracksystem med växelbetande kossor som håller parasiterna borta – eget hö med fyrtioelva sorters örter och eluppvärmda vattenkoppar på alla beten – men som får vara nöjda om vi lyckas uppnå grusade hagar som mockas regelbundet och inte ger hästarna strålröta upp till öronen….
Ribban ligger högre än vad orken och resurserna oftast gör.
Och ansvaret vilar på dig året runt. I lera. I snö. I mörker. Och under hela jävla semestern.
Mina funderingar idag handlade egentligen inte om problemen i sig – dem känner vi redan alltför väl.
De handlade om vad vi kan göra åt det. Hur vi kan lösa det här, på riktigt. För det här känns inte hållbart.
Jag har pratat med några vänner om detta, och gång på gång landar vi i samma tanke: framtidens lösning för utbrända hästägare borde vara hästkollektiv. Ett sätt att leva där man delar bördan, ansvaret och glädjen – istället för att slita ensam.
Inackorderingsstall i all ära, men jag menar något mer genomgripande. En helhetslösning där man bor, lever och bygger på samma plats. Där hästarnas behov – på riktigt – står i centrum. Där man kan skapa hållbar hästhållning och god hästvälfärd – på riktigt -inte bara häst-förvaring…. samtidigt som den individuella belastningen på varje människa minskar.
Ett boende och stallplats i ett.
Autonomi och självbestämmande – men med andra hästägare nära. Någon att dela sysslor, ansvar och vardag med.
Jag föreställer mig en stor sammanhängande markareal med gott om naturbeten, hagar och ligghallar för olika behov. Ridbana, kanske ridhus. En gemensam facilitet för hö, utrustning och allt som krävs för att ta hand om en större hästgård.
Men istället för att alla hästar står i samma stall, finns små enheter utspridda över området: mindre uteboxar, rasthagar, kanske små stugor. På så sätt kan man välja att sköta sig själv på sin egen lilla tuva – men ändå ha tillgång till stora gemensamma ytor och hästflockar i lösdrift. Och om något händer, om en häst blir sjuk, finns alltid möjligheten att dra sig tillbaka och hantera situationen själv.
De gemensamma ytorna och resurserna sköts kollektivt, eftersom de finns till för alla.
Jag tänker på hur människor levde förr, på gårdar med djur. De var aldrig ensamma. Det fanns drängar, pigor, barn – alla hade en uppgift. Jag bor själv på gård med bara två hästar och man kan tro att det inte är mycket- men jag känner ändå ständigt att jag inte räcker till.
Och det är inte hållbart i längden.
Därför är idén om hästkollektiv och gemensamt ansvar något som verkligen tilltalar mig.
Skulle du kunna tänka dig att leva i ett hästkollektiv?
Jag får ofta frågor från hästägare om hur hovarna kan optimeras. Och även om det låter flummigt, så börjar det faktiskt oftare än man tror med hästens nervsystem. Jag ska förklara med ett exempel från min egen vardag…
Jag gick igenom mitt bildarkiv på mina hästar och hittade detta filmklipp från ett par år tillbaka. Filmen visar Rosies tomma, ängsliga blick – bara några timmar efter att hennes bästa kompis, min andra häst Heidi, hade blivit akut avlivad hemma på gården. Hennes blick var inte densamma som vanligt här.
Rosie var medveten om vad som hade hänt. Hon fick chans att ta farväl, se kroppen och förstå – för att kunna processa att Heidi nu var borta och att hon var ensam. Det var laddat och jobbigt för oss alla. Det här var inte planerat, och plötsligt stod vi där utan någon trygg punkt i tillvaron.
Heidi hade varit den stabila flockledaren: lugn, fokuserad, tydlig. Hon satte ramarna utan drama. Hon var gammal, klok och hade pondus. Hon var någon Rosie kunde landa tryggt hos efter importen från England och alla hennes tidigare trauman som hon redan bar med sig i bagaget.
Men Heidi var gammal, med värk i knäna pga artros och plötsligt blev hon betydligt sämre – så dålig att hon knappt kunde ställa sig upp längre, och kroppen ville inte samarbeta alls. Och det var då jag tog det svåra beslutet att låta henne vandra vidare.
Eftersom vår flock bara bestod av två hästar, så blev Rosie nu helt ensam. Jag fick snabbt tag på en ny kompis till henne. Jag är väldigt tacksam för att jag fick låna hem en liten Irish Cob-åring tillfälligt, så Rosie skulle få sällskap medan jag funderade på hur jag skulle ersätta Heidi med en ny flockmedlem.
Utåt såg Rosie lugn ut. Hon gnäggade inte, vandrade inte runt, letade inte efter Heidi, och hon åt och drack som vanligt. Men… hennes blick och hennes närvaro var inte som vanligt. Hon såg chockad ut – lite spak – som om hon inte riktigt fattade vad som hänt. Och jag tror att hon stängde in sin stress. Kanske tog det fram gamla minnen från hennes tidigare liv – då jag fått till mig att hon varit mycket ensam innan hon kom till mig.
Direkt efter avlivningen ställde hon sig på toppen av kullen och stirrade långt ut i horisonten. Som i freeze mode.
Trots att hon fick en kompis i form av en åring ganska kort därefter, så mådde Rosie inte alls bra under de kommande månaderna. Hon lade på sig jättemycket fett över hela kroppen. Hon fick klåda och mjäll i manen. Hon drabbades av låggradiga inflammationer som påminde om väldigt, väldigt milda fångkänningar – hon blev tassig i hovarna.
Ni som förstår hur kronisk stress funkar vet att den kan sätta sig så djupt i nervsystemet att man fastnar där – och då kan det leda till förhöjda kortisolnivåer, och i sin tur ökad fettinlagring. Jag tror att Rosie bar på intern stress efter att ha förlorat sin kamrat. Jag tror inte det var en slump att hennes immunförsvar sänktes, att huden började krångla och att kroppen fick låggradig inflammation.
Jag tror också att hästar vet mer än vi tror. Och Rosie visste nog att den där nya ettåringen inte var här för att stanna. Hon kanske kände att det bara var tillfälligt.
Jag försökte pyssla om Rosie lite extra, men det dröjde till hösten innan hon började må bättre igen – och innan hon fick lära känna sin nya flockmedlem, Hilma, en 6 månader fölis jag köpte från en Irish Cob uppfödare som heter Auroraängens. Den nya lilla knubbiga fölungen blev direkt accepterad av Rosie och sedan dess har jag följt Rosies hälsa noga, och hon har bara blivit bättre och bättre. Mjället och klådan kom aldrig tillbaka – det försvann. Övervikten försvann också. Idag är Rosie och Hilma en väldigt trygg flock tillsammans.
Det jag vill säga med allt det här är: ibland visar hästar inte stress så tydligt. Och internaliserad stress är mycket vanligare än vi tror. Vissa hästar är mer känsliga för det än andra, och min häst Rosie är en sådan häst.
Tänk på hur ofta hästar byter stall, byter kompisar, byter miljö – och hur ofta hästar flyttas ifrån varandra. Små förändringar i deras miljö kan betyda mycket, och hästar visar inte stress på samma sätt som oss
En del stänger in den och “biter ihop”. Rosie kom redan från början hit med ett stressat nervsystem. Det tog minst 6–8 månader innan jag tyckte mig se henne slappna av i närheten av människor. Hon hade svårt att släppa ner garden. Hon hade ingen tillit till folk i början. Det här kan naturligtvis göra hästar mer sjuka.
Så om du har en häst med återkommande problem med hovar/päls/klåda/immunförsvar: börja med att fråga dig själv – är min häst stressad, psykiskt eller fysiskt?
Ta hand om hästens nervssystem först – genom att ta hänsyn till hästens biologiska behov. Det innebär allt från flockgemenskap, rörelse och vatten, till bra hagar, bra stall, bra ventilation och framförallt: trygghet.
Så var medveten. Analysera hästens situation tills du hittar triggerpunkterna. Och ta bort dem en efter en, så att din häst kan slappna av.
Har du några exempel? Berätta gärna i kommentarerna
Tidigare i höstas hade jag ett lågt och väldigt givande samtal med två hovvårdare som precis deltagit i en internationell, två dagar lång onlinekonferens om fång (laminitis). Flera av världens ledande forskare föreläste – bland andra Robert Bowker, vars arbete haft enorm betydelse för hur vi idag förstår hovens belastning, funktion och varför barfota ofta är ett biologiskt sunt val.
De hovvårdare jag bjöd in var Gwendolijn Schropp och Signe Ström Flugsrud. Jag bad dem sammanfatta sina viktigaste takeaways från föreläsningarna, och vi pratade om fångens bakomliggande orsaker, insulinresistens och EMS – men också om det praktiska arbetet i vardagen.
För dig som redan är insatt i ämnet kommer mycket att kännas bekant. För dig som är ny i fång-djungeln är samtalet en stabil grund att stå på. Inga quick fixes. Bara fysiologi, samband och konsekvens.
Som tack för deras tid och generositet vill jag också lyfta fram dem här – som de fantastiska resurser de faktiskt är. Två hovvårdare som kombinerar nördig kunskap med värme, respekt för hästen och en tydlig vilja att hålla sig ajour med ny forskning.
