Etikettarkiv: #vildhästmodellen

Hovbranschen hatar mig (del 2)

Publicerat av
1

Förra inlägget på det här temat så berättade jag lite om varför delar av hovslagarbranschen har retat sig på mina uttalanden. Återigen! Ta min rubrik med en stor nypa salt, jag skojar bara 😅. Hovbranschen kanske inte hatar mig, men ibland har det känts som att vissa i branschen har retat sig på mig onödigt mycket sista tiden.

Nu tänkte jag fortsätta berätta om en av de andra grupperna inom hovbranschen där jag tydligen har rört upp känslor den sista tiden. Jag tycker det är bättre att jag ger hela bilden än att låta folk ha sina egna feltolkningar, fultolkningar och fördomar och därför tycker jag att det är bättre jag förklarar mig så att ni kan få full kontext och slipper gissa vad som verkligen har hänt eller, ännu värre, tro på de elaka uttalanden som gjorts om mig i stängda forum av människor som hyser agg mot mig. Om vi ska prata om detta, så ska hela sanningen fram. Det här avsnittet handlar därför om Ove Lind, eller snarare hans ”klipp-metoder”.

Först och främst ska jag be om ursäkt för en väldigt onödigt nedvärderande kommentar som jag gjorde om Ove och hans följare i ett helt annat sammanhang (vilket sedermera triggade Ove att sjunka ännu lägre, med ännu värre personangrepp om mig, som nån slags ”hämnd” i sin egen grupp). Jag skrev nånting i stil med ”är du också anhängare av ove lind sekten som tycker att alla hästar ska ha kort tå-låg trakt”. Det fanns ingen agenda bakom att jag gjorde det uttalandet förutom att jag känt mig ganska bitter och trött på att han varit(och fortfarande verkar vara) så totalt ointresserad av meningsfullt utbyte av andra perspektiv än sitt eget i just den frågan, och jag var dessutom upprörd över de senaste lärorna som Ove har spridit senaste månaderna. Så istället för att sprida onödiga passivt aggressiva kommentarer som jag inte ens kan stå för i efterhand, så tänkte jag istället förklara hela historien om vad som stör mig. Ove verkar tro att jag har någon slags ”hatkampanj” mot honom, men det stämmer inte alls.. Det här handlar egentligen inte alls om Ove Lind som person, utan om den hovvårdsmetod och de tekniker som han står för, och som han lär ut till hästägare. För er som inte har hängt med i vad som skrivits av mig (och andra) om dessa metoder så kommer här en kort bakgrundshistoria så ni får lite mer kontext!

Ove har såvitt jag vet varit aktiv i hovbranschen länge. Till att börja med så var det Ove som ”hämtade” hovvårdsmetoden ”vildhästmodellen” från USA och tog den till Sverige för många år sedan (minns inte exakta årtal, men före 2005 allafall). Detta gjordes genom att i stort sett kopiera upplägget från den amerikanska organisationen AANHCP och skapa upp en svensk version som senare fick namnet SANHCP. Ove med flera, åkte alltså till USA och utbildade sig enligt AANHCP konceptet och började sedan lära ut detta konceptet i Sverige. Han var alltså en av första pionjärerna som grundlade denna organisation i Sverige innan den togs över av nuvarande ägare. På den tiden var jag en hovnördig hästägare som anlitade en av dessa hovvårdare – en man vid namn Kent Wiberg som var en av de sista av eleverna som fick möjligheten att ta åka med till USA, ta sitt diplom, och titta på de vilda mustangerna. (Numera är Kent Wiberg DAEP-hovis och har gått ifrån vildhästmetoden och jobbar på ett helt annat sätt, men han var alltså en av de första som jobbade med detta när det kom till Sverige)

Ove har därför varit inflytelserik i att skapa trenden kring barfotaverkningsmetoden vildhästmetoden i Sverige, och gjorde otroligt många föreläsningar och helgkurser för hästägare i hela Sverige för att sprida konceptet. Själv gick jag min första helgkurs för Ove någon gång runt 2005 och jag gillade hela konceptet och ville sedan fortsätta att utbilda mig ännu mer inom hovvård. Den metoden som lärdes ut på den tiden marknadsfördes bland annat med mottot att en häst ALDRIG fick vara ömfotad efter en verkning, för då hade man gjort något fel. Det utlovades också ofta att hästarna skulle få ”stenkrossarhovar” efter avskoning när hovarna hade ställt om sig och blivit korrekt verkade. På det sättet så tror jag att man i sin marknadsföring av metoden försökte att särskilja sig och ta avstånd från andra (mer plågsamma/invasiva) verkningsmodeller. ”Strasser” var ju tyvärr ett namn som redan hade blivit förknippat med sådana typer av verkningar där hästar blivit kraftigt ömfotade efteråt, och min gissning är att man ville poängtera sitt avstånd från den typen av verkningsmetod och understryka att hästarna skulle bli mindre ömfotade av verkningen, inte mer. Bara min spekulation, men det var så jag uppfattade det då.

Under årens lopp så har vildhästmodellen blivit debatterad och diskuterad bland både hovslagare och barfotaverkare, och jag har faktiskt skrivit och berättat en del om mina egna reflektioner här på bloggen genom åren. Verkningsmetodens sätt att (inte) titta på balansen dorsopalmart har blivit kritiserad, och jag har berättat lite om detta i gamla inlägg här. Jag vet också att en vanligt förekommande kritikstorm mot metoden (från hovslagarhållet) är att hästarnas hovväggar raspas så hårt att ”bärranden” inte längre är den bärande delen utan sulan får för mycket tryck.

Jag minns så väl när gick min utbildning till hovformsspecialist hos SANHCP 2013 att jag fick höra från en av mina äldre diplomerade kollegor som varit med redan ”på Oves tid” och lärt sig av honom redan vid starten, att hon var bekymrad över att verkningsmetoden hade börjat gå åt helt fel håll sedan några år, då fler och fler elever verkade hästarnas hovar så hårt att sulan blev högsta punkt. Hon menade att metoden hade blivit helt feltolkad av dessa, och att sulan verkligen INTE skulle vara högsta punkten efter en verkning, för då har man gjort något fel. Hon sa till mig att HON hade tolkat Ove Linds utbildning med meningen är att hoven ska vara ”skålad” och att hovväggen är självklart den högsta punkten på den här ”skålen” – inte sulan, och därmed ska självklart också hovväggen vara en del av viktbärandet. En hov ska således möta underlaget med hela undersidan, men eftersom den ska vara skålformad så kommer det sig naturligt att hoväggen får en hel del tryck från marken, och sulan får mest tryck ute vid ”bärranden” och lite mindre tryck in mot centrum av hoven (såvida inte sulan är helt platt såklart!).