Gwendolijn Schropp – On Bare Hooves
Uppsala & norra Stockholm
Gwen är en av mina mest uppskattade Viahov-VIP-utprovare och arbetar främst i Uppsalaområdet samt norra Stockholm. Hon är mycket skicklig på individanpassning av Evo Boots och har fördjupat sig praktiskt genom Viahovs utbildning i bootsutprovning.
Hennes styrka ligger i helheten: hovens funktion, belastning över tid och hur rätt skydd kan användas utan att störa hovens biomekanik.
📍 Arbetsområde: Uppsala (öst & syd), norra Stockholm 💚 Hovvård & bootsutprovning (Evo Boots) även kurser inom hovvård för dig som vill lära mer! 🌱 Fokus: funktion, individanpassning och långsiktig hovhälsa
KONTAKT: E-post: info@onbarehooves.com Tel: ENDAST SMS 0760211287
Signe Ström Flugsrud – Vänliga Verkningar
Alingsås & Västra Götaland
Signe Ström Flugsrud arbetar med hovvård utifrån ett starkt intresse för rörelse, motivation, samarbete och vetenskap – och en tydlig ambition att fortsätta lära, utvecklas och hjälpa hästar på bästa möjliga sätt.
I sitt arbete strävar hon efter att ge hästen så mycket autonomi som möjligt under hovvården, och bygger tillit genom vänlig nyfikenhet, lågaffektivt bemötande och respekt för hästens mentala gränser. För Signe är hovvård inte något som “görs på” hästen, utan något som sker tillsammans med den.
Hon arbetar belöningsbaserat och hämtar inspiration från Akademisk Ridkonst och Intrinzen, med fokus på motivation, rörelseglädje, stolthet samt både mental och fysisk robusthet. Signe stöttar gärna sina kunder även utanför själva verkningen – till exempel genom lektioner i hovlyft, hantering och rörelse – för att skapa hållbara rutiner som fungerar över tid.
När något ligger utanför hennes eget kompetensområde samarbetar hon med kollegor och konsulterar vid behov veterinärer, tränare och body workers. Hennes arbetssätt är tydligt helhetsorienterat: från hov och kropp till hästens vardag, behov av rörelse, sällskap och födosök.
Utöver hovvården frilansar Signe även som hållbarhetskonsult, fotograf och språkgranskare, och har en kandidatexamen i miljövetenskap med inslag av psykologi – en bakgrund som tydligt präglar hennes systemtänkande och respekt för komplexa samband.
📍 Arbetsområde: Alingsås med omnejd 👣 Hovvård, bootsutprovning, varmbootsning, kursverksamhet 🧠 Fokus: trygghet, hållbara rutiner och funktionella, oömma hovar
Om du har en häst med fångproblematik, EMS, insulinresistens – eller bara vill arbeta mer förebyggande och kunskapsbaserat – och bor i deras respektive områden, då är det här två proffs jag med gott samvete kan peka vidare till.
Hovnördar. Med hjärta. Och fötterna stadigt i både praktik och vetenskap.
Letar du hovvårdare i ett annat område?
Du hittar fullständiga kontaktuppgifter till Signe, Gwen och alla våra andra Viahovprovare och återförsäljare inne på DENNA SIDA
Idén till Viahov föddes redan 2014, mitt i mitt arbete som hovvårdare. Jag såg ett tydligt och återkommande mönster hos både mina egna kunder och andra hovvårdares kunder: hästar som skulle gå barfota, men som inte klarade alla underlag – och hästägare som saknade både kunskap och praktisk hjälp för att hitta fungerande lösningar.
Att hålla hästar barfota skulle inte behöva ske på bekostnad av deras välmående. Tvärtom. Målet var – och är – att hästar ska ha så starka, sunda och bekväma hovar som möjligt, oavsett om de är skodda eller oskodda. I praktiken innebar det att många behövde ett alternativ till järnskon: ett hovskydd som kunde användas situationsanpassat, utan att kompromissa med hovens funktion.
Jag märkte snabbt att behovet inte bara handlade om produkter. Det handlade om förståelse. Om passform. Om timing. Om att veta när boots är rätt lösning – och hur de ska användas.
Efterhand började jag hjälpa kunder ute i stallarna med bootsutprovning, och snart hörde människor av sig från hela landet. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna räcka till själv. Lösningen blev att bygga Viahov som ett nätverk – ett system – där fler hovvårdare och hovslagare kunde erbjuda samma typ av hjälp, på plats och med kunskap i ryggen.
Samtidigt såg jag hur marknaden för barfotaboots exploderade. Utbudet växte snabbt, men vägledningen hängde inte med. Boots såldes som produkter, ofta utan sammanhang, och när något inte fungerade fick antingen hästen eller utrustningen skulden.
Det var där mitt perspektiv började skilja sig från många andras.
Jag såg ett växande glapp mellan intention och utförande. Många pratade om hovhälsa, biomekanik och hästvälfärd – men i praktiken förblev systemen rigida medan hästarna förväntades anpassa sig. När något inte fungerade blev hästen ”svår”, bootsen fick skulden eller hästägaren ansågs ha valt fel.
Det jag såg var något annat. Kunskap saknades. Boots behandlades som produkter, inte som en del av ett större system. Utbildning var fragmenterad, ofta teoretisk och sällan kopplad till verkliga beslut i vardagen. Människor förväntades fatta komplexa val utan att få verktygen att förstå hoven som den levande, anpassningsbara struktur den är.
Det glappet gick inte längre att ignorera.
Kärnan i mitt arbete bygger på en övertygelse som inte alla delar: det går inte att sälja boots ansvarsfullt utan utbildning. En storlekstabell räcker inte. En modelljämförelse räcker inte. Utan förståelse för rörelse, belastning, miljö och anpassning kommer även den bästa booten att misslyckas.
Jag tror också att utbildning inte ska vara en frikopplad intäktsström. Den ska vara grunden som gör produkten fungerande. När människor förstår varför något fungerar – och när det inte gör det – ökar tilliten, returerna minskar och långsiktiga relationer byggs.
En annan sanning jag står för är att människor inte behöver fler val. De behöver tydligare vägledning. Färre alternativ. Mer sammanhang. Mindre brus.
Den övertygelsen styr hur jag arbetar – varje dag.
Jag bygger kurser utifrån verkliga fall, verkliga misstag och verkliga hästar. Jag undervisar inte teori i isolering – jag lär ut beslutsfattande. Fungerar det inte i praktiken, hör det inte hemma i systemet.
Jag väljer att ge bort bootskunskap i stället för att låsa in den bakom betalväggar. Inte för att den saknar värde, utan för att informerade användare fattar bättre beslut – och bättre beslut skyddar både hästen och varumärket.
Jag säger nej när boots inte är rätt lösning. Jag säger nej till återförsäljare som inte är villiga att lära sig. Jag uppdaterar, justerar och bygger om – kontinuerligt – eftersom varken hästar eller kunskap är statiska.
Och jag visar processen, inte bara resultaten. Viahov byggs inte av löften eller positionering, utan av konsekvens över tid.
Det jag bygger är inte bara kurser, och inte bara bootsförsäljning. Det är ett integrerat system där kunskap, produkter och ansvar är oskiljaktiga.
Det är arbetet. Det här är grunden i allt jag gör.
Och det är därför jag menar att Viahov byggdes baklänges. Från hoven i stallet – inte från hyllan i en butik.
Hälsningar Anna på Viahov
P.S. För den som undrar vad Viahov betyder: namnet är sammansatt av latinets via (väg) och svenska hov – alltså hovens väg. Idén till namnet kom från min kära bonuspappa Janne, som efter att ha hört åratal av mitt tjat om hovar och hästhälsa plötsligt sa: “Men allt sker ju via hoven.” Och där föll allt på plats.
Jag vill prata om proteinkvot i hö, men utan att förenkla det till ännu en siffra man stirrar sig blind på, för en låg kvot är inte automatiskt ett problem – så länge hästen i övrigt mår bra och tarmen inte störs.
Jag kan personligen tolerera ett hö med lägre kvot(inom rimliga gränser såklart) om det är torrt, inte ensilerat (inte ens ”hösilerat”), har bra hygien och ett växtinnehåll som faktiskt passar häst. Det vill säga gräs som timotej, ängssvingel och andra mer traditionella ängsgräs. Inte rajgräs! Inte mycket klöver. Hästar är ofta känsliga för detta, och ju mer man matar desto större är risken för tarmstörningar, mikrobiell obalans och i förlängningen metabola och hormonella rubbningar.
Hygienen är minst lika viktig. Mögelsporer i hö och hösilage är betydligt vanligare än många vill tro, eftersom lagring är känsligt. Dålig hygienisk kvalitet är en stor risk för hästhälsan också, framförallt när det gäller luftvägarna.
TIPS! Till bönder som producerar hö till häst: torka höt till minst 90 % TS, plasta med minst tio lager plast – gärna fler! – pressa balarna så hårt att all luft försvinner och hantera dem varsamt därefter, så inte plasten får hål. Det är syret som förstör. För lite plast, för lös pressning, grova strån som håller kvar luft eller hål i plasten är exakt där det faller. Torrhö kan lagras lufttätt utan ensilering om det görs rätt. Jag har testat detta själv, liksom flera andra bönder, med mycket goda resultat!