Jag tog fasta vid detta råd från kollegan och undvek att verka bort hästarnas hovväggar så hårt att sulan blev högsta punkten och jag var noga att lämna åtminstone en liten ”kant” av väggen kvar även om jag fasade en ”mustangroll” längst ut på kanten. Därtill tog jag fasta på att hjälpa plattfotade eller ömfotade hästar att få bekvämlighet med hjälp av mjuka stötdämpande hovboots eftersom jag tidigt förstod att 1. bekvämlighet är A och O för fin läkning och utveckling av hoven och 2. Sulan absolut inte ska vara ensamt ansvarig för att bära upp hela hästens vikt, hovväggen är minst lika viktig. Jag lärde mig dock att det här inte var något självklart hos alla barfotaverkare, eftersom kritiken fanns att metoden hade börjat gå åt fel håll och tolkas felaktigt av vissa utövare. Det märkliga är att jag fick uppfattningen (från min kollega) att dessa tankegångar kom från Ove Lind från början, och att de som raspade bort för mycket av hovväggen gjorde så för att metoden hade felktolkats. Men nu verkar det som att det tyvärr är Ove Lind som har blivit mer extrem detta perspektivet i sina metoder…. jag kommer till det längre ner.

Vad gäller Ove Lind så förefaller det som att han efter startandet av SANHCP fortsatte att utveckla sin metod och startade en ny verksamhet som han kallade för ”svenska hovskolan”. I denna verksamhet bedriver han fortfarande hovutbildning till hästägare både via Facebook och via sin egen hemsida där han säljer inträde till sin egen utbildningsplattform. Och det är här mina problem med Ove Linds metoder kommer in. Fram tills för bara några år sedan så föreföll inte ”Svenska hovskolan” vara särskilt aktiv men efter att Ove Lind flyttade tillbaka till Sverige så verkar det som att aktiviteten ökade markant på hovutbildningsområdet. Detta var år 2021. Under detta året startades också en Facebookgrupp med samma namn där Ove bedrev rådgivning till hästägare, vid sidan av att han också började arbeta praktiskt med hovvård ute på olika orter runtom i Sverige. Jag samarbetade aktivt tillsammans med hans fru Iva på den tiden, som jag anlitade som medhjälpare till Viahovs växande online kundservice, där jag behövde extra hjälp för att serva Viahovs kunder med allt från orderhantering till rådgivning kring vilken storlek på boots som hästarna behöver. Iva blev duktig på bootsutprovning och hade dessutom ingående kunskaper om IT-systemet och mjukvaran jag arbetar med vilket var perfekt när jag letade efter extrahjälp till min kundservice på Viahov.

Jag har ända sedan dess försökt att hålla isär min arbetsrelation med Iva (nu har vi dock slutat jobba ihop), och mitt växande bekymmer med Oves metoder, för efterhand så blev jag nämligen mer och mer avståndstagande till Oves uttalanden om hovvårdsmetodik. Och återigen, detta handlar inte om Ove som person utan det här handlar om vad han lär ut för metoder. Man måste naturligtvis inte hålla med varandra om allt och det är helt okej att tycka olika saker, det kommer man kanske aldrig ifrån i den här branschen! Det finns ju många olika åsikter. Men jag vill vara tydligt med att jag hade aldrig brytt mig om att ägna ett helt blogginlägg åt detta ämne, om det inte var så allvarligt att jag faktiskt känner ett behov av att varna andra, eftersom jag anser det han står för är så ganska extremt. Det är inte längre på en nivå som går att vifta bort med att ”man kan vara överens om att inte vara överens.”. En person som utmålar sig själv som en sådan total auktoritet på området och som har såpass många följare och elever som tar efter hans metoder har faktiskt ett mycket större ansvar än gemene hästägare över vad som sägs! I den rollen tycker jag att man behöver ta lite ansvar för vad man lär ut, och hur det kan tolkas av andra. Vad är det då med metoden som är så bekymmersamt, kanske många av er undrar? Jag ska komma till den biten.

Det hela började för ca 1-2 år sedan, med en enkel och ganska oskyldig diskussion om vinklar/NPA och trakthjöjd och där det blev mer och mer tydligt att vi har helt olika synsätt vad gäller hovens anatomi och optimala vinklar och belastningsförhållanden. Jag har ju tidigare skrivit om att jag (med flera) har haft en del invändningar mot vildhästmetoden och utvecklats en hel genom åren, sedan vi lärde oss den. En del av kritiken var ju helt klart befogad, då det tillkommit en del nya erfarenheter och forskning inom området som blivit mer och mer välkända inom branschen. Jag blev lite förvånad över att Ove Lind verkade leva kvar i samma teorier fortfarande, där ”låg trakt och kort tå” har varit lite av en generallösning utan undantag. Av någon anledning så hade jag väl fått för mig att också Oves ”hovresa” gått åt samma håll som många andra inom branschen, men det verkade istället som han hade fått helt andra uppfattningar om vissa saker. Där någonstans började denna oskyldiga diskussionen.

Jag med flera andra kollegor försökte då att föra en konstruktiv debatt i Oves forum om detta och har bemött hans påståenden med fakta, forskning, och saklighet, och trots detta blivit både blockerade, tystade och utslängda från gruppen. Ove tolkade min och många andras kritik mot hans metodik, teorier och pedagogik som rena rama kränkningarna mot honom som person och svarade med att kasta ut och blockera folk. Ove blandade alltså ihop saker och trodde att det är personangrepp mot honom att föra en diskussion om verkningsmetoder, trots att det handlar om vad han lär ut och hans teorier om hovar. Efter att jag yttrat kritik mot Oves synsätt och verkningsmetod så fick jag mina kommentarer raderade och Ove skrev till mig privat via PM där han krävde min offentliga ursäkt. Jag tyckte inte att jag hade något att be om ursäkt för och lät saken bero, och släppte alla försök till ny diskussion för jag ansåg det helt lönlöst efter den överreaktionen.

Någonstans därefter så har jag alltså blivit blockad av Ove på Facebook och jag kunde inte längre läsa i gruppen. I skrivande stund är jag fortfarande blockad av Ove Lind på Facebook (jag kan alltså inte hitta honom där när jag försöker söka på hans namn. och all typ av diskussion med honom via Facebook är därmed helt omöjlig även om jag rent teoretiskt skulle kunna söka inträdde i hans grupp igen. Men hursomhelst har jag gett upp på att försöka diskutera med honom, eftersom det inte går att nå fram)

Den här debatten om NPA och trakthöjd kanske vore intressant att prata mer om med andra hovmänniskor, då det faktiskt finns en hel del elever och hästägare som köper Oves påståenden om att NPA är något obetydligt som man kan vifta bort. (vilket jag naturligtvis inte alls håller med om, på goda grunder). Och den här debatten om NPA, trakthöjd, elastisk puta, och anatomi förtjänar nog ett helt eget inlägg då det skulle krävas en del kontext för att förklara anledningen till varför det finns så vitt skilda meningar! Det finns skilda meningar eftersom det finns pusselbitar och kunskapsglapp som saknas för att kunna föra en vettig dialog, men om vi bara kunde få fylla i varandras glapp och få full kontext så är det högst troligt att vi skulle inse att vi faktiskt är ganska överens på den här punkten! Det är dock väldigt svårt att nå fram till, och försöka förklara någonting för en person som är så totalt investerad i att vilja missförstå eller skydda sin egen (miss)uppfattning om saker och ting. Om inte viljan finns till förståelse för att kunna se någons perspektiv – så är det fullständigt omöjligt att nå fram till en gemensam nämnare och kunna mötas någonstans. (även om denna gemensamma nämnaren faktiskt finns där, det är jag helt övertygad om. Det ligger tyvärr bara en massa missförstånd i vägen… Och jag är redo att plocka upp den diskussionen igen som sagt)

Jag tänker därför inte gå djupare in på saken just nu varför jag anser att Ove har många fel och bygger sina antagelser på missförstånd angående sakfrågan kring sina perspektiv om NPA och trakthöjd, för det förefaller sig som ganska oskyldigt i jämförelse med det här andra jag ska ta upp! På senare tid så har det nämligen börjat mer och mer att handla om verkningsstrategier som är så invasiva och riskabla att många fler med mig ställer sig frågan om det inte skulle riskera att leda till djurplågeri om elever och hästägare använder sig av den sagda verkningsstrategin och rådgivningen på egen hand?

Eftersom jag inte vill ägna mig åt copyrightbrott och stjäla bilder som inte är mina egna så har jag valt bort att använda mig av de screenshots som blivit tillsänt mig, av medlemmar från Svenska Hovskolan och som postats av Ove Lind. Men jag har alltså sett oroväckande bilder och kommentarer från Ove där han i detalj uppmuntrar till en verkningsmetod som många yrkesverksamma skulle tolka som mycket riskabelt för hästen om det utfördes i praktiken. Efter att bilderna och kommentarerna postades någon gång i somras så har jag också fått många samtal från kollegor i branschen, då oroade hovvårdare och hovslagare har uttryckt sitt avståndstagande från dessa råd och metoder som lärs ut och bekymrat sig över risken att det finns hästägare som utför detta på sina egna hästar utan att förstå att det finns stora risker med det. Jag vet också att det varit en del hovslagare som försökt att argumentera med Ove under dessa inlägg men Ove har hela tiden försvarat sig med att han har ”forskat” på hundratals hovar och vet vad han sysslar med. Det argumentet väger inte så tungt för mig, eftersom det finns gott om forskning och redan beprövad erfarenhet från verkligheten som visar på att dessa strategier innebär en stor risk att leda till väldigt ömfotade hästar samt också risken för sulläderinflammationer om hästen tillåts gå omkring på det viset barfota på olika underlag utan något slagsskydd. En sådan typ av verkningsstrategi och rådgivning som innebär så hög risk för smärta i hästens hovar bör enligt min åsikt inte delas ut urskiljningslöst på facebookforum till hästägare. redo att ”tolkas fritt”, och bör också komma med starka varningar kring att hästen högst sannolikt kommer att behöva hovskydd eller stå på mjukt underlag för att inte bli överbelastad i sin sula! Det spelar alltså MINDRE roll om Oves verkning är ”rätt eller fel” för själva hästen där & då – för även om det hade varit påkallat att göra en ”extrem verkning” på någon häst så är det fortfarande inte ansvarsfullt av en ”hovpedagog” att urskiljningslöst dela ut ”klipp här” markeringar på lösryckta hovbilder på facbook till intet ont anande hästägare som inte vet hur de ska applicera kunskapen eller strategierna på sina egna hästar ute i stallarna. Det är rentutsagt vårdslöst att bedriva ”utbildning” på det sättet ÄVEN om hovpedagogen hade haft rätt i sakfrågan.

Här har jag gjort en egen konstruktion av ”bilden i fråga”. (OBS! detta är min egen bild. Jag har försökt efterlikna Oves ”klipp-streck” så mycket som möjligt på en alldeles egen hovbild som efterliknar originalet, och det blev såhär:

Bilden som de flesta reagerat över föreställer undersidan på en hov, med relativt tunn stråle, och lite lätt trånga understuckna trakter. Ove Lind har sedan ritat en grön streckad linje i denna hoven, som löper ungefär från traktvinkel till traktvinkel (lite utanför) och en bra bit in i sulan på hoven. Den här streckade linjen som löper hela vägen längs med sulan på hoven har en ”sax-symbol” och Oves kommentarer kring den här bilden säger bland annat att linjen visar att sulan ”skulle vilja sluta” längs denna linje och att rekommenderad verkning är att man ska fasa hovens ytterkant ända in till markeringen. Han fortsätter i en annan kommentar med att säga att det går utmärkt att ”klippa direkt i markeringen” 😮😮och att ”naturlig vinkel” mot marken här är 50 grader. Och i ytterligare en annan kommentar där någon frågar efter verkningstips för att fasa bort hovväggen, så har Ove skrivit att det är viktigt att minska hoväggens kontaktyta mot marken, samt att hoväggen endast är ett hölje för blodpumpen och absolut inte en vävnad som är gjord för att bära vikt!

Dessa uttalanden gör att man som läsare kan riskera att tolka att rekommendationen är att man kan gå rakt in och klippa långt innanför sulkanten med en tång eller rasp hela vägen runtom, enligt bilden ovanför, vilket självklart är väldigt invasivt, även om det inte nödvändigtvis kommer att blöda!

Ove menar i texten att indikationen som visar på att ”sulan vill sluta” längre in, är en liten markering i sulan på tån. (Apropå detta så har jag skrivit tidigare om densamma kanten som jag kallar för ”Sole Ridge”, och jag har försökt förklara hur jag själv anser att man kan verka/fasa den kanten i tådelen av hoven.. Och det är inte alls samma sak som de här ritade strecken och råden som följer med dem, då det här är så otroligt mycket mer extremt på alla sätt)

Ovanstående bild är alltså en bild på en annan hov, men som liknar ursprungs-hovbilden väldigt mycket! Hovarna är alltså ganska snarlika i utseende, och jag har själv ritat ett rött streck med röd saxsymbol för att visa ungefär hur Oves rådgivning såg ut så ni kan få en förståelse för vad jag menar. Hade du tyckt det varit sunt att ge rådet att klippa längs den streckade kanten? Även om man inte tar tången, utan ”bara” raspar en kraftig avfasning? Hur många hästar tror du hade varit 100% bekväma i sina hovar oskott efter en sådan verkning?

Resultatet om man gör en sådan kraftig avfasning, alternativt klipper 50 grader här längs den streckade kanten kommer att resultera i att sulan blir den högsta punkten på hoven och man tar bort hela hovväggens möjlighet att bära vikt. Detta eftersom den streckade linjen går långt innanför lamellranden på hoven och långt in i själva sulan.

Ove lämnar inga tvivel om att han menar den saken eftersom han också har postat andra bilder i gruppen (jag har fått screenshots även på detta) där han visat hur den ”ideala hoven” ser ut och liknar den med en mustanghov. Bilden på den exempel-hoven han tagit fram visar en kraftigt ner-raspad hovvägg och bärrand på en hästhov. Högsta punkten på hoven är sulan, då hovväggen är kraftigt raspad ända in till insidan av lamellranden. Inte ens den vita opigmenterade delen av hoväggen når alltså ner till marken. Jag och många andra med mig anser att den typen av verkning är aggressiv, överdriven och extrem och jag har svårt att se hur det kan vara ansvarsfullt och försvarbart att lära ut den typen av verkning som en ”allmän verkningsstrategi” eller ”optimal hovvård” i ett facebookforum för hästägare.