En annan sak jag vill slå ett slag för är höpellets från riktiga ängsvallar. Eqvitals höpellets har minst fyrtio olika arter. Det finns inget modernt balhö som ens kommer i närheten av den bredden idag. Hästens hälsosamma mikrobiota hungrar efter variation, efter olika örter och gräs, och dagens vallodling innehåller ofta inte mer än två till fyra arter. Det är normen. Korna älskar rajgräs och växer och mjölkar bra på den typen av gräs. De har flera magar och idisslar detta så det kommer till nytta. Men… hästar gör det inte. Ta reda på vad som faktiskt finns i balen – det är minst lika viktigt som labbsiffror på papper.
Och sockret. Det eviga gisslet. Allt över tio procent är en risk för hästar i fångzon, men ärligt talat förtjänar alla hästar att slippa höga sockervärden eftersom de gynnar fel mikrober i magen, jäst och svamp i tarmen och slår undan benen för en stabil matsmältning. Vissa år är man chanslös och alla skördar blir sockerhöga. Då får man jobba med det man har. Att blötlägga höt i runt en timme sänker sockret effektivt – krångligt, ja, men ibland helt nödvändigt för vissa hästar.
Ett annat sätt, som jag själv använder just nu, är att ge extremt näringsrikt hö i små mängder. Min fångkänsliga ponny Rosie går på ett hö med väldigt högt proteinvärde, kvot runt 11 – vilket jag själv ifrågasatte om det ens var möjligt – men resultatet är att jag kan ge minimala mängder hö, ändå täcka hennes behov, och låta henne få sitt tuggbehov tillgodosett via halm och naturligt näringsfattigt foder ute i hagen. Ljung, löv, grenar, gran, visset gräs, halm, och lite grönt här och där. Hästmat som inte driver insulin. Och ändå får hon inte proteinbrist, eftersom jag har både bra hö, och tillgång till aminosyror på burk.
Ja, på tal om aminosyror! När jag började ge mina hästar extra aminosyror – såg jag något väldigt tydligt. Hovarna började växa så det nästan blev absurt. Inte långsamt bättre, utan markant mer tillväxt och bättre kvalitet. Och det här sammanföll alltså med både högt protein i grovfodret och tillskott av aminosyror, vilket säger ganska mycket om hur den begränsande faktorn för hovarnas tillväxt och kvalitet ofta inte är energi, utan just byggstenarna – aminosyrorna. (och såklart mineraler!)
Alla har inte tillgång till hö med högt proteinvärde. I de lägena är extra aminosyror ett väldigt bra verktyg för att stötta hovarnas uppbyggnad utan att behöva öka mängden grovfoder. Det är också därför jag själv säljer både bra mineraler OCH aminosyror i Viahovs webshop – för att jag använder dem, ser effekten, och vet hur stor skillnad det kan göra när hovarna äntligen får rätt material att jobba med.
Mineralerna FYTOMIN har dessutom också extra tillsatt aminosyror. Men vill du ha ännu fler aminosyror i fodret rekommenderar jag att du kompletterar med Horse Amino som extra tillskott utöver mineralburken Fytomin.
Som alltid: helheten avgör. Men vill du bygga starka hovar måste det finnas något att bygga med.
ERBJUDANDE:
Horse Amino och Fytomin finns att köpa på Viahov.se – är det första gången du provar så finns det en Prova-på rabatt på 10% för Fytomin. Ange koden ”TESTAFYTOMIN” i kassan så får du ta del av den rabatten. Och i vanlig ordning har du som är en betalande medlem på vår kursplattform ViahovPlay.se ytterligare 5% medlemsrabatt.
Allt gott! Hälsningar Anna på Viahov
Bilden ovanför föreställer Presewalskihästar i mongoliskt stäpplandskap – som är det habitat som våra moderna hästar är evolverade och anpassade till. Många mil i daglig rörelse varje dag och ständigt tuggande på en MÄNGD olika variationer av stäppgräs och örter.
(och varför det är ett tecken på professionalism att avråda)
Alla hovboots passar inte alla hästar – och alla situationer. En professionell utprovning handlar inte om att alltid välja den mest avancerade modellen, utan om att förstå när ett verktyg är rätt och när det inte är det. Att ibland avråda från en viss boot är inte ett tecken på osäkerhet eller bristande kunskap – tvärtom är det ofta ett tecken på erfarenhet, ansvar och långsiktigt tänk för hästens bästa.
Evo Boots är ett tekniskt avancerat och mycket exakt verktyg. Just därför är de inte rätt val i alla situationer. Professionell rådgivning handlar inte om att alltid sälja samma lösning – utan om att förstå när något passar, och när det inte gör det.
Här går jag igenom vanliga situationer där Evo ofta inte är förstahandsval för häst eller hästägare, och varför det faktiskt är helt rätt att välja något annat.
1. Hästen är nyligen avskodd
När en häst nyligen kommit ur järnskor pågår nästan alltid en omställningsperiod i hovarna:
sömhål ska växa bort
hovväggen kan vara sprucken, ojämn eller instabil
hovformen förändras ofta tydligt de första 3–4 månaderna
Många hästar börjar växa nytt horn i en brantare vinkel och breddar sig i trakterna. Jag brukar kalla detta avskoningseffekten – den är mycket vanlig.
I den här fasen behöver man ofta:
byta storlek
byta modell
eller justera passformen flera gånger
Eftersom Evo är en formad och tajt boot kan detta bli både opraktiskt och onödigt kostsamt tidigt i processen.
👉 I dessa fall är mer förlåtande boots ofta ett bättre förstahandsval tills hoven stabiliserats, till exempel basmodeller från Equine Fusion.
Viktigt undantag: Om ryttaren har höga krav på funktion och uttryckligen vill använda Evo, är det fullt möjligt – men som hästägare behöver man vara införstådd med att hoven kan ändra sig snabbt i början. Det kan innebära mer arbete, omformning och ibland byte av delar under perioden.
2. Långa verkningsintervall
Evo kräver att hoven hålls relativt konsekvent i form.
Rekommenderat maxintervall är oftast 4–5 veckor
Vid 6–7 veckors intervall blir Evo ofta svår att ta på i slutet av cykeln
Hoven växer ungefär 1 cm per månad, och Evo ska sitta så pass tajt att den inte tillåter mycket tillväxt.
Det är dessutom inte gynnsamt för hovhälsan att låta hoven bli för lång. I dessa fall är det ofta klokare att justera verkningsintervallet, eller välja en annan boot.
👉 Vid långa intervall bör Evo i regel avrådas.
3. Hästen är mycket öm och behöver boots i hagen
Efter avskoning kan vissa hästar vara så känsliga att de behöver boots även i hage eller större delen av dygnet. Det gäller också vid vinterförhållanden med frusen mark och isknöggel som trycker mot sulan.
Evo är främst en sport- och aktivitetsboot, inte mitt förstahandsval för hagvistelse.
👉 I dessa situationer föredrar jag mer flexibla boots för hage, i första hand basmodeller (t.ex. Active Jogging eller Ultra), och att Evo introduceras senare när behovet främst gäller ridning.
Många hästar har därför mer än en modell – precis som vi människor har olika skor:
joggingskor
kängor
inneskor
Hästar är inte annorlunda. Skor behöver anpassas efter användning.
4. Extremt små eller extremt stora hovar
Evo passar inte alla storlekar.
Jag avråder Evo vid:
mycket små hovar (t.ex. minishettis)
mycket stora hovar (t.ex. shire, ardenner)
Det finns helt enkelt fysiska begränsningar. Även om plastmaterialet kan värmeanpassas en hel del, går gränsen någonstans. Mycket små eller mycket stora hovar kräver ofta andra lösningar.
5. Begränsad handstyrka eller teknisk förmåga
Evo kräver viss:
fingerstyrka
rörlighet
teknisk hantering
Jag avråder Evo om hästägaren:
har svårt att knäppa med fingrarna (t.ex. artros)
upplever tekniken som krånglig
inte själv är den som ska hantera bootsen (barn, stallpersonal, medryttare)
I dessa fall fungerar enklare modeller ofta bättre – sådana som snabbt kan läras ut till nästan vem som helst.
6. När kravet är “så enkelt som möjligt”
Evo är ett system med:
utbytbara reservdelar
skruv och brickor
behov av skruvmejsel
Jag avråder Evo om kunden:
inte vill hantera verktyg
inte vill eller vågar justera och underhålla sina boots
Evo kräver en viss teknisk acceptans – och det är helt okej att välja något annat om det inte passar.
Sammanfattning – professionell rådgivning i praktiken
Att avråda Evo i rätt situation är inte ett misslyckande. Det är ett tecken på erfarenhet och yrkesmässig hållning.