Vissa kallar det ”strasser-verkning” även om jag betvivlar att ens Strasserverkning ser ut på det sättet (Och nu när jag ändå är ute och trampar på hovbranschens tår så kan jag lägga till några kommentarer om Strasser: Fördomen om metoden Strasser är att det utfördes en typ av invasiv ”klinik-verkning” som egentligen hade hört hemma på en rehabanläggning med gummimattor för hästarnas bekvämlighet. Men vid flera tillfällen ska alltså denna typ av verkning ha utförts av någon/några Strasserverkare som var naiva nog att utföra detta ute i vanliga stallar med resultatet extremt ömfotade hästar vilket skapade detta dåliga rykte från första start! Mer insatt än så, är jag tyvärr inte i den här metoden tyvärr. Förhoppningsvis har dessa Strasserverkare iallafall lärt sig en läxa av det som hände och har anpassat sina metoder sedan dess.)

En sak som jag finner högst märklig och intressant är detta: Ove Lind har vid flera tillfällen uttryckt att sulan naturligtvis bör vara viktbärande under hästen, eftersom sulan befinner sig under hoven. Jag håller med om den saken! Jag anser också att det vore högst märkligt att hästhoven ur ett evolutionärt perspektiv utvecklades med vävnad på undersidan av hästhoven som inte är designad att tåla någon som helst belastning! Det går emot all rim och reson att hovsulan ska vara så känsligt konstruerad att den måste ”lyftas upp” från underlaget. (Ja, naturligtvis kan den bli så känslig men det är isåfall att klassa som ett symptom på någon slags patologi i hoven)

På samma sätt finner jag det högst orimligt att verka bort hela hoväggen inkl lamellranden och se den som ”icke viktbärande”. Eftersom hoväggen befinner sig längst ner på hästens fot, så vore det väldigt konstigt om inte också hoväggen vore designad för en del av viktbärande ändamål! Så Ove Lind säger emot sig sjäv när han argumenterar att hovväggen är ett skydd och ett hölje för blodpumpen och absolut inte en vävnad gjord för att bära vikt

Man behöver inte kasta ut babyn med badvattnet
Jag vill också att ni alla ska ha i åtanke att en sak eller en person INTE är ”svart eller vit”, även om vi människor tyvärr är snabba med att antingen demonisera eller ”sätta på piedestal” och hylla saker och personer. Snälla, fastna inte i den barnsliga fällan att tro att det är ANTINGEN ELLER! Försök att komma ihåg att saker och ting har NYANSER här i livet! Jag är INTE ute efter att demonisera någon eller något! Bara för att man kan ha invändningar och kritik mot något betyder inte att man hatar det, eller att det saknas positiva aspekter.

Det kan tyvärr vara väldigt svårt för människor att förstå det ibland. Bara för att det finns aspekter av en sak eller en metod betyder således inte att ALLT är av ondo! Jag vill därför understryka att Ove Linds metoder inte är 100% dåliga, och jag vill inte vara med att skapa någon typ av häxjakt. Det finns massor av kunskaper, råd och tips från Ove som jag är 100% enig med. (liksom med många andra metoder/pedagoger).

MEN delarna som jag inte håller med om, är just nu på en sådan allvarlig nivå/grad att jag ändå känner att jag måste varna hästägare dem, för jag känner själv ett stort ansvar att flagga för saker som jag tycker är oroväckande när jag ser dem. Jag tänker inte tiga still om saker som jag tycker är allvarliga, och jag gör detta för att jag tycker att en hel del av rådgivningen som jag sett svenska hovskolan ägnat sig åt sista tiden har varit över gränserna till vad som är ansvarsfullt. Och när inte längre vanlig sund debatt och diskussion kan nå fram så känner jag att det är lite av min plikt att skriva vad jag tycker och tänker om saken med ett eget blogginlägg.

Sedan är såklart upp till var och en! Alla är ju fria att bilda sin egen uppfattning och själv ta emot den rådgivning man anser vara vettig och relevant. Jag tänker inte vara någon åsiktspolis. Alla har till syvende och sist ett eget ansvar över sina egna hästar och vilka verkningsråd man väljer att applicera på dem. Jag vill gärna uppmuntra alla människor att använda sitt egna sunda förnuft och egna kritiska tänkande alltid. Det finns något som heter ”urskiljningsförmåga”. Använd den!

Om du är en hästägare som brinner för hästvälfärd och hästhälsa och vill lära dig mer om verkning och hovvård så rekommenderar jag att du går många olika slags kurser och tar lärdom av flera olika hörn i hovbranschen, både hovvårdare och hovslagare, så att du kan plocka det som DU resonerar med och som känns vettigt för DIG. Mitt råd är att undvika att fastna i en grupp som har ”sektmentalitet” med arroganta ledare som är självutnämnda experter som ”aldrig kan ha fel” utan istället vara öppen och mottaglig för att lyssna på nya perspektiv, källor och lärare. En bra lärare är ödmjuk och självkritisk och har självdistans. En bra lärare fortsätter ofta själv att vara nyfiken på kunskap, studerar och fortbildar sig kontinuerligt. Och kunskap finns att hitta på många olika ställen, och framförallt hästen är en av de bästa lärarna – så var öppensinnad! Det är iallafall vad jag tycker.

…vad tycker du?

På återhörande
Hälsningar
Anna på Viahov

Hovvård är en process

Publicerat av
2

Jag känner att jag det har gått väldigt långsamt framåt i mitt lärande om hovar ett tag och att jag fortfarande inte har hittat alla nycklar till hovvård och hur den bör utövas för att ge hästen både bekvämlighet, snabb läkning/återställning och dessutom ”fina” hovar och hovform. Boots och skor i all ära – men målet är faktiskt en hov som är i såpass bra och sunt skick att den inte ska behöva skyddas på alla underlag. Därför behövs mer kunskaper om både hästhälsa och hovhälsa.