Evo är rätt när:
hoven är stabil
verkningsintervallen är korta
användaren klarar hanteringen
kraven på passform och funktion är höga
Och mindre lämplig när:
hoven är i snabb förändring
bootsen behöver användas mycket i hage
handhavandet riskerar att bli en stressfaktor
En bra utprovare – och en trygg hästägare – väljer rätt verktyg vid rätt tillfälle, inte samma lösning till alla.
Vill du ha hjälp att välja rätt boots?
Om du är osäker på vilken modell som passar just din häst, eller vill ha en professionell bedömning av hovform, användning och timing, rekommenderar vi att du kontaktar en utbildad Viahovprovare.
På vår hemsida hittar du en lista över bootsutprovare som har genomgått utbildning och arbetar enligt våra riktlinjer för korrekt rådgivning och anpassning.
Jag vill bjuda in till samtal i branschen. Det senaste året har ett rättsfall inom hovvård väckt mycket känslor. Oro. Ilska. Polarisering.
Många av er har hört talas om hovrättsdomen som nyligen uppmärksammades, bland annat via en notis i Tidningen Ridsport. En del har följt fallet nära. Andra har mest känt av efterdyningarna – ett hårdare tonläge i kommentarsfält, stallgångar och samtal mellan kollegor.
Jag vill därför vara tydlig från början, eftersom det här är viktigt för mig:
Jag försvarar inte djurplågeri. Hästens välfärd är inte förhandlingsbar för mig – och har aldrig varit det.
Det jag däremot vill lyfta är hur ansvar och bevisning har hanterats i det här fallet, och vad den fällande domen kan komma att betyda för oss som arbetar professionellt med hästar framåt.
Det är två olika saker. Och jag menar att vi måste kunna hålla båda tankarna samtidigt.
Varför jag tar detta initiativ
Jag vet att min röst har hörts i samband med domen. Jag vet också att det kan ha uppfattats fel av vissa – som om jag skulle försvara “fel person” eller “fel handling”.
Det gör jag inte.
Det jag gör är att ställa mig kritisk till hur lätt det i praktiken verkar vara att dömas i ett brottmål, även när det finns stora luckor i bevisningen. Och om det är så rättssystemet fungerar just nu, då är det inte längre ett enskilt fall.
Då angår det hela yrkeskåren.
Vad samtalet handlar om – och vad det inte är
Det här handlar inte om:
– barfota vs skoning – metodkrig – vem som “har rätt” – att peka ut syndabockar
Det här handlar om:
– ansvar i praktiken – rättssäkerhet – vad som händer när något går fel – och hur ribban för fällande dom faktiskt ser ut just nu
Två yrkesträffar – två olika syften
För att kunna göra detta på ett seriöst och tryggt sätt har jag valt att dela upp samtalet i två separata tillfällen för yrkesverksamma.
Tillfälle 1: Vad hände – och var finns tveksamheterna?
Det första mötet kommer att fokusera på själva rättsfallet.
I lugn och saklig form går jag igenom: – vad som hände, i korthet – vad domen bygger på – var bevisningen är stark – och var den är svag
Syftet är inte att “tycka”, utan att förstå domen. Att titta på beviskedjor, antaganden och vad som faktiskt går – och inte går – att slå fast.
Utan drev. Utan polarisering.
Tillfälle 2: Hur gör vi framåt?
Det andra mötet handlar inte om domen i sig, utan om oss som yrkesverksamma.
Hur jobbar vi klokt och professionellt i ljuset av detta? – dokumentation – journalföring – kommunikation med hästägare – förebyggande arbete – gränssättning – hästens bästa i fokus – ansvar i praktiken
Här handlar det om att stärka yrkesrollen, inte att skapa rädsla.
En sak jag vill säga tydligt
Om det är så att vi i praktiken kan bli dömda:
– utan röntgen – utan tidsnära dokumentation – och till stor del på lekmannavittnesmål
… då förändras vårt ansvar, vare sig vi vill det eller inte.
Jag har länge varit tydlig med att jag tycker att vi i branschen behöver ta mer ansvar, inte mindre: Detta gäller i synnerhet oss som jobbar med barfotahovar, eftersom hovar som går utan permanent skydd kräver mycket mer omsorg för att vara funktionella. Vi behöver:
– vara proaktiva med skydd och avlastning – vara tydliga kring underlag, miljö och uppföljning – våga säga nej till hästägare som inte tar sitt ansvar
Och ja – det innebär i praktiken att vi oftare behöver erbjuda, rekommendera eller kräva skydd eller justering av underlag, i form av boots, skor eller annan avlastning. Särskilt vid barfotagång, väderomslag och hårda underlag.
Det är inte “extra service”. Det är en del av yrkesansvaret.
Det här samtalet är inte ett avsteg från den linjen. Det är en fortsättning på den.
Praktiskt: stängda yrkessamtal
Jag kommer att hålla två stängda Zoom-träffar riktade till yrkesverksamma inom hästhälsa, återförsäljare och samarbetspartners till Viahov.
För att delta i dessa samtal krävs ett medlemskap på Viahov Play inom vårt yrkesspår ProPlan
ProPlanen är ett medlemskap endast för yrkesverksamma, där vi samlar våra interna forum, yrkessamtal och gemensamma diskussioner. Det finns både gratis och premium-nivå, beroende på hur mycket tillgång man önskar – men yrkesforumet och dessa Zoom-träffar ingår även i gratisnivån.
Eftersom detta är ett stängt och tryggt sammanhang krävs en ansökan, så att vi säkerställer att deltagarna är yrkesverksamma.
📅 Tillfälle 1
Söndag 4 januari kl. 19.00–21.00 Tema:Vad hände – och varför finns det tveksamheter i domen?
📅 Tillfälle 2
Söndag 11 januari kl. 19.00–21.00 Tema:Hur jobbar vi professionellt framåt – ansvar, dokumentation, skydd och kommunikation
Den som vill ta del av domen i förväg kommer att hitta den delad i yrkesforumet på Viahov Play, tillsammans med relevant bildmaterial och sammanhang. Tillgång till forumet ges endast efter godkänd ansökan nedan.
När du blivit godkänd som medlem i PROPLAN får du tillgång till forumet och kan läsa igenom materialet i lugn och ro inför träffen. Klicka nedan för att ansöka:
Jag vet att även många hästägare följer den här frågan och undrar vad som händer i branschen.
Efter att de interna yrkessamtalen har hållits kommer jag därför att spela in ett avsnitt av min podd ”Hästsnack med Viahov” ( Podden finnspåViahovPlay) där jag sammanfattar: – vad samtalen handlade om – vilka frågor som är viktiga framåt – och hur detta påverkar samspelet mellan hästägare och yrkesutövare
Så att alla kan hänga med i vad som händer – även om man inte deltar i de interna mötena.
Jag gör detta för att: – lugna, inte spä på rädsla – samla, inte splittra – visa att det går att stå för stark hästvälfärd och värna rättssäkerhet för yrkesutövare
Följ bloggen så missar du inte kommande inlägg. Ange din e-post nedan:
Nya Trailblazer har samma typ av mjuka stötdämpande sula som de andra Equine Fusion modellerna – lika bra grepp och mönstring, lika mjuk komfort för hoven – MEN med en jättestor skillnad i FORMEN! Låt mig förklara…
Tidigare modeller av Equine Fusion (Active jogging/Trekking/Ultra och Recovery) har en form på sulan som kallas 1. Regular och 2. Slim
Det som har varit anmärkningsvärt med deras versioner av ”SLIM” är att den är skapad för lite mer avlånga, smala hovar, men ändå inte är så väl anpassad för bakhovar trots att bakhovar ofta är avlånga. Det här beror på att ”SLIM” är tillverkad för hovar som är lite TRAKT-TRÅNGA – och skon är smalare över trakterna, inte över tån.
En normalt formad bakhov är ofta BREDAST i trakterna, och smalnar av framåt, mot tån! Det här har orsakat att de gamla modellerna av Equine Fusions boots som har SLIM-sula har suttit allra bäst på lite trakttrånga framhovar, inte för normalt breda bakhovar.
Så här ser Slim-sulan ut på Active Jogging (de ser likadana ut på Ultra, Trekking och Recovery också, samt äldre modeller som All Terrain m.m)
Deras äldre Regular-versioner av sulan har suttit bra på runda eller lätt ovala hovar och har därför suttit bra på både framhovar och bakhovar. Däremot har vi saknat en sula som är lite mer åt det spetsiga hållet – en avlång sula, som sitter bättre på bakhovarna.
SKILLNADEN MED NYA TRAILBLAZER ”SLIM”-SULA
Detta är vad som nu äntligen är ”åtgärdat” med den nya skon Trailblazer! Trailblazer ”slim”-storlekar är anpassade för en hov som är lite mer avlång (cirka 1 cm längre på längden än på bredden) – men som fortfarande är BRED över trakterna så att den passar perfekt för bakhovar! Även de bakhovar som är breda i trakten! Tack Equine Fusion för detta!🙏
Såhär ser Trailblazer ut underifrån. Tån (nederst i bild) är smalare än de gamla ”slim”varianterna
Trailblazermodellen kommer också ha storlekar som ska tillverkas i ”regular”form också framöver, men då kommer Regular formade för runda/breda hovar. (Tänk ”wide” som andra bootsmodeller brukar kalla sina mer breda skor som är lika långa som de är breda)
Det kan nog ta ett tag att vänja sig vid att Regular/Slim i den nya Trailblazermodellen inte är exakt samma sak som ”Regular/Slim” i de gamla Equine Fusion modellerna.
Men om du är förvirrad, så kan du tänka att Trailblazer SLIM-storlekar är mer anpassad för friska/sunda hovar, och de äldre modellerna av Equine Fusion SLIM-storlekar är mer anpassad för trakttrånga och understuckna hovformer. Det betyder att de flesta hästar som börjar använda Equine Fusion Slim-storlekar av de äldre modellerna, brukar inte stanna kvar med den storleken när hoven har ändrat form och blivit hälsosam igen. De flesta hästar brukar ändra storlek till en regular-storlek när hoven är färdig rehabiliterad.
Är du osäker på vilken storlek du ska välja och vilken form på sulan du behöver? Ta gärna hjälp av oss så guidar vi dig! Antingen kan du posta bilder och frågor i vårt nya kostnadsfria forum BOOTSHJÄLPEN på ViahovPlay – eller kontakta någon av våra duktiga Equine Fusion återförsäljare, som du hittar på BOOTSUTPROVAR-sidan
Allt gott! Hälsningar Anna
P.S Just nu är våra testryttare på gång att ska börja prova på nya Trailblazer och jag dokumenterar och samlar in information om projeketet under tiden. Jag håller på att tillverka tutorials och instruktionsvideos om skorna. Och fram tills dess att det är klart, så kan du läsa lite mer om Trailblazer på DENNA SIDA.
Jag blir fortfarande lite förbluffad när jag tänker på det. Att guida någon att både bootsanpassa och varmbootsa – via distans – och få perfekt passform på första försöket. Men här är verkligheten:
Kundernas egna ord:
Julia: ”Superbra guidning – kändes tryggt! Trots att det visade sig behövas en avancerad varmbootsning, vilket tog längre tid än beräknat. Men jag fick hjälp tills allt var klart och bootsen passade perfekt! Känner mig trygg att varmbootsa på egen hand i fortsättningen.”
Johanna: ”Bootskonsultationen fungerade superbra. Handfasta åtgärder och feedback hela tiden. Betydligt lättare än jag trodde! Man behöver nog lite kunskap om att fila och bra verktyg. Är supernöjd med resultatet och Evo-bootsen.”
Och jag förstår deras reaktioner. För när en sko är byggd från grunden för att kunna optimeras med värmemodifiering blir ramen helt annorlunda. Alla detaljer på Evo Boots är designade för att kunna anpassas.
Varför Evo Boots fungerar så bra för varmbootsning
Jag kallar ofta Evo för sportbootsens varmsko. Inte för att det är snyggt sagt – utan för att konstruktionen faktiskt är där. Det här är en bootsmodell som är tänkt att bearbetas, formas och optimeras.
Tekniken bakom – detaljerna som gör skillnad
• Plasten: värmetålig, hållbar, formbar utan att bli sladdrig. • Dragspelet i sulan: justerbar bredd, tillåter expansion/kontraktion i steget. • Inbyggd frog spine: en ”ryggfena” i ballskyddet som efterliknar hoven biomekaniskt och styr belastningen. • Stabil front – flexibel bakdel: precis som hovens arkitektur (hovben → stabilitet, mjukdelar → flex). • Individanpassning: asymmetrier, bockhov, understuckna hovar, breddskillnader, längdskillnader – allt går att lösa. • Permanent skoning? Inga problem – Evo kan även extraknäcka som limsko vid behov. • Ortopediskt beslag? Wide branch, wide toe, roller shoe, extrem breakover, natural balance – materialet tillåter justeringar utan att kompromissa med hållbarhet.
Det här är hovslagarens drömsko – fast i hovbootsform. Gillar du att forma skon efter hoven? Då är det här rätt verktyg.
Resultaten i fält
Det här är anledningen till att användare rapporterar samma sak – om och om igen:
• “Hoven breddar sig snabbt.” • “Hästen bygger mjukdelar.” • “Bootsen sitter som fastsvetsade, även i snö, is och terräng.”
Och ja – du kan brodda dem. Med riktiga brodd.
För tunna eller känsliga sulor rekommenderar jag en 4 mm dampening pad – stabilitet + stötdämpning utan ömhet.
Distansutprovning – tillgänglighet i hela landet
Det här är nog det jag blir mest glad över.
Att jag kan hjälpa hästägare i hela Sverige, oavsett geografi. Rådgivning, varmbootsning light, broddning – allt går att lösa digitalt. Med rätt foto/filmunderlag, tydliga steg och rätt verktyg kan hästägare göra mer än de själva tror.
Men… jag hinner inte hjälpa alla själv
Och här kommer den viktiga delen:
Vi behöver fler yrkesproffs som kan detta.
Evo är inte ”bara en boots”. Det är en teknik. En metod. Ett hantverk.
Lägger du till detta i din verktygslåda – som hovvårdare, bootsutprovare eller terapeut – så kan du:
• hjälpa fler hästar • leverera högre kvalitet • lösa svårare fall • öka omsättningen i ditt företag
Det här är kunskap som blir allt mer efterfrågad – och som verkligen gör skillnad i hästars liv.
Är du hästägare och vill lära dig mer? Kom in och diskutera i Bootsguidenpå Viahov Play. Det är där jag svarar på frågor – så fler kan ta del av lösningarna.
Är du yrkesverksam så vill jag att du fyller i formuläret på DEN HÄR SIDAN Jag hör av mig så fort jag kan för att lära dig allt jag vet om varmbootsning och professionell bootsutprovning!
Det här inlägget handlar om En populär barfotagrupp och “lång tå”-missförståndet…
Ett skolboksexempel på när korrelation förväxlas med kausalitet.
Disclaimer: Jag är inte helt insatt i hela deras behandlingsprotokoll. Jag utgår enbart från det de har publicerat offentligt, tillsammans med min egen kliniska erfarenhet och biomekaniska kunskap. Detta är mina personliga observationer, inte en intern beskrivning av deras metod.
En välkänd barfotagrupp från England — omdiskuterad om omdebatterad eftersom de gör väldigt tvärsäkra påståenden utan vetenskaplig grund — hävdar:
“Korta tår är farliga i fångrehab. Långa tår är säkrare.”
Fel mekanism. Fel variabel. Fel slutsats.
Det verkliga problemet är inte tån — det är trakterna.
Mönstret hos många fånghästar
Höga trakter + tåkortning = • högre palmar/plantar-vinkel • ökat tryck på hovbensspetsen och circumflexa artären • ökat tryck på inflammerad/tunn sula • minskat blodflöde dorsalt i hoven • mindre tillväxt i tåväggen, mer i trakterna • mer smärta • större risk för rotation eller penetration
Sänker man trakterna händer motsatsen:
• trycket på hovbensspetsen och sulan sjunker • rotationen bromsas • hästen får omedelbar lättnad • mer jämn tillväxt i tå och trakter • kapseln kan realignera när nytt horn växer ut
Och detta sker oavsett tålängd — så länge hästen tas ur den systemiska inflammationen och grundorsaken till fången åtgärdas (t.ex. foder, insulin, stress eller andra triggers).
Var missförståndet uppstår
Gruppen ser att:
• deras hästar förbättras i deras rehabprotokoll • tån är lång och trakterna är låga
…och drar slutsatsen:
“Den långa tån är en stor del av orsaken.”
Det är den inte.
Förbättringen kommer från allt annat:
• korrekt sänkta trakter som gradvis “de-roterar” P3 • boots och mjuka sulor som fördelar trycket bakåt i hoven • boots/pads som skapar rocker och dämpning • strikt lågsockerfoder • kontinuerlig rörelse på ett track-system • flockliv → lägre stress → lägre kortisol → mindre risk för nya anfall
Det är dessa faktorer som skapar läkning.
Den långa tån är bara en passagerare.
Varför en lång tå “funkar” i deras system
Deras miljö kompenserar för en biomekaniskt sämre tå:
• boots, pads och mjukt underlag (sand) minskar punkttryck och fördelar belastningen bakåt i hoven • stråle (strålfåror) + elastisk puta aktiveras → bättre blodflöde och hornproduktion • lågsockerfoder → färre insulinspikar • rörelse → bättre cirkulation och förbättrad sockeromsättning • flockliv → mindre stress, mindre kortisol → mindre risk för återfall
Hästen blir bekväm trots den långa tån — inte på grund av den.
Att låta en fånghäst gå i flera månader med en lång, framåtskjuten tå — “Kalle Anka-tå” — är aldrig neutralt. Det orsakar:
• försenad överrullning • ökat dorsalt lamelltryck och potentiell smärta • ändrat rörelsemönster • kompensationsproblem i bog, rygg, nacke etc • ökat drag i djupa böjsenan
En korrekt överullning är inte aggressiv. Den är strategiskt placerad för att minimera DDFT-belastning och centrera kapseln runt hovleden.
Om tåkortning – det är inte svart eller vitt
Det är viktigt att klargöra att jag inte förespråkar aggressiv tåkortning. En tå kan absolut kortas på ett sätt som blir skadligt — särskilt i en inflammerad fånghov.