Missförstå mig rätt nu – jag har mer kunskap nu än för 10 år sedan och har hjälpt många hästar genom åren till finare hovar och läkt ut sprickor, strålröta, utflytningar och många andra vanliga hovproblem. Men jag tycker på ett sätt att det känns som att saker blir svårare ju mer man lär sig. Jag är fortfarande på utvecklingskurvan där man förstår att ”ju mer du lär dig – desto mer inser du vad lite du egentligen vet” Jag har de senaste 10 åren jobbat med hovar samtidigt som jag -i stort sett ensam- byggt upp ett företag med webshop för hovprodukter och boots som kräver större delen av min tid. ( Viahov AB ) Jag har många gånger önskat att jag hade haft mycket mer tid! Tid att förkovra mig i nya kurser, läsa böcker, tid att arrangera hov-events och hovträffar runtom i landet, tid att skapa fler hov-webinar, tid att konsultera fler hästägare, tid att verka fler hästar och prova ut boots, tid att prova och undersöka fler nya produkter tid (och råd) att åka på hoof-summits utomlands, tid att träffa fler kollegor och byta erfarenheter. Med mera….. (Jag letar för övrigt efter en ny person lokalt i Kinna som vill jobba deltid för att hjälpa mig på Viahov lagret. Jag hinner inte med allting själv där längre. Skicka pm om du är intresserad och finns i området)

Nu har jag börjat kika litegrann på olika hovmetoder igen och den här gången tänkte jag gå lite mer på djupet, för jag vill verkligen komma fram till ett sätt att jobba som känns både mer effektivt och skonsamt för hästen, och som dessutom är lätt att lära ut och få människor att greppa mentalt. Jag har skrivit lite om olika hovmetoder i bloggen tidigare. Nyss kollade jag lite snabbt på TACT och insåg snabbt att det var nog inget för mig. Det var för aggressiv verkning. Men HGM verkar intressant att studera mer av. Jag gillar ju filosofin bakom och kommer nog hämta fler av deras idéer.(använder ju redan liknande tänk därifrån som jag känner igen sedan förut. Så allt är inte nytt). Jag kommer att skriva mer om detta längre fram när jag har jobbat lite mer praktiskt med det och har lite mer att berätta om det. Men en av de saker jag gillar och kan berätta redan nu är att man har stort fokus på hästens bekvämlighet, en snabbare process i att hjälpa hästen”ställa om” sin egen hovform till det bättre och är ha respekt för att processen är viktigare än att hoven måste se estetiskt ”snygg” ut under den tiden…Det kommer med tiden.

Det finns nämligen en viktig aspekt inom hovvård som jag tycker är himla viktigt men som förvånade nog ofta förbises och det ju just detta ! – Hur lång tid det tar för hoven att förändras. Alltså ”PROCESSEN”…. De flesta är ju införstådda med att omställningen av en hov är en process. De flesta förstår att det tar en viss tid för hoven att läka och ställas om, och det pratas mycket om det att den själv behöver växa ut ny hovvägg och sula som är starkare/rakare/bättre än den tidigare. Men varför pratar vi inte lite mer om hur lång TID en hov behöver under den här processen? Varför jämför vi inte detta när vi jämför olika metoder? Detta är ju verkligen något som kan göra en metod bättre än en annan metod. Vissa hovvårdsmetoder verkar ju fastna i en process av flera år och vissa andra har hittat nycklar till en betydligt snabbare utveckling.

Exempelvis:
Metod 1 kanske är bra, och ger en läkning av hoven på sikt, medan Metod 2 gör samma sak fast mer än dubbelt så snabbt – och dessutom med en högre nivå av bekvämlighet för hästen. Varför då klamra sig fast vid Metod 1 ? Det är så många hovvårdare i den här branschen, både hovslagare och barfotaverkare, som klamrar sig fast vid det enda som de känner till för att de vet att det fungerar och känner sig trygga med detta – men tar sig inte tid eller intresse för att undersöka hur en annan approach eller teknik eller verktyg kanske gör processen både kortare och mer bekväm för hästen.
Jag tycker det är bra om man kan vara ödmjuk nog att våga ta till sig nya idéer om det finns indikationer på att det är bättre för hästen.

Det är snart en hovkonferens på G i landet, med fokus på barfotaverkning.

De arrangerar dessutom ett SM i hov-verkning. Jag är skeptisk till idén att tävla i verkning. Det känns lika dumt som att ha tävlingar i Hovslageri nästan. Eftersom hovvård är en process med fokus att förbättra prestanda, hovfunktion/hovhälsa och prestation över tid- så hade man isåfall behövt bedöma PROCESSEN – och inte en enskild verkning. En väl utförd verkning säger nämligen inte mycket alls om hur snabb eller skonsam processen är för hästen eller hur funktionella hovarna är. Det blir bara en ”ögonblicksbild” av en utförd skulptering. Som om det är konstnärer som ska skulptera det vackraste föremålet.

Nu vet jag inte om HUR de kommer att bedömas för sitt arbete men om det är hur estetisk hoven är, så säger ju inte det så mycket om hur hög prestation den har eller hur snabbt den kommer att utvecklas till en högre prestanda. Eller hur lång tid det kommer ta. Hur man bedömer verkning eller skoning kan ju därför riskera bli mer av en ”skönhetstävling” när det i själva verket skulle behöva vara mer av ett bruksprov för att ha någon nytta alls i verkligheten. En snygg hov är inte värt så mycket om den inte går att använda eller om verkningen saktar ner utvecklingen av läkning och utveckling, istället för att skynda på processen. Ibland kan ta ju ta ett par verkningar för hoven att balansera upp sig och hästen behöver röra på sig däremellan. Som sagt! Jag vet ju inget om hur de kommer att göra dessa bedömningar! Så det kan hända att det bara är jag som är trångsynt och onödigt negativ. Men jag har lite svårt att se hur en sådan tävling kommer att kunna bli rättvis och givande. Jag är öppen för att jag kan ha helt fel så det blir spännande att få höra om resultatet av detta 😅

Vad tycker ni? Kommentera gärna

Vilken barfotaverknings-metod är bäst? Min egen hovresa mellan metoderna…

Publicerat av
2

Nu ska jag prata om något som är lite smått kontroversiellt i barfotavärlden, och det är skillnaden mellan olika barfotaverkningsmetoder och det som jag tycker fungerar bäst för hästarna

Det här är baserat på mina egna erfarenheter av att arbeta med hovar professionellt i snart 10 år och varit en dedikerad hovnörd i över 16 år. Jag har gått flera olika kurser och utbildningar inom området och börjar se lite tydligare skillnader mellan de olika metoderna, och hittat en väg som jag tycker passar mig bra, även om det nu känns som att jag har blivit nybörjare på nytt igen och fortfarande känner mig som en elev.

När jag först börjad att nosa på det här med  barfotaverkning år 2005 så var det kunskaper hämtade direkt från AANHCP i USA som togs hit av eldsjälar och hovnördar som mig själv. Jaime Jackson skapade detta koncept i USA för att efterlikna de vilda mustangernas ökenhovar som var så starka och fina.

Därav tekniken ”mustang roll” som säkert många har hört talas om. Det är en av teknikerna som används i verkningsmetoden. På utbildningen till Hovformsspecialist som jag senare gick år 2012 så påminde verkningsmetoden ganska mycket om detta, eftersom utbildningen grundade sig på AANHCP’s teorier. Hovforskaren Robert Bowkers teorier stödjer även detta sätt att verka hoven på och hans material används i utbildningen som jag gick.