Dorsala hovväggsresektioner har historiskt använts för att avlasta lamellerna — men vi vet också att för mycket raspning dorsalt försvagar hela kapseln. Dorsalväggen är en stabiliserande struktur. Tunnas den ut mycket försvagas hela hovkapseln och vi kompromissar med saker som:
• strukturell integritet • hävstångsresistens • korrekt kraftöverföring genom lamellerna
Hemodynamiken i hoven bygger på stabil struktur + korrekt belastning.
Därför är invasiv tåverkning aldrig harmlös — särskilt inte vid aktiv inflammation.
Poängen är inte “kort tå är bra” eller “lång tå är bra” — utan:
Hoven behöver en biomekaniskt korrekt ÖVERRULLNING.
Varken extremt kort eller extremt lång. Bara funktionell — rätt placerad i förhållande till hovens rotationscentrum.
Det gäller både fånghästar och friska hovar.
Slutsats
De observerade:
Kort tå + hög trakt = sämre. Lång tå + låg trakt = bättre.
Och gav tålängden äran.
Den verkliga mekanismen är enkel:
Sänk trakten → minska trycket → stabilisera kapseln → flytta belastning bakåt med mjukt underlag/pads/boots → hästen förbättras.
Rätt variabel korrigerad. Fel variabel hyllad.
Klassisk förväxling av korrelation och kausalitet. Babyn åkte ut med badvattnet.
Avslutande kommentar
Detta är inte riktat mot enskilda personer eller deras intentioner. Det är en analys av biomekanik, terminologi och orsak–verkan-logik baserat på deras offentliga material. Målet är tydlighet — inte konflikt — och att hjälpa hästägare att förstå laminit och hovrehab med större precision.
Ett konkret exempel
Här nedanför är en bild på av mina pågående kundcase – ett arabsto som tidigare haft fång- som en påminnelse om vad som faktiskt driver läkning:
Balansverkning var 4:e vecka, Equine Fusion-boots vid behov, 24/7 lösdrift, analyserat lågsockerfoder, flockliv, konstant mild rörelse och en varierad hage som stimulerar aktivitet. Hovarna bygger snabbt upp styrka — stark stråle, stark elastisk puta, solid sula. Inga extremer: ingen för lång tå, ingen för kort, inga höga eller låga trakter. Bara balans.
Den sunda hästhållningen är grunden.
Här nedanför är några bilder på delar av deras fina fånghästvänliga hästhage och lösdrifttsystem:
Häromdagen fick jag ett mail från en hästägare som funderade på att ta av hästen järnskorna i samband med fölning. Men den här hästen var inte helt okomplicerad. Den hade nämligen haft en skada i djupa böjsenan och skador i strålbensbursan. Den hade gått med ringskor och blev direkt sämre när tån blev för lång. Därför kortades intervallet upp till var 6:e vecka.
Nu senast har hästen fått vanliga skor + snösula + två broddar i trakten → Med resultatet att vinklarna ser ”finare” ut: kort tå, högre trakt, och nöjdare hästägare.
…men detta är tyvärr en synvilla. En väldigt övertygande synvilla – ungefär som när man sätter en för stor mössa på sig själv och tycker man “ser rimlig ut”. Det håller i 15 sekunder, sen glider allt åt fanders.
Risken är extremt stor att hästen bara blir sämre med den här approachen… Jag ska förklara varför.
Frågan till mig var:
”Klarar hon barfota? Finns det boots som höjer trakten, skyddar strålen, och finns någon expert på strålbensbursaproblem?”
Det här är exakt den typ av hov jag möter ganska ofta – och som ofta hamnar i “barfotakategorin” när alla andra medel misslyckats och man måste “rädda hovarna” på dem. Svåra odds och mycket jobb! Strålbensrelaterade problem blir ofta föremål för rehabilitering inom barfota –men faktiskt, ofta blir många hjälpta av barfota med förvånansvärt stor framgång – även om såklart alla inte går att rädda. Vet ni varför?
Jo, det beror på att strålbensrelaterade problem och belastning på böjsenor ofta beror i grunden på försvagade mjukdelar → strålen bär inte för elastiska putan är förtvinad, hovbrosken är deformerade av felaktig belastning under lång tid.
Kaudal kollaps – på fackspråk – helt enkelt.
(På vanligt språk: ”allt där bak har gett upp”)
När strålben och böjsenor skadas så blir allt mer extremt och mer allvarligt. Man löser inte problemet med att “höja trakterna” – man löser problemet genom att hjälpa hästen utveckla sina mjukdelar → som i sin tur höjer trakten.
Att höja trakterna utan att stärka eller stötta mjukdelarna är som att sätta en människa i rullstol för en stukad fot. Ja, det slutar göra ont direkt. Men du sabbar rehabiliteringen fullständigt, och att lära sig gå igen kan bli svårt.
Här är några vanliga symptom på att det är påväg åt fel håll:
• Hoven blir snabbt känslig när den växer sig längre
• Hästen blir sämre sista veckan eller två av skoningscykeln
• Hoven ser ”fin direkt efter skoning” → men blir ändå successivt sämre i hovformen över tid
• Hästen kan få återkommande låggradig och ”diffus” hälta eller rörelsestörningar
• Den kan få inflammationer i hovleden/strålbensbursan
• Hästen har ofta svårt att lyfta hovarna, speciellt bakhovarna
• Spänningar i rygg, SI-leden, nacke – hela överlinjen protesterar
• Hästen blir tung/stökig att rida och “ramlar” framåt – försöker springa ifrån smärtan
Och den stora klassikern:
Den traditionella (hälöppna) järnskon maskerar bara problemet. Den läker inte. Den bygger inte upp mjukdelarna i hoven. Den skjuter problemet framåt.
Lite som att sopa skiten under mattan och säga “det är rent nu”.
När mjukdelarna är totalt förtvinade klarar hästen i regel inte 6 veckors intervaller.
Oftast inte ens 5.
4 veckor borde vara praxis i denna typ av rehab.
3 veckor i svårare fall om hoven växer mycket – särskilt vid NPA eller strålbenstryck.
Och går hästen barfota kan man t.om behöva gå ner till varje/varannan vecka om tillväxten är hög.
(Har hört att i England har man 5 veckor som standard skoningsintervall. Här kör de flesta fortfarande 7–8 veckor och hoppas på det bästa. Spoiler: mjukdelarna bryr sig inte om våra traditioner.)
För att få ordning på den här typen av hovar krävs:
• korta intervall – konsekvent
• flexibel sko/boot som ger hovmekanik och korrekt stimuli
• strålstöd/DIM/skumsulor/fotinlägg
• kilsulor när bakre delen behöver upp
• underhållsraspning för att hålla tån nere (barfota)
• rätt underlag – djup sand är rena spabehandlingen för kaudala strukturer
Kan en sådan här häst gå barfota?
Ja — om man jobbar aktivt och ger hästen stöd av rätt hjälpmedel under tiden.
Annars blir hästen bara öm, mera spänd i ryggen och riskerar att hamna i en ond cirkel.
Min rekommendation för att ens kunna ha hästen barfota blev:
Equine Fusion Active hovboots + kilad ullsula eller motsvarande större delen av tiden, även i hagen.
Ger höjd i trakten, stöd åt strålen och låter hoven arbeta istället för att ”sättas i rullstol”. Djup sand till hagen – som hästen kan stå i barfota – som stimulans för mjukdelarna.
Detta hjälper hästen att bli mer bekväm samtidigt som det tränar upp mjukdelarna.
Jag älskar att hjälpa människor hitta lösningar. Jag sitter nästan varje dag och guidar folk i ”bootsdjungeln” och ger råd inför avskoningar och hov-resor.
Därför har jag förutom min hovkurs, också öppnat en ny, gratis forumtavla på Viahov Play:
BootsGuiden!
Här kan du:
• lägga upp bilder
• få strukturerade svar om bootsanpassning
• se andras case
• slippa stå ensam med komplexa boots/sko-frågor
• och framför allt: slippa gissa
Svarar jag där kan andra också lära sig av samma tråd.
Vill du fördjupa dig mer i hovvård och lära dig underhållsverka din häst själv, mellan din hovis besök? Gå med i hovkursen pronto. Den ligger på Viahov Play. Det finns mycket matnyttigt där även för dig som redan är yrkesaktiv.
P.S Vill man ha hästen skodd med andra permanenta beslag så finns det såklart fler bra lösningar som kan hjälpa den här typen av hästar. En hovslagare med kunskap om mjukdeslssupport, vinklar och hovbalans ska absolut kunna arbeta med det. Och vi behöver mer hovisar i branschen som löser den här typen av problem – helst innan de ens uppstår. Är du en hovslagare som jobbar proaktivt med den här typen av problem?
Kontakta gärna mig! Jag skulle vilja sätta ihop en lista med yrkesaktiva som jag kan hänvisa till runtom i landet.
Det här är hela historien bakom den där hoven som väckte så starka reaktioner på Facebook – och som ledde till hatkommentarer om ”djurplågeri”, trots att hoven var mitt i en helt normal rehabprocess och hästen aldrig hade det minsta ont.
I videon går jag igenom, steg för steg: • varför hoven såg så ”brutalverkad” ut just i det läget • vad hålväggar faktiskt är – och hur jag jobbar holistiskt med rehab av det • varför tån behövde kortas så mycket för att få tillbaka balansen • vilka kompromisser man ibland behöver göra i en verklig rehab, inte en teoretisk • hur underlag, boots och ägarens insats påverkar resultatet • och hur hoven faktiskt läkte – på bara några månader Det här är ett viktigt ämne.
Bilder kan trigga, särskilt utan sammanhang. Och barfotaverkare döms ofta på just bilder – inte på funktion, inte på hästens rörelse, inte på helheten. Ibland måste en hov se ful ut för att kunna bli bra igen. Det viktigaste är alltid funktion och hållbarhet, samt hästens välfärd och bekvämlighet – inte estetik i ett ögonblick.
Min förhoppning med den här videon är enkel: mer förståelse, mindre rädsla och en mer nyanserad syn på hur hovrehab faktiskt kan gå till i praktiken. Videon finns nu på Spotify & YouTube.
Lyssna gärna på alla avsnitt av min ”Hästsnack Podd” utan reklam Viahov Play (gratis att bli medlem)
Tack för att du tittar – och tack till alla som bidrar till en mer kunskapsbaserad och respektfull hästvärld.
I det här videoavsnittet förklarar jag varför debatten om hovvård plötsligt tagit fart, varför jag valde att tala öppet om det, och vad hela diskussionen faktiskt handlar om — bortom missförstånd, läger och personliga reaktioner.
Det här är inte en attack på hovslagare.
Det är inte en hyllning till barfotaverkare.
Och det är inte en kritik av någon specifik skola, person eller metod.
Det är en genomlysning av ett mönster som går igen i hela branschen, oavsett metod, titel eller utbildning.
Jag sammanfattar det i fem kärnfrågor som enligt mig är helt centrala för att förstå varför så många hästar får problem — och varför denna debatt ens behövde uppstå.
1️⃣ Funktion och biomekanik först – alltid för hästens skull (hästvälfärd!)
Det jag talar om är inte “barfota vs skodd”.
Det är biomekanik och hovfunktion
Oavsett om en häst går barfota, med skor, boots eller specialskoning så finns samma grundprinciper:
hovledens centrering
benkolumnens linjering
överrullningens placering
stödet i elastiska putan, alla mjukdelarna och strålen
belastningsfördelning
rehabilitering när något går fel, samt förebygga redan från start
En hov kan “se fin ut” men fungera katastrofalt.
En annan hov kan se ful ut — men vara på väg mot funktion och belastningsbalans.
Det är funktion som spelar roll.
Och det är den förståelsen jag saknar brett i branschen — på skolor, på kliniker och i stall.
2️⃣ Vanliga hovproblem har blivit normaliserade – och förebyggande tänk saknas
Det här är kärnan i hela min frustration. Att man inte ser problemet i tid, bromsar i tid.
Sådant som borde vara akuta varningssignaler i en hov —
har blivit vardag.
Jag pratar om:
NPA (Negativ Palmar/Plantard)’,’Angle)
kollapsade trakter
prolapsade och infekterade strålar
dålig ML-balance (mediolateral balans) och olika åsikter om hur det bör uppnås
överrullning långt fram
hålväggar som aldrig läker
”cola-burk”-hovar
hovar som bär fel
senskador orsakade av hovens vinkel
Detta är INTE extremfall.
Jag ser det: i proffsstall, hos tävlingshästar, på utbildningsmiljöer, hos mycket kunniga hovslagare, hos barfotaverkare, på kliniker
-Och det är den normaliseringen jag kritiserar.
Inte individerna.
FENOMENET.
3️⃣ Tystnadskulturen är det största hindret för utveckling
Det här är den mest förbisedda men viktigaste punkten.
Jag får dagligen meddelanden från:
elever
hovslagare
barfotaverkare
hästägare
veterinärassistenter
… som alla säger:
“Jag har sett samma sak, men jag vågar inte säga något.”
Anledningar:
rädsla att få sämre betyg
rädsla att tappa kunder
rädsla att tappa kollegialt stöd
rädsla att bli kallad okunnig
rädsla att bli attackerad online
Och när tystnad styr mer än kunskap —
då stannar utvecklingen.
Det är tystnadskulturen jag pratar om.
Inte grupper.
Inte individer.
4️⃣ Modern forskning når inte ut – och när den gör det möts den av motstånd
Det finns gott om modern forskning kring:
hovens mjukdelar
strålens proprioception
elastiska putans bärighet och dess påverkan på palmar vinkel
sensoriska nerver i hoven
koppling mellan dåliga vinklar i hovarna och skadliga effekter på rygg och muskulatur
rehab av kollapsade strukturer
effekten av verkningsintervall
Men mycket av detta:
lärs inte ut på utbildningar
förklaras inte på kliniker
används inte i vardagen
tas inte upp i branschdialoger
Jag kritiserar inte människor.
Jag kritiserar kunskapsflödet.
Att forskning inte når från forskningsmiljön → till utbildningarna → vidare till yrket → vidare till hästen.
Här brister det idag.
Och hästen betalar priset.
5️⃣ Förändring börjar när hästfolk säger: “Nu räcker det.”
Det var oundvikligt att någon skulle lyfta detta.
Jag är inte perfekt.
Jag uttrycker mig inte alltid perfekt.
Men jag pratar om det.
Och det är viktigt – för annars står vi stilla.
Jag har kritiserat både:
hovslagare
barfotaverkare
utbildare
verkningsmetoder
… genom åren.
Inte för att “jag vet bäst”
utan för att jag står på hästens sida – inte metodens sida.
Och jag kommer att fortsätta prata om det här.
Men nu med fokus på lösningar, kunskap och biomekanik — inte strid.
⭐ Vad händer nu?
I avsnittet berättar jag att detta inte är en konflikt.
Det är början på en utveckling.
Framåt vill jag fokusera på:
👉 vad en funktionell hov är
👉 hur man kan se problem tidigt
👉 vad modern forskning egentligen säger
👉 hur vi rehabiliterar korrekt
👉 hur vi bygger en kultur där frågor är välkomna
👉 hur vi minskar läger och ökar dialog
Det finns otroligt mycket kunskap i både hovslageriet och barfotavärlden.
Tänk vad vi kan åstadkomma när den kunskapen möts istället för att krocka.
Det är dit jag vill.
💛
/Anna
P.S…och i ett kommande avsnitt kommer jag även prata om de missförstånd som uppstått kring rehab-bilden.
Ovanstående bilder på hovar är olika varianter av vad jag skulle kalla ”sjuka hovar” som INTE är enbart relaterat till en ”verkningsfråga” – Med andra ord: De här hovarna ser inte ut på det här viset för att hovslagaren/hovvårdaren nödvändigtvis har gjort ett väldig ”dåligt jobb”. Ja, jag vet att det är lätt att man skyller fula hovar på sin hovslagare idag, men jag tycker det är väldigt orättvist att göra det när hästen bär tydliga spår av andra problem som härstammar från hästens insida! Det är inte så himla lätt att få en hov att hålla ihop för att klara varken barfotagång eller skoning när den inte har rätt näring och balans från insidan…
De här hovarna i bilderna är exempel på hovar som jag möter relativt ofta i mitt jobb som hovvårdare. Många av dem kommer till min vård efter att ordinarie hovslagare nästintill ”gett upp” och hästägaren blivit desperat efter att hitta hjälp för hovarna på annat håll. Då söker de sig ofta till barfotaverkare som mig, och det sorgliga är att jag faktiskt inte kan göra så mycket åt saken med hjälp av mina verktyg, boots eller hovkunskaper. Istället handlar det mest om rådgivning kring hästhållningen, att felsöka hästens foderstat och näringsbalans.
Några av hovarna visar tecken på tunna sulor, bärrandsröta, hålväggar, spröda trasiga hovväggar, foderränder, utflytningar, blåmärken/blödningar och kraftiga utflytningar. Alla de här olika tecknen tyder på att hästen har problem invärtes – som inte din hovslagare kan rätta till, eftersom det handlar mer om din hästhållning, såsom foder, miljö, underlag och hästens interna hälsa (alltså de inre organen, mage/tarm etc)
En häst som går i alltför fuktigt klimat och aldrig får chansen att torka upp på fast underlag kan exempelvis lättare utveckla tunna sulor. Om hästen dessutom lider av näringsbrist eller obalans så har den ännu svårare att bygga tjockare sula. Det här styr inte din hovslagare över, utan det handlar om din hästhållning.
En häst som har kraftiga blåmärken på flera hovar (uppträder som röda fläckar på både hovvägg, sula, och lamellrand) och dessutom i kombination med foderränder och/eller utflytningar har högst sannolikt haft -eller har en pågående- metabolisk störning med toxiner i kroppen som orsakar någon form av inflammation i hovkapseln vilket kan ge dessa blödningar. Det kan alltså skvallra om en regelrätt fångkänning eller kraftig magstörning/förgitning som kan vara pågående eller redan övergående.