Det här sättet att verka hoven på fungerar jättebra för väldigt många olika typer av hästar och hjälper många att läka ut problem i hovarna, allt från sprickor till understucken hovform och utflytningar. Det resulterar ofta i starka fina och välformade hästhovar som tål att gå barfota efter en övergångsperiod, ofta ihop med användningen av barfotaboots vid behov.(vi har som bekant mycket vägar med bergskrossmaterial här i Sverige och på dessa underlag klarar nästan inga hästar att arbeta barfota, att skydda hoven är oftast nödvändigt då)

Jag vill inte slå ner på metoden eller sprida några missförstånd här, för det finns så många positiva sidor med detta sätt att sköta hovarna på, att det är värt att lyftas. I synnerhet då man jämför denna metod med andra betydligt mer invasiva och rigida verkningsmetoder som förekommit. (Ni känner säkert till Strasser). Den senare metoden spred sig fort men fick snabbt ett dåligt rykte på grund av att verkningen som gjordes ute i stallarna var ofta av samma typ som Veterinären Dr Strasser gjorde på sin klinik (där alla hästar gick på rehab på lösdrift med mjuka gummimattor 24/7) Med andra ord, eleverna till Strasser skapade klinikverkningar ute i stallarna och lämnade sedan hästarna helt utan hovskydd efteråt, vilket fick följden många ömfotade och halta hästar som inte klarade den extrema verkningen. Klart att det blev ett ramaskri. Och ett extremt dåligt rykte för hela verkningsmetoden. Jag är inte på något sätt speciellt insatt i hur verkningen utförs men ryktet säger att man hade en idé om att hovarna skulle stöpas om till en viss förutbestämd form och storlek, och man skapade skålform på hoven och skar i levande sula för att skapa denna skålform i hoven, vilket ibland kunde resultera i att man verkade fram blod i hoven då sulan var för tunn för detta. Återigen, så vet jag inte om detta stämmer, men det är vad jag har hört ryktas om metoden. (Till Strasserverkningens försvar kan jag också tillägga att elevernas tolkning och utförande av metoden inte alltid är representativt för själva metoden i sig. Det kan ju vara så att man totalt har misstolkat Strassers syfte och metod, och därigenom har det skapat onödigt lidande för hästar som eleverna har utfört dessa misstag på, och det kanske inte alls var meningen från början att det var så det skulle utföras)

Men över till vildhästverkningen igen.

Med bakgrund till det här dåliga ryktet från Strasser som spred sig till alla barfotaverkare så var det såklart väldigt väldigt viktigt att de verkningsmetoder som ville skapa sig en egen legitimitet visade att de tog starkt avstånd ifrån detta invasiva sätt att verka hoven på. Vildhästmodellen marknadsfördes för 15 år sedan som en skonsam metod som absolut INTE skulle få resultera i en häst som var mer ömfotad efter verkningen, och en metod där man absolut inte går in och skär i hovens levande sula. Man tar endast bort den hovvägg som är ”förvuxen”, död sula, och material som hade slitits bort på naturlig väg, om hästen hade levt ett naturligt liv i det vilda med mycket rörelse över varierat underlag. Och det var just denna approach till verkning som gjorde att jag intresserade mig för metoden och senare även valde att gå utbildningen till Hovformspecialist (en utbildning som alltså bygger på teorierna från vildhästmodellen men som inte längre kallas för vildhästmodell, eftersom detta skapade en hel del missförstånd. Meningen är ju inte att skapa ökenhovar på alla hästar, tvärtom så ville man ju ta hänsyn till hur den individuella hoven såg ut, och inte framtvinga något speciellt mått eller form på hoven på ”konstgjord” väg)

Tack vare denna utbildningen och mitt arbete så har jag kunnat hjälpa otroligt många hästar att få finare och starkare hovar än de någonsin haft förut på ett skonsamt sätt. Med barfotaboots som hjälp så kunde jag hjälpa många hästar med övergången från skodd till barfota på ett skonsamt sätt. Fördelarna att gå barfota och att få täta verkningar kan trolla bort de mest svåra hovproblem som man i hovslagarvärlden har väldigt svårt att hantera utan metall, spik och diverse material. Även många hovslagare av den äldre läran är ju medvetna om barfotagångens fördelar och kallar fortfarande skon för ”ett nödvändigt ont”. Med hjälp av barfotaboots så behövs inte detta ”ont” som någon nödvändighet längre. Man kan ju få ut det bästa av två världar!

En av de saker som jag lärt mig är att hjälpa hästen läka ut sina hovsprickor. Det går utmärkt bra att läka ut dessa endast med hjälp av regelbunden hovvård och barfotagång (med boots som skydd vid behov som sagt) Men även strålröta, trånga/klämda trakter, deformerade fånghovar (obs, ej akut stadie), hålväggar, och olika typer av utflytningar. Det handlar i stort sett om att låta hoven själv få ställa om sig i sin egen takt efter sina förutsättningar. Hoven är suverän på självläkning om man bara stöttar den på ett naturligt sätt och om den har en sund hovtillväxt. För att kunna hjälpa hästen med detta fick jag lära mig att tänka holistiskt kring hovvården. Det var inte bara själva verkningen, utan allting runtomkring hästens skötsel som skulle bidra till bättre hovkvalitet, allt ifrån foder till motion. Detta eftersom hoven är beroende av näring och korrekt stimuli för att kunna läka sig själv. Det gör stor skillnad på hovkvalitet och läkning om man ser till HELA hästen och tänker holistiskt. Hovvård för barfotagång i kombination med korrigering av foderstat, motion och massage kan göra underverk med en häst och det är den här holistiska approachen som är så revolutionerande och som jag tror är anledningen till att barfotaverkning har blivit så otroligt populärt och har hjälpt så många hästar.

Jag vet att det är lätt att få lite hybris när man precis har lärt sig något nytt som verkar vara så mycket bättre än förut och som ett nästan revolutionerande sätt gör ”omöjliga” saker möjliga igen, och när man får så många bevis på sin framgång. Och jag kan lugnt säga att jag har haft släng av denna hybris, när jag insåg att jag endast med hjälp av dessa relativt enkla medel kunde hjälpa allt ifrån ”kroniska” fånghovar, läka ut ”kroniska” sprickor, och återställa hovar som från början sett ut som katastrof, till att bli riktigt fina, välformade och välfungerande! ( se gärna inlärningsdiagrammet längst ner så förstår du att jag var i stadiet ”Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know”)

Hovformsspecialistutbildningen har växt fram som den (i min vetskap iallafall) största i Sverige för att utbilda barfotaverkare i vårt  land. Och generellt sett så tycker jag att hovformsspecialister verkar erhålla ett ganska gott rykte runtom i landet. Det är visserligen fortfarande många som associerar det med plågsamma strassermetoden och drar hovformsspecialisterna över samma kam. Det kan alltid bli bättre. Men jag tycker ändå att det är en väldigt stor skillnad idag, jämfört med ryktet som barfotaverkare hade för 10-15 år sedan då detta fortfarande var mer nytt. Det är ändå ett bra betyg för själva utbildningen tycker jag.

En bidragande orsak till detta kan också vara att vi faktiskt också har startat en branschförening (Svenska hovvårdares riksförbund) som bland annat jobbar med att städa vårt rykte i branschen och försöka hjälpa till att höja de seriösa och utbildade barfotaverkarnas yrkesstatus i landet. (Är du yrkesarbetande hovvårdare? Gå med i föreningen!)