En häst som har bärrandsröta, en lamellrand som ”inte håller ihop” och skapar diken och hålrum och gropar /hålväggar, har högst sannolikt någon form av inre obalans från mage/tarm som behöver åtgärdas. Hästars lamellrand påverkas väldigt lätt när de har obalanser i sitt mage/tarmsystem. Överksott av socker i forderstaten kan skapa detta, och hästar som är lite ”insulin-okänsliga” eller insulinresistenta ser därför oftare ut såhär – men det kan också orsakas av brister eller obalanser i hästens mineralstatus.
Hästar med kraftiga foderränder, sprickor, ”kexkvalitet” på hovarna, och hovar som ”inte håller ihop” lider av näringsbrist och detta går ofta hand i hand med någon form av inre störning i hästens mage/tarmsystem och organ. Här är det viktigt att titta på varje individuell häst och stötta upp med vad just den hästen behöver. En del hästar som gått med det här under lång tid har ofta blivit så nedsatta att deras inre organ blivit överbelastade. Lever och njure har ju i uppgift att föra ut gifter ur kroppen och stötta immunsystemet. När de jobbat på högvarv ett tag så kan de bli ”trötta” och gifter och toxiner behöver ta sig ut via huden istället. Det är då hästarna börjar få symptom som mugg, regnskållor, rasp och eksem som grädde på moset. Därför ser jag dessa symptom som en helhet – de hänger ihop!
Ett symptom kommer sällan ensamt, så hästar med både hovproblem och hudproblem har ofta gått längre tid med obalanser. Det bästa är såklart att agera i god tid INNAN symptomen börjar sprida sig till andra delar av kroppen. Men min erfarenhet är att de flesta tyvärr låter det pågå under längre tid, och agerar inte på problemet förrän det har spridit sig och blivit mer allvarligt…
Det finns inga ”quick fix” grejor som magiskt fungerar på alla hästar. Jag har dock utvecklat några olika system som jag lutar mig mot för att hjälpa hästar med den här typen av problem. Självklart är en god hovvård alltid grunden – men i de här speciella fallen så måste man gå djupare än så!
Det närmaste en ”QUICK FIX” som jag kan komma – det är att använda ”Lets Get Started” örtkuren tillsammans med en kur probiotika – samt att noggrannt följa alla stegen i min ”6-stegsmetod”, som jag tidigare berättat om i bloggen. Här kan du läsa mer om det:
Vill du djupdyka mer i det här ämnet om hästhälsa och hovvård ”från insidan”?
Först och främst vill jag då rekommendera dig att du går min hovkurs på ViahovPlay.se – här finns flera avsnitt som hjälper dig att utveckla ”Hov-ögon” för att analysera hovarna på din häst och optimera hovhälsan. Som medlem kan du också få rådgivning i forumet som är anpassat för just din häst. LÄS MER HÄR
Vill du läsa mer? Jag har också skrivit flera andra inlägg som rör vid det här stora ämnet. Här kan du läsa mer om detta:
När jag första gången hade anlitat Thiago för tandundersökning på mina hästar för några år sedan, så skrev jag om detta i bloggen, (”Den bästa tandkoll mina hästar någonsin har haft!”) för jag blev så förbluffad och förvånad att han – som inte är legitimerad veterinär och därför jobbar på hästarna helt utan sedering – trots detta kan lyckas få dem så otroligt samarbetsvilliga och lugna så att de ändå kan genomgå tandundersökningen utan problem! Det hade jag aldrig trott varit möjligt innan jag såg det med egna ögon.
Jag hade ju mina misstankar om att det kanske inte skulle gå så himla bra första gången med min häst Rosie, med tanke på att hon tidigare varit misshandlad och hade extremt låg tillit till främmande män. Men Thiago lyckades på sitt speciella sätt att ”prata” henne tillrätta så hon klarade av det galant, och blev mer trygg och säker för varje gång han sedan kom tillbaka för att titta henne i munnen. Istället för att skada det förtroende vi hade byggt, så hjälpte han till att bygga in mer tillit. Det är inte alla hästmänniskor som är duktiga på det, men Thiago har fingertoppskänsla.
Det var samma sak idag, när Thiago skulle undersöka min unghäst Hilma i munnen. Hon har ju bara gjort det en gång förut när hon var liten och hon kände sig lite osäker kring utrustningen, men Thiago visade henne att det inte var farligt och hon kunde acceptera hela behandlingen utan problem.
Jag pratade lite med Thiago om den smutskastning som finns kring tandtekniker idag, då en del tyvärr ser ner på yrket och menar att man ”måste” sedera hästen för att annars missar man väldigt många viktiga saker, och kan inte ge hästen tillräcklig vård. Det finns också illvilliga personer som sprider elaka rykten som inte ens stämmer, exempelvis att Thiago skulle ägnat sig åt att dra ut vargtänder på hästar utan sedering. Det är helt befängt och jag förstår inte vad det är som får folk att hitta på sådana saker. Thiago berättar själv att han regelbundet remitterar hästar vidare till olika tandspecialiserade veterinärer när det är någon häst som behöver sederas för mer avancerad behandling i munnen, exempelvis dra ut vargtänder eller operera tandfrakturer. Han har också bra samarbete med flera olika veterinärer runtomkring, när det är klienter som behöver extra vård.
Jag har inget emot att andra regelmässigt tar ut en veterinär för att sedera hästen och titta den ordentligt i munnen, och speciellt de hästar som har lite speciella behov, men själv tycker jag att det är lite överdrivet att ha behovet att göra det varje gång om man har hästar med normala tänder utan konstigheter.
Thiago använder sig av effektiv hästkommunikation och lugnande örtsalvor på mulen på hästarna för att de ska bli lugnare och lite mer docila. -Det här mer örtsalvan var en ny grej han visade mig idag och det fungerade väldigt bra på mina hästar. (inget hokus pokus, bara eteriska oljor i kokosfett som hjälper hästarna att lugna nervsystemet lite) och därtill använder han någon typ av arbetslampa som lyser upp ordentligt längst in i munnen, en ljudisolerande mössa över öronen på hästarna, och även annan effektiv utrustning för att både kunna komma åt att undersöka, och åtgärda tänderna.
Men – framförallt så är Thiago expert på intuitiv kommunikation med hästarna och kan bara genom sitt kroppspråk och kontakt med hästarna få dem att bli mycket mer samarbetsvilliga och ge honom tillit att undersöka ordentligt. Min häst Rosie är otroligt responsiv på människors signaler och hade aldrig accepterat detta om man hade varit hård eller orättvis mot henne.
Thiago och Rosie efter behandlingen var klar
Vi pratade också om synen på tandvård på hästar i Sverige. Thiago berättade att Sverige internationellt sett har lite av ett ”rykte” utomlands. När han åker på tandkonferenser och kurser utomlands och han berättar att han jobbar i Sverige så får han ofta lite kommentarerer från de andra – och får höra att ”vi är lite speciella i det här landet” när det kommer till tandvård på hästarna. Detta eftersom många veterinärer tyvärr inte ser det som så viktigt, och på många ställen i landet är synen på tandvården att det är endast något man gör ”när man får problem” med hästens mun, som en slags korrigering, och inte något som ska utföras regelmässigt 1-2 gånger per år. Att jobba förebyggande är en annan viktig sak som Thiago tar upp – att inte symptombehandla problemen utan att istället försöka förebygga och förekomma dem.
Men varför behöver våra tamhästar så täta tandkontroller i sina munnar? Vildhästarna får ju inte det, och de verkar ju må bra? Thiago svarar att det är på grund av dieten. Vildhästar äter inte hösilage, hö, eller halm. De äter bara gräs – och de väljer inte det grövsta stråt de hittar, utan letar i första hand efter det kortaste och saftigaste gräs de kan hitta. Dessutom får de oftast otroligt mycket mer tugg-tid än tamhästarna får. Och detta konstanta gräsätandet och konstanta tuggandet gör att de i princip inte är i behov av tandvård (och de stackarna som är i behov av det, blir troligen magra och dör i förtid). Så vad vi kan lära oss av detta är: Att det bästa, det absolut bästa, vi kan göra för våra hästar, det är att ge dem mer tillgång till naturligt bete så mycket som möjligt. (naturbetesmarker med örter, och magert gräs! Inte frodigt sockerrikt gräs, ska tilläggas…)
Sedan handlar det också om vad vi ska undvika att mata dem med. Att undvika pelleterat högprocessat foder, känns också som ett rimligt antagande att det bör vara bättre för tandhälsan på hästarna, både för att minska risk för foderuppackningar men även mage/tarm-problem.
Hur tar du hand om tänderna på dina hästar? Lämna gärna dina bästa tips i kommentarerna! 👇
Hälsningar Anna på Viahov
P.S – Thiago finns i Västergötland, men han åker och jobbar med tandkoll i stora delar av Sverige – så du kan få hjälp oavsett vart du bor någonstans om det finns fler på samma ort som behöver hjälp. Kontakta honom här, och gå gärna in och följ honom på Facebook-> Golden Teeth – Equine Dental Tecnician Thiago Luiz de Paula