Så tillbaka till vildhästmodellen.. Även om den här metoden är väldigt bra och har hjälpt MÅNGA hästar, så finns det stora förbättringspotential, och en hel del kvar att önska av den. Som en sann hovnörd och vetgirig, så insåg jag att det fanns mer kvar att lära även efter att jag avslutade utbildningen och min jakt efter kunskap har fortsatt att driva mig vidare. Trots hybris och naivt självförtroende så insåg jag att det är mycket som jag fortfarande inte vet och jag har en ganska ödmjuk grundinställning till kunskap och tänker att man aldrig blir fullärd.

De svagheter som jag och några av mina kollegor upptäckte och pratade mycket om med den här metoden handlade om de hästar som inte fungerade bra i sina hovar, trots flera års barfotagång och minutiös verkning och holistisk behandling med rätt motion, näring och andra behandlingar, samt användande av hovskydd(boots) vid behov, och allting sköttes enligt konstens alla regler. Det kunde oftast ta sig i uttryck som hovar som måste verkas ofta (max var femte vecka, eller ännu oftare) för att inte flyta ut i tårna. Platta sulor. Trånga trakter som gärna ville bli åt det understuckna hållet, och som det var svårt att få att bredda sig helt trots att man gjort allt ”enligt boken”. Hästar som ”tassade” och tog lite kortare steg än de gjorde när de gick skodda, på hårt underlag. Hovar som lätt började flyta ut och bli obalanserade om man drog ut på intervallet. Först trodde jag att det var normalt, att alla hästar inte kunde få perfekta ”stenkrossarhovar” och bli runda, skålformade, och i bra balans med stora flytande steg och accepterade detta som en naturlig begränsning och hästarnas individuella olikheter. Men efter diskussioner med kollegor, hovnörderi-träffar, och djupdykningar i andra olika hov-läror och metoder, – så blev det till slut mer och mer öppenbart för mig vad problemet var!

Nu har det utkristalliserat sig ganska klart och tydligt att det som jag saknade i denna metoden är exakt det som vildhästmodellen har fått kritik för ända sedan den ”lanserades” i Sverige. Den korta beskrivningen är: Det saknas metod för att avgöra och korrigera den korrekta trakthöjden, eller tå-axel balansen. Redan när vildhästmodellen lanserades i Sverige och började  användas så fick metoden kritik för att den väldigt lätt skapade ”bakåtbruten tåaxel” hos hästarna eftersom man ofta tog ner trakterna, genom att man verkade ner hovväggen till sulans nivå. Det enda försvaret mot kritiken var att hoven ”naturligt” skulle ställa om sig till korrekta vinklar efter en omställningsperiod. Många hästar gör nog det också, men inte alla.

Hovarna blev visserligen oftast fina och kunde läka ut sina sprickor, bredda sina trakter till stor del och få starka strålar tack vare barfotagången och de täta verkningarna men metoden med kraftig mustangroll och den felaktiga vinkeln kan alltså också riskera att skapa en avlång hovform som lätt flyter ut i tårna, blir lätt platt i sulan i tån och måste hållas tillbaka konstant med täta verkningar för att inte flyta ut och bli i obalans. (ibland med sprickor och hålväggar som följd)

Under en lång period så trodde jag alltså att detta var helt normalt. Och jag hade inte någon kunskap eller verktyg hur jag skulle läsa den typen av hov eller hjälpa den på annat sätt än att verka hoven ofta och korta in tån – vilket ju löste problemet på kort sikt och höll sprickorna borta och hästägaren nöjd.

I metoden vildhästverkning så får man bland annat lära sig att ta ner hovväggen till sulans nivå. Och det här fungerar oftast bra, men det kan som sagt skapa problem om hoven får en negativ vinkel. Trakthöjden måste vara i balans med höjden på tån och väldigt ofta så kan man därför inte sänka trakten helt till sulnivå, och i synnerhet inte på hästar som bygger mycket material i tån, som man lämnar kvar, för då måste man först ta bort det överflödiga materialet i sulan i tån. Jag fick lära mig den gyllene regeln att aldrig skära i hästens friska sula. Detta resulterade i att vissa hästar som faktiskt bygger en hel del frisk sula i tån riskerar att få en negativ vinkel när man tar ner traktväggen till sulnivå och trakten blir för låg i förhållande till tån. Detta resulterar i att sulmaterialet i tån pressar fram hoven som en pizza-deg och den blir mer avlång, istället för mera rund, vilket minskar skålformen som man är ute efter. Hovväggen är rörlig och kan flexa tillbaka, men den gör inte det om det finns för mycket sula i tån som håller emot.


Även konceptet med mustangroll är något som inte alltid är så bra för hoven. I synnerhet inte på sidorna där hoven behöver ha sin tjocka hovvägg för att hålla ihop. Ofta resulterar detta i att man tunnar hovväggen på tok för mycket, hela vägen runt. Detta kanske skapar en utseendemässigt ”snygg” hov, men det blir speciellt problematiskt på hästar som redan har dålig hovkvalitet med tunna väggar. Det blir ännu lättare för hoven att bli avlång. Fördelen är att man kan få bukt med utflytningar relativt snabbt och enkelt, samt även sprickor. Men samtidigt så har man tagit bort viktigt stödmaterial i hovväggen som hästen behöver, och kanske t.om format hoven så att sulan är den högsta punkten i hoven, vilket kan göra hästen ömfotad på hårt material och den behöver ha boots på sig.

Dr. Bowker har tidigare rekommenderat att verka bort allt material i hovväggen som är utanför den vita linjen! Det här kanske måhända är bra för hästar i rehab, som en slags ”klinikverkning” där man korrigerar något. Men en frisk hov ska man inte ta bort så mycket material från hovväggen på, det är min åsikt. (jag följde aldrig det här extrema rådet från Bowker vill jag nämna, utan försökte spara mer av hoven)

Jag vill inte misskreditera Dr Bowker. För hans forskningsmaterial och kunskaper om hovens anatomi är mycket läsvärt och han har lagt ner otroligt mycket tid på forskning och studier om hoven som är väldigt intressant! Detta kan ingen ta ifrån honom och han har betytt otroligt mycket för kunskapen om hovens anatomi!

När den nya trenden ”HGM-trim” dök upp på Youtube som ett fenomen var det nog lite av en reaktion på att många hästar hade blivit öververkade i trakten. Därför svingade pendeln över till en ny metod som uppmuntrar till att i princip inte verka trakten alls, och låta allt vara kvar utom tån, som skulle kortas. Det var en hel del som provade tekniken och en hel del av de som hade haft negativa erfarenheter av ”vildhästverkning” tyckte att hästarna funkade bättre, nu när de sparade ut en hel del trakt. Vissa som testade fick dock katastrofala resultat, med väldigt ömfotade hästar och hovmaterial som blev i stor obalans. Jag tror det var anledningen att detta endast blev en ”fluga” som fort försvann från blickfånget.

Det finns självklart fler andra metoder inom barfotavärlden men jag tänker inte gå igenom dem alla nu. Jag har inte heller personlig erfarenhet av dem alla.

Efter många diskussioner och erfarenhetsutbyte med kollegor, speciellt Linda Karlsson i Björektorp, så kom vi fram till att det här problemet kräver att vi ändrar på sättet som vi verkar dessa hovar. Linda Karlsson, också en hovnörd av rang, har utvecklat sin egen metod av verkning efter att ha influerats av allt ifrån hovslagare, 4-point trim, hovterapi, och massa hovkurser (även hovformsspecialist) hon har gått samt sin egen erfarenhet och är en av de hovvårdare som jag ser upp till som en av de främsta i landet. (under utbildning till Godkänd Hovslagare nu också!) Jag förstod att hon var någonting på spåren när hon inte bara hjälpte sina kunders hästar, utan också hjälpte bland annat en hovformsspecialist med sin egen häst och hjälpte hästen att länga steget, och sluta ”tassa fram” och ömma bland annat genom att skära bort material i hästens sula och några få enkla rasptag på rätt ställen. Linda har för övrigt hjälpt mig med mina hästar också och visat gång på gång hur rätt balans i hoven utgör massiv skillnad.

Det här sättet att verka hoven på som Linda sysslar med innebär att om man balanserar hoven på RÄTT sätt, så behöver man oftast inte komma ut och verka den lika ofta. Om hoven är bra balanserad och hästen rör sig mycket så kan man t.om finna att man kanske bara behöver underhållsverka den några gånger per år! Jag kunde inte riktigt tro på att en verkningsmetod kan göra så stor skillnad. Jag var ju van vid att behöva boka mina kunder med MAX 5 veckors mellanrum för att inte tån ska flyta ut och hoven bli helt obalanserad!

Efter ny kurs med en känd hovslagare fick jag en ny ”ögonöppnare”. På denna kursen så uppmuntrades vi att läsa av balansen mellan tå-trakt och även sänka tån om möjligt, för att skapa en bättre vinkel. Jag hade svårt, väldigt svårt, att acceptera detta eftersom jag lärt mig att gå in i levande sula i tån är ”big No No”, och en del av mig ville avfärda alltihop och jag hade svårt att ta till mig hur jag skulle kunna implementera detta i mitt arbete. Jag hade fått lära mig att det kan riskera göra hästen mycket ömfotad. Det kändes som jag var ute på väldigt hal is och jag ville inte riskera att göra någon häst sul-öm och göra någon plågsam strasser verkning av det hela. Men det blev uppenbart för mig hur viktigt detta är, speciellt på min egen häst som bygger mycket sula i tån, vilket plattar ut och drar iväg tåväggen väldigt mycket, och gör hoven mer avlång och spetsig.

När jag också gick en kurs hos min kollega Linda så testade jag bland annat att verka döhovar med klubba och klinga för att verka bort tå-material i sulan och forma hoven och se hovarna få bättre skålform, vilket var lite chock-artat för mig. När jag sedan började använda den här metoden på min egen häst så föll liksom bitarna på plats.

Nu kanske det låter som att man verkar MER material i hoven, men sanningen är att det är precis tvärtom! Tidigare så verkade jag väldigt mycket mer på själva hovväggen, och det tog mig en bra stund att verka klart en hov. Jag tunnade hovväggen runtom med en ”mustangroll” och tog bort extra mycket från tån. (för att den inte skulle flyta ut). jag sänkte alltid hovväggen till sulnivå, även i trakterna. Men jag tog ingenting alls på sulan, om det inte var död sula som var på väg att lossna självmant.

Skillnaden nu är att jag verkar inte alls lika mycket på hovväggen. Jag tar bort överflödigt horn naturligtvis. Men jag tunnar inte hovväggen som förut (förutom ev tån, för överrullningens skull) och den stora skillnaden är att JAG SKÄR BORT SULA I TÅN på hoven om den behöver detta (och den inte är för tunn naturligtvis). Detta gör även hovslagare, och det är något som jag och många andra barfotaverkare har sett ner på. Visserligen så tycker jag fortfarande att det är HELT FEL att ta bort för mycket sula, och att tunna den så mycket att den börjar svikta tycker jag inte är bra alls – den ska ju kunna skydda hovbenet därunder och klara av att gå barfota. Då funkar det inte att tunna den så mycket. Men nu har jag börjat förstå att man alltså ibland behöver ta bort en del material för att hoven ska kunna ”flexa tillbaka” och bli mer rund i formen, och detta ökar också skålformen i hoven på ett naturligt sätt. Skålformen ”skapar sig själv” på det här sättet, kan man säga. Lite som trolleri!

Men här är det också mycket mer viktigt att ha ett vältränat ”hov-öga” där man lite som en konstnär har ett öga för vad det är man vill skapa. Om man inte har känsla för det, så finns det alltid en risk att man gör fel, skär bort för mycket och hästen blir ömfotad. Det här är inte en ”tre-stegs-metod” som man kan lära sig behärska över en helg och sedan bli färdig nog att börja verka hästar helt på egen hand utan överinseende av mentor. Det är ett hantverk som kräver känsla och utvecklande av ett tränat öga. Vissa har talang och lär sig snabbare, vissa behöver mer tid att träna på det, som med allt annat.

Jag känner mig fortfarande som total nybörjare på det här sättet att verka hoven, har förlorat lite av mitt gamla självförtroende och mina gamla hov-ögon behöver fortfarande träna om sig till det här nya sättet att se på hoven. Mina händer och mitt muskelminne vill hemskt gärna börja raspa mustangroll och tunna hovväggen och göra hoven ”fin”, på det samma sättet som jag gjort i så många år förut. Men nu stoppar jag mig själv och tänker ”Less is more” och gör mindre, och låter istället hoven göra jobbet med att balansera sig själv. Jag bara hjälper den lite på traven genom att ta bort det material som skapar obalans.

Bekräftelsen att detta är mer rätt för min egen häst fick jag också då jag efter första verkningen på det här sättet inte behövde verka henne igen på kanske 2-3 månader, eftersom hovarna höll sig så balanserade och fina helt av sig själva, utan utflytningar eller sprickor. Jag var förbluffad!

Linda kommer till mig nu ibland och hjälper mig och coachar mig för att det här ska sätta sig på pränt och jag inte ska halka tillbaka till det gamla sättet att verka. Ibland är det faktiskt lättare att lära sig någonting nytt när man inte kan något alls tidigare, och svårare att lära sig när man redan har kunskaper sedan innan som står lite ivägen. Jag behöver ”lära om” just nu känns det som. Och så inser jag att jag förmodligen har passerat inlärningsstadiet av ”Discouragingly realistic – you know what you don’t know” och är sakta påväg uppför igen.

Detta har också fått mig att börja fundera på hur många hovvårdare och andra barfotaverkare och INTE MINST hovslagare som också befinner sig på inlärningskurvan: ”Naívely confident – You think you know – but still don´t know what you don´t know” …med tanke på hur mycket gruff och dispyter som det förekommit mellan de olika lägren dr alla tror att just de ”vet bäst”.

Kanske är det fler därute som skulle behöva en liten tankeställare och lite mer ödmjukhet? Ingen kunskap är av ondo och vi kan alla lära oss något av varandra om vi förblir öppensinnade. Ett tips oavsett disciplin och vad du vill lära dig – ta hjälp av duktiga mentorer, och våga tänka utanför boxen.

Väl mött!
Anna Hane, hovnörd